När stormannen Sturla Tordarson inte ville ge med sig i en arvstvist med Pall Sölvason och hans hustru Torbjorg grep hon en kniv och kastade sig över Sturla för att sticka ut hans öga.
Hon kom bara åt att skära upp hans kind, men nu var Sturla i sin fulla rätt att kräva ett enormt skadestånd som skulle ha satt Pall och hans hustru på bar backe.
De vände sig då till Jon Loptsson – Islands mäktigaste man vid slutet av 1100-talet – och bad honom medla.
Till sist lyckades Jon Loptsson få Sturla att sänka sina krav, bland annat genom att erbjuda sig att ta hand om och uppfostra Sturlas treårige son Snorre Sturlasson
Snorre Sturlasson fick ordentlig utbildning
Så blev det.
Snorre växte upp på Oddi, Jon Loptssons gård, och fick sannolikt en helt annan start i livet än om han stannat hos sin familj.
Jon Loptsson var inte bara rik, han hörde också till Islands intellektuella elit, ägde ett omfattande bibliotek och hade själv skrivit ett kväde om sin härstamning från norsk kungaätt.
Snorre Sturlasson beskrev bland annat slaget vid Svolder, då Sven Tveskägg och Olof Skötkonung besegrade den norske kungen Olav Tryggvason.
Jon satte Snorre i skola tillsammans med sina egna barn och såg till att han fick grundlig kännedom om Norges och Islands historia.
Från och med att ön kristnats år 1000 hade nämligen somliga av kyrkans män börjat teckna ner sagor om sådant som ansågs värt att bevara i minnet.
Ordet saga betydde på medeltidens Island uteslutande ”berättelse” eller ”redogörelse”, ursprungligen i muntlig form – en saga var något som sades.
Snorre Sturlasson gifte sig till pengar
När Jon Loptsson dog var Snorre Sturlasson nitton år gammal och lämnade fosterhemmet. Till en början verkade hans framtid osäker, fadern var död och modern hade förbrukat arvet.
Men nu kom ätten till hans hjälp.
Snorre hörde till sturlungarna, en av de mäktiga släkter som utgjorde grunden för det isländska samhällets organisation, och med släktens bistånd lyckades han gifta sig med Herdis, dotter till Berse den rike.
På gården Reykholt hade Snorre Sturlasson en pool med vatten från varma källor.
I arv efter sin svärfar fick Snorre gården Borg, där en gång skalden och våldsmannen Egil Skallagrimsson bott, sedermera odödliggjord i en saga som sannolikt Snorre nedtecknade.
I och med detta fick han också ärva svärfaderns ställning som gode, det vill säga hövding över ett godord, ett område där han skulle fungera som både världslig och andlig ledare.
Island koloniserades av flyktingar
Från slutet av 800-talet hade Island koloniserats av norska stormän som flytt undan kung Harald Hårfagers välde.
Ön delades in i 40 godord och styrdes genom att fria män vid midsommartid samlades till Alltinget, som sedan år 930 ägde rum vid Thingvellir.
På Thingvellir fyra mil från Reykjavík skapade vikingarna Nordens första demokrati.
Där skulle lagen föredras muntligen av lagsagomannen, som alltså förutsattes kunna den utantill – ända tills den nedtecknades i början av 1100-talet.
Men med tiden började systemet korrumperas genom att makthungriga stormän med alla medel lade under sig fler och fler godord.
Så gjorde också Snorre Sturlasson.
Hans maktställning bekräftades när han år 1215 valdes till lagsagoman.
Under 1200-talets första hälft försämrades situationen på Island.
Kampen mellan de olika ätterna, som skildras av Snorres brorson Sturla Thordarsson i Sturlungasagan, bestod av brutala våldsdåd, svek och förräderi.
Under besök hos förnäma personer skaldade och uppträdde Snorre ofta
I sagan berättas även om Snorre Sturlassons resor till Norge.
Där blev han väl mottagen av den unge kung Håkons närmaste man, Skule jarl, och fick tillfälle att fylla på sina kunskaper om norsk historia.
Snorre besökte också Västergötland som gäst hos lagman Eskil, bror till Birger Magnusson, mer känd som Birger jarl. Vid sina besök hos högättat folk såg Snorre oftast till att dikta och framföra kväden till värdarnas ära.
Snorres Edda är skriven på kalvskinn, senare utgåvor har fått illustrationer.
Snorre Sturlassons Edda – mytologi och skaldekonst
Snorre Sturlassons mest kända verk är hans Edda, som i huvudsak är en handledning i konsten att skalda.
Betydelsen av ordet ”edda” är omdiskuterad. Enligt en tolkning kommer det av ordet óðr som betyder själ eller skaldegåva.
I Eddan berättar Snorre om världens historia från skapelsen och ger sin kristna förklaring till den gamla asatron.
Enligt Eddan kom asarna kom från början från Asien – vilket ju hörs på namnet!
En annan viktig del av Snorres Edda är det avsnitt som kallas Gylfaginning där sveakungen Gylfe får svar på sina mytologiska och existentiella frågor av asarna själva.
Snorre Sturlasson i konflikt med brorson
När Snorre för andra gången besökte Norges kung fick han höra att kungen planerade att anfalla Island som straff för att norska köpmän hade blivit angripna och rånade på ön.
Då föreslog Snorre att kungen istället skulle ge honom i uppdrag att övertala sina landsmän att i fortsättningen lyda under Norge.
Det gick kung Håkon med på, men när Snorre väl återvänt hem gjorde han inga allvarliga försök att infria sitt löfte.
De närmast följande åren ägnade han huvudsakligen åt att stärka sin egen ställning, bland annat genom att åter bli vald till lagsagoman och att gifta bort sina döttrar med mäktiga män.
Den som i stället fick kung Håkons uppdrag att lägga Island under Norge, var Snorres brorson, den stridslystne Sturla Sigvatsson.
Han började systematiskt terrorisera andra stormän och till sist lyckades han få många av dem att lämna ön.
En av dem var Snorre som än en gång gav sig av till Norge och togs emot av Skule jarl som planerade att göra uppror mot kung Håkonn.
Snorre Sturlasson dödades på kungens order
När Snorre fick besked om att konflikterna på hemön lett till att hans bror och brorson dödats, beslöt han sig dock för att återvända hem, trots att kungen förbjudit detta.
Det ledde till att kung Håkon stämplade Snorre som förrädare och sände ett brev till Island med bud om att han skulle fängslas och sändas tillbaka till Norge – eller dödas.
Brevet togs emot av Gissur Torvaldsson som bland annat hade gamla olösta arvstvister med Snorre.
”Inte ska här huggas!” Snorre Sturlassons sista ord
En natt i slutet av september år 1241 kom Gissur till Snorres gård Reykholt med ett manstarkt följe.
De bröt sig in i huset, men Snorre hann fly till ett dolt källarutrymme, avsett som gömställe för fiender.
Mot löfte om att Snorre skulle skonas avslöjade hans egen präst, Arnbjörn, för Gissur var Snorre fanns. Fem män tog sig ner i källaren och fann Snorre.
”Inte ska här huggas!” skrek Snorre, förmodligen med all den auktoritet som han kunde uppbåda.
Männen tvekade, men inte länge.
Studerande vid Köpenhamns universitet protesterade mot att skrifterna skulle tillbaka till Island.
Årslång strid om de isländska skrifterna
Snorre Sturlasson skrev på pergament, det vill säga ark av skinn. Att arken bevarats till i dag är tack vare framför allt en man – islänningen Árni Magnússon, som på 1700-talet var professor vid universitetet i Köpenhamn. Som en hobby samlade han bland annat sagor och lagtexter från sin födelseö.
De fuktiga isländska torvhusen är ingen bra miljö att förvara pergament i, men hemma hos Árni i Köpenhamn klarade de sig. Före sin död 1730 testamenterade han sin stora samling till universitetet.
Efter Islands självständighet 1944 blev den så kallade Arnamagneanska handskriftssamlingen föremål för en bitter strid.
Landet krävde tillbaka texterna, och efter flera rättegångar fördes större delen av dem till Island 1971.
Trots Snorres protester blev han ihjälhuggen och kung Håkon lade sedan beslag på hans egendom, vilket snabbt ökade hans makt på ön.
Tjugo år efter Snorres död beslöt Alltinget att underkasta sig den norska kungamakten – om än med ett visst mått av självstyre.