Topp 10: Verklighetens Indiana Jones

Filmhjälten Indiana Jones är inte tagen ur luften. Flera av arkeologihistoriens mest äventyrslystna frontfigurer har gett inspiration till den pisksmällande film­karaktären.

Verklighetens Indiana Jones-gestalter utförde fältarbeten som krävde nerver av stål. De var handlingskraftiga och beredda att göra vad som helst för att få fram sina fynd – även om det förde dem till lagens utkanter eller dödens brant.

Som dödsföraktande våghalsar riskerade de livet när de reste till jordens mest avlägsna hörn och gav sig ut på halsbrytande äventyr. De dinglade från branta bergssidor, kämpade mot vilda rövare, dök ned i djupa brunnar och gav sig in i täta djungler där ingen människa tidigare satt sin fot – allt för att försöka hitta gömda skatter och spår efter försvunna civilisationer.

Ofta lyckades expeditionerna och arkeo­logerna­ återvända till Europa och USA med unika skatter – guld och ädelstenar, statyer, reliefer och hela byggnader som gav ovärderlig inblick i historiens gåtor.

De modiga arkeologerna blev folkhjältar. De gav ut böcker om sina bedrifter och blev huvudpersoner i historier som gick från mun till mun – och alla gav de på sitt sätt inspiration till filmhjälten Indiana Jones.

Andrews gjorde många sensationella fynd under resan men utgrävningsteamet arbetade under svåra förhållanden. Mongoliet härjades av rasande sandstormar och vilda djur. Dessutom låg ryska och kinesiska soldater i krig och kringströvande rövare gjorde vägarna osäkra.

Andrews män utrustades med gevär och själv bar han revolver. Med kulsprutor monterade på bilarna var expeditionen även rustad för krig.

Flera gånger fick Andrews användning för vapnen. Vid ett av tillfällena hade han kört i förväg före sina medhjälpare när tre landsvägsrövare plötsligt dök upp framför honom på sina hästar.

De gick till anfall men Andrews tryckte gasen i botten och körde rakt mot dem medan han sköt vilt med revolvern.

Hästarna som aldrig tidigare sett en bil råkade i sken och rusade iväg med sina ryttare – bort från Andrews som kunde dra en lättnadens suck.

Thompson hade hört berättelser om mayaindianernas offerbrunnar där unga flickor och guld offrades åt gudarna och bestämde sig för att undersöka brunnen. Han reste tillbaka till USA och skaffade pengar till projektet, som alla andra arkeologer betraktade som meningslöst och vanvettigt.

Efter en kort dykarkurs återvände Thompson till Chichén Itzá, där han under flera månader grävde upp lera och skräp ur brunnen. Sakta började verktyg, vapen och smycken att dyka upp – och till sist skelettet av en ung flicka.

Fynden gav Thompson blodad tand. Han bestämde sig för att dyka ned i den 25 meter djupa brunnen, trots att hans ena ben var stelt sedan han fastnat i en indiansk djurfälla. Klädd i ­dykarutrustning och tunga blykedjor lät han sig sänkas ned i det bruna vattnet och sjönk mot botten medan vattentrycket hotade att spränga trum­hinnorna.

På botten av den djupa brunnen hittade han flera skelett och talrika offergåvor. Den riskfyllda utgrävningen ledde till att man fann värdefulla maya-skatter och gav Thompson en plats bland de största arkeologerna.

Vägen bestod av smala, igenvuxna stigar och fallfärdiga broar. Bingham tvingades krypa fram. När han slutligen nådde toppen blev han grymt besviken över de oansenliga och fallfärdiga ruinerna och tillbringade bara ett par timmar i staden.

Året därpå återvände Bingham till ruinstaden, som kallades Machu Picchu, och den här gången gjorde han noggranna undersökningar. Först nu gick det upp för honom vilket arkeologiskt underverk han hade upptäckt – och att fyndet skulle göra honom berömd.

Bingham började genast skriva om staden och han förringade inte de faror han utsatt sig för under expeditionen. Icke desto mindre hade en arkeologisk legend sett dagens ljus och Hiram Bingham blev precis så berömd som han alltid hade drömt om.

År 1815 reste Belzoni till Egypten för att sälja ett mekaniskt vattenhjul som han hade uppfunnit och resan blev startskottet för Belzonis äventyr.

Han upptäckte att arkeologiska fynd kunde ge stora pengar från förmögna européer och kastade sig därför ut i en lång rad utgrävningar som skulle göra honom rik. Ofta utfördes utgrävningarna skonings­löst och utan känsla för de antika byggnadsverken.

Belzoni vältrade sig i Egyptens antika historia och gjorde massor av arkeo­logiska fynd – bl.a. Seti I:s hundra meter långa grav i Konungarnas dal och Chefren-pyramiden vid Giza.

Belzonis äventyrslusta var emellertid inte släckt. Han gav sig iväg för att hitta staden Timbuktu i västra Afrika. Under resan dog han av dysenteri i Benin.

Längre in i djungeln fann de vackra skulpturer och en stor pyramidformad byggnad. Överallt skuttade apor omkring i de gamla ruinerna. Stephens och Catherwood reste vidare i Honduras och Guatamala där de fann flera spår efter maya-civilisationen.

Hemma i USA gav Stephens ut sin rese­skildring illustrerad med Catherwoods teckningar. Boken gjorde Stephens be­römd i hela världen och den blev viktig för den framtida forskningen i mayaområdet.

För sina vänner berättade han vitt och brett om en stor kulle han sett under sina resor. Den låg helt rätt i förhållande till bibliska beskrivningar av den forntida staden Nimrud.

År 1845 började Layard att gräva ut kullen. Arbetet tog flera år och under tiden råkade Layard flera gånger i konflikt med både traktens makthavare som såg honom som ett hot, och med beduinstammar som plundrade hans läger.

En gång tvingades han kidnappa en stamhövding för att få tillbaka utrustning som beduinerna hade stulit.

Den stora kullen gömde fantastiska fynd och redan under de första dagarna hittade Layard två palats – vackert utsmyckade med statyer och reliefer som skickades till London där de i dag kan beskådas på British Museum.

Layard var en skicklig skribent och skrev levande om alla sina farliga upplevelser. Hans böcker gav honom redan under hans livstid en plats bland de mest fascine­rande och orädda arkeologerna.

Fawcetts mystiska försvinnande satte igång spekulationerna och upp emot hundra män miste livet i en rad expeditioner som skulle utforska hans öde.

Man hade teorier om att vilda djur ätit upp honom eller att indianerna mördat honom. Vissa befarade att han drabbats av minnesförlust och nu levde i djungeln som hövding över en kannibalstam.

Fawcetts namnbricka och kompass hittades hos några indianer men hans öde är än i dag ett mysterium.

På den plats som Schliemann identifierat som Troja fanns det mycket riktigt forntidsruiner. De låg på varandra i flera lager och Schliemann var övertygad om att Troja utgjorde det understa lagret.

I sin iver att nå dit förstörde han i stort sett allt som fanns ovanpå. Han grävde rakt igenom de övre lagren som han forslade bort. År 1873 gjorde Schliemann ett spektaku­lärt fynd.

Vid en mur fann han en guldskatt som enligt Schliemann hade grävts ned av Trojas kungafamilj. Han smugglade ut sina fynd ur Turkiet men avslöjades när han publicerade ett foto på sin nya hustru klädd i guldsmyckena.

De turkiska myndigheterna var rasande och ville ha tillbaka smyckena och därför flyttade Schliemann till Grekland. Där grävde han ut staden Mykene och hittade 1876 en guldmask som han trodde hade tillhört mytens kung Agamemnon.

Nyare forskning har visat att masken är betydligt äldre än vad Schliemann trodde. Även det lager av Troja som han grävde efter är betydligt äldre; ironiskt nog förstörde han de ruiner han drömde om att finna.

Babylon var inte lätt att gräva ut. Staden låg dold under nästan 24 meter jord och i omgivningarna fanns rövare. Dessutom pågick interna strider mellan flera stammar i området.

En natt, när Koldewey och hans följe var på väg till Babylon efter ett besök vid en annan utgrävning, blev de angripna och beskjutna av traktens bönder som trodde att de var ett rövarband.

För att stoppa skjutandet fortsatte Koldewey kallblodigt att rida framåt för att identifiera sig.

När byborna insåg att de sköt mot fel personer fick de bråttom att be om ursäkt men Koldewey var ursinnig. ”Vilken fräckhet att skjuta vilt här som om öknen tillhörde endast er”, gormade han. ”Man skulle ju kunna få någonting i ögat!”

Men trots alla motgångar var Koldewey nöjd med sina utgrävningar i Babylon. Det viktigaste fyndet var det legendariska Babels torn som tidigare betraktats som en biblisk myt. Även Babylons höga murar och Ishtar-porten – som i dag finns rekonstruerad i Pergamonmuseet i Berlin – är några av de främsta fynden.

Dessutom upptäckte Koldewey några ruiner som han trodde var resterna av Babylons hängande trädgårdar. Enligt dagens arkeologer ligger ruinerna emellertid för långt från floden Eufrat som skulle förse trädgårdarna med vatten.

VIDEO – Se Babylons Istharport:

Nio år senare stod Rawlinson på en ranglig stege på en brant bergssida i Perisen, hundra meter över marken. Med hjälp av klättringshakar och rep hade Rawlinson kämpat sig uppför klippväggen och stod nu inför en praktfull syn: Imponerande figurer föreställande perserkungen Dareios I (522-486 f.Kr.) som krossade sina motståndare med vapenmakt.

Kring kungens minnesmärken fanns 14 rader med inskriptioner som ingen av Rawlinsons kolleger tidigare vågat klättra upp till.

På den branta klippan ritade han av inskriptionerna som senare skulle visa sig vara på tre olika språk: fornpersiska, elamitiska och babyloniska. Genom att jämföra de tre språken lyckades Rawlinson efter nio års hårt arbete tyda kung Dareios inskription.

Hans forskning blev skrifttydningens största triumf och väckte uppseende bland forskare i hela världen. Tack vare Rawlinsons resultat kunde de nu tyda många andra forntida inskriptioner och få ny kunskap om människans historia.