Tolkien var inspirerad av historien

1. Hobbitarna var Tolkiens egna landsmän

Inspiration: England

En eftermiddag år 1930 satt Tolkien och rättade examensprov vid universitetet i Oxford där han var professor i engelska. Medan han satt i andra tankar rafsade han ned en mening på ett papper: "I ett hål i marken bodde en hobbit." Tolkien kunde aldrig senare förklara var ordet "hobbit" kommit ifrån.

"Ord skapar alltid historier i mina tankar. Så jag tänkte att jag borde ta reda på vad en hobbit var", förklarade Tolkien, som dock redan bestämt sig för att ”hobbitarna naturligtvis var en gren av arten människa".

Närmare bestämt var de små, gemytliga varelser med influenser från en viss grupp av människor: britterna. ”Detta är trots allt en engelsk bok, skriven av en engelsman”, konstaterade Tolkien och tillade att även hobbitarnas land Fylke är "baserat på det lantliga England och inte någon annan plats i världen".

Med sina små prydliga trädgårdar, tedrickande och piprökande var Fylke en starkt idealiserad variant av England och ett koncentrat av de småborgerliga värderingarna i kung Georg V:s kungadöme.

I synnerhet den idylliska byn Sarehole i västra England, där Tolkien tillbringat stora delar av sin barndom, blev en viktig inspirationskälla till Fylke. Bl.a. hade Tolkiens moster i området en bondgård, som kallades ”Bag End” av lokalbefolkningen. Namnet inspirerade till Baggershus, där hobbiten Bilbo Bagger bor.

2. Gondor och Rom mötte samma öde

Inspiration: Historieböckerna

I Tolkiens fantasivärld är människornas rike delat i två delar, och gränserna hotas ständigt av horder av barbariska orcher. I väster intas Arnor av mörka krafter, medan Gondor håller stånd i söder.

Bit för bit erövras emellertid även Gondor, tills fienden står vid rikets stora kungastad, Minas Tirith.

Parallellen till romarrikets historia är slående: Även Roms gränser korsades av barbarer, och år 395 delades det väldiga riket på mitten. Västromerska riket gick under, som Arnor, medan Östromerska riket, precis som Gondor, långsamt intogs under flera århundraden. Till sist återstod bara huvudstaden Konstantinopel, precis som Minas Tirith.

Båda huvudstäderna utsätts också för ett stort angrepp som beseglar städernas öde – Minas Tirith anfalls av orcherna och Konstantinopel av osmanerna år 1453.

3. Medeltidens judar gav inspiration till dvärgarna

Inspiration: Judeförföljelser

Nordisk mytologi har utan tvekan spelat en viktig roll när Tolkien skapade sina dvärgar. T ex är deras namn – bl a Bifur, Nori och Thorin – hämtade ur den isländska eddadikten Völuspá – Völvans spådom. Även till utseendet liknar Tolkiens figurer de nordiska dvärgarna.

År 1965 avslöjade Tolkien i en intervju att han även sneglat åt medeltidens judar. Dvärgarna har fördrivits från sina förfäders land och lever i enklaver, där de försöker bevara sin kultur. Båda grupperna talar dessutom ett urgammalt språk hemma (hebreiska resp. khuzdul), men till vardags talar de samma språk som sina grannar.

4. Alverna skulle ha ett vackert språk

Inspiration: Wales/Irland

Tolkien växte upp i västra England nära Wales och älskade att titta på de walesiska tågen som körde förbi hans hus. Han var särskilt förtjust i textreklamen på tågvagnarna. Tolkien tyckte att walesiska var världens vackraste språk och ville att hans magiska älvor skulle ha ett språk som liknade walesiska.

Språket var inte det enda Tolkien lånade från Wales. Walesarna ansågs vara både blida och krigiska – och alverna fick samma karaktärsdrag. Båda ”folkslagen” var dessutom livsfarliga bågskyttar. Till exempel spelade walesiska bågskyttar en avgörande roll då hertig Richard de Clare invaderade Irland år 1169.

Alver förekommer i flera europeiska mytologier. Mycket tyder på att Tolkien inspirerades av de iriska alverna tuatha dé danann som var kända för sin styrka och tapperhet. Liksom Tolkiens alver var de iriska starkare än människor, de blev aldrig sjuka och levde länge. Även nordisk mytologi har inspirerat:

T ex är uppdelningen i ljusa och svarta alver hämtad ur den isländska diktsamlingen "Den prosaiska Eddan" (den yngre) från 1220-talet.

5. Ryttarfolk var germaner

Inspiration: Anglosaxarna

Vid Gondors gränser lever det vilda men tappra ryttarfolket rohirrim. Många av ryttarnas namn och deras kultur bär influenser från historiska germanska folkslag, främst anglosaxarna som Tolkien var mycket fascinerad av. Det fiktiva språk som Tolkien skapade åt sina ryttare påminner i stora drag om den fornengelska som anglosaxarna talade.

6. Gandalf gav råd åt berömd kejsare

Inspiration: anglosaxisk lärd

Kloka, kringvandrande trollkarlar förekommer i flera europeiska mytologier. I Norden har guden Oden vissa likheter med Tolkiens vise trollkarl Gandalf. Båda har vitt skägg, en lång stav och en bredbrättad hatt. Tolkien själv konstaterade i ett brev år 1946 att han betraktade Gandalf som en "odensk vandrare". Även trollkarlens namn härrör från den nordiska mytologin, där det förekommer i dikten Völuspá från omkring år 1000.

Historiker har påpekat att Gandalf även har en historisk förebild i den engelske lärde Alkuin (735–804). Han ansågs vara sin tids visaste man och hämtades år 782 till Karl den stores hov, där han blev kejsarens lärare. Kultur och vetenskap blomstrade under Alkuin, som bl a satte stopp för Karls tvångsdöpande.

"Tro måste komma frivilligt, inte genom tvång. Vi måste tala till folks samveten, inte tvinga dem med våld", sade Alkuin, som höll Karl i strama tyglar. Även om Karl kröntes till romersk kejsare år 800 låg den verkliga makten hos Gud: "Tro aldrig att du är världens herre. Du är bara en ståthållare", förklarade Alkuin för Karl – precis som Gandalf sade till Denethor, Gondors siste rikshovmästare.

Likheterna mellan Karl den store och Tolkiens Aragorn är också slående. Båda kommer från en släkt av fältherrar och är rättmätiga arvingar till ett mäktigt rike (romarriket resp. Gondor/Arnor) som delats i två delar. Deras främsta uppgift är därför att besegra ”mörkrets makter” och göra riket helt igen – något som båda fältherrarna klarar med bravur.

7. Gollum smög omkring i Irland

Inspiration: Beowulf och irländsk roman

Tolkiens Gollum har fått sina drag både från hjältedikten Beowulf och en irländsk skräckhistoria från 1800-talet.

Den fornengelska hjältedikten Beowulf var en av Tolkiens viktigaste inspirationskällor. Här fann han bland andra monstret Grendel som han gjorde till varelsen Gollum i sin fantasivärld:

"Grendel hette det grymma trollet, en känd gränsströvare. I kärr var hans tillhåll, i gungfly och flo. Där fimbulfolk bor fick den osälla varelsen vistas länge, sedan Skaparens dom hade drabbat dem."

Enligt Tolkienexperten John D Rateliff är Gollums utseende hämtat från den irländska skräckromanen ”What Was It?” från 1859. Här angrips huvudpersonen av en lite skallig varelse, som har många likheter med Tolkiens Gollum:

"Den hade form som en man – missbildad, primitiv och skrämmande, men dock en man. Den var liten, inte mer än fyra fot hög, men dess lemmar uppvisade muskler vi aldrig sett make till. Dess ansikte var mer fasansfullt än allt jag tidigare hade sett." Så beskrivs den nästan osynliga varelse som plötsligt attackerar sina offer i mörkret.

8. Dimmiga bergen höll på att bli Tolkiens död

Inspiration: Alperna

Både i "Bilbo" och "Ringarnas herre" tar sig Tolkiens hjältar över Dimmiga bergen – ett kargt bergsområde där huvudpersonerna hotas av våldsamma stormar och fallande klippblock. År 1961 skrev Tolkien i ett brev att händelserna i Dimmiga bergen ”bygger på mina äventyr 1911". Det året vandrade författaren på glaciären Aletsch i de schweiziska alperna och fick vara med om flera farliga situationer som gjorde bestående inryck.

"Vår grupp var på väg mot Aletschgletschern då vi nästan dödades av klippblock som smälte loss och rullade nedför sluttningen. En enorm sten föll plötsligt ned mellan mig och personen framför mig. Det och 'åsknatten' – en fasansfull natt då vi gick vilse och sov i en boskapsfålla – finns med i 'Bilbo'", skrev Tolkien.

9. Orcherna var sluga monster från Skottland

Inspiration: Skotsk författare

När Tolkien skulle komma på namn till sina onda, mörka väsen vände han sig åter till hjältedikten Beowulf där ordet "orcnea" betecknar "levande döda".

Bortsett från namnet bygger Tolkiens orcher på de ”goblins” som härjar i skotten George MacDonalds böcker från slutet av 1800-talet. Både dessa och orcherna är grymma, sluga, onda, skickliga hantverkare som hatar solljus. Tolkien stack aldrig under stol med att MacDonald varit en stor inspirationskälla.

De hemska orcherna "har mycket att tacka goblin-traditionen för, förmodar jag. Särskilt som den skildras av George MacDonald", skrev Tolkien i ett brev år 1954 och jämförde sina väsen med "MacDonalds goblins som de i viss utsträckning påminner om".

10. Umbar var en kopia av Roms ärkefiende

Inspiration: Karthago

Riket Gondors fiende i söder, Umbar, har en stark flotta och en stor armé med bland annat stridselefanter. Enligt Tolkienexperten David Salo är Umbar en kopia av Romarrikets gamla fiende, Karthago, som var berömt för sin flotta och sina elefanter.

År 264–146 f Kr utkämpade Rom tre krig mot Kartha­go. Under det andra kriget invaderade kartagerna romarriket med 37 stridselefanter.

11. Troll förvandlades till sten

Inspiration: Nordisk mytologi

Tolkiens troll härstammar från nordisk mytologi, där troll är stora, aggressiva och älskar människokött – precis som varelserna hos Tolkien. Och båda typerna av troll förvandlas till sten om de ser solljus.

Denna detalj kommer från "Den poetiska Eddan" (även kallad Äldre eddan) där hjältarna Atle och Helge håller jättinnan Rimgärd upptagen med prat, tills solen går upp och förvandlar henne till sten.