Ismannen var omkring 46 år, när han dödades. Liket täcktes snabbt av snö, så att asätare som gåsgamen inte fick syn på honom.

© Scanpix

Ismumien Ötzi håller hårt i sina hemligheter

Ismumien Ötzi låg dold i en glaciär i 5300 år, innan han dök upp 1991. Sedan dess har han gett forskarna ovärderliga kunskaper om livet under stenåldern – om till exempel verktyg, matvanor och bruket av skor. Sin största hemlighet tiger Ötzi dock fortfarande om.

20 januari 2018 av Torsten Weper

Arkeologiprofessor Walter Leitners entusiasm smittar av sig, när han talar om världens äldsta bevarade människa: Ötzi – den 5300 år gamla ismumien från Alperna.

”Ötzis betydelse är enorm, han är en världssensation! Perfekt konserverad – och inte bara hud och hår, även hans inre organ, kläder och redskap – mer kan man inte önska sig”, säger Leitner.

I bokstavlig mening har Ötzi rest genom tiden och ligger i dag i en nedkyld krypta på Sydtyrolens arkeologiska museum i Bolzano. Besökare kan studera honom genom en glasruta, medan forskarna kan studera honom i museets eget laboratorium. 

Den fördelningen tycks fungera perfekt, för besökarna strömmar till museet i norra Italien, och samtidigt har Ötzi försett flera hundra forskare – rättsmedicinare, radiologer, DNA-specialister och många fler – med ovärderlig information om livet under stenåldern. 

Trots det är Ötzi en hemlighetsfull herre. Det dröjde till ­exempel tio år från fyndet av mumien 1991 tills det stod klart att han inte dog av köld uppe på berget Similaun på 3200 meters höjd. En genomgång av röntgenbilderna avslöjade år 2001 att mannen dödats med en pil.

Två år senare lyckades man slå fast var Ötzi hade bott. Det skedde med hjälp av analyser av bland annat strontiumisotoper i hans tänder och skelett. 

Enkelt uttryckt har underjorden individuella isotophalter som varierar från ett område till ett annat. Genom dricksvattnet tas strontium upp i kroppen och lagras i till exempel tänderna, som bildas i 3–5-årsåldern. Därför visar isotoperna där var man levt under barndomen. 

Lårbenet utvecklas genom hela livet och avslöjar senare boplatser. Hos Ötzi fann forskarna två olika värden. Det betyder att han flyttade som vuxen, säger arkeologen Günther Kaufmann vid Sydtyrolens arkeologiska mu­se­um.

– Var bodde han?

”Tändernas profil motsvarar underjorden öster om Bolzano. Och hans lårben visar att han som vuxen levde i Etschdalen, mellan Merano och Trentino”, förklarar Günther Kaufmann.

Forskarna hittar Ötzis by

Just i Etschdalen har arkeologer funnit spår efter två stenåldersboplatser – en i byn Latsch och en vid medeltidsborgen Juval. Det är frestande att tro att en av dessa boplatser var Ötzis hem.

Latsch och Juval ligger nära öppningen till den smala Senalesdalen, som leder upp i bergen – precis den väg som Ötzi måste ha gått för 5300 år sedan, innan han mötte sitt öde på berget.

I dag är Senalesdalen ett populärt semesterområde för vandrare. Hotellen ligger tätt längs bergsvägen, som anlades i början av 1950-talet. 

Under stenåldern växte urskogen vilt här, berättar antropologen Simone Bacher från stenålders­utställningen ArcheoParc:

”Skogen var svår att gå i, för omkullfallna träd låg ju kvar”, säger hon. 

”Men människor kunde hitta allt de behövde i skogen, till exempel den fnöskticka de använde för att göra upp eld. Svampen växer just på döda träd”. 

Framför allt levererade skogen ved och byggmaterial. 

”Här i Senalesdalen har man inte hittat några spår efter mänskligt boende under stenåldern. Dalen lämpade sig inte för lantbruk, eftersom sommaren är så kort. Men bitar av flinta berättar att människor har passerat genom dalen”, förklarar Simone Bacher.

En av ArcheoParcs specialiteter är att bygga hus med stenåldersmän­niskornas material och metoder.

”Det är svårt att säga om vi har gjort en korrekt rekonstruktion. Det är alltid en gissning”, medger Simone Bacher. All kunskap härrör från arkeologiska utgrävningar, där husen har pressats ihop och plattats till.

”I början trodde vi till exempel att ytterväggarna var byggda av brädor – alltså kluvna trädstammar. Nu tror vi att husen snarare var lerklinade, och de tillhuggna träbitar vi fann i utgrävningarna måste ha varit takspån”.

Ett stenåldershus var relativt litet och hade inte plats för några husdjur. Huset bestod av ett rum med stampat lergolv och britsar längs väggarna. 

I mitten fanns en eldstad, och röken kom ut via ett hål i gaveln. Luften måste ha varit kvävande hemma hos Ötzi – och det förklarar varför han trots ett aktivt liv utomhus hade svarta lungor.

Stenåldersbonden odlade bland annat hirs, hampa, vallmo, bönor, ärtor och enkornsvete – en tidig vetesort, som upptäcktes i Mellanöstern.

© Scanpix

Jägare och bonde

Boplatserna i Latsch och Juval visar att ­byarna var små och låg nära varand­ra, som professor Walter Leitner vid Innsbrucks universitet förklarar:

”På det sättet var det lät­tare att dela på arbetet. I en by behövde man människor som skötte lantbruket och bearbetningen av grödorna. Men man behövde även exempelvis en krukmakare och en flintsmed för att få byn att fungera. Invånarna fick specialisera sig och var och en var skicklig på vissa specifika uppgifter”.

På Ötzis tid var mänskligheten i färd med att genomgå den dittills största omvälvningen i sin historia – övergången från jägare till bönder. Stora folkvandringar från Mindre Asien (vår tids Turkiet) hade fört med sig lantbruket till Europa.

”Invandrarna möttes av primitiva jägare, som säkert spärrat upp ögonen. Stenåldersjägarna såg allt det nya, och självklart tog de över idéerna; den svaga parten tar alltid den starkas idéer, och så sprids kunskapen om lantbruk, djuruppfödning och keramik”.

Leitner tror dock inte att det var ”antingen bonde eller jägare” som gällde. Över­gången var glidande och tog många generationer, för en bonde var tvungen att kun­na jaga, om skörden slog fel.

I områden med god jord gick övergången snabbt, medan invånarna i de karga bergstrakterna som Etschdalen dröjde länge med att bygga upp ett stabilt lantbruk. 

Ötzi kom till världen ett par tusen år efter invandringen från Mindre Asien, och hans maginnehåll visar att han utöver bröd även åt stenbock och hjort. Han fick alltså fortfarande en stor del av sin föda från jakt.

Walter Leitners data härrör inte enbart från arkeologiska utgrävningar – han är även vetenskaplig rådgivare åt den arkeologiska utställningen Ötzi-Dorf en timmes bilfärd från Innsbruck. Där kan han testa sina hypoteser i verkligheten.

I Ötzi-Dorf har man bland annat experimenterat med garvning, djurhållning och stenåldersbondens arbete – till skillnad från vad man trott böjde bonden sig inte ned, när han skulle skörda – det hade varit för jobbigt för ryggen. 

Dåtidens sädesslag hade längre stjälkar än dagens, så bonden kunde skörda upprätt.

Läs hela historien om ismumien Ötzi

Köp det nya numret av VÄRLDENS HISTORIA i dag – eller teckna en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA här. Då är du säker på att inte gå miste om en enda artikel i framtiden.

Regnet var en gåva från gudarna

Forskarna vet i stort sett ingenting om religionen under stenåldern, men i Ötzi-­Dorf har Leitner försökt kombinera vad man känner till om naturfolks tro:

”Allt gott kommer från ovan – i form av sol och regn. För att tacka gudarna brände folk offergåvor, som steg mot himlen som tjock rök”, förklarar han om det utbyte av gåvor som ägde rum mellan gudar och människor.

Beviset för stenåldersfolkens offer till gudarna har hittats i form av metertjocka asklager. På offerplatserna har man i årtusenden bränt skörde- och djuroffer.

”En offerfest såg förmodligen ut som när vi i dag arrangerar en skördefest: En del av skörden bärs i procession till en ceremoni, som leds av en präst och ackompanjeras av musik”.

Hos stenåldersfolket var det schamanen som hade kontakt med gudarna, och för musiken stod flöjter och trummor.

Undersökningarna av Ötzis mumie visar att han knappast varit en lantbrukare – hans händer är för mjuka, och hans armmuskler för svaga. Så vad var han?

Leitner tippar på handelsman, hövding, schaman eller kanske krigare.

”Mot slutet av stenåldern uppstod en ny kast i samhället – krigarna. Män­niskan hade kommit på hur man smälter koppar, och därmed uppstod de första renodlade vapnen – redskap som inte enbart är till för jakt. En koppargruva behövde försvaras, och det krävde krigare, ett garde organiserat av gruvägaren”.

När Ötzi hittades på berget Similaun låg det en kopparyxa några meter från honom. Analyser av metallen visar att den kommer från en kopparfyndighet i Toscana, cirka 50 mil söderut. 

Om invånarna i Etschdalen kände till hur man smälte koppar är ovisst, och det är möjligt att vandrande handelsmän förde med sig den färdiga yxan.

Ötzis yxa är den hittills enda kompletta kopparyxa som någonsin hittats. De är i övrigt kända endast från ristningar på upprättstående stenar – så kallade menhirer.

Forskarna anser därför att en kopparyxa var så dyrbar att endast en hövding kunde betala för den. Invånarna i Etsch levde i utkanten av världen och var inte rika, men de hade en eftertraktad vara att handla med: idegran.

Ötzi vandrade genom Senalesdalen och hann upp på berget Similaun (3200 m), där han dödades.

© Paul Hanny, 1991

Ötzi plockade av naturens gåvor

Träslaget idegran är det perfekta mate­rialet att göra pilbågar av, för stammens kärna är hård och den omgivande veden är mjuk. 

De skickliga hantverkarna i Etsch kunde klyva en idegranstam och skapa en båge med samma egenskaper som en modern kompositbåge: styrka och flexibilitet. En pil från Ötzis båge var dödlig på 50–60 meters avstånd.

Som bågsträng använde han djur­senor, som är lika starka och sega som vår tids nylonlinor. 

Valet av senor och idegran är bara två vittnesbörd om att stenåldersmänniskorna visste allt om sin värld och de möjligheter naturen gav dem. För att tillverka pilar använde de kvistar från parkolvon, vars grenar skjuter rakt upp i luften.

De kom även på att man kunde koka björknäver, och få en svart tjära. Den var perfekt som lim, när till exempel en pilspets skulle fästas på pilen.

I skogen växte även svampar med läkande egenskaper. I Ötzis bälte hängde det två bitar björkticka, som ansågs ha antiseptiska egenskaper. Ötzi kunde även koka svampen för att göra ett te mot magsmärtor.

En sjuk och gammal man

Ötzi hittades i en nästan komplett uppsättning kläder. Allt var gjort av skinn och päls, vilket är missvisande, för på hans tid fanns det skickliga vävare, som kunde tillverka plagg av ull och lin.

Ötzis kläder har sytts av skickliga händer med precisa stygn, tråden är gjord av djursenor. Skinnet kommer från får, get, björn och hjort. 

Anmärkningsvärt är dock att Ötzis kläder är slitna, fläckiga och amatörmässigt lagade med en tråd spunnen av gräsfibrer.

I ArcheoParc har personalen rekonstruerat hans kläder och insett att det är ett ytterst tidskrävande arbete.

”Därför lappade man sina kläder så länge som möjligt, utan att tänka på hur de såg ut”, säger Simone Bacher.

– Han var ju en äldre herre på 46 år. Kanske var han änkeman och saknade en fru som skötte hans kläder?

”Kanske”, svarar Simone Bacher och brister ut i skratt.

”Eller ungkarl!” föreslår Günther Kaufmann från arkeologimuseet i Bolzano. ”Vi vet inte, men han hade statistiskt sett nått en hög ålder”.

Undersökningarna visar att åldern hade börjat plåga Ötzi. Han hade artrit i knäna och ett begynnande diskbråck i ländryggen. 

Förvånansvärt nog var hans blodkärl förkalkade – en åkomma som i regel förknippas med dagens livsstil: rökning, fet kost och stillasittande arbete.

Han var laktosintolerant, vilket måste ha varit ett problem i ett lantbrukssamhälle som producerade mjölk och färsk­ost. Dessutom led Ötzi av fotsvamp, dåliga tänder, plågsam inälvsmask och borrelia, som han fått av en fästing.

Sammantaget var han långtifrån i topp under sin sista vandring i bergen.

Sten kan avslöja mördaren

Forntidens européer hade inget skriftspråk, i stället mejslade de in sina budskap i stora stenar – menhirer. I synnerhet en sådan har väckt uppmärksamhet. 

På stenen syns en man som skjuter en annan man i ryggen. En del forskare anser att stenen vittnar om mordet på Ötzi. 

Menhiren är 300–500 år yngre än Ötzi, så en direkt koppling saknas, men den hittades i Latsch – den plats där Ötzi kan ha bott. Möjligen har berättelsen om mordet traderats muntligt i generationer, innan den ristats in i stenen.

Sammanlagt arton menhirer har hittats i norra Italien. De visar bland annat en man med ett bistert utseende, men det är ovisst om han var en gudom eller en stor, framliden hövding.

Menhiren med bågskytten dök upp under restaureringen av Nikolaus-kyrkan i Latsch år 1992 (t.v.). En av de andra menhirerna pryds av ett ansikte och tre kopparyxor (t.h.).

Spår efter mördaren

Tre hemligheter har forskarna ännu inte lyckats få Ötzi att avslöja: Vem var han? Varför skulle han dö? Och vem var det som dödade honom?

I bilen på väg till Innsbruck presenterar professor Leitner en teori, som utgår från den värdefulla kopparyxan. Den visar att Ötzi måste ha varit en högt uppsatt person – hövding eller schaman.

”Kanske var han en gammal hövding, som stod i vägen för nästa generation. Eller en schaman som felbehandlat någon, och nu hämnades de efterlevande”, funderar Leitner och presenterar sina indicier: en ristning hittat på en manshög menhir. Inristad i stenen syns en man med pilbågen riktad mot en annan man.

”Dådet skulle hållas hemligt, men någon visste om det. Historien om mordet har sedan förts vidare i århundraden, tills någon ristade in den i stenen”, säger Walter Leitner.

Teorin möter skepsis – till exempel från arkeologen Günther Kaufmann i Bolzano: 

”Är det inte lite för tursamt att vi bland de mycket få fynden från sten­åldern har just dessa båda – den dödade hövdingen och förklaringen ristad i en sten? Menhiren är flera hundra år yngre än Ötzi. För mig låter det osannolikt. Motivet på stenen visar två män intill varandra, och en av dem håller en båge. Men det betyder ju inte automatiskt att den ene skjuter den andre”.

En sak med menhiren är dock fascinerande: Den har hittats i byn Latsch, där det finns spår efter en stenåldersboplats, och isotopanalyser har visat att Ötzi kan ha bott där. 

Stämmer Walter Leitners tolkning av stenen var Ötzi alltså inte ett oskyldigt offer utan en tyrann eller en mördare, som kanske fick sitt rättmätiga straff.

Fler nyheter väntar

”Arkeologens uppgift är hela tiden att betrakta en sak ur en ny vinkel”, säger Günther Kaufmann. 

”Det är som ett pussel, där man har endast ett fåtal bitar, och om man flyttar en smula på dem förändras hela bilden”.

– Det måste vara frustrerande ...

”Tvärtom, det är oerhört spännande! Man hittar svar som väcker nya frågor, och de leder dig i helt nya riktningar”, förklarar Günther Kaufmann med en vetenskapsmans tålamod.

På museet ligger Ötzi i sin is­kalla krypta. Temperaturen hålls på minus sex grader, och luftfuktigheten är kons­tant 99 procent. 

På så sätt kan mumien hålla nästan för evigt, hävdar Gün­ther Kaufmann. Om museet drabbas av en brand kan Ötzi snabbt evakueras till ett särskilt skydds­rum på Bolzanos sjukhus. 

Ismannen är 5300 år gammal och har framtiden för sig. Forskarna står redo att dra ur honom ännu fler hemligheter.

Läs mer

Angelika Fleckinger: Ötzi, the Iceman: The Full Facts at a Glance, Folio Verlag, 2011. Albert Zink: Ötzi, Reclam, 2016 Gudrun Sulzenbacher: The Glacier Mummy, Folio Verlag, 2015.

Kanske är du intresserad av...