Den 7 februari 1947 hade beduinpojken Muhammed fått i uppgift att ta hand om en flock getter på Västbanken när ett av djuren sprang in i en av de många grottorna nära Döda havet. För att jaga ut geten kastade Muhammed in en sten i den mörka grottan.
Pojken, som förväntade sig att få höra en skrämd get bräka, hörde i stället ljudet av någonting som gick sönder. När Muhammed tog mod till sig och gick in i grottans mörker hittade han resterna av en krossad kruka och några egendomliga dammiga rullar.
Den februaridagen år 1947 förstod Muhammed inte att han just hade gjort ett av århundradets största arkeologiska fynd. I jakten på sin get hade han snubblat över de så kallade Dödahavsrullarna, som senare daterades till någon gång mellan år 250 och år 90 före Kristus och som bland annat innehåller judiska lagtexter och delar av Gamla Testamentet.
Dödahavsrullarna, som skrevs huvudsakligen på hebreiska, innehåller bland annat lagtexter, hymner och kalendrar.
Rullarna skrevs troligen av en sparsam sekt
Under de följande åren hittade arkeologer rester av ytterligare cirka 900 skriftrullar och ända sedan dess har experter diskuterat vilka författarna kan ha varit.
Numera är de flesta forskare ense om att skrifterna nedtecknades och gömdes i grottorna av en av dåtidens judiska sekter, möjligen i samband med ett stort judiskt uppror som slogs ner av romarna.
Forskarnas bästa bud är esséerna, som bodde i området där rullarna hittades. Teorin backas även upp av textilier som hittades tillsammans med skriftrullarna.
Medan de flesta av den tidens judar föredrog färgglada, mönstrade ylletyger är textilierna som hittades i grottorna av blekt linne. Enligt forskarna fäste just esséerna stor vikt vid sparsamhet och klädde sig i enkla tyger.
