Dracula och Frankenstein kom till världen samma natt
Ett vulkanutbrott, en storm och en skrivartävling mellan Englands mest berömda diktare Byron och Shelley – plus ett par av deras vänner – banar år 1816 väg för en litterär sensation. Två odödliga rysarklassiker tar sin form.
Dracula, den fruktade blodsugande adelsmannen, föddes i Villa Diodati som finns kvar i Schweiz än i dag – nästan 200 år senare.
Mitt under den värsta sommaren någonsin sitter fyra unga britter och har långtråkigt på sin semester invid Genèvesjön i Schweiz.
Långt borta i Indonesien har det största vulkanutbrottet i historisk tid vänt upp och ned på vädret i hela världen. Även i Schweiz har temperaturen sjunkit dramatiskt.
Den normalt så idylliska Genèvesjön ser mest ut som ett upprört, skummande hav. Det blixtrar ute och åskknallarna dånar mellan bergen.
De fyra britterna är de berömda skribenterna lord Byron och Percy Shelley, Byrons personlige läkare John W. Polidori och Shelleys blott 18-åriga fästmö Mary Wollstonecraft Godwin.
Det dåliga vädret tvingar dem att fördriva tiden inomhus och en stormig kväll föreslår lord Byron att de ska skriva varsin skräckhistoria.
Varken Byron eller Shelley kan fantisera ihop någonting bra, men Mary och John ska så småningom komma att skapa två verkliga rysarklassiker.
Efter en mardröm blir Mary inspirerad att skriva sin berättelse om Frankenstein, och läkaren Polidori skriver om en vampyr – den första i brittisk litteratur. Med den banar han väg för Dracula.
Frankenstein och Dracula föds alltså samma natt i samma villa – allt på grund av ett jättelikt vulkanutbrott i Indonesien.
Detta är ett av de mest genomslagskraftiga ögonblicken i litteraturhistorien.
Följderna efter vulkanutbrottet ger den perfekta stämningen för kalla kårar. Världen är helt upp och ned.
Kina har drabbats av fruktansvärda översvämningar och i Indien faller aldrig något monsunregn. Irland drabbas av hungersnöd när skörden slår fel, och i England och Frankrike leder bristen på mat till våldsamma upplopp. I Amerika faller snön i juli.
Just under denna tid har playboyen lord Byron och hans vän Percy Shelley oturligt nog hyrt Villa Diodati invid Genèvesjöns strand – hela sommaren.
Planen var att Byron och Shelley skulle hämta inspiration i de vackra bergen och samtidigt komma bort från alla sina skandaler i England.
Där var de flesta nämligen fortfarande väldigt upprörda över att Shelley ett par år tidigare hade övergett sin gravida hustru och gett sig av med den då 16-åriga Mary Wollstonecraft Godwin.
Skandalen blev ännu värre när Byron träffade Marys styvsyster, Claire Clairmont, och gjorde henne gravid.
John Polidori och Mary Wollstonecraft Godwin var oerfarna som författare, men lyckades slå både Byron och Shelley
Dracula visar sig först
Det usla vädret tvingar de fyra vännerna att hålla sig inomhus i flera veckor.
De tillbringar många timmar framför brasan och pratar ofta om något som ska komma att få stor betydelse för en av de senare rysarna: de mystiska naturvetenskapliga experiment i vilka Erasmus Darwin, Charles Darwins farfar, några år tidigare hade lyckats få muskler från döda djur att röra sig med hjälp av elektricitet.
Vännerna hittar även böcker med spökhistorier som de börjar läsa högt för varandra.
Det är otäcka ”sagor” – inte minst sedan de alla fyra förstärkt intrycken med både rödvin och opium.
En av historierna får en påverkad Shelley att börja hallucinera.
Han ser Marys bröstvårtor förvandlas till demoniska ögon som stirrar ondsint på honom. Han skriker av skräck och rusar ut ur rummet.
Det är under en av dessa irrationella och berusande aftnar som Byron ger sina vänner en rejäl utmaning: Vem av dem kan skriva den mest fantastiska och mest hårresande skräckhistorien?
Litteraturhistorikerna är övertygade om att Byron hade tänkt sig detta som en tävling mellan i synnerhet honom själv och Percy Shelley.
Han hade knappast räknat med att såväl läkaren som den unga Mary skulle överträffa dem båda. Men eftersom de så gärna ville vara med, fick de förstås det.
Under de tre junidagar som följer går de med liv och lust in för arbetet med att fantisera ihop den bästa historien, och det blir läkaren, John William Polidori, som kammar hem förstapriset. Han blir nämligen först klar med en berättelse om en vampyr.
Det är en mycket originell idé.
Visserligen har historier om vampyrer funnits länge som skrönor och folksagor, särskilt i Östeuropa, men hans novell The Vampyre är den första vampyrhistorien någonsin i brittisk litteratur. Lika originellt är det att John Polidori gör sin vampyr till en adelsman – som hittar sina offer bland aristokrater.
Den 88 sidor långa berättelsen blir en sensation när den ges ut i London tre år senare.
Och våra dagars litteraturkritiker är säkra på sin sak; Lord Ruthven, som Polidori kallar sin vampyr, blir förebilden när den irländske författaren Bram Stoker 81 år senare ger ut sin roman om den transsylvanske greven Dracula.
Frankenstein är en mardrömsvision
Mary har betydligt svårare än de andra tre att få något riktigt obehagligt ur händerna, trots att hon verkligen försöker.
”Jag ansträngde mig verkligen för att komma på en berättelse som kunde överträffa dem som inspirerat oss”, skrev hon många år senare.
”Min historia skulle göra läsaren rädd att snegla över axeln, den skulle få blodet att frysa till is och hjärtat att slå snabbare.”
Men lätt var det inte.
”'Har du kommit på någon historia än?' blev jag tillfrågad varje morgon, och varje gång tvingades jag svara med ett förödmjukande 'nej'.”
En kväll när Mary har gått till sängs upptäcker hon någonting spöklikt och obehagligt. Fullmånen hänger lågt över sjön, och dess bleka strålar letar sig in mellan persiennerna och ger ett otäckt sken.
”Jag såg en blek student av onda konstarter, som stod på knä intill det ting han hade skapat. Jag såg det skräckinjagande spöket av en man som låg utsträckt och som sedan, med hjälp av en kraftfull maskin, började visa tecken på liv och röra sig med osäkra rörelser”, mindes hon senare.
”Skrämmande är det – för varje mänskligt försök att efterlikna vår Skapares formidabla maskineri skulle vara extremt otäckt.”
Forskare har i många år spekulerat kring och försökt bestämma exakt när detta epokgörande ögonblick i litteraturen kan ha inträffat.
Några av dem har också tvivlat på sanningshalten i Mary Wollstonecraft Godwins dramatiska skildring.
Båda dessa frågor kunde astrofysikern Donald Olson vid Texas State University besvara år 2011. Han insåg att nyckeln till gåtan låg i den klara fullmåne som lyste in genom Marys fönster.
Den brittiske skådespelaren Boris Karloff fick sitt genombrott i filmen ”Frankenstein” från 1931.
Historien är bevisligen sann
Med hjälp av ett avancerat dataprogram återskapade Olsons forskarteam natthimlen över Schweiz i juni år 1816, och kom fram till vilken natt fullmånen lyste klar över Genèvesjön.
Sedan besökte fysikern det hyrda huset, Villa Diodati, som finns kvar än i dag. När han ställde sig vid fönstret i Marys sovrum kunde han se att utsikten mot sjön delvis blockerades av en kulle. Han mätte vinkeln på kullens sidor och kunde med hjälp av dessa uppgifter ytterligare avgränsa den tidpunkt då fullmånens sken träffade Marys fönster.
Resultatet var ett vetenskapligt bevis för att Marys historia stämmer. Olson kunde inte bara bestämma rätt datum för den dag som Frankenstein föddes, han kunde dessutom räkna ut den exakta tidpunkten: Den 16 juni mellan klockan två och tre på natten.
När dagsljuset åter börjar gry i Villa Diodati den 16 juni 1816, kan Mary äntligen berätta en skräckhistoria för sina vänner.
Hennes fästman blir så imponerad och förtjust att han genast uppmuntrar henne att arbeta vidare med sin idé och göra om den till en riktig roman.
När boken kommer ut två år senare är läsarintresset enormt, men kritikerna på de stora tidningarna är i allmänhet negativa.
Några år senare blir de ännu mer skeptiska när de inser att boken är skriven av en kvinna – då måste den ju helt enkelt vara rätt simpel.
Det är nog många som förstår Mary Wollstonecraft Godwin när hon senare i livet frågade sig:
”Hur kunde jag, på den tiden bara en ung flicka, komma på en sådan ryslig och förfärlig historia?”
Vulkanen Tambora i Indonesien är i alla fall en del av förklaringen.