När kom de första människorna till Sydamerika?
Under de senaste tre decennierna har denna fråga stått i centrum för en av de största kontroverserna bland världens arkeologer.
Efter en ny studie av något så exotiskt som benknölar från en utdöd art av jättesengångare rasar debatten igen.
Benen hittades i Santa Elina-grottan i centrala Brasilien, och tre av dem har borrade hål som enligt en nyligen publicerad studie troligen gjorts med verktyg tillverkade av människor.
Arkeologernas undersökningar visar också att de avlagringar som de genomborrade benen grävdes upp ur är mellan 23 000 och 27 000 år gamla.
Det flyttar de första sydamerikanernas ankomst mer än 10 000 år tillbaka i tiden.
Nya fynd kullkastar teorin om de första sydamerikanernas vandring över Berings sund
Under en stor del av 1900-talet var ”Clovis-first”-teorin den ledande förklaringen bland forskare. Enligt den skulle de första människorna i Sydamerika ha färdats över isen i Berings sund tillsammans med clovisfolket, som bosatte sig i Nordamerika under den senaste istiden.
När de anlände för cirka 11 500 år sedan svängde de höger med en stor passage i glaciären, och knappt tusen år senare var de de första människorna som anlände till Sydamerika.
Men på 1980-talet började förklaringen ifrågasättas efter nya upptäckter i Sydamerika som vissa arkeologer tror är minst lika gamla som den senaste istidens kulmen – cirka 26 000 till 20 000 år.
I bland annat Mexiko, Uruguay och Chile har forskare hittat ben som verkar ha bearbetats av människor under den perioden.
Skeptiker försvarar ”Clovis-first”-teorin med att arkeologerna bakom de nya hypoteserna ännu inte har kunnat ge några ovedersägliga bevis – man har fortfarande inte hittat människoben som är äldre än cloviskulturen.
Smycken av jättesengångarens ben kan vara gjorda av människor
Den nya studien av benknölarna från Santa Elina-grottan visar inte heller på någon smoking gun i form av 12 000 år gamla människoben.
Däremot skriver arkeologerna att hålen i benknölarna inte kan ha orsakats av något annat än människor.
Benknölarna fungerade som ett pansar på den stora sengångaren, som levde på land och kunde bli upp till tre meter lång när den stod på bakbenen.
Arten, som är en avlägsen släkting till dagens något mindre skräckinjagande sengångare, dog ut för 11 000 år sedan.
Men även om det finns gott om fossil av djuret så har hålen i de tre benknölarna enligt arkeologerna gjorts av människor som av allt att döma levde samtidigt som de stora sengångarna.
Alla benen har spår av bitmärken från gnagare och andra djur, och dessa märken ser inte ut som de likartade hål som förmodligen gjorde benen till halsbandshängen för tusentals år sedan. Forskarna avfärdar också möjligheten att hålen skulle ha orsakats av naturligt slitage, röta eller syran i magen på ett stort djur, eftersom de då skulle ha sett annorlunda ut.
På ena sidan är benen mer polerade än på den andra, vilket förmodligen beror på att hängsmyckets baksida har slitits mer mot huden eller kläderna på smyckets ägare.
På andra ställen på benen finns ytterligare spår av hack och skärsår med stenverktyg, vilket enligt forskarna stöder teorin att smyckena endast kan ha tillverkats av de första sydamerikanerna.