Montagu Parker

Verklighetens Indiana Jones sökte förbundsarken

Adelsmannen Montagu Parker är på jakt efter Bibelns största skatt – och han vet var han ska leta. Utan skrupler gräver han under Jerusalems heligaste platser. Men det kommer han att få ångra.

Adelsmannen Montagu Parker är på jakt efter Bibelns största skatt – och han vet var han ska leta. Utan skrupler gräver han under Jerusalems heligaste platser. Men det kommer han att få ångra.

National Army Museum & Jerusalem Underground, Cox, 1911

Tiden håller på att rinna ut för Montagu Parker. I nästan två år har hans expedition grävt i Jerusalem, och snart upphör hans tillstånd att gräva. Som i filmen om Indiana Jones har den brittiske adelsmannen siktet inställt på att hitta förbundsarken och kung Salomos guldskatt, men än så länge har han bara hittat krukskärvor.

I desperation söker Parker efter nya platser att gräva ut, och hans blickar faller på Klippmoskén. Från toppen av Tempelberget strålar den gyllene kupolen på en av islams heligaste platser ut över den dal som han har grävt i.

Montagu Parker fattar ett ödesdigert beslut: Han betalar en ansenlig muta till stadens osmanske guvernör och helgedomens väktare för att få lov att gräva i hemlighet.

Män till häst, Montagu Parker

I Jerusalem tillbringade Montagu Parker och hans team av så kallade arkeologer många dagar med att göra trevliga utflykter.

© Public domain

Den 3 april 1911 traskar Parker och hans män med raska steg upp till Klippmoskén – helt ovetande om att hans beslut kommer att få allvarliga konsekvenser inte enbart för hans expedition. Jerusalem kommer för tid och evighet att avsky synen av arkeologer.

Eton-pojke på skattjakt

Montagu Parker föddes 1878. Han var earlen av Morleys näst äldste son, och precis som sin far skickades han till den snobbiga internatskolan Eton College. Vid 18 års ålder fick Montagu Parker i likhet med talrika andra aristokrater därefter en tjänst inom den brittiska armén och han skickades till Sydafrika för att delta i det andra boerkriget (1899–1902).

Blodsutgjutelserna tog hårt på den unge löjtnanten, som efter kriget diagnostiserades med en nervös åkomma (möjligen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom). År 1905 avled hans far, och den då 27-årige adelsmannen fick skära ner på sina omkostnader. Faderns gods tillföll den äldre brodern, medan Montagu Parker var tvungen att försörja sig genom att arbeta inom arméns administration. Men 1908 tog hans liv en oväntad vändning. Efter ett möte med en finsk man hade Parker fått ett livsmål att sträva efter.

Två män vid en klippvägg

Finländaren Valter Henrik Juvelius (t.v.) hade en universitetsexamen i filosofi och hade ett brinnande intresse av Bibelns berättelse om Mose. Han gav Parker idén att leta efter förbundsarken.

© City of David

Finländaren Valter Juvelius var lantmätare, poet och filosof. Genom sina studier av Bibeln ansåg Valter Juvelius sig ha upptäckt en hemlig kod, som avslöjade var skatterna från kung Salomos tid låg gömda.

På denna hemliga plats skulle det finnas inte enbart oerhörda mängder guld, utan även självaste förbundsarken. Enligt Gamla Testamentet ska denna mytomspunna kista hysa stentavlorna med tio Guds bud, som Gud gav till Mose. Arken ska även ha magiska krafter.

När Parker mötte Juvelius var finländaren på jakt efter penningstarka investerare, som kunde finansiera en expedition till Jerusalem. Det dröjde inte länge förrän Parker lovade att bidra.

Tillbedjan av kista

Enligt Gamla Testamentet är förbundsarken ett heligt föremål, från vilket Gud uppenbarar sig och talar till sitt folk.

© James Tissot

Pengarna från Parker och hans båda brittiska reskamrater gav expeditionen ett startkapital i form av 30 000 pund – motsvarande cirka 28 miljoner kronor i dagens penningvärde – vilket räckte för att garantera Parker rollen som expeditionsledare.

Mutor banar vägen

Under sin första resa besökte Parker Konstantinopel. I Osmanska rikets huvudstad skulle han ansöka om tillåtelse att gräva i närheten av Tempelberget, som hyser tre religioners helgedomar: judarnas Klagomur, de muslimska moskéerna al-Aqsa och Klippmoskén samt själva berget, som enligt kristna är den plats där Jesu återkomst ska äga rum.

Expeditionens räkenskaper visar att Parker i november 1908 mutade den osmanska regeringen med 1 291 brittiska pund (motsvarande nästan 1 300 000 kronor i dagens penningvärde.)

När Parker lämnade Konstantinopel hade han inte enbart ett utgrävningstillstånd utan även en officiell tolk och tillsynsman vid namn Hagop Makasdar. Den osmanske tjänstemannen skulle följa med till Jerusalem.

Expeditionsdeltagarnas egna pengar tog snabbt slut, och nya investerare behövde skakas fram. Parker utnyttjade sina kontakter och skrapade ihop en större summa från bland annat brittiska adelspersoner och amerikanska affärsmän.

Yusuf Ziya Pasha

Vesiren i utrikesministeriet Yusuf Ziya Pasha gjorde en överenskommelse med Montagu Parker.

© Harris & Ewing & National Photo Company Collection

Osmanerna krävde hälften av bytet

När Parker och hans kompanjoner ansökte om tillstånd att gräva ut i Jerusalem var den heliga staden en del av Osmanska riket. Men fundamentet vacklade under den forna stormakten, som var splittrad och svårt skuldsatt. En revolution sommaren 1908 hade reducerat sultanens makt och tvingat fram ett mer demokratiskt styresskick.

Parkers löften om guld i november samma år var därför precis den nyhet som osmanerna gick och längtade efter. Finansministern Yusuf Ziya Pasha visade stort intresse, för utgrävningarna skulle inte kosta osmanerna ett öre, och vinsten kunde bli enorm. Bland politikerna i Istanbul spreds det snart ett rykte: Parkers skatt var värd 100 miljoner pund – motsvarande cirka 100 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Yusuf Ziya Pasha gjorde därför en överenskommelse med Parker och hans investerare: Han gav tillåtelse till arkeologiska utgrävningar under Tempelberget mot att Parker lovade att den osmanska statskassan skulle få femtio procent av fyndets värde.

När finansieringen var ordnad satte Parker ihop en lindrigt uttryckt märklig grupp: Expeditionen bestod av tre engelska gentlemän, den finske filosofen Juvelius, en svensk affärsman och en kapten, som en gång hade seglat på Kongofloden. Till det kom en australisk fåruppfödare, en berömd engelsk cricketspelare samt en schweizare, som påstod sig vara synsk.

Några riktiga arkeologer kunde expeditionen inte skryta med, vilket berodde på att Parker var rädd att de skulle sätta käppar i hjulet för honom eller skvallra för omvärlden.

Ombord på en yacht seglade den brokiga skaran i juli 1909 mot Heliga landet. Parkers expedition lade till i hamnstaden Jaffa, där en osmansk tjänsteman skulle ta emot.

Staden var emellertid i karantän på grund av böldpest, och expeditionen fick stanna kvar på yachten under natten, medan sjön gick hög.

Dagen därpå lurade de ombord tjänstemannen och höll honom instängd, medan vågorna gjorde sitt. När tjänstemannen blivit tillräckligt sjösjuk gav han expeditionen tillåtelse att gå i land.

Från Jaffa åkte expeditionen vidare med tåg till Jerusalem och inkvarterade sig på stadens dyraste adress: Fast Hotel. Där anslöt sig den osmanske tillsynsmannen Makasdar till gruppen.

Han sattes genast i arbete, och med hjälp av de lokala myndigheterna exproprierade han 11 000 kvadratmeter mark på Tempelbergets sluttningar och lät riva ett flertal hus. Nu kunde utgrävningsarbetet inledas.

Parker jagar hemliga gångar

Enligt Juvelius låg förbundsarken begravd under Tempelberget, men expeditionen hade inte tillåtelse att gräva på toppen bland de heliga platserna.

Parker tänkte i stället närma sig underifrån. Expeditionen skulle använda sig av uråldriga gångar och en akvedukt i Tempelbergets södra sida, som några decennier tidigare hade kartlagts. Där gångarna slutade skulle han börja gräva.

Nästan 200 lokala arbetare lejdes för att utföra det slitsamma arbetet och pumpar köptes in för att pumpa in luft i gångarna. I skenet från stearinljus slet arbetarna i skift dygnet runt.

Ingång till tunnel

Från Parkers tunnel hissades sten och grus upp till ytan och bars bort i korgar av inhyrda arbetare.

© Jerusalem Underground, Cox, 1911

För Parker var ett högt arbetstempo viktigare än arbetarnas säkerhet. Gångarna fylldes därför med arbetare, som fick tränga sig förbi varandra och balansera på smala plankor över djupa avgrunder.

Medan arbetarna slet ägnade Parker och de andra expeditionsmedlemmarna dagarna åt nöjen. De spelade cricket och sköt prick på apelsiner med gevär. Jerusalems borgmästare samt stadens osmanske guvernör och åtskilliga högst uppsatta tjänstemän tävlade om att bjuda dem på middag – vilket dessvärre innebar att det snabbt uppdagades att expeditionen helt saknade utbildade arkeologer.

Tjänstemännen krävde att få se dokumentation av vilka resultat utgrävningarna fått fram och tryckte på för att riktiga arkeologer skulle anlitas av expeditionen. Parker löste problemet genom att anställa den franske arkeologen och munken fader Louis-Hugues Vincent. Fransmannen förbjöds att uttala sig om något över huvud taget, innan Parker först godkänt det.

Tempelberget

I hopp om att hitta en skattkammare från biblisk tid grävde Parkers expedition under Tempelbergets södra sida.

© AMERICAN COLONY

Efter ett år av utgrävningar i Jerusalem hade Parker inte kommit i närheten av någon skatt, men han var tvungen att fortsätta att betala mutor till stadens mäktiga män. Guvernören, borgmästaren och medlemmarna av det administrativa rådet krävde alla betalning under bordet – och det var dyrt, i synnerhet eftersom tjänstemännen ständigt byttes ut på grund av de oroliga tiderna i Osmanska riket.

Varje gång en ny person installerades på en post var Parker tvungen att besöka denne med ett kuvert fullt med pengar

Som om de ekonomiska bördorna inte var nog, hade Juvelius, som påstod sig känna till skattens placering, insjuknat i malaria i rest hem.

Motgångarna fick emellertid inte Parker att ge upp. Även året 1910 kom och gick, medan expeditionens kapital sakta sinade. Parker och de andra deltagarna blev tvungna att ta lån för att kunna fortsätta arbetet.

Man i tunnel

Långsamt banade Parkers arbetare sig fram under Tempelberget. Men skatten och förbundsarken hittade de inga spår av.

© Jerusalem Underground, Cox, 1911

Parker började bli desperat. Läget krävde drastiska åtgärder. Med expeditionens sista pengar erbjöd han myndigheterna en ansenlig muta.

Guvernören, polismästaren och väktaren av Tempelberget blundade nu helt för Parkers aktiviteter. Juvelius hade hävdat att förbundsarken skulle ligga under Klippmoskén, men eftersom finländaren inte längre befann sig i Jerusalem förlitade Parker sig på den synske schweizaren. Denne rekommenderade att de skulle gräva ner genom golvet i Klippmoskén.

Tidigt i april 1911 inleddes de topphemliga utgrävningarna.

Portvakt slog larm

Absolut ingen fick veta att Parker nu grävde på själva Tempelberget, där patriarken Abraham enligt judarna var beredd att offra sin son till Gud, och varifrån Muhammed enligt muslimerna genomförde sin himlafärd.

Jerusalem ovanifrån

Tempelberget sett från söder med al-Aqsamoskén i förgrunden och Klippmoskéns gyllene kupol i bakgrunden. Judarnas heligaste plats, Klagomuren, utgör en del av den västra stödmuren runt Tempelberget.

© Godot13

Ett fåtal, handplockade arbetare slet om nätterna och mot extra betalning. När mörkret sänkte sig låstes portarna till Klippmoskén, och Jerusalems polis bevakade dem. Utrustning och redskap fick smugglas in och förvaras i låsta skåp under dagen och all jord som grävdes upp avlägsnades omedelbart från området.

I nio nätter pågick skattjakten, men Parker hade valt värsta tänkbara tidpunkt: I april 1911 inföll hela tre religiösa högtider samtidigt: de kristnas påsk, judarnas pesach och de palestinska muslimernas nabi musa. Gatorna vimlade därför av pilgrimer.

Oväsendet från alla besökare och festligheter fick den 12 april en av Klippmoskéns portvakter att lämna sitt hem sent på kvällen för att uppsöka lugnet i helgedomen. När han kom fram upptäckte han emellertid män som bar ut säckar med jord. När han bad om en förklaring blev han hotad till livet. I panik flydde mannen, medan han ropade ”helgerån, helgerån!”

Jerusalems invånare rusade ut på gatorna för att få reda på vad det var som hände.

Demonstranter

År 2007 protesterade palestinier igen mot arkeologiska utgrävningar nära al-Aqsamoskén på Tempelberget.

© Awad Awad/AFP/Ritzau Scanpix

Jerusalem avskyr fortfarande arkeologer

Parker är inte den ende som har ådragit sig Jerusalems vrede. I likhet med många andra av dåtidens arkeologer bidrog han till att underminera förtroendet för forskare med hackor och spadar.

Judarna rasar
Fransmannen Louis Félicien de Saulcy grävde 1863 ut ett område som kallas Kungarnas gravar. Där hittade han en judisk drottningsarkofag, som han började försöka lyfta upp ur den uråldriga graven. Det gjorde Jerusalems judiska befolkning så upprörd att de Saulcy var tvungen att fly.

Muslimska protester
I slutet av 1970-talet började israeliska arkeologer gräva under al-Aqsamoskén på Tempelberget. Palestinierna protesterade högljutt mot kränkningen av deras helgedom och hävdade att syftet med utgrävningarna var att få moskén att kollapsa. Israelerna hävdade att de var minst 70 meter från al-Aqsa.

Död åt arkeologin
För att slippa ytterligare problem förbjöd den israeliska regeringen 1981 alla arkeologiska utgrävningar av gravplatser. Beslutet kom olägligt för arkeologen Yigal Shiloh, som var mitt uppe i en större utforskning av Tempelberget, och den nya lagen ledde omgående till demonstrationer. Sammandrabbningar inträffade på gatorna och stenar och molotovcocktails kastades, medan den upphetsade folkhopen ropade: ”Död åt arkeologin!”

Medan Parker och hans män rusade genom Jerusalem försökte de undvika de rasande folkhopar som letade efter de hädiska guldgrävarna. Med andan i halsen nådde Parker hotellet och säkerheten.

Flykten från Jerusalem

Morgonen därpå samlades 2 000 muslimer utanför domstolsbyggnaden och hotade att skjuta guvernör Azmi Bey och mörda medlemmarna av den brittiska expeditionen. Guvernören försökte febrilt gjuta olja på vågorna genom att lova att en utredning genast skulle tillsättas.

Guvernören beordrade att shejk Khalil, Tempelbergets väktare, skulle gripas tillsammans med hans båda söner och den osmanske tolken Makasdar – dels var guvernören i behov av syndabockar, dels skyddade gripandet dem från att lynchas. Väktaren Khalil räddades av polisen i sista ögonblicket. En folkmassa hade omringat honom, klippt av honom skägget och stod i begrepp att lägga en snara om hans hals.

Osmanska soldater

Jerusalem hade varit en del av Osmanska riket sedan 1500-talet, och ordningsmakten utgjordes av turkiska styrkor.

© AMERICAN COLONY

Skyndsamt packade Parker och resten av expeditionen sina väskor, och den 18 april lämnade de i hemlighet staden med kurs mot Jaffa. Därifrån tänkte de fly i sin yacht. Men på kajen väntade de osmanska myndigheterna.

Enligt de många rykten som spreds om expeditionen hade Parker hittat inte enbart kung Salomos guldskatt utan även förbundsarken. Expeditionens packning letades därför igenom, men förutom gamla krukskärvor hittade myndigheterna ingenting.

Utan tillåtelse från Konstantinopel tänkte osmanerna dock inte låta Parker ge sig iväg. Medan expeditionen väntade fick Parker en idé: Han bjöd in tullchefen och Jaffas elit på middag ombord på yachten – men förklarade att han behövde lite tid för att förbereda festmåltiden.

Parker och hans män fick lov att gå ombord – varpå de omgående satte segel och satte kurs ut ur hamnen.

Historien om flykten spreds över världen. Den 7 maj 1911 skrev The New York Times till exempel: ”Har britter funnit förbundsarken?” Men expeditionen lämnade Heliga landet tomhänt.

Montagu Parker kom över pengar först 1951, när hans bror avled, och Montagu blev den femte earlen av Morley.