Mystisk bronsskiva avslöjar bortglömt kungarike mitt i Europa

Mannen knäpper upp sin jacka och lossar en handduk som är knuten runt hans midja. För Harald Meller uppenbarar sig nu den två kilo tunga bronsskivan, som kommer att visa sig vara Europas mest sensationella fynd från bronsåldern.

”Jag visste direkt att den var äkta”, säger Harald Meller i dag.

”Alla förfalskningar är imitationer av saker som vi redan känner till. Men jag känner inte till någon förfalskning som är en innovation.”

I förväg har Harald Meller kontaktat polisen i Basel, som är redo att ingripa. Men i baren finns inte en enda polis att se.

”Jag kände att jag var tvungen att rädda himmelsskivan för oss alla. Att förlora den skulle vara en katastrof, men vad kunde jag göra? Skulle jag rycka åt mig den och springa?”

För att få kontakt med polisen ursäktar Harald Meller sig och går in på toaletten. Han tar fram sin mobiltelefon, men får ingen kontakt med telefonätet. Han försöker i varje hörn av rummet och får till slut en signal så att han kan sända sitt nödrop. När han kliver ut från toaletten har de båda hälarna redan fått handbojorna på sig.

Undersökningar har sedan dess visat att himmelsskivan är Europas äldsta avbildning av himlavalvet. Upptäckten har samtidigt gjort att forskarna fått upp ögonen för ett av bronsålderns mäktigaste, men också gåtfullaste riken: Nebrariket.

För 4 000 år sedan, nära det som i dag är staden Halle, byggde Nebras härskare upp en stat som var så avancerad att den kunde konkurrera med Medelhavets största antika kulturer.

Skivan löste kalenderproblem

Tjugoett år har gått sedan Harald Meller räddade himmelsskivan från hälarna, och sedan dess har arkeologerna grävt djupare och djupare i den gåtfulla civilisation som producerade skivan.

”Jag sa då att om den var äkta, så skulle det bli en av de största sensationerna inom arkeologin”, förklarar han när VÄRLDENS HISTORIA träffar honom på museet för fornhistoria i Halle, där himmelsskivan är utställd.

Några månader efter händelserna i hotellbaren undersökte arkeologer den plats som gravplundrarna pekat ut, och där de hittat två magnifika svärd, två yxor, en mejsel och två armband – allt i brons och guld.

De värdefulla föremålen hade begravts som en offergåva på toppen av berget Mittelberg nära den lilla staden Nebra, cirka fyra mil söder om Halle i före detta Östtyskland.

”Det är säkert att skivan kom därifrån, för vi undersökte jorden under fyndplatsen och den visade höga koncentrationer av guld- och kopparisotoper, så fyndet måste ha funnits där i tusentals år”, förklarar Harald Meller.

Kemiska analyser visar att skivan kom till mellan 1800 och 1750 före Kristus och att dess motiv är helt unikt.

På vänstra sidan av himmelsskivan syns en fullmåne, medan en halvmåne syns på den högra sidan. Runt omkring har bronssmeden satt in 32 små stjärnor, varav sju är grupperade.

Forskarna tror att gruppen av stjärnor är Plejaderna. Varje år i mars och oktober försvinner denna stjärnhop kortvarigt, och detta himlafenomen har sedan urminnes tider setts som ett förebud om jordbruksårets början respektive slut.

Men enligt de astronomer Harald Meller arbetat med kan skivan också användas för att justera månkalendern i förhållande till solkalendern.

Sedan urminnes tider har människor använt solen för att hålla reda på dagens och årets gång, medan månen visar månaderna. Alla kulturer har emellertid fått inse att ett månår är elva dagar kortare än ett solår.

För att de båda kalendrarna ska passa ihop måste en 13:e månmånad läggas till då och då. Forskarna i Halle tror att himmelsskivan är en bild av hur natthimlen ser ut när det är dags att lägga till den viktiga skottmånaden.

”Att de kunde göra en sol-måne-kalender är vansinnigt!” tycker Harald Meller, som har visat skivan för en fysiker från CERN – det europeiska laboratoriet för kärn- och partikelfysik i Schweiz.

”Han är ju en av oss”, utbrast fysikern och berömde skivans skapare.

”Med det menade fysikern att bilden komprimerar komplex kunskap till en mycket enkel formel”, förklarar professorn.

Den stora frågan var nu vem som hade den astronomiska kunskap som krävdes för att skapa det avancerade instrumentet.

Bortglömt folkslag

När himmelsskivan tillverkades omkring 1800 före Kristus dominerade den så kallade aunjetitzkulturen Centraleuropa. Namnet kommer från en gravplats nära staden Aunjetitz (Únětice) i Prag, Tjeckien.

I årtionden var endast en liten grupp specialister intresserade av aunjetitzkulturen. Folkets mäktiga gravhögar och imponerande helgedomar låg nämligen öster om järnridån. Men efter upptäckten av himmelsskivan började Harald Meller knyta kontakter med bronsåldersexperter från hela Europa:

”Vi återupptog forskningen på aunjetitz och arrangerade stora konferenser.”

Under de följande åren framträdde ett extraordinärt folk ur bronsålderns dunkel.

Studier visar att aunjetitzkulturen uppstod genom en sammanslagning av två tidigare kulturer som identifieras genom sina lerkrukor: den snörkeramiska kulturen och klockbägarkulturen, som båda kom från stäpperna i öster.

Snörkeramiken nådde centrala Tyskland omkring 2800 före Kristus, medan klockbägarkulturen anlände omkring 300 år senare. De båda kulturerna levde sida vid sida utan att blanda sig med varandra.

Runt år 2200 före Kristus uppstod emellertid aunjetitzkulturen och etablerade sig i de båda äldre kulturernas områden i dagens centrala Tyskland, Schlesien och Böhmen.

Där fanns det nämligen extremt bördig jordbruksmark i form av så kallad lössjord. Den är näringsrik och finkornig och absorberar fukt som en svamp.

”Här i regionen regnar det bara på hösten och vintern. Men klimatet i kombination med världens bästa jordmån gör regionen perfekt för spannmålsodling. Ursprungligen kommer spannmålen från Zagrosdalen i Persien, där det också regnar lite.”

Enligt Harald Meller har den bördiga jorden under årtusenden lockat till sig alla möjliga kulturer, som kämpat om området:

”Alla ville vara precis där. Så varje gång någon erövrade området byggde de befästningar för att kontrollera det.”

Men aunjetitzkulturens människor var de första som lyckades behålla kontrollen över området i flera århundraden. Och de gjorde det utan några befästningar.

Bondesönerna blev soldater

Enligt Harald Meller var tidigare kulturer krigarsamhällen: en bråkdel av befolkningen var krigare – specialister på strid – resten var bönder.

Krigarna kämpade med yxor man mot man och kan jämföras med de stora hjältar som till exempel den grekiske skalden Homeros beskriver i sin berättelse om striderna vid staden Troja.

"Men någon i aunjetitzkulturen fick en genial idé: Varför inte låta böndernas söner slåss?" förklarar Meller.

Endast den äldsta av aunjetitzböndernas söner kunde ärva gården, de andra fick jobb i Nebras yrkesarmé.

Harald Meller baserar sin teori på flera spektakulära fynd av vapendepåer. I byn Dieskau, inte långt från Nebra, har arkeologer hittat så många som 293 yxhuvuden deponerade i marken.

Yxorna är gjorda av koppar, som är så mjukt att de inte kan användas som verktyg – bara för att slåss. Undersökningar visar att yxorna var massproducerade.

Hittills har 1 178 liknande yxor hittats i de nedgrävda vapenförråden runt Nebra.

Inom den snörkeramiska kulturen och klockbägarfolket begravdes männen med sina vapen, men detta upphörde under aunjetitzkulturen. I stället begravdes majoriteten utan några vapen alls, och detta faktum visar i vilken stor utsträckning aunjetitzkulturen innebar ett nytänkande.

”Bönderna får inte ta med sig sina vapen i graven eftersom de inte själva äger yxorna. Fursten, prinsen, kungen, eller vad vi nu vill kalla honom, äger allt", förklarar Meller.

De gamla heroiska krigarna existerade inte i Nebras samhälle. I stället tyder mycket på att officerare ledde armégrupper som var stationerade på strategiska platser i hela kungariket.

Det är därför Nebras invånare inte byggde några befästningar. Armén var så talrik och välbeväpnad att ingen vågade angripa kungariket.

”De behövde inga befästningar eftersom staten skyddade dem”, förklarar Meller.

Han misstänker att varje gång en Nebrahärskare dog samlades truppernas yxor in och begravdes så att den nye härskaren kunde beväpna soldaterna med sina egna vapen.

Enligt Meller finns det mycket som tyder på att aunjetitzfolket skapade norra Europas första riktiga stat på detta sätt. I den processen spelade himmelsskivan en avgörande roll.

Himmelsskivan gav makt

De astronomiska insikter som himmelsskivan vittnar om har troligen inte sitt ursprung i bronsålderns Tyskland utan i Mellanösterns stormakt Babylon.

För att kunna skapa himmelsskivans sofistikerade kalendersystem krävs det nämligen att människor studerat natthimlen i minst 40 år, vilket är nästan omöjligt i Tyskland, där himlen ofta är molnig.

”Men det är väldigt lätt i Mellanöstern, där det aldrig finns ett moln på himlen. Och i det gamla Babylon fanns det astronomer som visste allt om himlen”, förklarar Harald Meller.

Han antar därför att en högt uppsatt person från Nebras rike runt 1800 före Kristus reste de 440 milen ner till Babylon och skaffade sig de nödvändiga kunskaperna. Bronsskivan kom att förändra allting, för med den nya sol-måne-kalendern kunde Nebras härskare kontrollera tiden, vilket enligt Meller alltid har varit ett verktyg för makt.

Han är övertygad om att himmelsskivan till en början var dold för undersåtarna eftersom kunskapen om sol-måne-kalendern måste hållas hemlig.

”Endast härskaren och kanske hans son visste hur man använde skivan. Det var ett maktredskap, ett kunskapsinstrument – för nyckeln till makt har alltid varit kunskap, i mycket större utsträckning än guld”, påpekar Meller.

Han tror att de styrande kunde använda denna hemliga kunskap för att omvandla det gamla, nästan jämlika bondesamhället till en hierarkisk stat:

”Hur kan man övertyga folket om att det är en bra idé att ge alla rikedomar och all makt till en person. Det går inte att göra det enbart med vapen, det krävs legitimitet.”

Och det var precis vad himmelsskivan kunde erbjuda. Men enligt Harald Meller hade Nebras härskare också en annan fördel, som gav dem makt långt utanför rikets gränser.

Härskare blockerade Skandinavien

Analyser av himmelsskivan visar att Nebras handelsmän reste långt för att få tag i brons. Legeringen består av koppar och tenn. Kopparn i skivan kommer från Mitterberg i Österrike, medan tennet och guldet kommer från Cornwall i England.

Samtidigt gick handelsvägarna under den tidiga bronsåldern rakt igenom Nebra. Denna centrala placering gjorde det möjligt för rikets härskare att kontrollera handeln med metaller.

Enligt Harald Meller finns det starka indikationer på att Nebrariket bildade koalitioner med flera grannfolk och troligen också hade omfattande kontakter med den så kallade El Argarkulturen i sydöstra Spanien. Nebras härskare dominerade därmed en avsevärd del av Europa.

”Detta gjorde det möjligt för Nebra att kontrollera värderingen av koppar från Alperna och tenn från England för kunderna. De var ju de enda som kände till priset på varorna i båda ändarna av transportkedjan”, förklarar Harald Meller, som anser att framför allt de nordiska länderna led av aunjetitzkulturens metallmonopol.

Undersökningar visar nämligen att Skandinavien, till skillnad från resten av Europa, inte tycks ha tagit emot någon brons på flera århundraden. Enligt Harald Meller kan detta vara anledningen till att arkeologer i Danmark har hittat kopior av aunjetitzkulturens bronsdolkar gjorda av flinta – danskarna betraktade brons som en oåtkomlig skatt.

Å andra sidan har arkeologer hittat stora mängder bronsvapen i Mecklenburg och andra platser söder om Danmark, medan dansk bärnsten under samma period nådde aunjetitzområdena längre söderut. Harald Meller tror att Nebras härskare betalade sina nordliga allierade med bronsvapen för att få bärnsten och eventuellt även slavar från Skandinavien.

Mycket tyder på att Nebras härskare tjänade förmögenheter på sitt järngrepp om handeln.

Härskarna frossade i lyx

Allt tyder på att Nebras härskare under århundradena utvecklade ett hårt kontrollerat hierarkiskt samhälle där alla visste sin plats. Antagandet grundar sig på de gravgåvor som hittats och som speglar de dödas ställning i samhället. Den vanliga invånaren fick inga gravgåvor eller enbart lite keramik.

Tjänstemännen och officerarna i riket tycks däremot ha fått ett antal fasta gravgåvor, till exempel en enstaka bronsdolk eller en yxa. För personer högre upp i hierarkin bestod gravgodset av yxor, dolkar och en hårring i guld.

Högst upp i den sociala pyramiden befann sig en eller flera furstar, vars gravgåvor var rikare än någon annans – men också strängt reglerade. År 1877 undersökte arkeologer en gravhög nära staden Leubingen, cirka fem mil väster om Nebra.

Kvarlevorna av en man med två bronsdolkar och två bronsyxor, en armring i guld, två guldnålar och två hårringar i guld hittades i högen, som med hjälp av de bevarade stolparna i gravkammaren daterades till omkring 1942 före Kristus.

Identiska gravgåvor har sedan dess hittats i ytterligare två furstegravar i Nebrariket, Helmsdorfgraven och Bornhöckgraven. Enligt Harald Meller är gravgåvorna härskarnas kännetecken:

”De styrande hade skapat symboler för legitimitet och symboler för sin makt. Det är som de senare franska kungarna som hade en krona, ett äpple och en spira.”

Harald Meller är särskilt intresserad av de stora stenyxor som hittades i två av gravarna. Dateringen av yxorna visar att de är några tusen år äldre än de döda. Han tror att Nebras härskare hittade de gamla jätteyxorna, så att de kunde säga:

”Mina förfäder var kämpar och kungar – och yxan är en symbol för deras makt.” I själva verket användes stenålderns yxor inte som yxor – de användes som kilar för att klyva trädstammar.

Bornhöckgraven är den yngsta av de funna furstegravarna och har daterats till omkring 1800 före Kristus. Graven var gigantisk med en diameter av nästan 80 meter och en höjd av 15 meter.

”Den var så stor att den skulle kunna täcka hela det här museet”, säger Harald Meller.

Enligt professorn tyder mycket på att Nebras härskares ökande förkärlek för lyx och flärd blev deras undergång.

Himmelsskivans kunskaper glömdes bort

Nebrairiket existerade i ungefär 600 år innan det gick under. Under den sista tiden förlorade härskarna uppenbarligen den astronomiska kunskap som hade säkrat deras makt.

Studier av himmelsskivan visar att den med tiden ändrades flera gånger, så att den till slut inte längre kunde användas som en sol-måne-kalender. I stället framstod skivan bara som en mytisk maktsymbol.

Problemet för härskarna i Nebra var att de inte hade något skriftsystem. All kunskap behövde därför föras vidare muntligt, och vid något tillfälle gick det tydligen fel, så att nästa regent aldrig fick någon instruktion i hur man använder himmelsskivan.

”Lärdomen är att man lätt kan förlora kunskap om man inte har en skriftkultur”, sammanfattar Harald Meller.

Därmed hade de styrande förlorat mycket av sin legitimitet, och inte ens deras starka armé kunde rädda dem.

”Normalt sett måste en stat se till att de ekonomiska skillnaderna i ett samhälle inte blir för stora. Men den insikten fanns inte på den tiden, så de rika blev bara rikare”, antar Harald Meller.

Enligt honom kan både pest och missväxt efter vulkanutbrottet på den grekiska ön Santorini ha försvagat Nebrariket, men dödsstöten var förmodligen en revolution.

”Även om ett system är mycket repressivt behöver härskaren folkets acceptans. Om den försvinner kan saker förändras mycket snabbt”, förklarar Harald Meller, som ser likheter med den rumänske diktatorn Ceauşescu, som avrättades 1989.

”Han stod på balkongen i Bukarest och trodde att folk ropade: ’Du är bäst’. I själva verket skrek de: ’Vi ska döda dig’. På tv-bilderna går det tydligt att se i vilket ögonblick han inser att hans tid är ute.”

Harald Meller tror att samma sak hände i Nebrariket.

Som en sista desperat handling offrades himmelsskivan till gudarna på ett krön inte långt från byn Nebra.

Enligt Harald Meller är lärdomen av berättelsen om himmelsskivan att våra förfäder visste mycket mer än vi tror:

”Som arkeologer och historiker vet vi vad folk åt, hur de levde och vad de jagade. Men det är mycket svårt att se in i våra förfäders tankar, eftersom de inte har lämnat några filosofiska böcker efter sig. Men med hjälp av himmelsskivan kan vi titta genom ett nyckelhål och se en liten del av en briljant hjärna.”