Rammen knäckte Karthago

Med hjälp av sonar söker roboten sig fram över havsbottnen – på jakt efter res­terna av antikens största och mest avancerade krigsskepp. Roboten styrs av en liten grupp forskare, som noggrant följer dess resa via stora bildskärmar.

Plötsligt blinkar en prick på en av skärmarna: ”Vi har en kontakt 40–50 meter åt väster”, ropar sonaroperatören, samtidigt som undervattensfarkosten närmar sig.

På bildskärmen framträder en amfora – fullständigt täckt av alger. En uppskrämd och förvirrad bläckfisk kryper ut ur krukan, när roboten landar på bottnen och virvlar upp ett moln av sand.

”Amfororna döljer ofta en skatt av antika föremål som metallspikar eller kindskydd från hjälmar”, förklarar marinarkeologen Peter Campbell, medan den stora lerkrukan undersöks.

Vi befinner oss ombord på forskningsfartyget Hercules utanför ön Levanzo, där vrakdelarna från ett av historiens mest avgörande sjöslag ligger utspridda över ett område på inemot fem kvadratkilometer.

Från upp till 120 meters djup har arkeologer bärgat vapen, hjälmar och hundratals amforor, som har legat orörda i årtusenden. Krigslämningarna härrör från slaget vid Egadiska öarna den 10 mars år 241 före Kristus, då nästan 400 galärer från stormakterna Rom och Karthago möttes utanför Sicilien.

Slaget kostade minst 25000 sjömän livet och ändrade historiens gång. Upptäckten är inget mindre än en sensation: ”Det är det första slagfältet från antiken som lokaliserats under vattnet”, utbrister Peter Campbell entusiastiskt.

Fynden har gett forskarna helt nya kunskaper om striden, men även om antikens krigsskepp och sjöslag generellt.

Romarna kopierade krigsskepp

Sjöslaget vid Egadiska öarna markerade slutet på det första puniska kriget, som utkämpades mellan Rom och Karthago­ på 200-talet före Kristus. Den grekiske historikern­ Polybios, som föddes 40 år efter slaget vid Egadiska öarna, kallade kriget för ”den längsta och bittraste konflikt­en i historien”.

I sitt stora historieverk beskriver han hur romarna i 23 år kämpade mot ärke­rivalen Karthago i Nordafrika i en blodig strid om kontrollen över Medelhavet.

Karthago var vid den tidpunkten den ledande sjömakten och hade Medelhavets starkaste flotta. Staden hade grundats av fenicier från dagens Libanon och hade handelsstationer över hela västra delen av Medelhavet – däribland på den strategiskt viktiga ön Sicilien.

Sicilien hade emellertid även grekiska kolonier, som kände sig hotade av Karthago och bad Rom om stöd. Snart befann de båda stormakterna sig i krig med varandra.

Rom var med sina arméer starkast på land, men fick se sig slaget av Karthagos överlägsna flotta, som utan förvarning kunde slå till mot Roms kuststäder.

Romarna svarade med att belägra Karthagos handelskolonier på västra delen av Sicilien. Kriget böljade fram och tillbaka i åratal, tills en specifik händelse fick krigslyckan att vända.

Under ett överraskningsangrepp lyckades romarna erövra ett karthagiskt krigsskepp av klassen quinquerem – en så kallad femroddare. Fartygstypen var ett av den tidens slagkraftigaste krigsfartyg med plats för nästan 300 roddare.

Roms skeppsbyggare kopierade fartyget in i minsta detalj, medan stadens senatorer skaffade pengar till det dyra bygget ge­nom lån från romerska privatpersoner:

”På det sättet byggdes en flotta av 200 quinqueremer i all hast – samtliga byggda med utgångspunkt i den nya fartygsmodellen”, skriver­ Polybios.

Sommaren år 242 före Kristus avseglade Roms nybyggda flotta mot Sicilien och över­ras­ka­de de karthagiska skepp som låg för ankar utanför hamnstaden Drepanum – dagens Trapani.

Åsynen av romarnas flotta fick den karthagiske amiralen Hanno att skyndsamt dra tillbaka sina skepp till Karthago. Den romerske befälhavaren Gaius Lutatius Catulus utnyttjade de karthagiska skeppens flykt för att omringa Drepanum.

Karthagos general på Sicilien, Hamilkar Barkas – far till den sedermera berömde fältherren Han­ni­bal – fick se sig belägrad med sina styrkor vid en bergstopp inte långt från Drepanum. Den inringade armén hade inga förnö­denheter och riskerade nu att bli helt tillintetgjord.

Därför beslutade Karthago att skicka en armada med förnödenheter och utvilade styrkor till Sicilien – vilket var precis vad romarna förväntade sig att karthagerna skulle göra.

Fiskare fick upp 100 kilo tung ramm

Forskarnas jakt på det glömda sjöslaget inleddes i Trapani sommaren 2004. Tidigare försök att hitta den plats där sjöslaget utkämpades hade misslyckas. Somliga trodde att den avgörande striden mellan den romerska och den karthagiska flottan hade ägt rum nära den största av Egadiska öarna, Favignana.

En av öns stränder, Ca­la Rossa, hade en rödaktig färg och hade enligt legenden färgats av de karthagiska sjömännens blod.

Mer övertygande spår dök upp, när italiensk polis beslagtog en bronsramm hos en privat samlare. När arkeologerna såg det 89 centimeter långa och 100 kilo tunga vapnet blev de väldigt förvånade. Rammen hade nämligen suttit på en krigsgalär.

På rammens översta del stod en latinsk inskription med namnen på de båda romerska ämbetsmän som hade kontrollerat och godkänt konstruktionen.

Ovanför inskriptionen satt dessutom en relief av Victoria – Roms segergudinna. Allt tydde alltså på att rammen härrörde från en romersk krigsgalär byggd under det första puniska kriget. Det fick arkeologerna att tänka på slaget vid Egadiska öarna.

Rammen var krigsgalärernas huvud­vapen och satt monterat på kölen strax under vattenlinjen längst fram på fartyget. Rammen kopplade samman skeppets kölstock och stäv och fungerade som både vågbrytare och vapen.

Med rammen kunde en galär slå hål i fiendens skrov och antingen sänka ett fartyg eller neutralisera det. Fientliga fartyg som inte sjönk togs som krigsbyte och bogserades i hamn, där de reparerades, så att de kunde skickas ut i strid igen.

Sjöslagen under det första puniska kriget var ytterst blodiga, och forskarna bedömer att striderna kostade mer än en miljon sjömän och soldater livet.

Enbart i slaget utanför Siciliens Kap Ecnomus år 256 före Kristus miste i storleksord­ningen 150000 man livet ombord på de båda flottornas omkring 700 fartyg.

Karthagerna lockades i en fälla

Enligt Polybios tog det åtta månader, innan Karthagos undsättningsflotta med cirka 170 fartyg var klar att ge sig av under ledning av Hanno. Under tiden hade Gaius Lutatius Catulus­ gång på gång tränat sina romerska besättningar i krigsmanövrer.

Romarna var väl rustade för att ta emot karthagerna, och för första gången under hela det långa kriget var rollerna ombytta.

Situationen i Hannos flotta var nämligen allt annat än god: ”Deras fartyg, kraftigt överlastade, var inte stridsklara, medan besättningarna, inkallade i all hast för att åtgärda krisen, var otränade”, förklarar Polybios.

När Hanno i början av mars 241 före Kristus stävade ut från Karthago, var hans skepp tungt lastade med förnödenheter. Den 9 mars nådde flottan ön Marettimo, den västligaste av Egadiska öarna.

Catulus fick snabbt reda på fiendens ankomst och gjorde flottan klar. Före avfärd monterade han av master och segel och lämnade dem på stranden. Roddarna fick driva fartygen på egen hand. Man tog även ombord extra soldater, varpå flottan seglade ut för att möta fienden.

Nästa dag blåste en kraftig västanvind, som kunde ta Hanno direkt till Drepanum. För karthagerna var vinden en guda­gåva – satsningen såg ut att lyckas. Flottan skulle nå fram oupptäckt.

För Catulus var situationen mer dys­ter. Han hade ankrat sin flotta vid en av de mindre öarna, där han nu låg på lur. Romarna hade motvind, och stora vågor slog in över skeppen. Tidigare försök att överraska karthagiska konvojer hade slutat i katastrof, och tre romerska flottor hade tidigare gått i kvav i hård sjö.

Catulus stod nu inför valet mellan att riskera hela sin styrka eller låta fienden nå Siciliens kust och förstärka Hamilkars styrkor.

Det var en riskabel satsning, men han tog chansen. Catulus gav sina kaptener order om att göra sig klara. Jakten­ på Hanno hade inletts.

Ankare avslöjade platsen

Efter upptäckten av den första rammen år 2004 började den italienske historikern Sebastiano Tusa från Soprintendenza del Mare – Siciliens marinarkeologiska myndighet – studera de antika källorna, som beskrev vindförhållandena under den ödesdigra dagen för slaget.

Han räknade ut att karthagerna med den västliga vinden måste ha drivit nära den lilla ön Levanzo, när de överraskades av den romerska flottan.

Under Tusas ledning började marin­arkeologer därför undersöka havsbottnen utanför Levanzo, där de hittade ett antal ankare av bly.

Fyndet stämde med Polybios berättelse om att Catulus hade gett sina män order om att kapa ankartrossarna, så snart utkikarna fick syn på fiendens flotta vid horisonten.

Fynden av ankarna gjorde arkeologerna säkra på att de hade lokaliserat den plats där slaget vid Egadiska öarna ägde rum.

Eftersom många av resterna från slaget antogs ligga på ett djup som var svårt för dykare att arbeta på, tillkallade italienarna den internation­ella forskningsorganisationen RPM Nautical Foundation, som special­iserat sig på arkeologiska utforskningar under havet. Deras skepp Hercules är utrustat med den nyaste tekniken inom undervattensarkeologi.

Ramm efter ramm dök upp

Enligt arkeologen Peter Campbell från RPM Nautical Foundation är det intressanta med utforskningen inte enbart att det är första gången arkeologerna har lokaliserat den plats där ett av antikens mest avgörande sjöslag ägde rum:

”Vi hittar även många föremål som gör det möjligt att rekonstruera slagets gång”, förklarar arkeologen, medan han pekar på en stor sonarkarta över havsbottnen utanför Egadiska öarna.

Den detaljerade kartan täcker ett område på 270 kvadratkilometer, som det tagit flera år att sätta ihop. Vid första ögonkastet ser det ut som en främmande planet – mängder av höjdryggar och sänkor samt mörkblå, gröna och gula områden.

Vid närmare granskning kan man emellertid se flera föremål, bland annat konturerna av ett flygplan: ”Med hjälp av multibeam-sonar (flerstrålelod) har vi hittat bland annat flygplan från andra världskriget och förlista fartyg från 400-talet efter Kristus.”, förklarar Peter Campbell: ”Men detaljgraden är för låg för att hitta till exempel rammar, som inte är mer än en halv till en meter stora. Det är som att leta efter en nål i en höstack”.

Först när gruppen började söka av havsbottnen med så kallad sidescan-sonar (sidotittande sonar) – ett slags undervattensskanner, som kan upptäcka konturerna av mindre föremål på havsbottnen – fann gruppen år 2008 för förs­ta gången en ramm, som var till hälften begravd i bottnen.

Vapnet hade blivit svårt skadat under sjöslaget. År 2010 fann forskarna en tredje ramm och året därpå den fjärde. I dag har man lyckats bärga inte färre än tretton bronsrammar från havsbottnen.

De båda senaste fiskades upp i oktober 2017 av dykare från Siciliens marinarkeologiska myndighet – Soprintendenza­ del Mare.

Dessutom har arkeologerna kartlagt positionen för flera hundra andra föremål som härrör från slaget. ”För att kunna rekonstruera sjöslaget är det viktigt att vi markerar exakt var vrakdelarna hittats”, förklarar professor William Murray från RPM Nautical.

Han tror att sjöslaget sträckte sig över ett flera kilometer långt område med olika krigsskådeplatser, där fartygen rammade varandra. Inne i en av de bärgade rammarna fann forskarna träres­ter, som arkeologerna kan datera till tiden för det första puniska kriget.

Otroligt nog har forskarna på en av rammarna funnit bronsgjutarens fingeravtryck, som han satte, när han för 2200 år sedan gjorde gjutformen till vapnet.

På rammens övre del fann de exalterade arkeologerna dessutom en karthagisk inskription med texten: ”Vi ber till Baal (Karthagos viktigaste gud, red.) att denna ramm ska träffa fiendens skepp och göra ett stort hål”.

Gudarnas gunst blev en förbannelse

Karthagerna var sannolikt inte de enda som bad att gudarna skulle stå dem bi. Även Gaius Lutatius Catulus måste ha skickat gudarna en bön, när han gav order om att angripa Karthagos oövervinneliga flotta.

Hans obönhörliga träning av de romerska besättningarna skulle dock visa sig mer värd än någon karthagisk förbannelse inristad i en ramm.

Polybios erbjuder inte många detaljer, men det går att gissa sig till förloppet: Svettiga och spända drev de romerska roddarna skeppen genom de höga vågorna.

På Catulus order lade galärerna sig på en bred front, som gjorde det omöjligt för den karthagiska flottan att nå Sicilien. Med den kraftiga vinden i ryggen kunde Hanno inte komma undan genom att vända sina skepp.

Vädergudarnas gunst hade blivit en förbannelse. Det fanns ingen återvändo. Hanno var tvungen att slåss. Karthagerna revade seglen, fällde masterna och förberedde roddarna på strid. Enligt Polybios hetsade de karthagiska besättningarna varandra genom att vråla stridsrop från skepp till skepp och ut över det upprörda havet.

Även Catulus var redo. På hans signal bröt de romerska galärerna formationen, valde ut varsitt mål och gick till anfall. Roddarna satt i tre rader, och med sina starka muskler tvingade de med kraftiga årtag upp fartygen i en hastighet av omkring åtta knop – motsvarade nästan 15 kilometer i timmen.

De karthagiska fartygen försökte gira undan, men angriparnas fart var för hög. I det avgörande ögonblicket girade flera av de karthagiska galärerna, så att de vände ena långsidan mot de anfallande fienderna.

Med ett krasande ljud trängde rammarna på de romerska quinqueremerna genom skroven. Ljudet av trä som splittrades, paniska rop och havsvatten som forsade in, blev för många karthagiska besättningar det sista de hörde i livet.

Att ramma var en svår konst

Framtill hade galärernas rammar tre mejselliknade blad, som låg precis i vatten­ytan. Bladen var konstruerade för att orsaka maximal skada på motståndarens skrov genom att – med fartygets hela tyngd bakom sig – tränga in djupt mellan bordläggningens plankor och tvinga isär dem, så att vattnet forsade in och fick fartyget att sjunka till bottnen.

”De rammades, sjönk och tappade ut all sin last över havsbottnen”, förklarar arkeologen Peter Campbell och påpekar att forskarna mellan flera av rammarnas blad har hittat fastkilade trärester.

Träet kommer från fiendeskepp, som rammarna har torpederat. De många amforor som arkeologerna har funnit utsprida över havsbottnen, kommer med största sannolikhet från de många fartyg som sänktes under slaget.

Att anfalla med ramm krävde vältränade roddare, som snabbt kunde öka fartygets hastighet, samt styrmän som var kapabla att styra fartyget perfekt under anfallet.

För hög fart vid rammandet ökade risken för att rammen skulle gå tvärs genom fiendens skrov och borra sig djupt in i fartygets tunga köl. Om det hände låstes det anfallande skeppet fast vid fiendefartyget och blev plötsligt självt ett lätt mål.

För låg hastighet ökade i stället risken för att rammen inte skulle ha kraft nog för att tränga genom fiendens skrov. Fartyget skulle därför ha lagom hög fart, cirka 50 årtag per minut, för att kunna slå hål i fienden.

En annan taktik var att knäcka fiendens åror genom att passera tätt förbi motstånda­ren och i sista ögonblick dra in sina egna åror. Därefter vände angriparen snabbt fartyget för att ramma motparten i antingen aktern eller sidan.

Under slaget vid Egadiska öarna var de tungt lastade karthag­iska galärerna lätta mål för romarna. Skepp efter skepp rammades, och i många fall lyckades även de ro­merska soldaterna borda dem.

Vid solnedgången hade större delen av den karthagiska flottan gått förlorad, och tusentals sjömän hade stupat. Efter slaget kunde den triumferande romerske amiralen Gaius Lutatius Catulus bogsera 70 karthagiska galärer till Rom som krigs­byte.

Enligt Polybios hade romarna under slaget sänkt 50 fientliga fartyg – för Karthago var förlusten av så många skepp och besättningar en katastrof.

Flera typer av fartyg deltog i slaget

Vrakdelarna från de sänkta fartygen vid Egadiska öarna har avslöjat vilka fartygstyper som stred i slaget. ”Mycket av vad vi visste om antikens krigsfartyg bygger på antika källor och målningar på keramik. Nu har vi en fysisk databas, som förändrar allt vi trodde att vi visste om krigsfartygen”, förklarar professor William Murray.

Han är övertygad om att många olika typer av galärer deltog i slaget, trots att Polybios nämner endast quinqueremer i sin berättelse om slaget: ”Under antiken var det taktiskt förnuftigt och vanligt med en blandad flotta, som omfattade olika fartygstyper”.

Den bästa källan för att få reda på storleken på de deltagande galärerna är rammarna, som anpassades individuellt till de enskilda fartygen. Rammarnas dimensioner visar nämligen hur stor kölen var.

Undersökningarna visar att rammarna måste ha suttit på galärer som var något mindre än de quinqueremer Polybios nämner. Experterna har räknat ut att de sänkta fartygen inte var längre än 30 meter och inte bredare än 4,5 meter.

Forskarna tror därför att de bärgade rammarna har tillhört galärer av typen trirem – en treroddare – som hade plats för endast 170 roddare mot quinqueremens omkring 280 roddare. Triremen var byggd för fart och snabba manövrer.

En modern rekonstruktion av antikens triremer har visat att dessa lätta fartyg kunde svänga 180 grader på endast en minut. Triremens styrka låg i dess överlägsna manöverduglighet.

Om skeppet var tungt lastat miste det emellertid sin manöverduglighet och stabilitet. Den tunga lasten fick fartyget att rulla, vilket störde roddarnas rytm och takt, men även riskerade att göra skeppen mycket mindre sjödugliga i hård sjö.

Eftersom Polybios berättar att den romerska flottan vid Egadiska öarna bestod av 200 quinqueremer tror ar­ke­o­lo­gerna att de flesta av de vrak­res­­ter som de hittills funnit måste ha tillhört karthagiska triremer.

Det är lätt att föreställa sig hur de något mindre triremerna – tyngda av förnödenheter och krigsmateriel – snabbt hamnade i underläge mot romarnas större och kraftigare quinqueremer.

Två slags örlogsfartyg drabbade samman:

Den tunga lasten fick fartyget att rulla, vilket störde roddarnas rytm och takt, men även riskerade att göra skeppen mycket mindre sjödugliga i hård sjö.

Eftersom Polybios berättar att den romerska flottan vid Egadiska öarna bestod av 200 quinqueremer tror ar­ke­o­lo­gerna att de flesta av de vrak­res­­ter som de hittills funnit måste ha tillhört karthagiska triremer.

Det är lätt att föreställa sig hur de något mindre triremerna – tyngda av förnödenheter och krigsmateriel – snabbt hamnade i underläge mot romarnas större och kraftigare quinqueremer.

Romerska skepp i Karthagos flotta?

Hypotesen om de karthagiska triremerna stämmer emellertid inte med det faktum att endast två av de tretton funna rammarna bär karthagiska inskriptioner. De resterande bar latinska inskriptioner, vilket måste innebära att de gjutits i Italien – inte i Karthago. Förklaringen kan vara att en del av skeppen i den karthagiska flottan hade byggts av romarna.

Enligt Polybios erövrade karthagerna i slaget vid Drepanum år 249 före Kristus inte färre än 90 romerska galärer, som bogserades hem till Karthago och inför­livades i stadsstatens flotta. Det är dessa triremer­ som arkeologerna antar att de har hittat på havsbottnen.

De många föremål som arkeologerna lyfter upp ur djupet har också förändrat deras syn på det första puniska kriget. En del av de bärgade amfororna kommer enligt experterna sannolikt från vanliga handelsskepp, och de är av romerskt ursprung, vilket tyder på att handeln mellan Rom och Karthago fortsatte trots krig.

”Antikens stater hade inte resurserna eller tekniken för att införa och upprätthålla ett handelsembargo”, förklarar professor William Murray.

Graffiti på amfororna visar att varor skeppades från det italienska fastlandet till Nordafrika, och att handeln gick via Sicilien och de andra öar som låg mellan stormakterna.

I den långvariga konflikten mellan Rom och Karthago, som utkämpades på land och till havs i 23 år, tycks ingen av parterna ha haft råd att finansiera kriget. De stridande parterna var därför tvungna att handla med varandra trots det pågående kriget.

Utöver amforor och rammar har for­s­kar­­na även bärgat över 20 soldathjälmar av brons. De har tillhört de soldater som stupade i striderna eller drunknade. Deras uppgift var att borda fiendeskepp.

”De romerska hjälmarna, som kallas montefortinos, är lätta att känna igen”, förklarar arkeologen Peter Campbell.

”Hjälmen liknar en vattenmelon med en knopp på toppen och med kindskydd som hänger ned på sidorna och knyts ihop vid hakan”.

Den typen av hjälm var mycket populär i den romerska armén och användes i över 400 år.

Variationer av hjälmen bars av soldaterna på båda sidor i konflikten. Den mest spektakulära hjälm som arkeologerna har hittat utanför Egadiska öarna var utsmyckad med en figur föreställande ett lejonskinn.

Figuren var placerad upptill på hjälmen med huvudet som själva knoppen, och hjälmen har möjligen tillhört en legosoldat från södra Italien eller Sicilien, där lokalbefolkningen kände en stark koppling till den mytiske hjälten Herakles­, som bar just ett lejonskinn.

Forskarna har även hittat en konisk hjälm utan några kindskydd: ”Det är antingen en fenicisk-libysk hjälm eller en hjälm från en grekisk legosoldat”, förklarar professor William Murray.

Om dessa legosoldater kämpade för romarna eller karthagerna är osäkert, eftersom båda sidor anlitade soldater från Sicilien och södra Italien, där det fanns gott om grekiska kolonisatörer. Det enda forskarna vet med säkerhet om hjälmarna är att de utgör de enda spåren efter de tusentals soldater och sjömän som slogs och stupade i sjöslaget.

Karthago återfick aldrig sin styrka

Slaget vid Egadiska öarna punkterade en gång för alla myten om att romarna var landkrabbor, som fruktade havet.

De hade inte flera sekel av sjöfarartraditioner bakom sig, men de lärde sig fort, och under 23 år av krig lyckades de förvärva de kunskaper, den teknik och de resurser som krävdes för att besegra Karthago – dåtidens mäktigaste makt till havs.

För Karthago fick nederlaget katastrofala konsekvenser. Man blev tvungen att e­va­ku­e­ra Sicilien och betala enorma summor i ersättning till segraren.

Den karthagiske amiralen Hanno hade mist omkring 130 krigsskepp och fick fly tillbaka till sin hemstad med endast en handfull galärer. Efter hemkomsten dömdes den olycklige amiralen till döden och korsfästes. Karthagos tidigare så stol­ta flotta återhämtade sig aldrig.

Under hela det första puniska kriget hade romarna mist omkring 600 krigsskepp, 1000 lastfartyg och tusentals sjömän. Kostnaderna för det blodiga kriget hade varit enorma, men nu var de Me­delhavets härskare.