Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Stenåldersbönder slaktade bergsfolk som boskap

Ett massmord ägde rum för sjutusen år sedan i Tyskland. Där har arkeologer grävt ut misshandlade ben från flera hundra män, kvinnor och barn, dödade i en hemsk, blodig ceremoni. Efter år av detektivarbete tror arkeologerna att de löst mysteriet – nästan.

Per O. Jørgensen/Historie

Efter sjutton års utgrävningar och undersökningar kan And­rea­ Zeeb-Lanz endast alltför väl föreställa sig de mardröms­lika scener som utspelade sig i Herxheim i sydvästra Tyskland för omkring­ sjutusen år sedan.

”Det måste ha varit så mycket blod – blodiga ben och blodiga deltagare”, säger arkeologen, som 2003 fick i uppgift att leda Tysklands mest gåtfulla och omdiskuterade stenåldersutgrävning.

Sedan dess har hon undersökt fler ben än de flesta arkeologer hinner se under ett helt yrkesliv.

Hittills har nästan 80 000 benfragment lyfts fram ur den bördiga jorden under Herxheim.

”Jag är säker på att de människor som var med i denna ritual – som åskådare eller aktiva deltagare – var mycket imponerade av blodbadet”, säger Andrea ­Zeeb-Lanz till VÄRLDENS HISTORIA.

”Det måste ha varit så mycket blod – blodiga ben och blodiga­ deltagare.”
Andrea Zeeb-Lanz, utgrävningsledare.

Hon tror att upp till omkring tusen personer – män, kvinnor och barn – skoningslöst och extremt metodiskt dödades och styckades i Herxheim.

Arkeologerna har grävt i Herxheim sedan 2003 och hittat flera tusen ben.

© Fabian Haack/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

Tack vare ett flera år långt detektiv­arbete har forskarna nu lyckats klargöra vilka förövarna och offren var.

Men deras nyligen publicerade upptäckter gör bara berättelsen om Herxheims dunkla förflutna ännu mer förbryllande.

Keramik pekar ut viss bondekultur

Inget kunde ha förberett arkeologerna på vilken tragisk händelse de skulle avtäcka, när de 1996 började gräva i Herxheim i delstaten Rheinland-Pfalz.

Kommunen skulle anlägga ett nytt industriområde, men eftersom privatpersoner tidigare hade rapporterat om små fynd av män­niskoben på platsen, beslutades det att en arkeologisk undersökning skulle genomföras först.

Gula linjer markerar de båda grävda dikena.

© Fabian Haack/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

Rondell dolde blodig hemlighet

När arkeologerna fann de första benen i Herxheim hade de ingen aning om att fyndet var så stort att de 24 år senare fortfarande inte grävt ut allt.

Utgrävningarna i Herxheim inleddes 1996, när ett industriområde skulle byggas ut.

Arkeologerna fann ­resterna av två parallella diken i en halvcirkel runt resterna av en bosättning med åtskilliga hus.

Dikena var på flera ställen avbrutna av ”övergångar” av jord, som en gång i tiden gjort det möjligt att passera de upp till fyra meter djupa dikena.

Det inre diket hade en sammanlagd längd av 350 meter, medan det yttre på grund av en bred, lång övergång, var endast 234 meter långt.

Den nordligaste delen av anläggningen har inte grävts ut, men har kartlagts med hjälp av elektromagnetiska mätningar, så kallad geoprospektering.

När grävmaskinen avlägsnat det översta jordlagret syntes rester av uråldriga diken, och längst ner i dem uppdagades snart mängder av ben – de första av många tusen.

”Då stod det klart att området var en extraordinär och unik plats”, säger And­rea Zeeb-Lanz.

Under de följande utgrävningarna avtäckte arkeologerna två diken, som gick parallellt med varandra i en halvcirkel med några meter mellan. Inte långt från dikena fann arkeologerna även spår av en liten bosättning med hus.

Sammantaget var dikena 584 meter långa och de var upp till fyra meter djupa.

Utöver mängder av ben fann forskarna även stora mängder krossade ler­krukor, som gav dem ett tydligt bevis för vilken tidsperiod de kusliga fynden härrör från.

De halvklotformade krukorna bar enkla, bandformade ornament, som gett namn åt kulturen: den bandkeramiska kulturen – på tyska känd som Linienband-keramische Kultur (LBK).

På fyndplatsen låg lerkrukor, vars mönster visar att de härrör från den så kallade bandkeramiska kulturen (LBK).

© Fabian Haack/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

Kulturen dominerade delar av Europa från omkring 5500 till 4900 före Kristus.

”LBK-folket är de första helt och hållet bofasta bönderna i Europa. De immi­grerade från Mellanöstern till Ungern, där de utvecklade sin mycket karaktäristiska keramik och sina speciella stenyxor”, berättar Andrea Zeeb-Lanz.

Inom loppet av endast tvåhundra år intog åkerbrukskulturen resten av Europa bortsett från Nordeuropa (bland annat norra Tyskland, Danmark och Sverige), eftersom LBK-folket föredrog så kallad lössjord, som är oerhört bördig, men finns endast fläckvis i Nordeuropa.

LBK-kulturen har på flera håll lämnat efter sig arkeologiska spår i form av små och stora bosättningar samt keramik och stenverktyg, men aldrig spår av det slag som arkeologerna fann i Herx­heim, där närmare undersökningar av benen avslöjade makabra detaljer.

Muskler och senor skrapades av

Under utgrävningarna av dikena hittade arkeologerna ofattbara mängder fragment av människoben – cirka 75 500.

I botten av de ­sjutusen år gamla dikena låg ben och krukskärvor.

Fabian Haack/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

Hjärnskålar

Ett enormt antal människoben låg i dikena. På flera ställen låg små samlingar av hjärnskålar.

Fabian Haack/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

Krossade krukor

På flera håll låg skärvor från krossade krukor, som hade kastats ner bland benen.

Fabian Haack/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

Rester av festmåltid

I botten av dikena fann ­arkeologerna benrester från bland annat nötboskap, som ätits i samband med ceremonin.

Fabian Haack/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

När benresterna granskades fann man tydliga spår av att flintknivar hade använts för att skrapa bort hud, muskler och senor från benen.

Efter det hade de renskrapade benen systematiskt krossats, sannolikt med hjälp av en primitiv hammare av sten. Brottytorna avslöjade att benen var färska, när de slogs sönder.

Bland benfragmenten låg även flera hundra kranier – eller närmare bestämt en viss del av dem.

Precis som resten av benen hade kranierna en gång i tiden rensats från kött med ett skärverktyg.

Därefter hade ansiktet huggits av, så att endast toppen av hjärnskålen var kvar.

Dessa kraniekalotter var de enda ben som lagts ner intakta i dikena, i regel med öppningen uppåt, så att de såg ut som ett slags skålar.

Hittills har arkeologerna funnit omkring femhundra sådana kraniekalotter.

Utifrån antalet andra benfynd samt det faktum att en del av dikena ännu inte grävts ut, uppskattar de emellertid att ben från minst tusen personer hamnade i Herxheims kusliga diken.

Enligt Andrea Zeeb-Lanz tillhörde skelettdelarna män, kvinnor och barn, varav de allra flesta var tonåringar eller unga vuxna i tjugoårsåldern.

De många unga offren visar att det inte kan röra sig om naturligt avlidna, eftersom dessa åldersgrupper endast sällan återfinns på gravplatser från den tiden.

På andra platser har arkeologer tidigare funnit mindre massgravar med offer från blodiga konflikter mellan LBK-stammar.

Men på benen från Herxheim fann experterna varken pilspetsar som fastnat i revben eller kranier krossade av klubbslag, som kunnat tyda på att benen hört till fiender, som dödats i strid.

När arkeologerna undersökte de dödas så kallade strontiumsignatur för att ta reda på varifrån de ursprungligen kom tätnade mystiken ytterligare.

© Per O. Jørgensen/Historie

Offrens kroppar förstördes helt

I Herxheims diken har arkeologerna hittat nästan 80 000 benfragment från människor.

Märken på benen visar att de dödas kroppar först rensats från allt organiskt material, varpå samtliga ben metodiskt krossats.

Forskarna vet inte varför de döda behandlades på detta extrema sätt.

Mycket tyder dock på att det för gärningsmännen var avgörande att offren inte ­längre skulle gå att känna igen som ­personer – eller ens människor.

Muskler och senor skrapades omsorgsfullt bort från benen på samtliga offer. Tydliga skärmärken på skelettdelarna avslöjar att gärningsmännen använde sig av en primitiv, men extremt vass kniv gjord av flinta.

Jörg Orschiedt/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

De renskrapade benen slogs därefter i bitar med en tung ­hammare av sten. Arkeologerna har på många av benen funnit ­märken som tydligt visar att benen måste ha legat på ett primitivt städ
av sten, när de krossades med hammaren.

Peter Haag-Kirchner/GDKE, Direktion Landesarchäologie – Speyer

Huvudet fick specialbehandling

Ett snitt från näsroten till nacken med en vass sten delade huden. Därefter krängdes hud och hår av för hand från kraniet.

Shutterstock

Huvudet fick specialbehandling

Ögon och tunga skars ut ur kraniet, varpå hela kraniet ­kapades med en yxa strax ovanför ögonhålorna.

Shutterstock

Huvudet fick specialbehandling

Kvar var kraniets­ topp – kalotten – som rensades från hjärnvävnad. Många kalotter låg med öppningen uppåt, när de hittades. En teori är att de funge­rade som skålar.

Jurai Liptak/Landesamt für Archäologie Halle/Saale

Analyser gav förbluffande resultat

För att lösa mysteriet med Herxheims många döda tog arkeologerna hjälp av den högteknologiska verktygslådan i form av strontium- och dna-analyser.

Stron­tium är ett metalliskt grundämne som före­kommer i berggrunden. När den vittrar sprids strontium till grundvattnet, som djur och människor dricker.

Alla områden har därför ett unikt stron­tium­värde – en signatur – som anhopas i bland annat människans tänder.

När forskarna analyserade strontiumsignaturen i tänderna på 83 av de döda i Herxheim fick de ett oväntat resultat: de allra flesta av de undersökta individerna kunde omöjligt ha fötts eller vuxit upp i trakten kring Herxheim.

Ännu mer överraskade blev experterna, när det stod klart att signaturen inte heller kunde matchas med några andra tidigare undersökta LBK-bosättningar.

”De höga strontiumvärden som hittades i nittio procent av de analyserade individerna visar att de föddes och växte upp i berg med granit eller gnejs, medan andra kom från berg med sandsten”, förklarar Andrea Zeeb-Lanz.

Dessutom kom offren från minst fem olika områden.

Enligt Zeeb-Lanz ligger de närmaste bergen med sandsten cirka arton kilometer från Herxheim, medan berg med granit finns cirka sex mil bort.

Offren kan dock komma från liknande bergsområden ännu längre bort.

Det långa avståndet var emellertid inte det enda som gav upphov till undran.

”Det stora problemet är att vi aldrig har funnit spår av bosättningar från denna tid i några berg över huvud taget – LBK-folket bosatte sig endast i dalar och på slätter”, säger Andrea Zeeb-Lanz.

Analyser av dna krossade teori

De mystiska strontiumsignaturerna fick forskarna att misstänka att offren kan ha varit grupper av lokala jägare och samlare.

De levde i Europa, när LBK-folket invandrade, och kan ha betraktats som fiender. I så fall borde offren ha en annorlunda dna-profil än LBK-folket.

Men när analyserna av benen kom tillbaka från laboratoriet fick arkeologerna ännu en överraskning: offrens dna motsvarade LBK-folkets. De båda grupperna hade alltså samma förfäder.

Enligt Andrea Zeeb-Lanz kan det tyda på att när LBK-folket migrerade till Centraleuropa, så bröt en del grupperingar sig ut ur samhället för att i stället leva ett betydligt friare nomadliv i bergen som de infödda jägarna och samlarna.

Brytningen kan ha utlöst en lång fiendskap mellan ”de revolutionära” och ”traditionalisterna” bland LBK-folket.

Arkeologernas undersökningar av de många krossade lerkrukor som hittats bland benen i dikena fick flera pussel­bitar att falla på plats.

De flesta av krukorna var av mycket hög kvalitet och representerade ett stort värde.

När experterna gick igenom keramikens dekorativa stilar fann de dessutom att cirka tjugofem procent av krukorna kom från LBK-samhällen utanför Rheinland-Pfalz.

Lerkrukorna kom från områden ­markerade med röd färg.

© Shutterstock/HISTORIE

Skärvor avslöjar gärningsmän

När arkeologerna undersökte de många krukskärvor som låg bland benbitarna i dikena, upptäckte de att omkring en fjärdedel av dem inte var från Herxheim.

Dekorationen och lertypen visar att krukorna härrör från ett LBK-samhälle, vars boplatser i en del fall låg flera hundra kilometer bort.

Arkeologerna drog slutsatsen att en del av förövarna bakom massakern kom från dessa trakter och hade med sig krukorna till Herxheim.

”LBK är den bäst undersökta kulturen i hela Europas förhistoria, så vi vet var dessa stilar förekom. Därför kan vi kons­tatera att keramiken kom från områden ända upp till fyrtio mil från Herxheim”, berättar Andrea Zeeb-Lanz.

Hon hävdar att det betyder att minst åtta olika LBK-grupper, bosatta inom en radie av flera hundra kilometer från Herxheim, måste ha varit involverade i de makabra händelserna.

Bergsfolk fångades och dödades

Andrea Zeeb-Lanz har utifrån de många fynden och undersökningarna försökt rekonstruera vad som hände för sjutusen år sedan i Herxheim.

Enligt arkeologen visar kol 14-dateringar av benen att de begravdes mellan år 5050 och 5030 före Kristus. Vid det laget hade Herxheim haft en LBK-bosättning med flera hus i omkring 250 år.

”Det var aldrig någon stor bosättning, snarare en liten by”, förklarar Andrea Zeeb-Lanz, som anser att högst hundra personer kan ha bott där.

När de makabra händelserna ägde rum omkring år 5050 före Kristus var Herxheim emellertid nästan övergivet.

Endast ett enda hus från perioden har hittats.

Platsen hade enligt Andrea Zeeb-­Lanz förvandlats till ett rituellt område, där LBK-folkslag från när och fjärran möttes för att stärka sammanhållningen med stenålderns ohyggligaste fest.

”Hela samhällen togs till fånga utan hänsyn till varken ålder eller kön.”
Andrea Zeeb-Lanz, utgrävningsledare.

Forskarnas hypotes är att åtskilliga LBK-folkslag stämde möte i Herxheim vid en överenskommen tidpunkt, och de skulle alla medföra ett antal personer, som skulle offras under den stora festen.

Personer från de olika LBK-samhällena gav sig ut i bergsområdena, där de ”avhoppade” jägarna och samlarna höll till.

”Det ser ut som om hela samhällen togs till fånga utan hänsyn till varken ålder eller kön”, säger Zeeb-Lanz.

De tillfångatagna – män, kvinnor och barn – fördes sedan till Herxheim, där förberedelserna för den blodiga ceremonin redan pågick.

Diken grävdes, stora bål tändes och mat tillagades. Andrea Zeeb-­Lanz hypotes är att de tillfångatagna ställdes upp på långa led, varpå mördandet satte igång.

”Skeletten är så svårt fragmenterade att det är omöjligt att säga hur de dödades. De kan ha blivit strypta, dödade med ett hugg i hjärtat eller kanske förgiftats – en människa kan dödas på många olika sätt.

Vi kan endast med säkerhet säga att de inte dödades med ett slag mot huvudet, eftersom de cirka femhundra kraniekalotter som vi hittat alla är intakta utan några färska skador”, berättar arkeologen.

LBK-folket gjorde små lerfigurer, som visar att de använde enkla byxor och tröjor.

© Dr. Andrea Zeeb-Lanz

Efter att offren dödats höggs armar, ben och huvuden av, varpå ryggraden slets ut ur ryggen, så att det gick lättare att öppna bålen.

Nästa steg var att skrapa bort allt organiskt material från benen, som sedan krossades.

Även huvudena rensades, varpå ansiktsskelettet höggs bort, så att endast kraniekalotten var kvar.

När allt detta var klart slängdes benen ner i de grävda dikena.

Deltagarna festade mitt i blodet

Medan dödandet pågick – eller i anslutning till det – åt och festade deltagarna.

Bevisen för det låg i dikena tillsammans med benen.

Arkeologerna har hittat rester av kvarnstenar för att mala mjöl samt ben från nötboskap, får, getter och vilda djur.

Benen har skärmärken från att djuren slaktats och styckats, medan andra har spår av eld, som kan härröra från tillagningen.

Fynd av aska och träkol i dikena visar att maten sannolikt tillagades över öppen eld i närheten.

Spår efter stenålderns mest bisarra fest

I dikena fann arkeologerna även resterna av en festmåltid samt de redskap som användes under den blodiga ceremonin.

Enligt Andrea Zeeb-Lanz kan de många trasiga lerkärl som hittats i de långa dikena även ha använts för att transportera andra matvaror till Herxheim inför den stora festen.

Bland djurbenen identifierade arkeologerna även rester av åtminstone tretton hundar, som även de har slaktats och ätits upp, vilket är mycket ovanligt:

”Hundar åts vanligen inte av LBK-folkslagen. De var husdjur, människors vänner – och man äter inte sina vänner!” för­klarar Zeeb-Lanz, som är övertygad om att måltiden sannolikt var en del av än så länge okända religiösa ritualer, som kretsade kring människooffren.

Efter festen krossades samtliga medförda lerkärl. Även verktygen, till exempel stenyxorna som användes under ceremonin, förstördes.

De tunga kvarnstenarna var svåra att förstöra, så de hettades först upp i bålen, vilket gjorde dem sköra, så att de enkelt gick att slå sönder.

Till sist vräkte festdeltagarna ner allting i dikena, som omedelbart skyfflades igen.

Därefter var det endast deltagarna som visste vilken fasansfull hemlighet som gömde sig i Herxheims jord.

Från utgrävningar vet arkeologer att LBK-folket byggde stora hus av trä.

© Roland Seidel

Blodtörstiga bönder byggde jättehus

LBK-folket var åkerbrukets pionjärer och bosatte sig på så kallad lössjord, som var extremt bördig. Deras hus vittnar om deras många färdigheter.

Ett bälte av bördig superjord lockade för omkring 5500 år sedan LBK-folket till Europa från Mellanöstern.

Denna så kallade lössjord var ett finkornigt material, som blåst från Nordeuropas dåvarande arktiska områden och fortfarande ligger i ett bälte från södra Belgien­ och österut.

LBK-folket älskade jordarten, eftersom den är väldigt näringsrik och kan hålla stora mängder vatten.

Lössjorden gjorde det lätt för lantbrukarfolket att odla vete, korn och baljväxter och skapa fasta bosättningar.

Arkeologer har funnit flera tusen LBK-bosättningar runt omkring i Europa. Utgrävningarna visar att folkslaget inte bara var pionjärer inom åkerbruket utan även var ­extremt skickliga husbyggare.

”De hade stora arkitektoniska färdigheter och byggde väldiga, mellan tjugo och femtio meter långa, hus”, säger arkeologen And­rea Zeeb-Lanz.

Hon berättar att de kunde spinna och väva tyger, som avbildas på deras keramik.

”De hade dessutom religiösa föreställningar och trodde sannolikt på ett liv efter detta, ­eftersom de inte bara gav sina döda en ståtlig begravning, utan även lade krukor, smycken, yxor och mat i gravarna”, förklarar hon.

Teorier om kannibalism förkastas

En del forskare har under utgrävningen av Herxheim föreslagit att en överdådig kannibalfest ägt rum på platsen.

Det skulle kunna förklara varför offrens kött skars av.

Enligt den teorin skulle offrens ben ha krossats för att märgen skulle kunna skrapas ut.

Det skulle även kunna förklara varför enstaka människoben har spår av eld: de har grillats, så att köttet skulle gå att förtära.

”Jag räknade ut hur mycket kött och fett endast hundra individer skulle ge.”
Andrea Zeeb-Lanz, utgrävningsledare.

Andrea Zeeb-Lanz är skeptisk till den teorin, och påpekar bland annat att antalet offer helt enkelt är för stort:

”Jag räknade ut hur mycket kött och fett endast hundra individer, barn inkluderade, skulle ge.

Det blev cirka 3 000 kilo kött och 1 300 kilo fett”, berättar ­arkeologen, som förklarar att det skulle ha krävts oerhört många människor för att äta den mängden:

”Det skulle ha krävts hela den sammantagna europeiska LBK-befolkningen!”

Därför tar hon avstånd från den föreslagna kannibalteorin.

Blodig ceremoni till gudarnas ära

Andrea Zeeb-Lanz tror i stället att slakten hade rent religiösa orsaker.

En än så länge okänd katastrof eller kris kan ha fått LBK-folkslagen att gå samman för att erbjuda gudarna det dyrbaraste de kände till: människoliv.

”Kanske trodde de att gudarna skulle blidkas av ett så drastiskt offer – eller att deras samhälle skulle stärkas av denna ritual. Vi kommer aldrig att kunna reda ut det i detalj”, medger hon.

Hon säger att det mycket väl kan vara så att den blodiga ritualen upprepades under ett antal år med några hundra offer varje gång.

Både keramikskärvor och benfragment, som alldeles uppenbarligen hör ihop, har emellertid hittats med ända upp till hundra meters mellanrum i dikena.

”Det betyder att de måste ha placerats i dikena vid samma tidpunkt, och att de måste härröra från ett och samma tillfälle”, förklarar Andrea Zeeb-Lanz, som därför bedömer att antalet offerfester måste ha varit begränsat.

Att offrens kroppar och ben förstörts så systematiskt kan enligt arkeologen bero på att man ville ”omvandla” de döda från mänskliga kroppar till ett slags objekt, som inte längre hade något med människor att göra.

Det är också anledningen till att förövarna högg bort ansiktsskelettet från kranierna – just den del av en människa som om någon identifierar henne som individ.

Genom denna åtgärd förvandlades offrets kra­nium till ett nytt objekt – en skål.

Förstörandet omfattade även alla de verktyg som använts i ritualerna.

Inget tycks ha fått begravas i dikena i sin ursprungliga form.

På botten av en brunn låg de krossade resterna av mayas krigsfångar.

© Nicolaus Seefeld

Även andra kulturer ­krossade de dödas ben

Bandkeramikkulturen är inte den enda som har haft som tradition att krossa ­män­niskoben; bland annat beskrev européer i 1800-talets Australien hur infödda aboriginer skar köttet av de döda och knäckte benen för att komma åt märgen.

Därefter begravdes mjuk­delarna, medan den avlidnes anhöriga fick benen.

Sedvänjan var en fast del av aboriginernas begravningsritualer.

År 2019 kom arkeologer med hjälp av strontiumanalyser fram till att ben från cirka tjugo personer, som hittats i botten av en brunn i mayafolkets bosättning Uxul i Mex­i­ko, måste härröra från krigsfångar som kom minst femton mil därifrån.

För 1 400 år sedan har ­offren styckats, varpå deras ben slagits i bitar.

Enligt arkeologen Nicolaus ­Seefeld, som gjorde upptäckten, var det ett sätt för mayafolket att visa sin makt och sin styrka.

Blodsfest Herxheim

Sydamerikas folkslag offrade män­niskor till gudarna i hundratals år.

© Imageselect

Framtiden kan ge fler svar

Trots att Andrea Zeeb-Lanz varit med om att avtäcka en av den europeiska stenålderns mest makabra händelser har fyndet inte påverkat henne påtagligt:

”På sätt och vis har jag faktiskt vant mig vid tanken på att flera hundra människor rituellt dödats och slaktats. Jag ser det som en extraordinär religiös och rituell gärning, och jag tror inte att gärningsmännen var ’brutala vildar’ eller liknande.

När det gäller ritualer och religion gör människor märkliga saker – även i dag”, påpekar arkeologen.

En sak som förbluffat henne är emellertid det stora antalet offer.

”För mig framstår det som om dessa märkliga ritualer ger uttryck för en stor och komplex världssyn.

Att peka på enbart det faktum att människor offrades och skars i småbitar efter sin död är för mig att se endast en aspekt av många”, förklarar hon.

En av de gåtor Andrea Zeeb-Lanz inte lyckats lösa är varför LBK-folket valde just Herxheim för sina ritualer.

”Landskapet är typiskt för LBK-bosättningar med en liten, lätt sluttande platå, två små vattendrag i närheten och bra lössjord.

Det finns flera hundra LBK-bosättningar som geografiskt och geologiskt är direkt jämförbara, så vi har ingen aning om varför platsen valdes.”

Hon är dock ganska säker på att Herxheim stuckit ut på ett eller annat sätt:

”Det är inte omöjligt att det någonstans gömmer sig en likadan offerplats som Herxheim.

Men jag är övertygad om att den typ av ritualer som genomfördes i Herxheim var speciella, och att de ägde rum väldigt sällan.”

Herxheim kan dock ruva på fler överraskningar, för arkeologerna har låtit bli att gräva ut en del av dikena.

De inväntar den dag då nya tekniker kan lösa Herxheims sista gåtor.

Läs också:

Stenalderhund, Sverige
Arkeologi

Människans bästa vän hedrades under stenåldern

2 minuter
Mælk, Tollense, bronzealder
Arkeologi

3 200 år gamla ben vittnar om mjölkens segertåg

2 minuter
Arkeologi

Nordens första strid ­utkämpades i Tyskland

3 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj