Metalldetektor-feber: Amatörer jagar Englands skatter

Flyktingar grävde ned värdesaker

Att det finns så många nedgrävda skatter i Storbritannien hänger samman med landets blodiga historia. Sedan ­urminnes tider har britterna plågats av invasioner av främmande folkslag på jakt efter ny mark och dyrbara föremål.

­Romarna erövrade England år 43 e.Kr. och lämnade inte landet förrän 350 år senare då gränserna i den västra delen av romarriket föll samman:

”Sköt ert försvar själva”, blev kejsar Honorius svar när den romersk-brittiska befolkningen år 410 bad om hjälp mot de skotska pikterna i norr. Därmed kapade kejsaren de sista banden till imperiets nordligaste provins.

Bakom sig lämnade de romerska trupperna ett försvarslöst land i kaos. Från våra dagars Nordtyskland angrep germanska stammar – angler och saxare – och under århundradena därefter kom vikingar på plundringståg från Skandinavien och krigiska normander från norra Frankrike.

Varje gång en ny fiende gick i land på britternas stränder tvingades tusentals civilpersoner ta till flykten. Det fanns ju inga banker, och de flesta valde att gräva ned sina värdeföremål i hopp om att en dag kunna återvända och hämta dem – men så blev det uppenbarligen inte alltid.

Under de senaste decennierna har amatörarkeologer nämligen hittat ett rekordstort antal skatter med hjälp av metalldetektorer. Enligt den senaste årsrapporten från British Museum hittade enskilda sökare år 2013 mer än 70 000 historiska före­mål, varav nästan 1 000 klassificera­des som skatter – fynd som var så sensationella att landets museer har fått förköpsrätt från upphittaren.

Och det är inga små belopp som museerna betalat ut till upptäckarna när föremålen varit tillräckligt ovanliga. I juli 2009 hittade den 54-årige ­arbetslöse Terry Herbert Englands hittills största anglosaxiska guldskatt på en nyplöjd åker utanför staden Lichfield i Staffordshire.­

Arkeologer tillkallades och under deras utgrävningar upptäcktes drygt 3 500 föremål av guld och silver – armringar och utsmyckningar från svärd och andra vapen.

Skatten har troligen grävts ned av anglosaxare på 700-talet. Efter fyndet köpte två brittiska museer skatten för cirka 37 miljoner kronor – pengar som tillföll Terry Herbert och markägaren.

Silvermynt väckte intresset

I Storbritannien har det alltid funnits många som gillat att söka med metall­detektor, och alla historier om jättelika fynd de senaste åren har lockat tusentals personer att pröva lyckan på egen hand.

Enligt Trevor Austin, chef för ”National Council for Metal Detecting” – Englands största förening för metalldetektorister – finns det nu omkring 20 000 britter som söker med metalldetektor på amatörnivå.

En av dem är John Maloney, som i åtta år har traskat omkring på fält och åkrar i England i sin jakt på historien. ”En vän sålde sin gamla metalldetektor till mig. Jag fick söktillstånd av en markägare och kort därefter fann jag ett romerskt silvermynt och ett mynt från den viktorianska perioden. Där föddes mitt intresse”, förklarar britten som arbetar inom den offentliga sektorn.

Medan han pratar söker han metodiskt av marken med sin maskin. ”Knepet är att hålla detektorns spole så nära marken som möjligt. Då kan den söka djupare”, förklarar han och pekar på den runda skivan längst ned.

Med jämna mellanrum signalerar ­apparaten att det finns metallföremål i jorden. Flera gånger väljer han att bara gå vidare utan att gräva efter föremålet; på ljudet från detektorn kan han höra att det bara är järn.

”Om du tänker gräva efter järn kommer du att få gräva hela tiden – till ingen nytta”, säger han och fortsätter: ”Det är svårt att datera exempelvis gamla spik, och gammalt järn går ofta sönder.”

Den rutinerade amatören letar därför främst efter andra metaller, bland annat guld, silver och brons som man ofta tillverkade mynt av förr i tiden. Området kring Leicester, där John går på jakt i dag, var en knutpunkt för trafiken på romartiden.

Här korsades två viktiga romerska vägar – dagens Fosse Way och Gartree Road – och Leicester som då hette Ratae Coritanorum var centralort i mellersta England.

John och några av hans kamrater har därför letat på fälten i området under flera år, och John har gjort många mindre fynd under sina vandringar – bland annat mycket gamla mynt och prydnadsföremål.

Några stora fynd värda miljontals kronor har han aldrig gjort, men han är inte avundsjuk på dem som lyckats: ”De personer som hittar de riktigt stora skatterna har förtjänat det; de har lagt ned mycket tid på både research och letande”, säger han.

För ungefär ett halvår sedan gjorde han dock ett fynd som han är stolt över.

Guldmynt för 75 000 kronor

I augusti 2014 hade John Maloney gett sig ut på en åker som nyligen blivit harvad och vältad: ”Sådana marker är de bästa, eftersom de är helt släta – nästan som ett biljardbord”, förklarar han.

Plötsligt pep metalldetektorn till, och på fem centimeters djup låg ett anglosaxiskt guldmynt från 600-talet. ”Det är inte enormt värdefullt, men man har bara hittat sju eller åtta liknande mynt i landet”, berättar John.

Enligt britten har ett mynt av samma typ tidigare sålts på auktion för omkring 75 000 kronor. Han har rapporterat fyndet till British Museum, som nu håller på att bedöma om myntet ska klassificeras som skatt.

Men för John är det inte chansen till att tjänat stora pengar som är viktigast. Han har alltid älskat historia och med sin metalldetektor upplever han att han bidrar till att britterna får veta mer om Storbritanniens historia.

Han anser därför inte att den stora mängden nyupptäckta skatter främst beror på att fler människor har börjat leta: ”Jag tror att ökningen snarare beror på att folk inom hobbyn har börjat inse det viktiga med de saker de hittar, och vilket ansvar de har i sammanhanget”, säger han och syftar på hur vårdslöst man ibland hanterade fornfynd förr.

År 1995 uppskattade Englands nationella arkeologiråd exempelvis att av de tusentals fynd som brittiska privatpersoner med metalldetektorer gjorde varje år inrapporterades bara en bråkdel till museerna.

I stället stoppades många av fynden undan i hemmen, eller såldes rentav på svarta marknaden. Och vad värre var: landets yrkesarkeologer upplevde allt oftare att deras utgrävningar rotades igenom på nätterna av folk med detektorer.

Många arkeologer var redan avogt inställda till detektorfolket, som inte visste något om arkeologiska metoder utan förstörde viktig information på utgrävningsplatserna i sin jakt på snabba pengar.

Det var uppenbart att någonting måste göras om inte Storbritanniens förhistoria skulle försvinna.

Arkeologernas medhjälpare

Många arkeologer ansåg att problemet med metalldetektorerna skulle lösas genom strängare regler mot användandet. Andra tyckte att bästa sättet vore att göra amatörerna till vänner i stället för fiender.

Genom information och ett närmare samarbete mellan proffs och amatörer skulle alla de som söker med detektor kunna hjälpa arkeologerna. Det sistnämnda förslaget vann, och år 1996 antogs en ny lag om arkeologiska fynd.

Den nya lagen definierar vad en arkeo­logisk skatt är, och uppmanar samtidigt upphittaren att rapportera sitt fynd till en arkeologisk expert.

Om experten bedömer att fyndet ska klassificeras som skatt, ska upphittaren sälja föremålet till museet till ett pris som bestäms av en oberoende nämnd av antikexperter.

Beloppet får inte vara lägre än vad skatten borde kunna inbringa på den privata marknaden. Endast om inte något museum är intresserat får upphittaren sälja föremålet på annat håll.

Många som söker med detektor välkomnade lagen. Inte nog med att de nu garanterades bra betalt för sina fynd; de har även regelbunden kontakt med specialister som kan berätta för dem vad de har hittat och vilken betydelse det har.

Enligt John Maloney har samarbetet med arkeologerna lett till att de flesta detektoranvändare nu sätter en ära i att hantera och rapportera fynd korrekt.

Själv har han inget till övers för sådana som gömmer sina fynd: ”De stjäl från oss alla. I mina ögon är fynden vår gemensamma historia – inte din, min eller markägarens, utan allas.”

En evig vandring i jakt på fynd

Med åren har John Maloney blivit något av en expert inom sökning med metalldetektor, och inte minst inom identifiering av metallföremål.

”När jag fann mitt första mynt trodde jag att det var något slags medaljong. Inte förrän jag kom hem och läste på insåg jag att det var ett Commonwealth-mynt från 1600-talet”, berättar han.

Efter åtta år och otaliga fynd har han blivit skicklig på att känna igen allt ifrån nålar från keltiska klädspännen till romerska mynt. Erfarenheten har även lärt honom att läsa av terrängen och avgöra var chansen att hitta föremål är särskilt stor:

”Med tiden lär man sig var gamla bosättningar oftast har legat – på en viss höjd och ett visst avstånd från vatten.” Trots det vill han inte försöka beskriva det perfekta sökområdet.

Han och hans vänner har till exempel fått tillstånd att söka på mark som tillhör traktens gods. Där finns både ett gammalt kloster och en herrgård, och många hade säkert trott att trakten skulle vara rena skattkistan.

”Men de marker som vi gjort de flesta fynden på är de minsta och mest vildvuxna, och de ligger inte ens i närheten av de där byggnaderna.”

Även om John Maloney är veteran i metalldetektorvärlden betyder det inte att han hittar saker varje gång han ger sig ut. Men han ger inte upp trots att han ibland har vandrat runt på samma fält i timmar:
”Motivationen kommer alltid att vara nästa pip från detektorn. Oftast fortsätter man bara att gå”, säger han.

Enligt John är chansen till fina fynd faktiskt större i slutet av dagen, då de flesta helt naturligt sänker tempot och koncentrerar sig mer.

”Jag känner flera personer som sagt att de var på väg tillbaka till bilen när de plötsligt gjorde sitt stora fynd. De har ­säker letat på den platsen tidigare, men haft för bråttom helt enkelt.”

Själv tror John Maloney att han aldrig kommer att tröttna på sin hobby och den speciella känsla den ger honom:

”När du hittar ett romerskt mynt är du den förste på 2 000 år som håller det i handen. Och du börjar tänka: Undrar hur det hamnade här? Det är sådant som gör det här så roligt.”