Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Pekingmänniskan försvann spårlöst

En forskargrupp hittar rester av fyrtio forntida människor i den så kallade Drakbenskullen utanför Peking. Den arkeologiska världen är extatisk. Plötsligt en dag är emellertid alla fossilfynd borta.

Archives Charmet/Bridgeman Images

Gunnar Andersson klappar förväntansfullt på grottväggen inne i Drakbenskullen och tittar på sin assistent, den österrikiske paleontologen Otto Zdansky.

”Jag känner på mig att resterna av en av våra förfäder ligger här inne. Nu gäller det bara att hitta dem. Ta god tid på dig och fortsätt tills grottan är tom”, säger den svenske geologen uppmuntrande till sin skäggige medhjälpare.

Gunnar Andersson har sju år tidigare anlitats för att leta efter järnmalm och stenkol till den kinesiska industrin, men sommaren 1921 sysselsätts han av annat.

Under sin vistelse i Solens rike har han lärt sig att drakar spelar en stor roll för befolkningen, som tillskriver de mytomspunna varelserna alla möjliga positiva egenskaper.

Enligt folktron är drakar människans vänner och medhjälpare. Medicin gjord av malda draktänder och drakben kan enligt kineserna bota allt från huvudvärk, malaria och melankoli till dysenteri, gallsten och feber.

Ett av de bästa områdena i Kina för att hitta de dyrbara benen är kalkstensgrottorna i Drakbenskullens sluttningar vid byn Zhoukoudian, cirka fyra mil sydväst om Peking.

Där vimlar de porösa stenlagren och sprickorna i kalkstenen av uråldriga tänder, ben och till och med hela skelett av förhistoriska djur.

Gunnar Andersson hoppas att experten Otto Zdansky, som våren 1921 har kommit till Kina från Wien, ska kunna göra några enastående paleontologiska upptäckter här, inte av drakar, utan av exempelvis dinosaurier och andra utdöda djur – och kanske till och med av förhistoriska människor.

Vid flera tillfällen har Andersson själv nosat runt i Drakbenskullens grottor. Förutom ben från bland annat hyenor, grisar och björnar har han hittat något som påminner om uråldriga stenredskap.

Han hoppas att Otto Zdansky ska vara den som kan locka av grottorna betydelsefulla hemligheter.

Han anar ännu inte vad som väntar.

I dag tror forskarna att pekingmänniskan tillhör arten Homo erectus.

© Bridgeman Images

Människan uppstod i ett varmt klimat

I Afrika myllrar det av fossil av de första människorna, och forskare pekar ut kontinenten som mänsklighetens vagga.

Teorin är att människoarten Homo erectus utvecklades i Afrika, varefter den spred sig över jorden och gav upphov till den anatomiskt moderna människan Homo sapiens.

Vissa forskare tror dock att Homo erectus uppstod i Asien och vandrade till Afrika, där arten utvecklades till Homo sapiens.

Homo erectus existerade i cirka 1,8 miljoner år och är därmed den människoart med längst historia. Som jämförelse kan nämnas att Homo sapiens inte har funnits i mer än cirka trehundratusen år.

Forskare jagar den felande länken

Drygt sextio år innan Andersson och Zdansky genomför sina undersökningar publiceras 1859 den brittiske naturforskaren Charles Darwins revolutionerande verk Om arternas uppkomst.

I sin bok antyder han att människor och apor har samma stamfader.

Darwins idéer får många lärda att skaka ilsket på huvudet. För dem framstår tanken att människan skulle ha genomgått flera utvecklingsstadier som absurd.

”Fyndet utgör det avgörande beviset för att mänsklighetens vagga stod i norra delen av Asien.”
Dagens Nyheter, 1926

Den rådande teorin är att alla nu levande arter har uppstått i sin färdiga form omedelbart efter en syndaflod för några årtusenden sedan.

Den revolutionerande boken sår emellertid ett frö hos mer fördomsfria tänkare.

De låter sig inspireras att följa Darwins tankar och leta efter en övergångsform, en felande länk mellan apor och människor. En intensiv jakt på förhistoriska ben inleds.

Utveckling gav större hjärna

Mänsklighetens stamträd diskuteras ständigt bland forskare.

Stoppar tand i fickan

Med en hammare i ena handen och en lampa i den andra – den enda belysningen i dunklet – sliter tjugosexårige Otto Zdansky outtröttligt hela sommaren 1921 i de becksvarta grottorna.

På nätterna sover han på en fältsäng i ett närbeläget tempel och tidigt varje morgon kryper han ner i Drakbenskullens inre. Samvetsgrant kartlägger han de geologiska lagren.

Med hjälp av några bybor från trakten, som han har lejt för uppgiften, arbetar han sig genom lera och kalksten medan han försiktigt lossar förstenade ben och tänder.

Grottorna visar sig vara rena paradiset för en ambitiös fossiljägare som Zdansky.

Han gräver ut åtskilliga fossil från utdöda ryggradsdjur, men sensommaren 1921 kröns hans ansträngningar med en storvinst. Zdansky hittar sin dittills största skatt: ett fynd vars betydelse han instinktivt förstår.

När Otto Zdansky är i färd med att sila jorden som han har hackat loss får han till sin förvåning se en förstenad kindtand som är påfallande lik en människas. Kanske utgör den beviset på att människosläktet uppstod i Kina.

Utan att säga någonting till någon smyger han ner tanden i fickan, fullt på det klara med att han kan ha hittat det äldsta spåret av en urtidsmänniska.

Utifrån de geologiska lager som tanden låg i måste den vara minst en halv miljon år gammal. Innan Otto Zdansky släpper bomben vill han emellertid undersöka tanden i lugn och ro.

Otto Zdansky får ingen lön för sitt arbete.

Resan till och uppehället i Kina är dock betalt, och som kompensation för att han inte får någon lön har han krävt att få rätt att själv undersöka sina fynd och publicera vetenskapliga artiklar om dem.

För en ung, okänd forskare är det något att bygga en karriär på.

Geologen Johan Gunnar Andersson var med och hittade pekingmänniskan.

© Östasiatiska Carlotta

Enligt överenskommelsen med Gunnar Andersson, ”Kina-Gunnar”, som han kallas hemma i Sverige, ska allt som Zdansky hittar transporteras till Peking. Där ska experter se till att fossilen klassificeras, fotograferas och packas i lådor.

Därefter ska godset fraktas till universitetet i Uppsala, där Otto Zdansky senare ska kunna undersöka innehållet.

I slutet av 1923 tar anslagen till fältarbetet slut. Zdansky lägger Drakbenskullen bakom sig och reser året därpå till Uppsala för att gå igenom materialet från Kina.

När han är i färd med att granska sina fynd inträffar något enastående: ännu en tand från vad som kan antas vara en urtidsmänniska dyker upp bland de många utgrävda djurfossilen.

Zdansky stoppar tänderna i en liten glasburk mellan böckerna på hyllan i sitt kontor. Paleontologen är fortfarande inte redo att gå ut med sin upptäckt.

I stället koncentrerar han sig på att skriva en utförlig vetenskaplig avhandling om sina upptäckter vid Zhoukoudian.

Sanningen uppenbaras för kungligheter

Ett kungligt besök i Kina sätter fart på händelseutvecklingen.

Kronprins Gustaf Adolf, senare kung Gustaf VI Adolf, och hans fru kronprinsessan Louise ska 1926 göra en jordenruntresa med stopp i bland annat Kina.

Gunnar Andersson passar på att bjuda in kungligheterna till en sammankomst i Peking, under vilken han ska berätta om de svenska utgrävningarna runtom i Kina, ett arbete som kronprinsen har hjälpt till att finansiera.

Inför resan vänder Andersson sig till paleontologiprofessorn Carl Wiman vid universitetet i Uppsala för att höra om några forskare vid hans institut har några intressanta fynd som kan ge strålglans åt den stora kungliga begivenheten i Kina.

”I själva verket är jag inte helt övertygad om deras förmodade människonatur.”
Den franske prästen Teilhard de Chardin var skeptisk till fyndet av tänderna.

Wiman frågar Zdansky, som går med på att publicera en preliminär rapport om sina upptäckter.

Den 22 oktober 1926 kan Andersson bjuda de kungliga gästerna välkomna i auditoriet på det medicinska universitetet i Peking.

Han läser ur Zdanskys beskrivning av de uråldriga tänderna och visar diabilder av dem.

”Detta i sig ytterst ofullständiga fynd kan möjligen visa sig bli det mest betydelsefulla resultatet av hela vår svenska insamling i Kina”, konstaterar Gunnar Andersson högtidligt.

En imponerad tystnad sänker sig över den stora salen. Samtliga närvarande får en känsla av att de precis har känt luftdraget från historiens vingslag. Resterna av jordens äldsta människa har hittats.

En grupp tyska arbetare grävde efter kalk när de 1856 hittade det första neandertalarkraniet.

© The Natural History Museum/Imageselect & Shutterstock

Okänt kranium gav upphov till jakt på våra förfäder

I början av 1800-talet var forskarna övertygade om att människan aldrig hade genomgått någon evolutionär utveckling.

I augusti 1856 lämnade en grupp tyska arbetare över några benbitar och ett kranium med ett besynnerligt utseende till den tyske gymnasieläraren Johann Carl Fuhlrott.

Benen hade de hittat i ett kalkbrott i dalen Neandertal i närheten av Düsseldorf i Tyskland.

Fuhlrott undersökte fyndet, och utan att inse det var han i färd med att grunda en helt ny vetenskapsgren, paleoantropologi. Forskare inom detta område ägnar sig åt att undersöka urtidsmänniskors biologi och levnadssätt.

Fuhlrotts magkänsla sa honom att fyndet var väldigt speciellt. Han var dock inte säker på vad det egentligen var han hade kommit över.

Därför tog han kontakt med en expert: anatomiprofessorn Hermann Schaaffhausen.

Professorn slog fast att den markanta, avlånga hjärnskålen kom från en förhistorisk människa, som senare blev känd som neandertalmänniskan, en art som levde för 140 000–30 000 år sedan.

Redan 1857 presenterade Fuhlrott och Schaaffhausen sin upptäckt i lärda kretsar, men utan att några andra forskare tog notis om den. Ingen kunde på den tiden ens föreställa sig att människan skulle ha genomgått flera utvecklingsstadier.

Många andra forskare var snabba med att hävda att benen måste tillhöra antingen en apa eller en människa som lidit av sjukdomen rakit, som leder till ett deformerat skelett.

När naturforskaren Charles Darwin kopplade ihop människor och apor inleddes emellertid en vild jakt på den felande länken: fossil från övergångsformen mellan apa och människa.

Jakten resulterade i fyndet av bland annat pekingmänniskan.

Telegraftrådarna glöder

De följande dagarna sprids nyheten om det epokgörande fyndet över världen. Ledande forskningstidskrifter som Nature och Science beskriver upptäckten, som väcker uppmärksamhet inte bara bland akademiker, utan även bland lekmän.

I Sverige skriver Dagens Nyheter om fynden den 24 oktober. Tidningen rapporterar att forskarna som närvarade vid presentationen i Peking är ense om att ”fyndet utgör det avgörande beviset för att mänsklighetens vagga stod i norra delen av Asien”.

Vid sidan om kören av hänförda experter hörs emellertid en kritiker, den franske prästen Teilhard de Chardin, som sedan 1923 har utfört utgrävningar i Kina.

Chardin var också med på den kungliga sammankomsten i Peking den 22 oktober. Ett par dagar senare skriver han i ett brev till Gunnar Andersson: ”I själva verket är jag inte helt övertygad om deras (tändernas, red.) förmodade människonatur”, påpekar han och föreslår att de kan vara ”de innersta kindtänderna från ett rovdjur”.

Till de positiva hör den kanadensiske forskaren Davidson Black, som är chefsanatom vid det amerikanska institutet Peking Union Medical College.

Efter att ha läst Zdanskys text ber han i slutet av 1926 att få göra en expertbedömning av tänderna. I en rapport samma år konstaterar han att tänderna utan tvekan tillhör en människa: ”Det är ett unikt faktum att man för första gången på den asiatiska kontinenten norr om Himalaya har hittat fossil av arkaiska hominider (urtidsmänniskor, red.) i daterade geologiska lager.”

Johann Carl Fuhlrott var lärare på gymnasiet i Elberfeld när han gjorde upptäckten.

© Dechenhöhle

Kranium dyker upp

Zdanskys upptäckt vållar sådan uppståndelse att mer målmedvetna utgrävningar inleds i Drakbenskullen, finansierade av den amerikanska filantropiska fonden Rockefeller Foundation.

Av uppenbara skäl erbjuds Otto Zdansky att leda arbetet, men han tackar nej.

Han har nämligen redan tackat ja till en anställning som professor i Kairo i Egypten. I stället går erbjudandet till Birger Bohlin, en annan av paleontologiprofessor Carl Wimans medarbetare.

Bohlin infinner sig i Zhoukoudian på våren 1927. En av hans första åtgärder blir att se till att staga upp taket i grottorna i Drakbenskullen, så att det inte längre riskerar att kollapsa.

Den 16 oktober 1927, bara tre dagar innan utgrävningssäsongen tar slut för året, följer Bohlin i Zdanskys stolta fotspår. I ett avskilt hörn i en av grottorna i kullen hittar han ett tredje människofossil: en välbevarad kindtand från underkäkens vänstra sida.

Precis som sin företrädare stoppar Birger Bohlin sitt fynd i fickan, varefter han skyndar till Peking.

Där besöker han Davidson Black för att visa honom sin skatt. Med sitt tränade öga ser Black snabbt att tanden är av samma typ som de båda som Zdansky hittade.

Mot grundval av de nu totalt tre tänderna formulerar Black en hypotes om en helt ny människoart, som han kallar Sinanthropus pekinensis, det vill säga ”kinamannen från Peking” eller kort och gott ”pekingmänniskan”.

Kort därefter presenterar Birger Bohlin sitt förslag på hur denna människa kan ha sett ut. Han tecknar ett porträtt av pekingmänniskan som en varelse med yvig hårprakt, framträdande ögonbrynsbågar och ett ansikte som påminner om en apas.

Tack vare Rockefeller Foundations generösa bidrag fortsätter de omfattande utgrävningarna vid Zhoukoudian.

Under de följande åren uppenbarar sig den ena fossila lämningen av människa efter den andra. Nästa viktiga fynd är ett nästan komplett kranium som den kinesiske antropologen och paleontologen Pei Wenzhong hittar den 2 december 1929.

Pei Wenzhong känner att hans hjärta nästan stannar när han cirka fyrtio meter ner i en av de iskalla grottorna hittar ett stort, välvt ben inkapslat i kalkstensväggen.

Med en hammare lossar Pei Wenzhong varsamt kraniet, som utgör en tillfällig kulmen på utgrävningarna i kullen.

Även detta fynd uppmärksammas stort. Vid en presskonferens den 28 december 1929 visar forskarna triumferande upp kraniet.

Från att ha haft endast tänder och några benbitar har de nu ett helt kranium som till fullo bekräftar pekingmänniskans existens.

Under perioden 1927–29 kan paleontologerna skicka 1 485 lådor med fossil från Zhoukoudian till Davidson Blacks laboratorium i Peking.

Kranier, ben och tänder bara väller fram. År 1931 hittar forskarna dessutom otaliga stenredskap. Bra dagar kan de fylla en hel korg.

Genom att dela in grottorna i Drakbenskullen i fyrkanter och undersöka dem en åt gången missade forskarna inga fynd.

© Granger/Imageselect & Shutterstock

Drakbenskullen var rena skattkammaren

Kineserna trodde att Drakbenskullen innehöll rester av drakar. På 1920-talet dök i stället pekingmänniskan upp ur kullen.

Årtiondena efter det att österrikaren Otto Zdansky sommaren 1921 hittade den första kindtanden i en av grottorna vid Zhoukoudian vällde fynden fram ur de geologiska lagren.

Tack vare ett antal omfattande och målmedvetna utgrävningar i Drakbenskullen hittade forskarna bland annat rester av olika typer av stenredskap samt flera tänder.

Forskarna blev ännu mer upprymda när de under utgrävningens gång stötte på kranier, käkar och skelettdelar som tillhörde resten av pekingmänniskans kropp.

Med tiden stod det klart att benen kom från olika individer.

Sammantaget hittade forskarna rester av fyrtio personer av båda könen och i olika åldrar.

Japanerna rycker in i Kina

Davidson Black har fullt sjå med att ta hand om alla fynd. Han sliter nästan dygnet runt med att granska fossil och redskap samt att beskriva allt.

I sitt laboratorium i Peking sitter anatomen böjd över benen i djup koncentration, men den 15 mars 1934 är det över. Vid endast fyrtionio års ålder dör Black av hjärtsvikt där han sitter vid sitt skrivbord med det som just då sysselsätter honom mest: ett kranium av pekingmänniskan.

Vid det laget har utgrävningarna i Zhoukoudian antagit en närmast industriell omfattning.

En arbetsstyrka av omkring hundratrettio personer gräver efter fossil i grottorna och de använder sig av en helt ny teknik som revolutionerar arbetet och gör det lätt att identifiera de enskilda fyndplatserna. Forskarna delar in området som ska grävas ut i numrerade fält, som därefter undersöks nog, ett efter ett.

Den intensifierade insatsen ger utdelning och fynden hopar sig. Kranier och kraniebitar, över- och underkäkar, hundratals tänder och travar med ben från resten av kroppen dyker upp ur underjorden.

Skatter i jordens inre

  • © Shutterstock

    I grottorna grävde forskarna ut sex kompletta eller nästan kompletta kranier från både barn och vuxna.

  • © Shutterstock

    Mot bakgrund av tre utgrävda kindtänder föreslog den kanadensiske anatomen Davidson Black år 1927 förekomsten av en ny art, som han kallade Sinanthropus pekinensis.

  • © Shutterstock

    I grottorna hittade forskarna tusentals redskap av ben och sten som använts som bland annat hammare, städ, borr och grävredskap.

  • © Shutterstock

    På flera ställen i grottorna hittade forskarna rester av förmodade eldstäder. Fyndet antyder att pekingmänniskan kanske var den första människoarten som använde eld.

  • © Shutterstock

    I grottorna hittades fossil från hundratals djurarter, bland annat elefanter, hyenor, bufflar och hjortar.

Fynden kommer från sammanlagt fyrtio individer och samtliga fossil förs till Peking och förvaras bakom lås och bom på amerikanska Peking Union Medical College.

När japanerna invaderar Kina den 7 juli 1937 ställs utgrävningarna vid Zhoukoudian hastigt in.

Blodiga strider mellan kinesiska soldater och japanska invasionsstyrkor utkämpas vid grottorna och Zhoukoudian hamnar snart under japansk kontroll.

Dessförinnan har forskarna avbrutit fältarbetet och lämnat platsen, men tre lokala medhjälpare insisterar på att få stanna kvar för att hålla vakt vid Drakbenskullen, så att japanerna inte tränger in och förstör utgrävningsområdet.

Männens hjältemodiga insats stod dem dyrt.

De tas till fånga av japanerna och när de vägrar att berätta var i trakten en grupp kinesiska gerillasoldater gömmer sig torteras de till döds av japanerna i maj 1938.

På Evolutionsmuseet i Uppsala finns fyra tänder från pekingmänniskan.

© Uppsala Universitet

Den fjärde tanden låg undanstoppad i Uppsala

På Evolutionsmuseet vid universitetet i Uppsala gjorde forskarna en sensationell upptäckt år 2011.

I en låda som varit undanstoppad sedan 1920-talet hittade de en välbevarad hörntand från pekingmänniskan. Därmed omfattar museets samlingar nu totalt fyra tänder från urtidsmänniskan.

Sedan dess har forskare analyserat tanden. Undersökningarna visar att den har tillhört en äldre kvinna. Tanden är sliten och två bitar av emaljen har slagits av.

Skadan kan bero på att ägaren bitit hårt i exempelvis ett djurben. Tandens existens var okänd före år 2011.

Svenskar spelade en huvudroll i utgrävningarna i Zhoukoudian i Kina på 1920-talet, så många lådor med skelettdelar och andra fynd skickades till Sverige.

När paleontologen Carl Wiman, som beskrev fynden, dog år 1944 stuvades fyrtio oöppnade lådor undan och glömdes bort.

Nervösa forskare gör kopior

Medan krigets mörka moln hänger tungt över Kina arbetar paleontologerna på Peking Union Medical College oförtrutet vidare med att analysera och registrera skatterna från Drakbenskullen.

Japanerna, som håller vakt utanför institutet, vet vem som kommer och går. Soldaternas närvaro väcker olust bland forskarna, som oroar sig för vad som ska hända med de världsberömda fossilen.

På uppdrag av den tyske antropologen Franz Weidenreich, som har tagit över som chef för institutet efter Davidson Black, skyndar sig en assistent på institutet, Hu Chengzhi, att göra gipsavgjutningar av fossilen.

Soldaterna kräver att få nycklarna till förrådsrummet där de världsberömda fossilen av pekingmänniskan förvaras.
Den 8 december 1941 i Peking

Weidenreich är på goda grunder orolig för att japanerna ska ta över institutet ifall krig bryter ut mellan dem och amerikanerna. När han reser till USA i april 1941 tar han därför med sig de flesta avgjutningarna.

En annan kinesisk forskare, Jia Lanpo, tar sig an uppgiften att för hand kopiera samtliga skisser av fossilen och alla kartor över fyndplatserna.

Han vågar inte smuggla ut kopior i originalstorlek, eftersom de skulle ta för mycket plats. Då fanns det en risk att de vaksamma japanerna skulle konfiskera dem.

Därför kopierar han allt i mindre skala och på det tunnaste papper han kan hitta.

Efter två månaders mödosamt arbete är han klar och kan samla allt material i en liten bok som han lyckas smuggla ut, förbi de japanska vakterna.

Åtgärderna visar sig vara berättigade. När Japan den 7 december 1941 utan förvarning bombar den amerikanska örlogsbasen Pearl Harbor leder det till en formell krigsförklaring från USA.

Redan dagen efter angreppet tar sig japanerna in i Peking Union Medical College.

Soldaterna kräver att få nycklarna till förrådsrummet där de världsberömda fossilen av pekingmänniskan förvaras. Väl där inne möts de av tomma hyllor.

Fossilen är puts väck. Endast enstaka avgjutningar finns kvar.

Dagen efter angreppet på Pearl Harbor försökte japanerna konfiskera fossilen av pekingmänniskan i Peking. Men benen var borta.

Shutterstock

Fossilen försvinner spårlöst

Vart fossilen hade tagit vägen skulle visa sig bli en av de största gåtorna i paleontologins historia, ett mysterium som än i dag är olöst.

Omedelbart efter det att japanerna upptäckte att samtliga fossil var borta började de enligt medarbetare vid Peking Union Medical College förhöra alla som kunde tänkas ha haft ett finger med i spelet.

Förhören ledde ingenvart, men japanerna anklagade ändå amerikanerna för att ha stulit fossilen.

Två av de forskare som befann sig i händelsernas centrum var Jia Lanpo och Hu Chengzhi. Senare berättade de att de i mitten av november 1941 lade fossilen i lådor som packades ner i två stora trälårar.

Planen var enligt Jia och Hu att lårarna skulle fraktas till New York och förvaras där tills det blev fred och läget i Kina stabiliserades.

Enligt ett seglivat rykte transporterades lårarna med tåg till den amerikanska militärbasen Holcomb i den lilla kinesiska kuststaden Qinhuangdao, där de lastades på fartyget SS President Harrison.

Den 8 december ska fartyget sedan ha gått på grund nära Yangtzeflodens mynning vid Shanghai, där japanerna bordade det och konfiskerade lårarna.

Enligt en variant av samma hypotes gick det amerikanska fartyget inte på grund, utan uppbringades i stället av japanerna, som bogserade det till sitt hemland med den dyrbara lasten ombord.

Anledningen ska ha varit att den japanske kejsaren var angelägen om att komma över fossilen av pekingmänniskan.

Oavsett vad som verkligen hände är det ett faktum att fossilen från Drakbenskullen gick upp i rök och att de aldrig har synts till sedan dess.

Situationen i dag är den att kineserna misstänker japanerna för att ha tagit fossilen, medan japanerna tror att amerikanerna har dem.

Amerikanerna utgår å sin sida från att det är kineserna själva som håller fossilen gömda.

Förutom enstaka tänder och avgjutningar av skelettdelar har resten av pekingmänniskan gått förlorad.

© Klaus Steinkamp/Imageselect

Ny upptäckt gör människan äldre

År 2009 presenterade ett amerikanskt-kinesiskt forskarlag en uppseendeväckande nyhet.

Tack vare en ny teknik för åldersbestämning kunde forskarna visa att pekingmänniskan är cirka sjuhundrafemtiotusen år gammal, det vill säga omkring tvåhundratusen år äldre än experterna tidigare trott.

Eftersom fossilen har försvunnit har forskarna ingen möjlighet att åldersbestämma benen med hjälp av kol-fjorton-datering.

I stället har de analyserat radioaktiva isotoper i kvartsavlagringar på fyndplatsen i Drakbenskullen och beräknat sönderfallstiden för dessa.

Med denna metod har forskarna kunnat konstatera att de geologiska lager som pekingmänniskan hittades i är cirka sjuhundrafemtiotusen år gamla.

Andersson fick rätt

Med undantag för tänderna som fördes till Uppsala har alla fossil från Zhoukoudian gått förlorade.

Tack vare de välgjorda avgjutningarna och de detaljerade beskrivningarna av fossilen, som i synnerhet Franz Weidenreich gjorde, kunde emellertid forskarna jämföra de försvunna fynden med andra fossil.

Med tiden stod det klart att pekingmänniskan hörde till den förhistoriska människoarten Homo erectus.

I dag anses Homo erectus vara en bärande gren på människosläktets stamträd och en direkt förfader till vår egen art, den anatomiskt moderna människan Homo sapiens.

Så när Gunnar Andersson år 1921 klappade på grottväggen i Drakbenskullen och sa till Otto Zdansky att han kände på sig att ”resterna av en av våra förfäder ligger här inne”, träffade han mitt i prick med sin profetia.

Vad han då inte kunde förutse var att ett av 1900-talets mest betydelsefulla fynd skulle försvinna spårlöst. För vetenskapen är förlusten oersättlig, för kullen tycks nu vara tömd.

Jakten på fossilen fortsätter

Förlusten av pekingmänniskan har plågat generationer av forskare, men kineserna har inte gett upp hoppet om att hitta kvarlevorna, som har stor symbolisk betydelse för landet.

Inför smattrande fotoblixtar presenterade distriktsregeringen i Fangshan i juli 2005 en arbetskommitté, som fick i uppgift att leta efter kranierna och benen från pekingmänniskan, som försvann spårlöst under andra världskriget.

Kommittén utgjordes av bland annat paleontologer. Vid presentationen, som ägde rum vid Drakbenskullen, sa en talesperson för regimen: ”Vi hoppas att pekingmänniskan snart ska komma hem.”

I det syftet hänvisade myndigheterna till ett särskilt telefonnummer dit personer som hade information om de saknade fossilen kunde vända sig.

Under de första månaderna ringde närmare sjuttio personer som påstod sig veta var fossilen fanns. En herr Ren från Peking berättade att han kände en person vars far förvarade ett av kranierna i sitt hem.

En annan boende i Peking, herr Liu, berättade att en av hans bekanta, en gammal revolutionär, hade ett kranium, men tyvärr mindes han inte personens namn eller adress.

En herr Wu från provinsen Jiangxi meddelade att en nu hundratjugoettårig man en gång hade avslöjat för honom att fossilen befann sig någonstans i Kina.

Inga av dessa spår ledde någonvart, så pekingmänniskans öde är fortfarande ovisst. I Kina lever emellertid hoppet om att hitta fossilen kvar.

Pekingmänniskans försvinnande gav upphov till flera teorier

Läs också:

Arkeologi

Tjugo mystiska gropar hittade i närheten av Stonehenge

3 minuter
Arkeologi

Ny ”minimänniska” upptäckt i grotta

2 minuter
Arkeologi

Mini-terrakottaarmé utgrävd i Kina

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj