Denna artikel publicerades ursprungligen i VÄRLDENS HISTORIA 2015.
Metalldetektorns låga, mjuka surrande överröstar blåsten. Någonstans under markytan ligger en liten metallbit – och tonen från detektorn antyder att det kan vara guld.
Vi befinner oss på ett nyskördat majsfält knappt 15 km norr om staden Leicester i mellersta England. Det är höst och vinden rycker i våra kläder.
Hobbyarkeologen John Maloney sveper långsamt med detektorns runda sökspole över marken mellan de vissna majsstubbarna – först åt den ena sidan, sedan åt den andra.
Just där ljudet blir som starkast ritar han ett kryss i marken med sin spade. Där under finns det okända föremålet. Med spaden gräver John Maloney ett litet hål, en bra bit ifrån krysset:
”Det hade ju varit retfullt att råka hugga itu ett romerskt mynt”, skrattar han och lyfter försiktigt upp två stora, mörka jordklumpar ur hålet.
Med fingrarna smular han sönder klumparna, och några sekunder senare blir en liten grå metallklump synlig. Han skrockar. Det är definitivt inte guld.
”Det är bly. Jag tror det kommer från ett gammalt fönster eller kanske är det en del av någon viktoriansk leksak”, säger han när han borstat bort jorden.
Men John ser inte besviken ut, trots att fyndet är fullständigt värdelöst. Han är van vid falsklarm. Sådant är livet när man är metalldetektor-entusiast.
”Folk som tror att de ska hitta guld och bli rika så snart de köpt sig en metalldetektor slutar snart med den här hobbyn”, förklarar han.
Det är hårt arbete att traska igenom kilometervis med vindpinade fält på jakt efter historiens bortglömda skatter. Och chansen att göra riktigt värdefulla fynd är liten.
Men den finns – i synnerhet i England. Och just därför har vi på Världens Historia rest hit. På ingen annan plats i hela Europa har metalldetektoramatörer hittat så många och så stora skatter under de senaste åren.
England/43–1750
Under drygt tusen år invaderades England gång på gång av inkräktare. Varje gång försökte folket gömma sina värdesaker.
Romarna erövrade England år 43 och styrde därefter landet i 350 år.
Anglosaxarna kom med båt från Nordtyskland strax efter att romarna gett sig av.
Vikingarna började härja och plundra engelska kloster och städer på 800-talet.
Normanderna kom seglande från Normandie år 1066 och erövrade England.
Fransmännen invaderade år 1216 för att stödja ett uppror mot Englands kung.
Spanien, Frankrike och Nederländerna gjorde flera angrepp fram till 1700-talet.

De flesta av de skatter som hittats i Storbritannien är från romersk tid, då rika familjer gömde sina värdesaker undan plundrande inkräktare.
Flyktingar grävde ned värdesaker
Att det finns så många nedgrävda skatter i Storbritannien hänger samman med landets blodiga historia. Sedan urminnes tider har britterna plågats av invasioner av främmande folkslag på jakt efter ny mark och dyrbara föremål.
Romarna erövrade England år 43 e.Kr. och lämnade inte landet förrän 350 år senare då gränserna i den västra delen av romarriket föll samman:
”Sköt ert försvar själva”, blev kejsar Honorius svar när den romersk-brittiska befolkningen år 410 bad om hjälp mot de skotska pikterna i norr. Därmed kapade kejsaren de sista banden till imperiets nordligaste provins.
Bakom sig lämnade de romerska trupperna ett försvarslöst land i kaos. Från våra dagars Nordtyskland angrep germanska stammar – angler och saxare – och under århundradena därefter kom vikingar på plundringståg från Skandinavien och krigiska normander från norra Frankrike.
Varje gång en ny fiende gick i land på britternas stränder tvingades tusentals civilpersoner ta till flykten. Det fanns ju inga banker, och de flesta valde att gräva ned sina värdeföremål i hopp om att en dag kunna återvända och hämta dem – men så blev det uppenbarligen inte alltid.
Under de senaste decennierna har amatörarkeologer nämligen hittat ett rekordstort antal skatter med hjälp av metalldetektorer. Enligt den senaste årsrapporten från British Museum hittade enskilda sökare år 2013 mer än 70 000 historiska föremål, varav nästan 1 000 klassificerades som skatter – fynd som var så sensationella att landets museer har fått förköpsrätt från upphittaren.
Och det är inga små belopp som museerna betalat ut till upptäckarna när föremålen varit tillräckligt ovanliga. I juli 2009 hittade den 54-årige arbetslöse Terry Herbert Englands hittills största anglosaxiska guldskatt på en nyplöjd åker utanför staden Lichfield i Staffordshire.
Arkeologer tillkallades och under deras utgrävningar upptäcktes drygt 3 500 föremål av guld och silver – armringar och utsmyckningar från svärd och andra vapen.
Skatten har troligen grävts ned av anglosaxare på 700-talet. Efter fyndet köpte två brittiska museer skatten för cirka 37 miljoner kronor – pengar som tillföll Terry Herbert och markägaren.
Silvermynt väckte intresset
I Storbritannien har det alltid funnits många som gillat att söka med metalldetektor, och alla historier om jättelika fynd de senaste åren har lockat tusentals personer att pröva lyckan på egen hand.
Enligt Trevor Austin, chef för ”National Council for Metal Detecting” – Englands största förening för metalldetektorister – finns det nu omkring 20 000 britter som söker med metalldetektor på amatörnivå.
En av dem är John Maloney, som i åtta år har traskat omkring på fält och åkrar i England i sin jakt på historien. ”En vän sålde sin gamla metalldetektor till mig. Jag fick söktillstånd av en markägare och kort därefter fann jag ett romerskt silvermynt och ett mynt från den viktorianska perioden. Där föddes mitt intresse”, förklarar britten som arbetar inom den offentliga sektorn.
Medan han pratar söker han metodiskt av marken med sin maskin. ”Knepet är att hålla detektorns spole så nära marken som möjligt. Då kan den söka djupare”, förklarar han och pekar på den runda skivan längst ned.
Med jämna mellanrum signalerar apparaten att det finns metallföremål i jorden. Flera gånger väljer han att bara gå vidare utan att gräva efter föremålet; på ljudet från detektorn kan han höra att det bara är järn.
”Om du tänker gräva efter järn kommer du att få gräva hela tiden – till ingen nytta”, säger han och fortsätter: ”Det är svårt att datera exempelvis gamla spik, och gammalt järn går ofta sönder.”
Den rutinerade amatören letar därför främst efter andra metaller, bland annat guld, silver och brons som man ofta tillverkade mynt av förr i tiden. Området kring Leicester, där John går på jakt i dag, var en knutpunkt för trafiken på romartiden.
Här korsades två viktiga romerska vägar – dagens Fosse Way och Gartree Road – och Leicester som då hette Ratae Coritanorum var centralort i mellersta England.
John och några av hans kamrater har därför letat på fälten i området under flera år, och John har gjort många mindre fynd under sina vandringar – bland annat mycket gamla mynt och prydnadsföremål.
Några stora fynd värda miljontals kronor har han aldrig gjort, men han är inte avundsjuk på dem som lyckats: ”De personer som hittar de riktigt stora skatterna har förtjänat det; de har lagt ned mycket tid på både research och letande”, säger han.
För ungefär ett halvår sedan gjorde han dock ett fynd som han är stolt över.
De största triumferna
Under de senaste decennierna har brittiska skattsökare med metalldetektor gjort flera sensationella fynd. Fynden har lett till att forskarna lärt sig mer om de brittiska öarnas historia, och har samtidigt gjort att enskilda amatörer har blivit mycket rika.

Var nära att missa halssmycke
En kväll år 2005 höll Maurice Richardson på att avsluta sin sökning då detektorn pep. Han orkade knappt fortsätta, men grävde ändå och fann ett keltiskt halssmycke av guld.
Värdering: 4 milj. kr
Hittad: Newark, Nottinghamshire
Datering: 250 f.Kr.
Copyright: AKG Images

Fann skatt på några sekunder
David Booth körde ut för att testa sin första detektor på ett fält år 2009. Sju steg från bilen hittade nybörjaren fyra halssmycken av guld.
Värdering: 5,2 milj. kr
Hittad: Stirlingshire, Skottland
Datering: 200-talet f.Kr.
Copyright: Getty Images

Englands största anglosaxiska skatt
En glad amatör hittade 3 500 föremål av guld och silver år 2009. Skatten är från anglosaxisk tid.
Värdering: 37 milj. kr
Hittad: Lichfield, Staffordshire
Datering: 700-talet e.Kr.
Copyright: PAS/British Museum

3-åring fick jackpot
På sin första runda med en detektor gjorde den 3-årige James Hyatt sitt livs fynd 2009. Apparaten pep, och James och hans far kunde gräva upp ett litet relikskrin av guld.
Värdering: 28 milj. kr
Hittad: Hockley, Essex
Datering: 1500-talet
Copyright: PAS/British Museum

Museum tackade nej
När amatörarkeologer år 2010 hittade en romersk ryttarmask i 67 bitar ville museet inte köpa den. Det fick de ångra; amatörerna fogade ihop masken och sålde den privat för 26 miljoner kr.
Värdering: 26 milj. kr
Hittad: Crosby Garrett, Cumbria
Datering: 200-talet f.Kr.
Copyright: Bridgeman

Upphittare fick lång näsa
År 1980 fann två irländare en altarkalk i silver och flera andra kyrkoföremål från 900-talet i en åker. Det var emellertid förbjudet att gräva i området, och fynden tillföll irländska staten.
Värdering: 62 milj. kr
Hittad: Derrynaflan, Irland
Datering: 900-talet e.Kr.
Copyright: Getty Images

Sökte hammare men hittade en skatt
En lantarbetare gick ut med metalldetektor på en åker år 1992 för att hitta en förlorad hammare. Han fann i stället cirka 15 000 guld- och silvermynt och andra silverföremål som troligen grävts ned då romarna lämnade England år 410 e.Kr.
Värdering: 34,6 milj. kr
Hittad: Hoxne, Suffolk
Datering: 400-talet e.Kr.
Copyright: AKG Images
Guldmynt för 75 000 kronor
I augusti 2014 hade John Maloney gett sig ut på en åker som nyligen blivit harvad och vältad: ”Sådana marker är de bästa, eftersom de är helt släta – nästan som ett biljardbord”, förklarar han.
Plötsligt pep metalldetektorn till, och på fem centimeters djup låg ett anglosaxiskt guldmynt från 600-talet. ”Det är inte enormt värdefullt, men man har bara hittat sju eller åtta liknande mynt i landet”, berättar John.
Enligt britten har ett mynt av samma typ tidigare sålts på auktion för omkring 75 000 kronor. Han har rapporterat fyndet till British Museum, som nu håller på att bedöma om myntet ska klassificeras som skatt.
Men för John är det inte chansen till att tjänat stora pengar som är viktigast. Han har alltid älskat historia och med sin metalldetektor upplever han att han bidrar till att britterna får veta mer om Storbritanniens historia.
Han anser därför inte att den stora mängden nyupptäckta skatter främst beror på att fler människor har börjat leta: ”Jag tror att ökningen snarare beror på att folk inom hobbyn har börjat inse det viktiga med de saker de hittar, och vilket ansvar de har i sammanhanget”, säger han och syftar på hur vårdslöst man ibland hanterade fornfynd förr.
År 1995 uppskattade Englands nationella arkeologiråd exempelvis att av de tusentals fynd som brittiska privatpersoner med metalldetektorer gjorde varje år inrapporterades bara en bråkdel till museerna.
I stället stoppades många av fynden undan i hemmen, eller såldes rentav på svarta marknaden. Och vad värre var: landets yrkesarkeologer upplevde allt oftare att deras utgrävningar rotades igenom på nätterna av folk med detektorer.
Många arkeologer var redan avogt inställda till detektorfolket, som inte visste något om arkeologiska metoder utan förstörde viktig information på utgrävningsplatserna i sin jakt på snabba pengar.
Det var uppenbart att någonting måste göras om inte Storbritanniens förhistoria skulle försvinna.

Elektromagnetism avslöjar skatten
Metalldetektorer kan upptäcka mycket små metallföremål ned till 15–20 cm under markytan och till och med avslöja vilken sorts metall föremålet är gjort av.
När metalldetektorn startas börjar apparatens viktigaste del – den runda sökspolen i detektorns nedre del – att arbeta. Kring spolen skapas ett elektromagnetiskt fält som tränger ned i marken.
När fältet kommer i kontakt med t.ex. ett nedgrävt mynt skapar den ett eget elektromagnetiskt fält som sökspolen känner av och ger signal om.
Metalldetektorn analyserar samtidigt signalen från sökspolen och mäter fördröjningen mellan tiden det tar att ”ladda upp” myntet och tills signalen fångas upp och skickas tillbaka.
Utifrån tidsskillnaden kan detektorn bedöma myntets storlek, och om det består av guld, silver eller någon annan sorts metall. Detektorn kan även visa hur djupt metallfyndet ligger.

Leta så nära marken som möjligt. Under sökningen ska detektorns sökspole föras av och an nära markytan. Spolen ska hållas vågrätt under hela rörelsen.
Arkeologernas medhjälpare
Många arkeologer ansåg att problemet med metalldetektorerna skulle lösas genom strängare regler mot användandet. Andra tyckte att bästa sättet vore att göra amatörerna till vänner i stället för fiender.
Genom information och ett närmare samarbete mellan proffs och amatörer skulle alla de som söker med detektor kunna hjälpa arkeologerna. Det sistnämnda förslaget vann, och år 1996 antogs en ny lag om arkeologiska fynd.
Den nya lagen definierar vad en arkeologisk skatt är, och uppmanar samtidigt upphittaren att rapportera sitt fynd till en arkeologisk expert.
Om experten bedömer att fyndet ska klassificeras som skatt, ska upphittaren sälja föremålet till museet till ett pris som bestäms av en oberoende nämnd av antikexperter.
Beloppet får inte vara lägre än vad skatten borde kunna inbringa på den privata marknaden. Endast om inte något museum är intresserat får upphittaren sälja föremålet på annat håll.
Många som söker med detektor välkomnade lagen. Inte nog med att de nu garanterades bra betalt för sina fynd; de har även regelbunden kontakt med specialister som kan berätta för dem vad de har hittat och vilken betydelse det har.
Enligt John Maloney har samarbetet med arkeologerna lett till att de flesta detektoranvändare nu sätter en ära i att hantera och rapportera fynd korrekt.
Själv har han inget till övers för sådana som gömmer sina fynd: ”De stjäl från oss alla. I mina ögon är fynden vår gemensamma historia – inte din, min eller markägarens, utan allas.”

Johns råd till nybörjaren
- Var noga med att alltid ha tillstånd från markägaren att söka och gräva i hans jord. Att gräva utan tillstånd är förbjudet.
- Visa alla dina fynd för markägaren och berätta vad du hittat. På så vis skapar du ett bra förhållande. Du är helt beroende av hans välvilja och rykten om dåligt uppförande sprids snabbt.
- Gå med i en förening för metalldetektorister. Här finns folk som kan hjälpa dig om du behöver råd och tips.
- Om du hittar följande i marken bör utgrävningen genast avslutas: ett lik, en bomb eller en arkeologisk skatt. Den sortens fynd kräver proffs. Ta alltså kontakt med myndigheterna.
- Lämna alltid sökområdet i samma eller bättre skick än när du kom. Hittar du metallföremål som saknar historiskt värde, plocka upp dem ändå och gör dig av med dem när du kommer hem.
Vad gäller för metalldetektorer i Sverige?
Drömmer du om att investera i en metalldetektor och pröva lyckan på svenska fält och åkrar? Då måste du känna till detta:
- I Sverige får metallsökare inte användas utan tillstånd från länsstyrelsen. Tillstånd kan ges för väl avgränsade områden under begränsad tid, men i regel ges inte tillstånd för att söka på eller i närheten av fornlämningar, och privatpersoner får inte tillstånd att söka efter fornfynd, det vill säga föremål som är äldre än 1850.
- Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas, som påträffas i eller vid en fornlämning eller som påträffas under andra omständigheter och kan antas vara från före år 1850. Sedan den 1 januari 2015 lyder riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet under Statens historiska museer.
- Om du tror dig ha hittat ett fornfynd ska det snarast anmälas till länsstyrelsen eller polisen. Om du måste lämna in det har du rätt att få ett kvitto. Myndigheten avgör om du har rätt till ersättning eller hittelön.
- Fornfynd som hittats utanför fornlämning kan ibland tillfalla upphittaren, men man måste anmäla det. Man är skyldig att erbjuda staten att lösa in t.ex. metallföremål och två eller flera föremål som kan antas ha lagts ned tillsammans.
- I vissa fall kan staten betala ut ersättning för speciellt värdefulla fornfynd och för föremål av ädelmetall, och ibland även en särskild hittelön.
En evig vandring i jakt på fynd
Med åren har John Maloney blivit något av en expert inom sökning med metalldetektor, och inte minst inom identifiering av metallföremål.
”När jag fann mitt första mynt trodde jag att det var något slags medaljong. Inte förrän jag kom hem och läste på insåg jag att det var ett Commonwealth-mynt från 1600-talet”, berättar han.
Efter åtta år och otaliga fynd har han blivit skicklig på att känna igen allt ifrån nålar från keltiska klädspännen till romerska mynt. Erfarenheten har även lärt honom att läsa av terrängen och avgöra var chansen att hitta föremål är särskilt stor:
”Med tiden lär man sig var gamla bosättningar oftast har legat – på en viss höjd och ett visst avstånd från vatten.” Trots det vill han inte försöka beskriva det perfekta sökområdet.
Han och hans vänner har till exempel fått tillstånd att söka på mark som tillhör traktens gods. Där finns både ett gammalt kloster och en herrgård, och många hade säkert trott att trakten skulle vara rena skattkistan.
”Men de marker som vi gjort de flesta fynden på är de minsta och mest vildvuxna, och de ligger inte ens i närheten av de där byggnaderna.”

År 2014 hittade John ett anglosaxiskt guldmynt från 600-talet. Ett liknande mynt har sålts för 75 000 kr.
Brittiskt fyndsystem blev jättesuccé
År 1997 lanserade britterna ett system där privatpersoner själva kan registrera sina fynd. Systemet har nu slagit alla rekord.
En förtjust direktör för British Museum kunde i september 2014 avslöja att landets metalldetektor-entusiaster nu hade registrerat hela en miljon fynd.
Och det fynd som råkade bli nummer 1 000 000 var exceptionellt i sig: 22 000 romerska mynt, upptäckta utanför staden Seaton.
Det enorma antalet föremål har samlats in sedan 1997 och registrerats via den så kallade Portable Antiquities Scheme (PAS) – en gigantisk databas där amatörer själva lägger in bilder på sina fynd tillsammans med fyndplatsens GPS-koordinater.
British Museums experter kontrollerar uppgifterna och databasen med all information har visat sig vara rena guldgruvan för forskarna.
Amatörer skriver om historien
Privatpersoner med metalldetektor söker ofta på platser där arkeologerna inte letar. Därför har forskarna med hjälp av PAS-databasen kunnat hitta nya arkeologiska ”hotspots”.
Två broscher funna av en amatör ledde t.ex. till upptäckten och utgrävningen av en vikingagravplats i Cumbria.
Dessutom har tre tidigare okända härskare upptäckts efter att forskarna undersökt texterna på några av de mynt som amatörarkeologerna hittat med sina detektorer.
Bland de nyupptäckta regenterna finns en järnåldershövding och en vikingakung från York vid namn Hardeknut. PAS-databasen har fått skeptiker att förstå att metalldetektoristerna inte är arkeologernas fiender, utan en helt ovärderlig tillgång.
Även om John Maloney är veteran i metalldetektorvärlden betyder det inte att han hittar saker varje gång han ger sig ut. Men han ger inte upp trots att han ibland har vandrat runt på samma fält i timmar:
”Motivationen kommer alltid att vara nästa pip från detektorn. Oftast fortsätter man bara att gå”, säger han.
Enligt John är chansen till fina fynd faktiskt större i slutet av dagen, då de flesta helt naturligt sänker tempot och koncentrerar sig mer.
”Jag känner flera personer som sagt att de var på väg tillbaka till bilen när de plötsligt gjorde sitt stora fynd. De har säker letat på den platsen tidigare, men haft för bråttom helt enkelt.”
Själv tror John Maloney att han aldrig kommer att tröttna på sin hobby och den speciella känsla den ger honom:
”När du hittar ett romerskt mynt är du den förste på 2 000 år som håller det i handen. Och du börjar tänka: Undrar hur det hamnade här? Det är sådant som gör det här så roligt.”