Jakten på Troja: Excentriskt geni fann den legendariska staden

Sophia gjorde som hennes man sa och snart var alla turkar borta. Schliemann började gräva fram kistan med sin kniv, och snart kunde han dra upp de första sakerna ur den gamla kistans inre.

”Den stora fästningsmuren, som jag grävde mig in under, hotade att störta över mig. Men synen av alla dessa saker, som var och en var oskattbart värdefulla, gjorde mig så dumdristig att jag helt enkelt inte tänkte på faran”, skrev han senare.

Den 51-årige förmögne mannen var säker. Han hade hittat självaste kung Pria­mos skatt, kvarlämnad i Trojas rykande ruiner när staden över 3.000 år tidigare hade utplånats.

Fadern berättade om Troja

Uppgifterna om fyndet av guldskatten i Troja kommer från Schliemann själv. Han blev världsberömd efter sin upptäckt, inte bara för det fantastiska fyndet utan även för sin ovanliga levnadshistoria. Berättelsen om fyndet av Troja är nämligen också historien om en av de märkligaste arkeologerna vi känner till.

”Om vi inte själva hade bevis för denne mans okuvliga vilja, skulle vi haft svårt att tro på det”, skrev en kollega efter Schliemanns död.

Heinrich Schliemann föddes i byn Neubukow i norra Tyskland år 1822. Fadern var en fattig präst som om kvällarna berättade för sina barn om de grekiska hjältarnas bedrifter. Han berättade bland annat om hur grekerna under tio år belägrade Troja tills staden intogs, plundrades och brändes ned.

När Schliemann var åtta år gammal fick han i en historiebok se en målning av den trojanske prinsen Aeneas som flydde från det brinnande Troja med sin gamle far på ryggen. Mållös betraktade den lille pojken Trojas jättelika murar. Fadern förklarade att målningen bara var fantasi, men ett frö hade redan slagit rot i Schlie­mann: Om Troja hade haft sådana enorma murar, kunde staden orimligen vara helt borta, tänkte han.

I skolan hyste lärarna stora förhoppningar – Schliemann hade läshuvud. Men när han var 14 år kunde fadern inte längre betala för hans skolgång och den unge Heinrich tvingades ta en lärlingsplats för att tjäna pengar. Hans dröm om en karriär inom universitetsvärlden hade gått om intet. I stället slet han i en liten specerihandel.

Arbetet var hårt och utan framtidsutsikter, och efter fem år sade Heinrich upp sig för att åka till Hamburg där han tog hyra som skeppspojke. Bara 14 dagar senare förliste hans skepp i en storm utanför Holland. Den unge tysken överlevde mirakulöst nog, men alla hans sparpengar var borta.

Nya språk på sex veckor

Den utfattige Schliemann insåg att hans enda chans att slippa ifrån fattigdomen var att tjäna pengar. Han bodde i de tarvligaste kyffena, lade inte ut några pengar på nöjen och arbetade från morgon till kväll.

Och varenda ledig stund ägnade han åt att studera språk. Inte latin och grekiska, som hade varit hans ungdomsdröm, utan språk som var till nytta i affärs­livet: engelska, franska, spanska, italienska och holländska.

”Det räckte med att ägna sig åt dessa språk i sex veckor för att kunna tala och skriva dem flytande”, berättade Schliemann senare.

När han 22 år gammal fick jobb på en exportfirma som handlade med Ryssland började han genast att studera ryska.

Till sin hjälp hade han en grammatikbok, ett lexikon och en sliten rysk bok som han lärde sig utantill och reciterade ur så högljutt att han på grund av klagomål tvingades flytta två gånger. Men Schliemanns ihärdighet lönade sig och två år senare skickades han till Sankt Petersburg som handelsagent.

Strax därpå grundade den ambitiöse unge mannen ett eget handelshus. Han var minst lika skicklig på siffror som med språk, och efter bara några år var han en av Sankt Petersburgs rikaste affärsmän.

År 1850 fick han veta att hans bror hade dött i ett guldgrävarområde i Kalifornien. Schliemann tog sig till USA för att begrava honom. Kort efter att han kommit dit insåg han att där fanns det pengar att tjäna. Han grundade en bank för handel med guldstoft. Nio månader senare hade han tjänat 400.000 dollar – en enorm förmögenhet.

Han sålde banken och åkte tillbaka till Ryssland, nu med målet att hitta sig en hustru.

Men om Schliemann var strålande skicklig när det kom till språk och affärer, var han hopplös när det gällde relationer. Av alla tillgängliga kvinnor valde han Ekaterina Lishin som, visade det sig, bara var ute efter hans pengar. Hon vägrade att dela säng med sin man, hånade honom och väntade bara på att få ärva honom efter hans död.

I ren desperation kastade sig Schliemann över det enda som gav honom glädje: att tjäna ­ännu mer pengar. Snart hade han fått ihop en förmögenhet på att sälja­ allt från te till vapen.

”Hur kan det komma sig att jag, som har hur mycket pengar som helst, är så förfärligt olycklig”, beklagade han sig.

För att glömma sina sorger började han nu att studera forngrekiska, som vid sidan av affärerna blev hans allt.

”Jag håller på med ett så grundligt studium av Platon, att han, om han om sex veckor hade fått ett brev från mig, skulle ha förstått det”, skrev han till en vän.

Det var i synnerhet den grekiske diktaren Homeros episka dikter Ilia­den och Odysséen som fascinerade honom allra mest, och år 1863 överlät han sitt handelsimperium ”för att kunna viga min tid uteslutande åt de studier som attraherar mig allra mest”.

Schliemann fann sitt kall

Enligt diktaren var Iliadens Grekland, som enligt senare beräkningar blomstrade ca 1200 f.Kr., ett land med praktfulla palats, välorganiserade arméer och enorma flottor.

Men vid den här tiden kände forskarna bara till den hellenska högkulturen som växte fram först på 700-talet f.Kr. Innan dess var grekerna ett primitivt folkslag, trodde alla. Ingen kunde tänka sig att Grekland hundratals år tidigare hade hyst en mäktig bronsålderscivi­lisation som sedan gick under.

Forskarnas dom gjorde intryck på Schlie­mann. Han läste Homeros verk som fakta, och var övertygad om att den brutale kungen Agamemnon, den sluge Odysseus och den vise kungen Priamos var historiska personer.

År 1868 bestämde sig den förmögne mannen för att resa till den grekiska ön Ithaka där Odysseus enligt Homeros hade regerat. Schliemann kunde ingenting om arkeologi, men det hindrade honom inte från att hyra ett par arbetare och påbörja en utgrävning där lokalbefolkningen trodde att Odysseus borg hade legat. Under utgrävningen hittade man både murar och lerkrukor – de flesta fyllda med aska.

Schliemann var övertygad om att en av krukorna innehöll askan från självaste Odysseus.

Fyndet försatte honom i ett extatiskt drömtillstånd. Han hade äntligen funnit sitt kall: arkeologin.Strax därpå lämnade Schliemann Ithaka och reste till västra Anatolien där Troja, enligt Homeros, hade legat.

Hisarlik var målet

De få som trodde att Homeros Troja verkligen hade funnits, ansåg att staden legat vid Pinarbasihöjden. Schliemann lejde genast en lokal guide för att undersöka området.

Det tog honom dock inte särskilt lång tid att dra slutsatsen att höjden omöjligen kunde ha rymt det mäktiga­ Troja. Här fanns varken rester av murar eller de krukskärvor som forskarna normalt hittar i tusental på ett större arkeologiskt område.

Schliemann vände istället uppmärksamheten mot Hisarlikhöjden några kilometer därifrån.

När han hade undersökt höjden två gånger och jämfört med beskrivningarna i Iliaden tvivlade han inte längre: Det måste ha varit här Troja låg. Hälften av höjden ägdes av engelsmannen Frank Calvert, som i likhet med Schliemann var övertygad om att kullen gömde på resterna av Troja.

Schliemann skyndade sig att besöka Calvert, som lovade att hjälpa den ivrige tysken. Men först måste de få myndigheternas tillstånd att över huvud taget gräva i området, påpekade Calvert. Slokörad återvände Schliemann till Europa, nu med ett nytt mål i sikte. Han ville skilja sig från Ekaterina och finna sig en ny hustru.

Test gallrade ut den rätta kvinnan

Schliemann bestämde sig för att hans nya hustru skulle vara grekiska, eftersom – som han uttryckte det – grekiska kvinnor var ”vackra som pyramiderna”. Han skrev till ärkebiskopen av Athen, en nära vän, och bad honom om hjälp med att hitta en giftasvuxen kvinna. Hon skulle vara fattig, vacker, välutbildad och älska Homeros. Biskopen skicka­de en mängd bilder av unga kvinnor och Schliemann valde den 17-åriga Sophia.

En kort tid senare dök han upp i Athen för att träffa henne. Han ställde tre frågor:

”Kan du tänka dig att ge dig ut på en lång resa?” ”Ja”, svarade Sophia.

”När besökte kejsar Hadrianus Athen?” Sophia angav det korrekta årtalet.

”Kan du recitera stycken ur Homeros utantill?” Även det klarade hon.

Schliemann var nöjd, och några månader senare gifte sig den 47-årige förmögne mannen med den vackra, unga flickan. Nu var han redo att gräva ut Troja.

Turkarnas tillstånd drog ut på tiden och Schliemann bestämde sig för att inleda utgrävningarna i alla fall. Han lejde tio arbetare, och i april år 1870 satte de i gång.

Schliemann övervakade dem med en pistol i bältet och ridpiskan i handen. Redan efter en timme hittade de rester av en mur, bara 60 centimeter under ytan. Schliemann förmodade att muren kom från en senare romersk byggnad, men snart hittade de ännu äldre murar längre ned.

Schliemann var överförtjust och deklarerade stolt att han nu hade hittat de första delarna av Homeros Troja. Men när turkarna fortsatte att dröja med tillståndet för utgrävningen fick han avbryta arbetet och vänta.

”Ett stort historiskt problem”

År 1871 fick Schliemann äntligen myndigheternas godkännande efter att ha ­lovat att dela med sig av eventuella skatter.

Under de följande två åren slet han och hans cirka hundra arbetare från sex på morgonen till sex på kvällen. I rasande tempo, utan tanke på sin egen säkerhet, forslade de tonvis med jord. Flera gånger störtade de gamla murarna samman över arbetarna, och att ingen miste livet var ett rent mirakel.

Det visade sig snart att kullen vid Hisar­lik inte bara gömde på en stad, utan hela nio stycken. Genom alla år hade flera städer byggts ovanpå varandra. Höjden var som en enda stor lök och Schliemann kunde skala av lager för lager.

När han i det lager som tillhör det så kallade ”Troja II” hittade rester av en jättelik ­anlagd vallgrav och spår av en brand var Schliemann säker på att han hade funnit Homeros Troja.

”Alla måste förstå att jag har löst ett stort historiskt mysterium”, proklamerade en stolt Schliemann, som menade att han en gång för alla hade bevisat att Homeros historier varken var myter eller fantasier.

De flesta vetenskapsmän var emellertid fortfarande skeptiska till hans upptäckter och avfärdade hans skryt som sensationslystnad.

Schliemann brydde sig inte utan kämpade vidare. I maj 1873 gjorde han sig redo att avsluta årets gräv­säsong och det var då han hittade den guldskatt som skulle göra honom berömd över hela världen.

Kritikerna drog sig tillbaka

”Priamos skatt”, som Schliemann kallade den, var en av de största skatter som någonsin hittats. Den innehöll bl.a. praktfullt utsmyckade guldbägare och vaser, silverknivar, guldörhängen och hela 8.750 guldringar och knappar. Mest anmärkningsvärda var dock två gulddiadem varav det ena bestod av 90 blad och blommor i rent guld. Aldrig förr hade världen skådat något liknande.

Trots sitt löfte till turkarna smugglade Schliemann i största hemlighet ut sina fynd ur landet. Sedan skickade han brev till vänner och bekanta och berättade om hur han hade gjort ”vår tids största upptäckt”.

Mot all förmodan hade han, den fattige Heinrich från Neubukow, hittat Troja och nu även den skatt som trojanerna under stadens sista timmar hade gömt undan de plundrande grekerna. Hans namn var på allas läppar – till och med hans största antagonister tystnade.

Först många år senare stod det klart att det ”Troja II” som Schliemann hade identifierat som Homeros Troja, var nästan tusen år äldre än kriget i Troja. Homeros Troja fanns i stället i ett mycket yngre lager, kallat ”Troja VII”.

Senare kritiserades Schliemann för att ha förstört många av de översta lagren av Troja i sin hetsiga jakt. En handling som han också erkände själv i slutet av livet. Då hade också tvivlen börjat komma krypande: Hade han verkligen hittat det riktiga Troja?

År 1890 bestämde han sig för att besöka Troja igen för att hitta de ledtrådar som en gång för alla skulle bekräfta hans teorier. ”Om Himlen tillåter, kommer jag att återuppta mitt arbete (…) med all den energi som står mig till buds”, skrev han till rikskansler Otto von Bismarck.

Schliemann hann dock aldrig återse sitt älskade Troja. Han dog den 26 ­december 1890. Vid hans begravning höll hans vän och assistent, arkeologen Wilhelm Dörpfeld, ett minnestal.

Det slutade med orden: ”Vila i frid. Du har gjort nog.”