På 1400-talet förde verklighetens Dracula en skoningslös kamp mot de osmanska turkarna. I dag är hans palats i Tirgoviste ett av Rumäniens största turistmål.

© Ullstein Bild

Verklighetens Dracula var en blodtörstig furste

År 1897 skrev den irländske författaren Bram Stoker sin roman om vampyren Dracula som levde på att dricka sina offers blod. Verklighetens Dracula, Vlad III, med tillnamnet Tepes – ”Pålspetsaren” – var om möjligt ännu mer blodtörstig än Stokers Dracula. Ändå tyckte Vlads undersåtar att den grymme fursten var en av de bästa härskarna någonsin.

23 april 2018 av Stine Grynberg

Sultan Mehmet II kunde inte tro sina ögon. Hans armé var utmattad och hade lidit svåra förluster, men på sensommaren år 1462 hade den till slut nått målet för sitt fälttåg – Valakiets huvudstad Tirgoviste i dagens södra Rumänien.

Nu var tiden äntligen inne att krossa turkarnas värsta fiende en gång för alla – Vlad Dracula.

Den 60000 man starka turkiska armén var redo för strid men möttes i stället av en fruktansvärd syn. Överallt utanför Tirgovistes stadsmur hängde ruttnande lik på höga pålar.

Runt 20000 turkiska krigsfångar och invånare från Tirgoviste, såväl män som kvinnor och barn, hade spetsats.

På en extra hög påle hängde Hamza­ pascha, en av sultanens trogna supportrar som fallit i fiendens händer. Vlad III Dracula, fursten av Valakiet, hade härmed visat­ att han förtjänade öknamnet Tepes – ”Pålspetsaren”.

Verklighetens Dracula var blodtörstig

Vlad III, ”Dracula”, fungerade som inspirationskälla för författaren Bram Stokers. Hans vampyr fick samma namn.

I Stokers roman från 1897 porträtteras Dracula som en blodtörstig transsylvansk greve som i flera hundra år har levt av att överfalla människor för att dricka deras blod.

Verklighetens Dracula drack inte blod men blev redan under sin livstid beryktad för sin stora blodtörst och grymhet mot sina fiender – i synnerhet de muslimska turkarna.

Redan som ung hade Dracula lärt sig att hata turkarna som vid den här tiden hade erövrat stora delar av dagens Grekland och Bulgarien, och nu även hotade resten av det kristna Sydeuropa.

Draculas far, Vlad II, var medlem av den så kallade Drakorden, en riddarorden svuren åt att bekämpa de muslimska turkarnas frammarsch­.

Vlad II fick med tiden namnet Dracul, som betyder drake på rumänska. Sonen tog därför namnet Dracula – Draculs son.

När den unge Dracula var omkring tolv år tvingade de turkiska osmanerna Draculas far att sluta fred. Som en del av avtalet skickades de två yngsta sönerna, Dracula och hans yngre bror Radu, till sultanens hov som en säkerhet för att Vlad II skulle hålla avtalet.

Efter att ha varit turkarnas gisslan i cirka sex år frigavs Dracula och hans bror och kunde återvända hem år 1448. Samma år dödades fadern Dracul och Draculas äldre bror Mircea när adeln i Tirgoviste gjorde uppror mot fursten.

Turkarna gör Dracula till furste

På hösten 1448 erövrade turkarna Vala­kiet. Kaos rådde i riket efter mordet på Draculas far. Sultanen satte den blott 18-årige Dracula på furstetronen.

Landet skulle vara en turkisk vasallstat och turkarna räknade med att kunna styra den unge fursten. Mindre än ett år senare fördrevs Dracula av arméstyrkor från grannlandet Ungern, de ville liksom turkarna göra Valakiet till en lydstat.

Under de sju åren som följde levde Dracula i exil på olika platser på Balkan medan han väntade på sin chans att återerövra Valakiet.

Än en gång blev det turkarna som gav honom chansen, om än indirekt. År 1456 utkämpade den ungerske härföraren János Hunyadi ett rasande krig mot turkarna som hade nått ända fram till Serbiens huvudstad Belgrad.

Hunyadi var så pressad att han lät sin gamle fiende Dracula leda försvaret av Transsylvanien – gränsområdet mellan Ungern och Valakiet. På så sätt gav han Dracula chansen att vinna tillbaka­ Valakiets tron.

Dracula tog chansen och år 1456 lycka­des han. Med sin ungerska armé erövrade han Valakiet och återtog sin fars tron. Nu inleddes hans skräckregim.­

Dracula ville ha hämnd

Den 27-årige Dracula hade ett viktigt mål: att hämnas på den valakiska adeln för morden på sin far och storebror.

Men i stället för att beordra sina män att omedelbart gripa adelsmännen – med risk för att några av dem skulle komma undan – förhöll han sig kyligt avvaktande.

Nästan ett år efter att han kommit till makten, på påsken år 1457, bjöd han oväntat till fest för alla de adelsmän som han misstänkte var inblandade i morden.

Under tillställningen grep han samtliga adelsmän och lät spetsa de flesta av dem. Meterlånga pålar kördes längs ryggraden rakt igenom kroppen på dem, tills pålspetsen stack ut i nacken.­

Andra spetsades genom magen eller bröstkorgen. Därefter restes pålarna, ofta medan offren fortfarande levde. Det var efter denna händelse som fursten fick öknamnet ”Pålspetsaren”.

Draculas brutala framfart mot adeln gjorde honom populär bland resten av undersåtarna, i synnerhet bönderna, som under många hundra år hade förtryckts av den mäktiga adeln.

Detta träsnitt från 1400-talet visar hur Dracula äter under en skog av spetsade män­ni­skor. Enligt legenden stod en av hans tjänare inte ut med stanken från liken. Dracula beord­ra­de snabbt att tjänaren skulle spetsas på en hög påle med orden: ”Dit upp kan lukten inte nå dig.”

© Scanpix/akg-images

Ingen vågar ljuga för Dracula 

Den unge fursten hatade all form av stöld, lögn och ohederlighet och alla som gjorde sig skyldiga till dessa brott avrättades omedelbart, oavsett om personen var adelsman, munk eller vanlig medborgare.

Enligt legenden var Draculas straff så verkningsfulla att fursten kunde ställa ut en ovärderlig guldkopp vid stadens offentliga brunn för törstiga resandes bruk – ingen vågade stjäla den.

När en utländsk köpman en dag kom och berättade för Dracula att någon under natten hade stulit 160 gulddukater från hans vagn, bad Dracula honom att lugna sig och lovade att han skulle ha fått tillbaka sina pengar före kvällen.

Därefter beordrade Dracula sitt folk att ta 161 gulddukater från skattkammaren och lägga dem i köpmannens vagn. På kvällen hittade köpmannen pengarna­ och räknade dem.

Han gick till Dracula och berättade att han fått tillbaka sitt guld, men att en av dukaterna inte tillhörde honom.

Dracula hade under tiden hittat för­övaren och visade upp både honom och det stulna guldet för köpmannen med orden: ”Gå i frid. Om du inte hade berättat att du hittat den extra dukaten hade jag spetsat dig tillsammans med den skyldige.”

Dracula startar krig mot turkarna

År 1461 skickade den turkiske sultanen Mehmet II två sändebud till Valakiet för att kräva tribut av Dracula. Enligt legenden ska de två utsända ha vägrat att visa respekt för Dracula och tog därför inte av sig sina huvudbonader.

Dracula blev så arg att han gav order om att hattarna skulle sys fast på deras huvuden.

Det blev början till slutet på Draculas styre – strax därefter gick sultanens styrkor över Donau och började terrorisera befolkningen i Valakiet.

Dracula bordrade sina soldater att driva ut turkarna igen och förföljde dem över Donau in i Bulgarien där han urskillningslöst mördade både turkar och bulgarer.

I ett brev till den ungerske kungen, daterat den 11 februari 1462, berättar Dracula att han dödat ”23884 turkar och bulgarer, därtill kommer de som innebränts i sina hus, vars huvuden inte visats upp för våra ämbetsmän”.

Sultan Mehmet bestämde sig för att en gång för alla göra upp räkningen med Dracula och ta makten i Valakiet.

Den som kontrollerade Valakiet kontrollerade nämligen även floden Donau, och det skulle ge Mehmet enorma strategiska fördelar i hans strider mot det tysk-romerska riket.

Under våren utrustade han en styrka på 60000 soldater och den 4 juni gick han in i Valakiet. Sultanen ledde själv sin armé.

Han mötte dock inget motstånd, bara nedbränd mark, förgiftade brunnar och ödelagda byar. Dracula visste att han inte kunde besegra turkarna, och höll sig därför till den brända jordens taktik medan­ han planerade sitt motangrepp.

Dracula straffar en del av sina trupper

Dracula bestämde sig för att ta en stor risk för att stoppa turkarnas frammarsch. Hans enda chans var att gripa själve sultanen. Därför lät han sin armé attackera­ turkarnas läger på natten och gå mot sultanens tält.

Det var ett modigt drag. Mehmets armé var minst tre gånger större än Draculas. Trots det kunde Dracula orsaka turkarna stora förluster innan han tvinga­des slå till reträtt. Efter slaget inspekterade han noga sina trupper.

De soldater som sårats på framsidan av kroppen belönades frikostigt. Men de som hade skador i ryggen visade att de hade flytt som fega stackare och de spetsades genom ändtarmen medan­ Dracula­ rasande lär ha vrålat: ”Ni är inte män, utan kvinnor.”

Dracula låg bakom de spetsades skog

Trots framgångarna kunde Draculas­ angrepp inte stoppa sultanens väldiga armé. Den turkiska övermakten skrämde­ invånarna i Tirgoviste så till den grad att de på sensommaren år 1462 gjorde uppror mot Dracula.­

Men den blodtörstige furs­ten slog ner revolten med järnhand och utkrävde en gruvlig hämnd på de upproriska undersåtarna. Några dagar senare nådde den turkiska armén fram till Tirgoviste.

Det var här turkarna insåg varför Dracula hade fått öknamnet ”Pålspetsaren”.
När de närmade sig huvudstaden kunde de vid horisonten se tusentals höga pålar sticka upp ur marken utanför staden.

På pålarna hängde såväl Tirgovistes invånare som de många tusen turkiska krigsfångar som Draculas soldater hade tagit under det utdragna kriget.

De turkiska soldaterna skrämdes från vettet av synen och sultanen själv, som var van vid blod och död efter sina många fälttåg i Europa, tvingades erkänna att han hade mött sin överman när det kom till grymhet.

Han lämnade över kommandot över armén till sina underlydande och lämnade Valakiet i all hast.

Dracula sveks av sin allierade

Draculas taktik fungerade dock bara delvis. Hans grymhet fick sultanen att lämna Valakiet men i praktiken var kriget förlorat.

Kort efter massakern i Tirgoviste blev Draculas armé så gott som utplånad av de turkiska styrkorna. Den turkiska armén leddes av Draculas bror, Radu, som länge närt en önskan att ta över Valakiets tron och därför låtit sig värvas av turkarna.

Dracula flydde och slog sig ner i de transsylvanska bergen. Det blev basen för hans kamp. För att få hjälp försökte han alliera sig med Ungerns kung Mattias­ I Corvinus.

Den ungerske kungen lät sin armé marschera in i Transsylvanien under förespegling att han ville­ hjälpa Dracula tillbaka till makten.

I stället lät han gripa Dracula och spärrade in honom i ett slott i Ungern. Samtidigt inledde flera av Draculas fiender en smädekampanj. Med hjälp av tryckpressen som just uppfunnits tillverkade de tusentals flygblad om hans grymma framfart.

Många av de myter som omger Dracula i dag har sitt ursprung i dessa flygblad. Dracula blev alltså en legend redan under sin livstid.

Draculas sista strid mot turkarna

Draculas fångenskap varade i tolv år men år 1475 fick han chansen att ta makten i Valakiet för tredje gången.

Den yngre brodern Radu hade under tiden avsatts, och Valakiet hade fått en ny furste, Basarab Laiota, som var turkarnas allierade.

Alliansen oroade Ungerns kung Mattias I Corvinus, som bestämde sig för att återinsätta Dracula som härskare i Valakiet.

Innan Dracula kunde slåss för sin tron måste han dock hjälpa kung Mattias mot turkarna. Efter flera framgångsrika fälttåg mot turkarna var Dracula i november år 1476 redo att återerövra Valakiet som var på väg att falla.

I början av december var han ännu en gång furste av Valakiet, men det blev inte långvarigt. Basarab Laiota som han hade drivit på flykten återvände tillsammans med en turkisk här – större än Dracula kunde besegra.

Draculas huvud skickades till sultanen

Myterna om Draculas liv är många men hans död år 1476 en gåta. Möjligen döda­des han i strid mot turkarna, kanske mördades han av förrädare från den illo­jala valakiska adeln.

Enligt en historia skickades hans avhuggna huvud till sultanen som bevis för att ”Pålspetsaren” äntligen var död.

I slutänden förlorade alltså Dracula kampen mot de invaderande turkarna, men hans envisa motstånd skänkte­ trots allt Västeuropa dyrbar tid att för­bereda sig inför de turkiska styrkornas senare angrepp.

Draculas kamp mot den förtryckande adeln gjorde honom sam­tidigt till folkhjälte – trots hans ohyggligt grymma­ framfart bland både fiender och undersåtar.

Hungrar du efter fler av historiens största och blodigaste dramer?

Då kan du få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan i ett helt år här

Läs mer

Radu Florescu & Raymond McNally: Dracula: Prince of Many Faces, Back Bay Book 1989. Kurt Treptow: Vlad III Dracula: The Life and Times of the Historical Dracula, Center for Romanian Studies 2000.

Kanske är du intresserad av...