Kvinna fick skallen spräckt
År 2013 fick den svenska arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson tillåtelse att utvinna dna-prov från en av skelettets tänder och ett armben. Proverna visade att den avlidna hade flera X-kromosomer men inga Y-kromosomer, vilket definitivt bevisade att den avlidna var en kvinna.
Resultatet, som publicerades 2017, har bidragit till att sätta frågetecken för allt som forskare tidigare trott om kvinnans roll under vikingatiden.
Upptäckten stöds av ett liknande fynd i Solør i Norge, nära gränsen till Sverige, där en vikingakvinna på liknande sätt har begravts med pilar, ett spjut och en yxa. I det här fallet visade en datortomografi att kvinnans skalle hade spräckts under en strid.
”Det är en typisk stridskada, för det rör sig inte om en avrättning eller ett mordförsök, eftersom man inte dödar någon genom att hugga honom eller henne i pannan”, konstaterade den danska arkeologen Charlotta Lindblom efter att ha tittat på bilderna från skanningen.
Enligt Lindblom visar de båda fynden att samhället under vikingatiden inte var så skarpt uppdelat efter kön som man tidigare trott, och att även kvinnor deltog i strider och plundringar.
Stenålderskvinnor kan ha jagat
De förhärskande antagandena om könsindelningen på stenåldern har också granskats.
Genom att analysera handavtryck i omkring 12 000 år gamla grottmålningar har den amerikanske arkeologen Dean Snow uppskattat att majoriteten av de forntida grottmålningar som föreställer jaktscener kan ha gjorts av kvinnor.
Hans analyser visar att konstnärernas händer är mindre än normala manshänder och att ring- och pekfingret på händerna i 75 procent av fallen är lika långa – ett kvinnligt kännetecken.
Upptäckten kullkastar det tidigare antagandet att grottmålningarna gjordes av män som ägnade sig åt den jakt som avbildades. Kvinnor spelade förmodligen en mer aktiv roll, och en del forskare antar att de deltog i både konsten och jakten.
Den amerikanske arkeologen Randall Hass har gått ett steg längre i sina slutsatser. I Anderna upptäckte han 2018 en 9 000 år gammal kvinnograv som var rikt utrustad med jaktredskap.
Denna upptäckt, tillsammans med liknande fynd i andra delar av den amerikanska kontinenten, har fått Hass att dra slutsatsen att mellan 30 och 50 procent av alla jägare på den tiden kan ha varit kvinnor.
Bristfälliga bevis
De många nya tecknen på kvinnors roll som krigare och jägare är långt ifrån entydiga, menar de som kritiserar de nya tolkningarna. De påpekar till exempel att kvinnograven i Birka är den enda av över 50 gravar i området som inte tillhör en man.
Och handavtrycken på grottmålningarna är inte nödvändigtvis gjorda av kvinnor. De tydliga avtrycken kan lika gärna ha tillhört unga män, vars handstorlek och egenskaper också skiljer sig från fullvuxna mäns.
Därför menar flera forskare att dagens arkeologer gör sig skyldiga till samma misstag som Hjalmar Stolpe för nästan 150 år sedan:
Genom att tillämpa dagens jämställdhets- och könsnormer på forntida fynd riskerar dagens arkeologer att upprepa det förflutnas misstag – särskilt som de slutsatser de kan dra av fynden och forskningen är långt ifrån entydiga.
Så kanske är den enda definitiva slutsatsen just nu att de många nya fynden bidrar till att nyansera bilden av det förflutna. Upptäckterna ska påminna oss om hur komplex, rik och fascinerande mänsklighetens historia är när vi studerar våra förfäder och mödrar för vilka de var, inte för att spegla vilka vi är.