År 1878 upptäckte den svenske arkeologen Hjalmar Stolpe en stor och välbevarad gravkammare. Tre meter under marken i vikingastaden Birka låg skelettet av en man som fortfarande var klädd i fina silkeskläder.
Runt den döde hittade Stolpe rika gravgåvor i form av en omfattande samling svärd och stridsyxor. Rikedomarna och vapnen i graven fick arkeologen att dra slutsatsen att han hade grävt ut en vikingakrigares grav.
I en rapport som åtföljdes av en detaljerad ritning över gravkammaren och dess innehåll informerade Hjalmar Stolpe Kungliga Vetenskapsakademien om att han hade hittat ”de välbevarade skelettresterna av en man”.
Krigarfyndet i Birka betraktades som sensationellt, och Stolpes analyser av den avlidne gjorde honom berömd. Problemet är att han hade fel i sin slutsats. Den mäktiga vikingakrigaren var inte alls en man – hon var en kvinna.
Misstanken att det skett ett misstag väcktes först på 1970-talet i vetenskapliga kretsar. Genom att titta på bäckenets storlek och benens struktur kunde svenska arkeologer dra slutsatsen att personen i graven med största sannolikhet var en kvinna.
Hjalmar Stolpe illustrerade omsorgsfullt sitt fynd av kvarlevor av en människa från vikingatiden som begravts med vapen.
Kvinna fick skallen spräckt
År 2013 fick den svenska arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson tillåtelse att utvinna dna-prov från en av skelettets tänder och ett armben. Proverna visade att den avlidna hade flera X-kromosomer men inga Y-kromosomer, vilket definitivt bevisade att den avlidna var en kvinna.
Resultatet, som publicerades 2017, har bidragit till att sätta frågetecken för allt som forskare tidigare trott om kvinnans roll under vikingatiden.
Upptäckten stöds av ett liknande fynd i Solør i Norge, nära gränsen till Sverige, där en vikingakvinna på liknande sätt har begravts med pilar, ett spjut och en yxa. I det här fallet visade en datortomografi att kvinnans skalle hade spräckts under en strid.
”Det är en typisk stridskada, för det rör sig inte om en avrättning eller ett mordförsök, eftersom man inte dödar någon genom att hugga honom eller henne i pannan”, konstaterade den danska arkeologen Charlotta Lindblom efter att ha tittat på bilderna från skanningen.
Enligt Lindblom visar de båda fynden att samhället under vikingatiden inte var så skarpt uppdelat efter kön som man tidigare trott, och att även kvinnor deltog i strider och plundringar.
Kung Nabu-naid byggde det babyloniska templet i Ur ovanpå ruiner från en äldre civilisation. Ruinerna beskrev han utförligt och grundade därmed arkeologin som profession.
Arkeologin är 2 500 år gammal
Intresset för att utforska det förflutna är bokstavligen uråldrigt. Redan på 500-talet f.Kr. undersökte och beskrev Babylons kung Nabu-naid fornlämningar i sitt rike.
Den första kända arkeologiska utgrävningen ägde rum för 2 500 år sedan när Babylons kung Nabu-naid i mitten av 500-talet före Kristus kastade sig över ruinerna av sitt rikes gamla byggnader och statyer. Därmed grundade han arkeologin som profession.
Kungen gick noggrant tillväga. Han undersökte tempel- och palatsruiner i hela sitt rike och letade efter inskriptioner som kunde berätta namnet på den härskare som hade låtit uppföra byggnaden. Med kilskrift antecknade kungen härskarens namn och orsaken till förstörelsen, till exempel ett krig eller ett slag.
Arkeologi var inte bara en hobby. Babylon stod under hård press från det mäktiga persiska imperiet under Nabu-naids regeringstid, och han använde aktivt sin kunskap om det förflutna för att förbättra sitt anseende.
Nabu-naid undertecknade med titlar som ”Kung av världens fyra hörn” och ”Universums kung”, beteckningar som en gång användes av betydligt mäktigare kungar och som på så sätt kopplade honom till det förflutnas storhet.
Stenålderskvinnor kan ha jagat
De förhärskande antagandena om könsindelningen på stenåldern har också granskats.
Genom att analysera handavtryck i omkring 12 000 år gamla grottmålningar har den amerikanske arkeologen Dean Snow uppskattat att majoriteten av de forntida grottmålningar som föreställer jaktscener kan ha gjorts av kvinnor.
Hans analyser visar att konstnärernas händer är mindre än normala manshänder och att ring- och pekfingret på händerna i 75 procent av fallen är lika långa – ett kvinnligt kännetecken.
Upptäckten kullkastar det tidigare antagandet att grottmålningarna gjordes av män som ägnade sig åt den jakt som avbildades. Kvinnor spelade förmodligen en mer aktiv roll, och en del forskare antar att de deltog i både konsten och jakten.
Den amerikanske arkeologen Randall Hass har gått ett steg längre i sina slutsatser. I Anderna upptäckte han 2018 en 9 000 år gammal kvinnograv som var rikt utrustad med jaktredskap.
”Mellan 30 och 50 procent av alla jägare på den tiden kan ha varit kvinnor.” Randall Hass, amerikansk arkeolog.
Denna upptäckt, tillsammans med liknande fynd i andra delar av den amerikanska kontinenten, har fått Hass att dra slutsatsen att mellan 30 och 50 procent av alla jägare på den tiden kan ha varit kvinnor.
Bristfälliga bevis
De många nya tecknen på kvinnors roll som krigare och jägare är långt ifrån entydiga, menar de som kritiserar de nya tolkningarna. De påpekar till exempel att kvinnograven i Birka är den enda av över 50 gravar i området som inte tillhör en man.
Och handavtrycken på grottmålningarna är inte nödvändigtvis gjorda av kvinnor. De tydliga avtrycken kan lika gärna ha tillhört unga män, vars handstorlek och egenskaper också skiljer sig från fullvuxna mäns.
Därför menar flera forskare att dagens arkeologer gör sig skyldiga till samma misstag som Hjalmar Stolpe för nästan 150 år sedan:
Genom att tillämpa dagens jämställdhets- och könsnormer på forntida fynd riskerar dagens arkeologer att upprepa det förflutnas misstag – särskilt som de slutsatser de kan dra av fynden och forskningen är långt ifrån entydiga.
Så kanske är den enda definitiva slutsatsen just nu att de många nya fynden bidrar till att nyansera bilden av det förflutna. Upptäckterna ska påminna oss om hur komplex, rik och fascinerande mänsklighetens historia är när vi studerar våra förfäder och mödrar för vilka de var, inte för att spegla vilka vi är.