Vilken är arkeologins största bluff?

Arkeologins värld är stenhård, och chansen att göra nästa stora fynd är så liten att många under årens lopp har hjälpt historien en smula på traven med lite lim, lera och fingerfärdighet.

Arkeologins värld är stenhård, och chansen att göra nästa stora fynd är så liten att många under årens lopp har hjälpt historien en smula på traven med lite lim, lera och fingerfärdighet.

John Cooke / Public domain

År 1912 gjorde den brittiske amatör­arkeologen Charles Dawson en upptäckt som skakade den vetenskapliga världen.

I en grop i södra England hade han hittat ben från en män­niska som verkade vara den felande länken – det evolu­tionära ledet mellan män­niskan och våra aplika ­förfäder.

Resterna av den så kallade Piltdown­mannen bestod av ett mänskligt kranium med en kraftig käke, som enligt Dawson var 500000 år gammal.

I årtionden betraktades det banbrytande ­fyndet som ett av arkeologins ­allra viktigaste, men 1953 kunde nya dateringsmetoder avslöja att benen med stor sannolikhet här­rörde från medeltiden och ­därför inte kunde tillhöra en urtidsmänniska.

Ytterligare undersökningar visade att fyndet bestod av ben från en män­niska och två olika arter av apa, ­förmodligen orangutang och schimpans.

Dessutom hade tänderna filats till för att påminna om tänder från en människa.

Vem som stod bakom bluffen har aldrig klarlagts. Flera olika personer har pekats ut under årens lopp. En stor undersökning 2016 pekade på Dawson som den skyldige.