Järnåldern: Den hemliga metallen som förändrade världen

Forskarna vet fortfarande inte hur människan upptäckte att hon kunde utvinna järn ur bergarter, eller varför upptäckten skedde i Mellanöstern och inte någon annanstans med järnmalm.

Men området kring floderna Tigris och Eufrat – känt som den bördiga halvmånen – hade under årtusenden varit världens teknologiska kraftcentrum.

Regionen mellan Anatolien i norr och Persiska viken i söder var födelseplats för bland annat jordbruk, skriftspråk och brons.

Experimenten med järn var därför en naturlig fortsättning på en lång teknisk utveckling.

Enligt en teori upptäcktes järnet i samband med kopparproduktion.

Mycket kopparmalm innehåller nämligen mineralet kopparkisel, som när det smälts kan frigöra en liten mängd järn.

Nyfikenheten på det nya ämnet kan enligt hypotesen ha drivit människor i Anatolien att söka efter särskilt rostfärgade bergarter.

I den anatoliska staden Alaca Hüyük tillverkade en smed omkring 2200 före Kristus ett av världens äldsta smidesföremål i järn – en dolk med guldhandtag.

Under det andra årtusendet före vår tideräkning etablerade hettiterna ett mäktigt imperium i Anatolien, järnsmidets vagga.

Hettiterna talade ett indoeuropeiskt språk –avlägset besläktat med bland annat nederländska, skandinaviska och franska – och de var de första som satte järnsmide i system.

Järn hjälpte hettiterna att bli Mellanösterns stormakt. De flesta av grannfolken levde fortfarande i bronsåldern, vilket har fått vissa historiker att hävda att hettiterna behöll den fördelaktiga tekniken för sig själva.

Faktum är att de arkeologiska fynden tyder på att järntekniken spreds relativt snabbt i kölvattnet på att hettiternas imperium kollapsade omkring 1200 före Kristus.

Det första järnet norr om Alperna förekommer i en rakkniv från omkring 1000 före Kristus.

Själva bladet, som hittades i Arnitlund i Danmark, är tillverkat av brons. Rakkniven är dock dekorerad med två bilder – ett skepp av guld och en orm av järn.

Liksom guldet var järnet en exotisk nyhet, kanske importerat söderifrån. Under lång tid var järn på de flesta ställen reserverat för dekorationer, medan brons fortfarande var det dominerande materialet för vapen och verktyg.

Konsten att smida järnredskap spreds långsamt från Mellanöstern, och område efter område kunde träda in i järnåldern – Grekland omkring 1100 före Kristus, Italien och Sudan omkring 900 före Kristus.

Från Sudan nådde tekniken Afrika söder om Sahara, och från Italien smög den sig långsamt norrut genom Alperna.

Järnets stora fördel var att det var mycket mer utbrett än koppar, tenn, silver och guld.

I södra Skandinavien kunde bönder till exempel utvinna järn från myrmalm, en utfällning av järnoxidhydrat som finns i torvmossar (myr är ett annat ord för mosse).

Innan en smed kunde forma järnet måste det emellertid hettas upp till över 1 500 °C.

Detta var endast möjligt i specialbyggda ugnar som krävde mängder av ved och syre.

Smeden fick jobba hårt för att hålla elden igång med en blåsbälg.

Bronssmältning kräver mycket lägre temperaturer och kunde göras till exempel över en eld.

Den flytande legeringen av koppar och tenn hälldes helt enkelt i gjutformar, där bronsföremålen kunde stelna.

Järnföremål å andra sidan smiddes mödosamt med hammare och städ, vilket krävde uthållighet och stor armstyrka.

Vid övergången mellan järnåldern och bronsåldern beboddes området kring Alperna av keltiska stammar som talade dialekter avlägset besläktade med gaeliska och walesiska.

Kelterna blev skickliga järnsmeder, och smideskonsten fick stor betydelse för två inflytelserika kulturer:

• Hallstattkulturen (750–450 f.Kr., uppkallad efter en fyndplats i Österrike).
• La Tène-kulturen (450 f.Kr.–43 e.Kr., uppkallad efter en fyndplats i Schweiz).

Omkring 400 före Kristus uppfann kelterna ringbrynjan. Den skyddande rustningen av små järnringar blev snabbt populär och kopierades både i romarriket och bland norra Europas germanska folkslag.

De skickliga keltiska smederna var också de första som utrustade hjulen på hästdragna vagnar med järnfälgar.

Kelterna experimenterade också med jordbruksredskap av järn.

I den gamla keltiska bosättningen Manching i dagens Bayern har arkeologer hittat flera hundra kilo järnspikar, som använts för att hålla ihop stadens försvarsmur av trä.

I Sverige var den så kallade vendeltiden (550–800 e.Kr.) en storhetstid, nästan lika viktig för svenskarna som vikingatiden var för norrmännen och danskarna.

Längs Fyrisån norr om Mälaren har man hittat rika gravar med magnifika hjälmar och andra skatter, bland annat i den gamla svenska huvudstaden Uppsala och i byn Vendel, som gett perioden dess namn.

Det svenska inflytandet kan ha nått ända till England – den berömda graven i Sutton Hoo (600-talet) innehåller en prakthjälm som till sin utformning liknar de svenska.

Vendeltiden är odödliggjord i det fornengelska hjälteeposet Beowulf (nedskrivet på 700-talet).

I detta lämnar hjälten Beowulf på 500-talet det svenska Götaland för att söka tjänst hos den danske kungen Hrothgar (Roar) i hans sal i Lejre på Själland.

Medan brons krävde tillgång till både koppar och tenn fanns järnmalm på de flesta platser i Europa.

Det innebar att järn kunde produceras lokalt. Varje by hade sin egen smed, som kunde förse befolkningen med bra vapen och jordbruksredskap.

Järn var starkare än brons, och plogar, skäror och liar av järn gjorde jordbruket mycket effektivare än med de gamla sten- och bronsverktygen.

Detta gav människorna mer tid att producera bland annat kläder och konsthantverk. Samhällena växte.

På slagfältet gav ringbrynjor och hjälmar av järn ett ökat skydd mot de hårda järnsvärden, som höll mycket längre än bronssvärden.

Krig blev mer omfattande och blodigare än tidigare – efter slaget vid Illerup Ådal i Danmark år 205 efter Kristus kastade segraren mängder av fiendens spjut, sköldar, svärd och till och med hästar i en sjö som ett gigantiskt offer till gudarna.

I norra Europa samlade mäktiga hövdingar krigare i brynja runt sig i stora hallar – på 500-talet byggde till exempel en härskare i den danska staden Lejre en 45 meter lång hall på ett krön.

I Borg på Lofoten i Norge bodde den lokala härskaren i ett långhus som ursprungligen byggdes under järnåldern och som var 83 meter långt under vikingatiden.

Hallkulturen var en särskild nordeuropeisk krigarkultur som kopplade samman järnåldern med vikingatiden.

Järnålderns människor slutade inte att använda brons, som var ganska dekorativt med sin gyllene färg. Arkeologer har till exempel hittat många armringar av brons från järnåldern.

I södra Nederländerna red romerska ryttare i början av vår tideräkning ut i strid med skräckinjagande bronsmasker.

Under hela järnåldern användes även de sällsynta metallerna silver och guld.

De var dock båda för dyrbara och ömtåliga för vardagligt bruk och användes huvudsakligen till smycken och dekorationer.

En del furstar hade dock bland annat dryckesbägare gjorda av guld.

Historikerna har inget entydigt svar på hur järnåldern slutade.

I Sydeuropa bidrog flera händelser till att skapa ett nytt och annorlunda samhälle – till exempel blev kristendomen statsreligion i Rom år 313.

Under det påföljande århundradet kollapsade det västromerska riket och germanska stammar strömmade till för att fylla det maktvakuum som uppstod.

Järnålderns fasta ramar hade sprängts – även om människor fortfarande använde järnvapen.

I Skandinavien ledde införandet av segel på 700-talet till en revolutionerande innovation – vikingaskeppet.

Skandinaverna började nu segla ut och anfalla de kristna rikena söderut.

Ännu en gång hade ramarna för det gamla levnadssättet sprängts och historikerna räknar de följande tre århundradena som en ny tidsålder – vikingatiden (ca 750–1050).