Florentinare skrev brutal handbok för härskare

Machiavelli skulle spionera

Vi vet inte så mycket om Machiavellis barn- och ungdom. I historiska källor dyker han för första gången upp år 1498 då han 29 år gammal anställs som kansler i Florens stadsförvaltning.

Officiellt var Machiavelli stadens ambassadör och reste runt på diplomatiska uppdrag till de sydeuropeiska hoven. Han besökte såväl påven i Rom som den franske kungen Ludvig XII och otaliga furstar på sina resor vida omkring med uppgift att föra Florens talan och att bygga allianser.

Men bakom den diplomatiska fasaden var hans uppgift att ta reda på vilka tankar som grodde hos stadens allierade – och dess fiender. Alla hot och sammansvärjningar­ mot Florens intressen skulle upptäckas i tid och genast rapporteras till ledningen i Florens.

Arbetet var inte riskfritt. I renässansens Italien var det vanligt med överfall och mord, men med en skarp hjärna,­ massor med charm och sin förmåga att ta folk passade Machiavelli utmärkt för jobbet.

Han förde sig utan problem över palatsens bonade golv och kom mycket nära många av tidens härskare. Likt en fluga på väggen observerade han deras maktkamp och rapporterade lojalt till sina­ överordnade.

I synnerhet en person fascinerade – och skrämde – Machiavelli: påvesonen Cesare Borgia. Hans familj var inflyttad från Spanien till Italien i mitten av 1400­-talet, och det hade bara tagit en generation för familjen att via politiska intriger och lönnmord bli en av Italiens ledande.

Borgianerna hade blivit så mäktiga att Cesares far, med hjälp av bl.a. mutor, till och med hade lyckats bli påve.

År 1502 sändes Machiavelli mot sin vilja till Bologna för att hålla ett öga på den unge påvesonen. Med handen djupt i påvestatens kassaskrin höll Cesare på att samla en armé och florentinarna fruktade­ det värsta.

Machiavelli arbetade hårt för att skapa en allians men det gick dåligt. Cesare ville ha Florens stöd för ett förestående krig mot några av sina­ rivaler, men stadens ledning ville inte stödja honom förrän han vun­nit. Det var en svår situation.

Machiavelli skulle blidka den maniske Cesare utan att lova för mycket och samtidigt pumpa honom på hans planer för Florens.

Under några månader följde Machiavelli Cesare på hans erövringståg i Italien. De reste på dagarna och de spelade och drack på nätterna. Trots att Machiavelli varken spottade i glaset eller drog sig för att spela, bönföll han i otaliga brev till Florens ledande män att bli avlöst.

Han skrämdes av Cesares brutalitet. Flera gånger blev han vittne till hur den cyniske härskaren mördade och avrättade rent slumpmässigt.

I december 1502 intog Cesare staden Sinigaglia. I ett brev berättade Machiavelli hur stadens nye härskare skröt om att han hade strypt två rebeller med ett enda rep. I ett annat brev uttryckte Machiavelli sin oro för att det snart inte skulle finnas någon levande kvar som kunde ta med hans brev till Florens.

Efter tre månader blev Machiavelli äntligen avlöst och skyndade sig hem. Åter i Florens fick den hemvändande diplomaten ansvaret för stadens försvar. Vis av sina upplevelser hos Cesare genomförde Machiavelli flera reformer och byggde upp en stark försvarsmilis som under hans ledning bl.a. vann en stor seger över rivalen Pisa år 1509.

Fiender avrättades

I augusti 1512 gick det dock illa. Stadens tidigare härskare, den stenrika och fruktade familjen Medici, allierade sig med påven, köpte en armé av legosoldater och invaderade Florens.

Stadens försvar föll som ett korthus och Medicierna lade beslag på makten. Nederlaget gav Machiavelli problem. Som en del av den gamla makteliten var han nu i farozonen för att drabbas av de nya härskarnas hämnd.

Till en början slapp han straff och fängelse mot att han betalade en stor borgenssumma, men efter ett halvår hände det: Machiavellis namn stod på en lista över misstänkta för en komplott. Han arresterades och kastades­ i fängelse och där väntade nu tortyrbödeln.

När Machiavelli i februari 1513 hängde i snaran var hans karriär över. Under tortyren utfrågades Machiavelli om sina mordplaner gentemot Medicierna och vad han svarade vet man inte. Men han överlevde.

Fängelset var fullt av familjen Medicis fiender och enligt Machiavelli vad det omöjligt att sova på grund av deras skrik och böner i det kalla ”exkrementhelvetet”.

I desperation skrev han ett brev där han bönföll Giulia­no, den ledande Mediciern, om nåd. Han avslutade brevet med att sticka kniven i ryggen på två av sina dödsdömda före detta kolleger: ”Låt dem fara, bara bort med dem, om bara du, Giuliano, förbarmar dig över mig”, bönföll den före­ detta diplomaten.

Machiavelli ville tillbaka till makten

Till Machiavellis stora lycka utnämndes Giulianos bror kort därpå till påve. För att fira framgången gav familjen Medici amnesti till sina mindre farliga fiender – bland andra Machiavelli. Hans kropp var sargad av tortyren och han visste att han genast måste lämna Florens.

Machiavelli åkte till familjens lantställe utanför Florens. Där läkte han sina sår och han ägnade dagarna åt att spela backgammon på ett värdshus. Med tiden blev han allt mer rastlös, och i ett brev till en vän beskrev han sin oro för att ”ruttna bort där ingen kommer att minnas mitt arbete”.

Machiavelli­ ville tillbaka till Florens och maktens centrum. I 14 år hade han plikttroget arbetat för stadens tidigare makthavare. Nu gällde det att arbeta målmedvetet och att ställa sig in hos Medicierna.

Grundbulten i Machiavellis plan var en bok till Florens nye härskares, Giulia­no de Medicis, ära. Den skulle fungera som handbok i hur en furste från en ung släkt som Medicierna på bästa sätt skulle­ behålla och utöka sin makt.

Cesare Borgia var ”Fursten”

I skenet från ett stearinljus ägnade Machiavelli kvällarna åt att reflektera över sina erfarenheter som diplomat och spion. Machiavelli hade tagit djupt intryck av tiden med Cesare Borgia och hans upp­levelser med den cyniske härskaren fick utgöra ramen i boken.

Machiavelli använde bl.a. Cesa­re som exempel på en furste som använde sig av förräderiets konst. I boken beskrev han till exempel hur Cesare, för att få makt över en stad, utnämnde en benhård ståthållare.

När han hade fått fullständig kontroll – efter att en stor del av stadens invånare hade avrättats – gick Cesare personligen ut på stadens torg och dödade ståthållaren med kniv.

På så vis hade han återställt ordningen – och vunnit stadsbornas tacksamhet. Det var ett skådespel som både gav tillfredsställelse och väckte bestörtning hos befolkningen, skrev Machiavelli.

I ett annat exempel beskrev han hur Cesare söp till med en gammal vän och allierad, samtidigt som Cesares rådgivare ”auktionerade ut” samme väns död till högstbjudande i lokalen intill.

Verket blev en liten bok på cirka hun­dra sidor, full av tips på hur en makt­havare skulle agera i alla tänkbara situationer. Trots att Machiavelli aldrig skrev det rakt ut, var budskapet i boken att ända­målet helgar medlen – och att en härskare kan klandras för för­räderi och brutalitet endast om han förlorar spelet om makten.

I Machiavellis universum var hedersordets enda funktion att invagga fienden i falsk säkerhet – en furste som vill behålla sin makt måste ha förmågan att inte vara god.

Machiavelli återvände till sin hemstad

Den färdiga boken, Fursten, fick långt­ifrån det mottagande som Machiavelli hade hoppats på. Giuliano de Medici avgick innan boken var klar, och i stället fick Machiavelli i all hast dedicera boken till den nye härskaren, Giulianos brorson Lorenzo.

Ämbetsmännen vägrade dock att ge boken till Lorenzo och dessutom led den unge makthavaren, som så många andra av tidens ledare, av syfilis, och hade därför inte långt kvar. Det är tveksamt om Lorenzo någonsin fick se boken.

Förbittrad drog sig Machiavelli ännu en gång tillbaka till sitt lantställe men snart kom den chans han hade hoppats på. Medicierna hade med tiden fått ett så fast grepp om makten i Florens att de inte­ längre fruktade några rivaler.

Machi­avelli tog chansen och återvände till sin älskade födelsestad. Här tillbringade han sina sista år med att skriva böcker – bland annat för familjen Medici. Machiavelli dog år 1527, 58 år gammal.

Hans sista viloplats är i dag okänd, men hans gravmonument i den berömda Basilica di Santa Croce i Florens deklarerar att ”till ett sådant stort namn är ingen epilog värdig”.

"Fursten" blev känd efter Machiavellis död

Under Machiavellis livstid var Fursten så gott som okänd och lästes bara av några få. Men när boken gavs ut år 1532 – fem år efter författarens död – blev den mycket populär och fick en snabbt spridning.

I synnerhet Europas kungar och furstar värdesatte florentinarens klara och cyniska beskrivningar av maktens väsen och de använde många av hans doktriner för att rättfärdiggöra sina egna brutala handlingar.

I dag betraktas Machiavelli oftast som en grå eminens, som kyligt gav råd till dåtidens furstar och ville göra allt för att rädda sitt eget skinn. Av sin samtid ansågs han dock snarare vara en satiriker och humorist, med en svaghet för vin och kvinnor.

Därför har han kallats för ”en filosof, som älskade prostituerade lika mycket som han älskade filosofi”.