Skelett avslöjar mystisk hemlighet på Hebriderna
Arkeologer har gjort ett oväntat fynd på Yttre Hebriderna i Skottland. Två skelett från bronsåldern är inte vad de ser ut att vara. Människorna hade varit döda länge innan de begravdes. Kvinnan har två av sina tänder i händerna och huvudet kommer från en man. Men undersökningarna avslöjar också en ännu större hemlighet.
Arkeologerna trodde att de hittat två vanliga skelett. Men liken från bronsåldern hade begravts med mystiska hemligheter.
Patologen rynkade pannan och kliade sig förundrat i huvudet. Det här var konstigt! Framför honom på undersökningsbordet i laboratoriet låg det brunaktiga skelettet från en 3500 år gammal man som patologen skulle göra en benanalys av.
Benen kom från en utgrävning i Cladh Hallan på Yttre Hebriderna utanför Skottland. Ett kargt och vindpinat kustområde som främst är känt för en av Storbritanniens bäst bevarade historiska bosättningar.
Den fina, mjuka sanden i områdets många sanddyner har upprepade gånger blåst över de samhällen som legat här och på så sätt inkapslat området i små arkeologiska tidsfickor.
I tusentals år, från yngre stenålder till sen järnålder, levde generationer av härdade människor i Cladh Hallan.
De byggde sina hem i de mjuka sanddynerna, i lä för Nordatlantens kraftiga vindar och obarmhärtiga klimat. Mannen på undersökningsbordet hade bott i Cladh Hallan under bronsåldern tillsammans med sin familj.
De levde troligtvis av fisk som fångades utanför kusten samt i mindre grad av det jordbruk som kunde bedrivas på den magra jorden.
Forskaren hade lagt upp alla benen prydligt på bordet och de såg vid första anblicken alldeles normala ut.
Ryggraden visade tecken på gikt och överkäken saknade alla tänder, men benen var välbehållna med tanke på deras ålder och det såg ut som om nästan alla fanns kvar.
Ändå hade han en känsla av att något inte stämde. Men precis vad det var kunde han inte sätta fingret på.
Under resterna från tre rundhus i Cladh Hallan har arkeologer hittat människogravar.
Människor begravdes under golvet
Sommaren 2001 besöktes Cladh Hallan i vanlig ordning av en stor grupp arkeologer, andra forskare och studenter från universitet över hela Storbritannien. I det milda vädret fortsatte de tidigare års utgrävningar av den välkända bosättningen.
Detta år hade turen kommit till tre runda hus från omkring år 1100 före Kristus. Då arkeologerna grävde ut det första huset hittade de en grav i byggnadens nordöstra del. I graven fanns ett litet barn som dött vid ungefär tre års ålder.
Forskarnas första tanke var att huset var beläget på en gravplats. De fortsatte med nästa hus där de hittade en grav på motsvarande plats, på den nordöstra sidan.
Denna grav tillhörde en ung flicka på omkring tio till 14 år. Arkeologerna började spekulera. Var husen byggda på en gravplats?
Eller hade gravarna placerats utifrån ett bestämt mönster? Offer i samband med att ett nytt hus byggdes var inte ovanliga i denna typ av samhällen.
De skulle bringa huset och dess boende lycka och fruktsamhet. Arkeologerna har hittat många krukor med mat eller husdjur begravda under golvet och funderade nu på om dessa barn offrats och sedan begravts under golven av just denna orsak.
I så fall skulle det också finnas en grav i det sista husets nordöstliga delar.
Husen kan ha sett ut som på dessa rekonstruktioner av engelska bronsåldershyddor.
Döda vuxna låg i fosterställning
Försiktigt avlägsnade arkeologerna de sista golvresterna i huset och hittade precis som de förväntat sig en grav även där.
Också på husets södra sida fanns en grav under golvet.
Det såg till en början ut att vara helt vanliga skelett men arkeologerna skulle snart upptäcka att detta var två av vår tids mest mystiska och spektakulära fynd från bronsåldern.
De två gravarna innehöll en man respektive en kvinna. De låg på sidan i små fördjupningar i den torra sandjorden.
Båda hade knäna uppdragna till hakan och höll om dem med armarna. De verkade vid första anblicken vara två normala skelett men när arkeologerna påbörjade undersökningen gjorde de en rad märkliga upptäckter.
Kvinna hade tänder i händerna
Då de grävde ut kvinnan upptäckte de att hon verkade ha svepts in i tygstycken som skulle hålla henne fast i den hopkrupna positionen.
Arkeologernas tankar fördes direkt till sydamerikanska mumiebylten med döda som sveptes hårt i tyg för att hålla en bestämd ställning i döden.
Men tyget var inte det enda märkvärdiga med kvinnan. Hon hade dött av naturliga orsaker och sedan legat helt ostörd i sin grav. Ändå saknade hon det ena underbenet och två tänder.
Både benet och tänderna hade avlägsnats efter hennes död. Allteftersom utgrävningen fortsatte och kvinnans händer grävdes fram hittade arkeologerna de två tänderna. Hon hade en tand i vardera handen.
Det vänstra underbenet hittades också ett par dagar senare. Det hade fått en egen liten grav, fem meter från huset. Men ingen visste varför.
Precis som kvinnan hade det treåriga barnet i det första huset dött av naturliga orsaker och hade inte heller rörts efter begravningen.
Ändå tyckte arkeologerna att det verkade som om något hänt barnet efter döden.
Mannens grav såg vid första anblicken ut att likna kvinnans. Han hade virats in i tyg som på samma sätt höll honom i den hopkrupna ställningen och skelettet verkade också vara komplett.
Då forskarna försiktigt tog de ömtåliga benen och lade dem i lådor för att transportera dem till laboratoriet märkte de att mannen hade alla sina tandstensangripna tänder kvar i underkäken, men inga i överkäken.
De började därför skämta om att han måste haft ett olyckligt möte med en mycket effektiv bronsålderstandläkare. Sanningen skulle visa sig överträffa dikten.
Kvinnan hade en tand från sitt manskranium i vardera handen.
En man var tre män
Förklaringen till den mystiska tanduppsättningen kom då gruppens patolog tittade närmare på benen.
Underkäken med de många tänderna var nämligen inte mannens egen. Den hade i och för sig passat bra till kraniet men visade sig vid närmare undersökningar inte alls tillhöra honom.
Mannen var inte ens en man utan ett hopplock av tre olika män. Huvudet och den översta delen av ryggraden tillhörde en individ, kroppen en andra och underkäken en tredje man.
Detta ledde till att forskargruppen fick undersöka kvinnan på nytt. Hennes käke satt väl ändå lite löst? De tog DNA-prover från olika ben för att se om också det skelettet bestod av flera individer.
Det gjorde det, och dessutom kom hennes kranium från en man. Trots det passade hennes delar, liksom mannens, så bra ihop att skillnaden inte gick att se med blotta ögat. Ledaren för forskargruppen Mike Parker Pearson kommenterade:
"Individerna måste ha delats upp i bitar efter det att de avlidit och så samlats ihop igen för att på så sätt bilda nya personer."
Mannen behövde inga löständer, han använde en annan mans käke istället.
Begravningen fick vänta i åratal
Arkeologerna blev mer och mer förbryllade och svaren på de första laboratorieproverna bringade ingen klarhet i situationen.
Proverna visade att alla fyra gravarna grävts mellan år 1260 och 630 f.Kr., och att flickan i det mittersta huset dött precis innan hon begravdes. Men då forskarna såg dateringen av kvinnan, mannen och treåringen kunde de inte tro sina ögon och gjorde om undersökningen för att bli helt säkra.
Kvinnan och barnet hade dött flera årtionden innan de begravdes och de olika personerna som utgjorde den hopplockade mannen hade varit död i flera hundra år före begravningen.
Gruppen hade nu tre skelett som begravts långt efter att personerna dött. Två av dem hade svepts i tyg och två bestod av flera olika människor.
Och även om alla tre i åratal hade förvarats ovan jord och flyttats runt efter döden låg de nu med alla ben på rätt plats i sina gravar.
Den enda förklaringen arkeologerna kunde komma på var att vävnaderna hade mumifierats. Skeletten måste varit mumier innan de begravdes.
##
Forskare fick tänka kreativt
Aldrig tidigare hade man hittat avsiktligt mumifierade människor i England.
Forskarna hade alltid hävdat att de mumier som hittats i engelska sankmarker hade hamnat där av misstag eller för att de offrats där. Inget av dessa fynd hade tolkats som medvetna handlingar för att bevara kroppen för framtiden.
Men nu stod arkeologerna från Cladh Hallan med inte färre än tre skelett, som de misstänkte hade mumifierats avsiktligt.
De diskuterade hur de skulle undersöka och få bevis för att skeletten tidigare varit mumifierade.
Denna typ av undersökningar hade varken forskargruppen eller några andra någon erfarenhet av. Forskarna fick istället använda sin kunskap om kroppens förruttnelseprocess och hur andra typer av mumier skapats genom tiderna.
De började med att undersöka om benen angripits av bakterier som lever i människans mage och tarmar och sätter igång kroppens nedbrytningsprocess.
Benen undersöktes i mikroskop och mycket riktigt visade det sig att de inte angripits av bakterier i samma utsträckning som de andra benen från bronsåldern fynden jämfördes med.
De tre skeletten från Cladh Hallan hade inte gått igenom den vanliga nedbrytningsprocessen som normalt sker efter döden och därför kunde forskarna dra slutsatsen att kropparna tidigare mumifierats på något sätt.
Men så inställde sig nästa fundering: Hur mumifierades de? Och varför?
Lik lades i mossar
I Skottlands fuktiga klimat var det svårt att torka mumier som man exempelvis gjorde i det antika Egypten.
Det ostadiga vädret på Hebriderna var inte heller tillräckligt kallt under längre perioder för att kunna skapa en ismumie som t.ex. Ötzi från Alperna.
Arkeologerna funderade och kunde lägga fram två teorier. Den första teorin var inspirerad av mumiefynd från heiltsukkulturen i British Columbia i Kanada.
Heiltsukerna var kända för att röka sina döda på samma sätt som västliga kulturer röker djurkött för att konservera det. Den andra teorin byggde på att människorna trots allt kände till mossarnas konserverande effekt.
Benen skickades återigen till laboratoriet där mikroskopiska kristaller på ytan av dem visade att de under en tid hade legat i en sur miljö – exempelvis i en mosse.
Nu hade forskarna inte bara bevisat att mumifiering förekom i Storbritannien utan också att bronsålderns människor kände till mossarnas konserverande egenskaper.
Människor började faktiskt gräva efter torv i våtmarker under just bronsåldern, och att människor lade märke till hur väl olika föremål bevarades i marken är därför inte otroligt.
De avlidna hade av allt att döma lagts i en mosse för att sedan plockas upp igen efter sex till 18 månader.
Under tiden i mossarna garvades människohuden och den kunde sedan hålla benen i skelettet på plats.
Nästa steg i mumifieringsprocessen var att skära upp kropparna, sätta ihop dem på nytt och till sist svepa in dem i tygstycken. Då mumierna många år senare begravdes i sandjord bröts huden med tiden ner och löstes till sist upp.
Släktsammanföring efter döden
Flera undersökningar tecknade en bild av tre människor som hade levt hela sina liv på Yttre Hebriderna och som efter döden mumifierats. De avlidnas kvarlevor förvarades troligtvis i familjens hem eller mitt i centralorten där alla skulle kunna se dem.
Forskarna har inte lyckats ta reda på anledningen till att de avlidna mumifierades och inte heller vet de varför bronsåldersfolket satte ihop skelettdelar från olika individer.
Viljan att ha de döda kvar hos sig tyder på att de var viktiga medlemmar av släkten. Kanske skulle de vaka över dem som fortfarande var i livet.
Eller så skulle de vara efterkommande generationers bevis på att familjen hade framstående förfäder.
"Kombinationen av flera olika individer kan ha varit ett symboliskt försök till att sammanföra två eller flera släkter i en enda förfader", gissade Mike Parker Pearson.
En annan teori var att bronsåldersfolket såg de ofullständiga mumierna och bara ville sätta ihop en komplett människa av dem.
"Kanske hade huvudet ramlat av och försvunnit i sankmarken och då tog de helt enkelt ett annat och satte på det", föreslog Terry Brown som också deltog i undersökningarna.
Forskarna hittade fler mumier
Under bronsåldern blev jordbruket allt viktigare. Det var av stor betydelse att äga land och att ha rätt att odla marken.
Det ses bland annat på de inhägnade markerna som började dyka upp under just denna period.
Forskarna har i ljuset av detta faktum gissat på att bevarandet av gamla förfäder som mumier kan ha fungerat som ett mycket konkret bevis på släktens legitimitet och rätt till ett visst område.
Nästa steg i undersökningarna blev att leta efter mumier på andra platser i Storbritannien.
Arkeologerna gav sig ut i landet för att undersöka skelett från en rad olika utgrävningar. De tog med sig all sin kunskap och alla tekniker som de utvecklat för att identifiera mumierna från Cladh Hallan.
De undersökte 34 nya, olika skelett och det visade sig att 16 av dem tidigare hade mumifierats.
Några av dem hade lagts i mossar precis som Cladh Hallan-mannen. Andra hade rökts vid låga temperaturer som mumierna från British Columbia och ytterligare några hade rensats på inälvor för att senare torkas.
"Vi kan dra slutsatsen att mumifiering tidigare varit en utbredd ritual i hela Storbritannien", sa arkeologen Tom Booth år 2015.