Jonas Sjöwall Haxø & Shutterstock
Järnålder: Hjälm och vapen.

Järnåldern: Den hemliga metallen som förändrade världen

I flera hundra år var järn en välbevarad hemlighet. När hemligheten avslöjades insåg hela världen att järn var makt. Följ spridningen av järnåldern och metallens genomgripande inverkan på människans vardag.

Järn finns i mycket rikligare mängd i naturen än de metaller som järnåldern utmanade.

Trots det tog det några årtusenden innan våra avlägsna förfäder upptäckte att metall kunde vara mer än prydnadsföremål som guld och silver.

Metall kan också vara makt – som fallet är med järn.

Lär dig allt om de krafter som släpptes fria av järnåldern.

Järnåldern – den korta versionen

Omkring år 2000 före Kristus utvecklade människor i bronsålderns Anatolien (den asiatiska delen av dagens Turkiet) konsten att smida järn.

Metallen var starkare än brons – en legering av metallerna koppar och tenn, som många bronsåldersfolk var tvungna att importera från områden långt bort.

Järn var också mer allmänt tillgängligt och på många ställen lätt att utvinna lokalt.

Under järnåldern var järn det dominerande materialet för vapen och verktyg.

Det tog emellertid mer än tusen år innan järnåldern nådde norra Europa – Nederländerna omkring 700 före Kristus och Skandinavien omkring 500 för Kristus.

Europeiska historiker räknar ofta med att järnåldern varade fram till romarrikets kollaps på 400-talet efter Kristus. Sedan kommer den tidiga medeltiden.

I Skandinavien räknas järnåldern dock traditionellt fram till slutet på vikingatiden (cirka 750–1050) då nya fartygsbyggartekniker gjorde det möjligt för skandinaverna att segla på plundringsexpeditioner till avlägsna länder.

Uppkomsten av järn

Alaca Höyük – platsen för det första fyndet av järn som smitts.

Alaca Höyük – platsen för det första fyndet av järn som smitts.

© Shutterstock

Forskarna vet fortfarande inte hur människan upptäckte att hon kunde utvinna järn ur bergarter, eller varför upptäckten skedde i Mellanöstern och inte någon annanstans med järnmalm.

Men området kring floderna Tigris och Eufrat – känt som den bördiga halvmånen – hade under årtusenden varit världens teknologiska kraftcentrum.

Regionen mellan Anatolien i norr och Persiska viken i söder var födelseplats för bland annat jordbruk, skriftspråk och brons.

Experimenten med järn var därför en naturlig fortsättning på en lång teknisk utveckling.

Enligt en teori upptäcktes järnet i samband med kopparproduktion.

Mycket kopparmalm innehåller nämligen mineralet kopparkisel, som när det smälts kan frigöra en liten mängd järn.

Nyfikenheten på det nya ämnet kan enligt hypotesen ha drivit människor i Anatolien att söka efter särskilt rostfärgade bergarter.

I den anatoliska staden Alaca Hüyük tillverkade en smed omkring 2200 före Kristus ett av världens äldsta smidesföremål i järn – en dolk med guldhandtag.

Karta över järnets gradvisa utbredning i Europa

Före 2200

Järn förekommer naturligt överallt, men det finns inga spår av järnproduktion före cirka 2200 f.Kr.

Jonas Sjöwall Haxø & Shutterstock

Ca 1600–1200 f.Kr.

Den första systematiska produktionen av järn uppstår i hettiternas rike. Hettiterna höll länge hemligheten om järn för sig själva.

Jonas Sjöwall Haxø & Shutterstock

Ca 1100 f.Kr.

Kunskapen om järnproduktion sprids till dagens Grekland. Via de allestädes närvarande fenicierna blir järnet en handelsvara i området kring Medelhavet.

Jonas Sjöwall Haxø & Shutterstock

Ca 900 f.Kr.

Järntekniken sprider sig både till Italien och söderut till Egypten och Sudan. Skyterna och andra kaukasiska folkslag sprider järnet norr om Svarta havet.

Jonas Sjöwall Haxø & Shutterstock

Ca 700 f.Kr.

Folkslag norr om Alperna och upp till Nederländerna lär sig att behärska järnframställning.

Jonas Sjöwall Haxø & Shutterstock

Ca 500 f.Kr

Skandinavien och Storbritannien tar klivet in i järnåldern.

Jonas Sjöwall Haxø & Shutterstock

Järnet kom från rymden

Omkring 3000 f.Kr. fick en egyptisk farao i El Gerzeh i Egypten en pärla av järn med sig i sin grav. Analyser har visat att järnet kom från en meteorit som hade slagit ner i landet längs Nilen.

Enligt arkeologer har även andra tidiga järnföremål tillverkats av meteoriskt järn.

Hettiternas hemlighet

Hettitisk kung: Šuppiluliuma II.

Den hettitiske kungen Šuppiluliuma II, som regerade omedelbart innan ”bronsålderskollapsen” (1207–1178 f.Kr.).

© Shutterstock

Under det andra årtusendet före vår tideräkning etablerade hettiterna ett mäktigt imperium i Anatolien, järnsmidets vagga.

Hettiterna talade ett indoeuropeiskt språk –avlägset besläktat med bland annat nederländska, skandinaviska och franska – och de var de första som satte järnsmide i system.

Järn hjälpte hettiterna att bli Mellanösterns stormakt. De flesta av grannfolken levde fortfarande i bronsåldern, vilket har fått vissa historiker att hävda att hettiterna behöll den fördelaktiga tekniken för sig själva.

Faktum är att de arkeologiska fynden tyder på att järntekniken spreds relativt snabbt i kölvattnet på att hettiternas imperium kollapsade omkring 1200 före Kristus.

Det första järnet norr om Alperna förekommer i en rakkniv från omkring 1000 före Kristus.

Själva bladet, som hittades i Arnitlund i Danmark, är tillverkat av brons. Rakkniven är dock dekorerad med två bilder – ett skepp av guld och en orm av järn.

Liksom guldet var järnet en exotisk nyhet, kanske importerat söderifrån. Under lång tid var järn på de flesta ställen reserverat för dekorationer, medan brons fortfarande var det dominerande materialet för vapen och verktyg.

Konsten att smida järnredskap spreds långsamt från Mellanöstern, och område efter område kunde träda in i järnåldern – Grekland omkring 1100 före Kristus, Italien och Sudan omkring 900 före Kristus.

Från Sudan nådde tekniken Afrika söder om Sahara, och från Italien smög den sig långsamt norrut genom Alperna.

Järnets stora fördelar

Smed arbetar med järn vid städ.
© Shutterstock

Järnets stora fördel var att det var mycket mer utbrett än koppar, tenn, silver och guld.

I södra Skandinavien kunde bönder till exempel utvinna järn från myrmalm, en utfällning av järnoxidhydrat som finns i torvmossar (myr är ett annat ord för mosse).

Innan en smed kunde forma järnet måste det emellertid hettas upp till över 1 500 °C.

Detta var endast möjligt i specialbyggda ugnar som krävde mängder av ved och syre.

Smeden fick jobba hårt för att hålla elden igång med en blåsbälg.

Bronssmältning kräver mycket lägre temperaturer och kunde göras till exempel över en eld.

Den flytande legeringen av koppar och tenn hälldes helt enkelt i gjutformar, där bronsföremålen kunde stelna.

Järnföremål å andra sidan smiddes mödosamt med hammare och städ, vilket krävde uthållighet och stor armstyrka.

Keltiska mästersmeder formade järnåldern

Ringbrynjan – en keltisk uppfinning från järnåldern.

Ringbrynjan var en keltisk uppfinning från cirka 400 f.Kr. Ringbrynjan var relevant i krigsföring långt in i medeltiden.

© Shutterstock

Vid övergången mellan järnåldern och bronsåldern beboddes området kring Alperna av keltiska stammar som talade dialekter avlägset besläktade med gaeliska och walesiska.

Kelterna blev skickliga järnsmeder, och smideskonsten fick stor betydelse för två inflytelserika kulturer:

  • Hallstattkulturen (750–450 f.Kr., uppkallad efter en fyndplats i Österrike).
  • La Tène-kulturen (450 f.Kr.–43 e.Kr., uppkallad efter en fyndplats i Schweiz).

Omkring 400 före Kristus uppfann kelterna ringbrynjan. Den skyddande rustningen av små järnringar blev snabbt populär och kopierades både i romarriket och bland norra Europas germanska folkslag.

De skickliga keltiska smederna var också de första som utrustade hjulen på hästdragna vagnar med järnfälgar.

Kelterna experimenterade också med jordbruksredskap av järn.

I den gamla keltiska bosättningen Manching i dagens Bayern har arkeologer hittat flera hundra kilo järnspikar, som använts för att hålla ihop stadens försvarsmur av trä.

Vendeltiden – en svensk guldålder

Två järnåldershjälmar.

Två hjälmar från järnåldern. Sutton Hoo-masken (t.v.) hittat i östra England. Masken från 600-talet består av flera typer av metall: järn, guld, silver, brons och tenn. Uttrycket i masken är besläktat med militärt konsthantverk från den svenska vendelkulturen (t.h.).

© Creative Commons

I Sverige var den så kallade vendeltiden (550–800 e.Kr.) en storhetstid, nästan lika viktig för svenskarna som vikingatiden var för norrmännen och danskarna.

Längs Fyrisån norr om Mälaren har man hittat rika gravar med magnifika hjälmar och andra skatter, bland annat i den gamla svenska huvudstaden Uppsala och i byn Vendel, som gett perioden dess namn.

Det svenska inflytandet kan ha nått ända till England – den berömda graven i Sutton Hoo (600-talet) innehåller en prakthjälm som till sin utformning liknar de svenska.

Vendeltiden är odödliggjord i det fornengelska hjälteeposet Beowulf (nedskrivet på 700-talet).

I detta lämnar hjälten Beowulf på 500-talet det svenska Götaland för att söka tjänst hos den danske kungen Hrothgar (Roar) i hans sal i Lejre på Själland.

Järnet förändrade vardagen

Jernalderplov

Video

Medan brons krävde tillgång till både koppar och tenn fanns järnmalm på de flesta platser i Europa.

Det innebar att järn kunde produceras lokalt. Varje by hade sin egen smed, som kunde förse befolkningen med bra vapen och jordbruksredskap.

Järn var starkare än brons, och plogar, skäror och liar av järn gjorde jordbruket mycket effektivare än med de gamla sten- och bronsverktygen.

Detta gav människorna mer tid att producera bland annat kläder och konsthantverk. Samhällena växte.

På slagfältet gav ringbrynjor och hjälmar av järn ett ökat skydd mot de hårda järnsvärden, som höll mycket längre än bronssvärden.

Krig blev mer omfattande och blodigare än tidigare – efter slaget vid Illerup Ådal i Danmark år 205 efter Kristus kastade segraren mängder av fiendens spjut, sköldar, svärd och till och med hästar i en sjö som ett gigantiskt offer till gudarna.

I norra Europa samlade mäktiga hövdingar krigare i brynja runt sig i stora hallar – på 500-talet byggde till exempel en härskare i den danska staden Lejre en 45 meter lång hall på ett krön.

I Borg på Lofoten i Norge bodde den lokala härskaren i ett långhus som ursprungligen byggdes under järnåldern och som var 83 meter långt under vikingatiden.

Hallkulturen var en särskild nordeuropeisk krigarkultur som kopplade samman järnåldern med vikingatiden.

Tre viktiga järnåldersfynd

Järnsvärdmed inlägg av brons av Mars från Illerup Ådal.
© Creative Commons / Nationalmuseet / Lennart Larsen

Illerup Ådal (Danmark, år 203)

Efter ett blodigt slag offrade segraren fiendens utrustning i en sjö. Arkeologerna har hittat flera tusen fragment efter Nordeuropas största vapenoffer.

Bältesspänne från Sutton Hoo.
© Creative Commons / Jononmac46

Sutton Hoo (England, 600-talet)

En okänd hednisk härskare begravdes i en 25 meter lång roddbåt. Graven innehöll bland annat en prakthjälm, en sköld och över 4 000 slipade granater infattade i guldföremål som kärl och smycken.

Vägen som leder till båtgravarna i Valsgärde.
© Creative Commons / Johan Anund

Valsgärde (norr om Gamla Uppsala, från 500-talet)

Fem båtgravar från sen järnålder innehöll bland annat ståtliga hjälmar. De döda lades i båtar, som drogs upp från den närbelägna Fyrisån. Båtarna och gravgåvorna täcktes sedan med en jordhög. På gravplatsen, som möjligen hyser de första svenska kungarna, finns även tio båtgravar från vikingatiden.

Järn kontra andra metaller

Romersk ryttarmask (i brons) från järnåldern (ca 80–125 e.Kr.).

Den kända romerska masken från Leiden (år 800–125).

© Shutterstock

Järnålderns människor slutade inte att använda brons, som var ganska dekorativt med sin gyllene färg. Arkeologer har till exempel hittat många armringar av brons från järnåldern.

I södra Nederländerna red romerska ryttare i början av vår tideräkning ut i strid med skräckinjagande bronsmasker.

Under hela järnåldern användes även de sällsynta metallerna silver och guld.

De var dock båda för dyrbara och ömtåliga för vardagligt bruk och användes huvudsakligen till smycken och dekorationer.

En del furstar hade dock bland annat dryckesbägare gjorda av guld.

Hur tog järnåldern slut?

Järnåldersbyn i Lejre.

Järnåldersbyn i Lejre i Danmark. Hustypen är typisk för dansk järnålder.

© Wikimedia Commons

Historikerna har inget entydigt svar på hur järnåldern slutade.

I Sydeuropa bidrog flera händelser till att skapa ett nytt och annorlunda samhälle – till exempel blev kristendomen statsreligion i Rom år 313.

Under det påföljande århundradet kollapsade det västromerska riket och germanska stammar strömmade till för att fylla det maktvakuum som uppstod.

Järnålderns fasta ramar hade sprängts – även om människor fortfarande använde järnvapen.

I Skandinavien ledde införandet av segel på 700-talet till en revolutionerande innovation – vikingaskeppet.

Skandinaverna började nu segla ut och anfalla de kristna rikena söderut.

Ännu en gång hade ramarna för det gamla levnadssättet sprängts och historikerna räknar de följande tre århundradena som en ny tidsålder – vikingatiden (ca 750–1050).

Järnålderns terminologi

Vapen från järnåldern.

Vapen från järnåldern i Danmark. Från akvarell från 1800-talet.

© Creative Commons, Nationalmuseet, Niels Elswing

Ett virrvarr av järnåldrar

Arkeologer i olika länder delar in järnåldern i olika underperioder. Utvecklingen av bland annat vapen och smyckedesign varierade mellan områdena, och det finns dessvärre inget enkelt överskådligt system, som är gemensamt för alla länder.

Järnåldern i Nederländerna

I Nederländerna delas järnåldern ofta in i:

  • Tidig järnålder (800–500 f.Kr.)
  • Mellanjärnålder (500–250 f.Kr.)
  • Sen järnålder (250–12 f.Kr.)

Perioden mellan sen järnålder och medeltiden (12. f.Kr. till 450 e.Kr.) – då Nederländerna påverkades av romarriket – betraktas av nederländska historiker som en självständig tidsålder, romartiden.

Järnåldern i Damark

Danska arkeologer drar en gräns vid 400 e.Kr. – tiden före det kallas den äldre järnåldern, medan tiden efter är den yngre järnåldern. Den yngre järnåldern präglades av stora europeiska folkvandringar efter romarrikets kollaps.

En annan dansk indelning är:

  • Förromersk järnålder, även kallad keltisk järnålder (500 f.Kr.–0)
  • Romersk järnålder (0–400 e.Kr.)
  • Germansk järnålder (400–750 e.Kr.)
  • Äldre germansk järnålder (400–550 e.Kr.)
  • Yngre germansk järnålder (550-800 e.Kr.)

Norge och Sverige

Norska och svenska arkeologer talar också om förromersk och romersk järnålder (i Norge som regel kallad romartid). Men danskarnas äldre och yngre germanska järnålder betraktas som två självständiga epoker:

  • Folkvandringstid (400–550 e.Kr.)
  • Vendeltid (550–800 e.Kr.) – i Norge kallad Merovingertid