Isen avslöjar det förflutna

Tillsammans med sin danske kollega Lars Pilø leder han Secrets of the Ice, som varje sommar besöker de norska bergen och glaciärerna för att hitta föremål från det förflutna. De arbetar i Innlandet fylkeskommune, i nära samarbete med Kulturhistorisk Museum i Oslo, som står för bevarandet av fynden.

I synnerhet Oppland, där bland annat nationalparkerna Jotunheimen och Breheimen ligger, framstår som ett eldorado av arkeologiska fynd.

Delar av det bergiga området täcks av små så kallade isfält, ansamlingar av is som till skillnad från glaciärer inte rör sig. Både glaciärer och isfält är snö, som efter många år omvandlats till is av kyla och tryck.

Föremål som tappats i snö, som sedan har omvandlats till en glaciär, pressas långsamt ut mot fronten, där de slutligen ”spottas ut”, sällan i särskilt bra skick. Ett isfält ligger däremot ovanpå permafrost, som håller fast isen.

Det innebär att föremål som tappats på ett isfält för flera tusen år sedan inte krossats, utan bevarats – ofta nästan intakta – i isen. Det är dessa välbevarade inblickar i det förflutna som arkeologerna nu gläds åt.

”Det finns i stort sett inga andra former av arkeologi där graden av bevaring är så hög”, säger Finstad om den nya arkeologiska disciplin som han själv arbetar med: glaciärarkeologi.

Klimatförändringar

När expeditionen 2019 avslutats hade gruppen bakom Secrets of the Ice fört ner totalt 587 föremål från fjällen, ett rekordstort antal. För arkeologerna är arbetet emellertid en konstant kapplöpning med tiden.

Klimatförändringarna leder till ständigt ökade temperaturer, vilket leder till fler fynd, men även till många fler utmaningar.

Det är nämligen avgörande att de föremål som den smältande isen släpper ifrån sig hittas och konserveras så fort som möjligt. För när den beskyddande isen väl är borta så inleds den nedbrytningsprocess som den metertjocka isen i flera tusen år har satt på paus.

De står inför en gigantisk frusen skattkammare, som riskerar att försvinna om de inte kan arbeta tillräckligt snabbt.

Och de har tiden emot sig dem. Enligt de flera tusen år långa klimatcykler som jorden genomgår borde vi nu långsamt röra oss in i en ny istid.

Dagens klimatförändringar betyder dock i stället att temperaturen stiger och islagren smälter allt fortare. Om utvecklingen fortsätter kommer fastlandsisen i Norge sannolikt att vara nästan fullkomligt borta vid nästa sekelskifte.

Ny arkeologi i de kalla bergen

Allt från knivar, spjut, skor och tusen år gamla skidor har bevarats av isen och blottats nu av klimatförändringarna. Glaciärer och isfält smälter i rekordfart, och i kölvattnet på den globala uppvärmningen har glaciärarkeologi uppstått.

I Nordamerika, Alperna och inte minst i Norge har forskningsfältet och antalet upptäckter exploderat. Enbart i Oppland har man gjort över tretusen arkeologiska fynd på mer än femtio fyndplatser.

Arkeologerna har emellertid endast ett kort tidsfönster från mitten av augusti till september varje år, när föregående vinters snö smält bort och innan nästa vintersnö faller.

”Glaciärarkeologi är en ny disciplin som uppstått till följd av klimatförändringarna. Globalt har fynden exploderat de senaste tjugo åren”, berättar Lars Pilø.

Medan typiska arkeologiska fynd i jorden påverkas av många naturliga processer och mänsklig aktivitet, så ser isen till att fynden ligger skyddade som i en frysbox.

Å andra sidan reagerar isen mycket snabbare på förändringar i klimat och väder än jord gör.

”Det betyder att de flesta fynd som tappats i snön har tinat fram en eller flera gånger, efter att de tappats. När de smälter fram spolas de ofta nedför isen med smältvattnet. Vi har hittat en skida i flera delar, som låg upp till 250 meter från varandra”, säger Pilø.

Ovanlig sko blev startskottet

Glaciärarkeologin fick sitt stora genombrott i Norge 2006. Under en vandring över det mer än tvåtusen meter höga berget Kvitingskjølen i Oppland fann den lokale amatörarkeologen Reidar Marstein ett underligt föremål i isen.

Han lämnade föremålet till arkeologer i Oppland. Efter omfattande undersökningar kom de fram till att det rör sig om en sko av djurskinn, troligen renskinn, som härrör från mellan 1420 och 1260 före Kristus.

Det är den äldsta sko som hittats i Norge och en av de mest välbevarade skor från bronsåldern som någonsin hittats.

Det imponerande fyndet gav arkeologerna blodad tand och med Marstein som guide gav de sig upp i fjällen. I och under isen hittade de spår efter mängder av föremål, som kunde hålla arkeologerna sysselsatta i många år framöver.

Sedan 2007 har de tillbringat varje sommar uppe på glaciärerna och ett egentligt bevaringsprogram i området inleddes 2011.

Arbetet kunde ha inletts tidigare

En septemberdag 1974 var en student vid namn Per Dagsgard på vandring i Opplands fjäll när han fick syn på ett spjut som stack upp bland is och sten i utkanten av isfältet Lendbreen.

Det var i två delar, men i gott skick. Spjutet överlämnades till museet för arkeologi och historia vid universitet i Oslo, men museet hade endast begränsade resurser för att ta hand om fynd i Oppland och dessutom betraktades fyndet som en lyckträff.

Därför beslutades att inga ytterligare undersökningar behövdes i området.

”Dagsgaard rapporterade även om fynd av bland annat rester av en släde, men det hände inget mer. Om man den gången hade tittat närmare på vad som låg under isen hade glaciärarkeologin i Oppland kanske kunnat påbörjas trettio år tidigare”, berättar Pilø.

Senare undersökningar har visat att spjutet är från vikingatiden och att det sannolikt inte tillverkats för att döda djur utan för att döda människor.

”Vi grubblar fortfarande över varför det tappades eller övergavs. Kanske väntar svaret under isen, och då är det bara en fråga om tid innan det smälter fram”, säger Pilø.

I dag är isfältet Lendbreen, som spjutet hittades i, dessutom en av arkeologernas viktigaste fyndplatser över huvud taget. I mer än tusen år har det nämligen sannolikt gått en rutt mellan Skjåk och Bøverdalen, två av de viktigaste bosättningarna i området, som korsade Lendbreen.

Trafik i bergen

Genom arkeologernas arbete vet vi att det funnits människor i Opplands fjäll i årtusenden. Det äldsta fyndet från isen är en pil daterad till cirka 4000 före Kristus. Den har sannolikt skjutits efter en ren, för jakten på de stora djuren var det huvudsakliga skälet till att människor började vandra upp i de kalla bergen.

Särskilt från vikingatiden började jakten på renar bli en omfattande verksamhet. Arkeologerna kan se att rutterna över Opplands berg mellan gårdarna i dalarna börjar dyka upp på allvar då.

Invånarna bytte varor med dels varandra, dels områden utanför regionen. Man använde bergens olika pass som handelsrutter.

Trots att vädret uppe i bergen kunde vara farligt, var det den snabbaste vägen. De många fynden i isen bevisar dock att rutten var långtifrån ofarlig. Vädret har varit oberäkneligt, många saker har tappats på vägen, och ben från packhästar är inga ovanliga fynd för arkeologerna.

Snöstormar är vardagsmat

Det är resterna efter renjakten och olika rutter för handel och resor som arkeologerna under de senaste tolv åren har traskat genom det norska fjällandskapet för att hitta. Från augusti till september är mellan fem och åtta personer ute och letar, registrerar och samlar så mycket de kan från isen.

Gruppen består av arkeologer, studenter och lokala entusiaster. Trots timmar av hårt arbete, instabilt väder och många kilometers vandrande längs isen varje dag beskriver många av deltagarna turen som årets höjdpunkt.

”Det som driver oss är de stora fynden från forntiden, som fyller i luckorna i vår historia. Vi har turen att få arbeta i fantastiska omgivningar med berg, glaciärer och natur”, berättar Finstad.

Vädret kan dock förändra allt på några timmar och är därför det dagliga samtalsämnet när gruppen är ute och jobbar. Efter många års erfarenhet av fjällen klarar de flesta deltagarna i Secrets of the Ice av snö, kyla och kraftiga regn, men när prognosen rapporterar om särskilt ostadigt väder har de lärt sig att det är bäst att söka skydd längre nedför berget.

”För att genomföra undersökningar på glaciärerna krävs det en helt annan logistik och planering än när man arbetar på vanliga arkeologiska fyndplatser. Vi har suttit fast i lägret på grund av snöfall, även i augusti”, berättar Pilø.

Medlemmarna i det här årets expedition minns fortfarande hur de överraskades av så dåligt väder att tält och utrustning fick packas ner för att inte förstöras. Men gruppen gav inte upp så lätt, och så snart det var möjligt tog de sig tillbaka och slog upp lägret igen: ”Vår grupp består av människor som kan hantera problem i bergen,” säger de båda arkeologerna med ett leende.

För att klara av det kärva klimatet under de fyra veckor som arbetet i fjällen tar är förberedelser och rätt packning avgörande. Baslägret ligger ofta två kilometer över havsytan, så all utrustningen måste vara av högsta kvalitet.

”Vi behöver bra kläder från topp till tå. Vi behöver mycket tung utrustning såsom mat, tält, sovsäckar, fältutrustning och fotoutrustning”, säger Finstad, som kan rabbla packlistan i sömnen.

Inte minst det stora gemensamma tältet är viktigt. Där förvaras alla fynden, och där samlas hela gruppen för måltider och genomgångar.

Fyra veckors intensivt arbete

De fyra veckorna i de norska fjällen bjuder på hårt arbete, då gruppen befinner sig flera tusen meter över havsytan och kan uppleva regn, slask, snö och sol under en och samma dag.

Dagarna är långa, för så stora områden som möjligt ska undersökas innan vintern kommer och snön täcker isen igen och gör arbetet omöjligt. Enbart under 2019 finkammades över 400 000 kvadratmeter under letandet.

Kärleken till arbetet är dock tydlig, och många andra arkeologer är säkert avundsjuka. Det är få andra arkeologiska utgrävningar där det dagligen dyker upp nya, välbevarade föremål.

”Bland det som är mest spännande är när vi rör oss i områden som vi inte varit i tidigare, särskilt när vi har sett ut några lovande platser på kartan och hittar något. Det är kul!” berättar Finstad.

Över tio års erfarenhet har gett upphov till rutiner och lett till kunskaper som innebär att den begränsade tiden i bergen nu kan utnyttjas mycket bättre.

”Att hitta en pil i isen är som att hitta en nål i en höstack om vi inte arbetar systematiskt”, säger Pilø.

En av deras viktigaste metoder är att hitta och arbeta efter kända spår, antingen från jakt på ren eller från handelsrutter över bergen.

Med dessa spår i bakfickan har arkeologerna en utmärkt utgångspunkt när de ska ta reda på var det finns flest fynd i isen. De arbetar även tätt ihop med lokala och flitiga fjällvandrare, som hjälper till både under expeditionen och resten av året.

Vikingasvärd låg helt öppet

Att hjälpen från lokalbefolkningen är guld värd visade sig till exempel 2017, när en grupp jägare kom till arkeologerna med ett vikingasvärd som de hade hittat liggande helt öppet uppe på klipporna 1 640 meter över havsytan.

Med hjälp av fotografier kunde arkeologerna identifiera den plats där svärdet hade hittats. Det låg inte långt från en rutt som en gång i tiden gick över fjället. Svärd var dyrbara, och nästa steg för arkeologerna är att ta reda på varför det lämnats kvar på platsen.

”Den som ägde svärdet måste ha omkommit i hårt väder”, konstaterar Pilø.

Arkeologen retar sig emellertid mest på att vikingen inte hann lite längre innan han segnade ner.

”Om vikingen hade omkommit bara några hundra meter längre österut, där området täcks av isfält, kunde vi kanske ha hittat vår första norska ismumie”, säger Pilø med ett leende.

Nästa stora hopp

Det finns ett fantastiskt fynd som arkeologerna bakom Secrets of the Ice ännu inte gjort.

”Okej, vi medger att det inte finns något vi hellre skulle vilja hitta än en ismumie”, säger Pilø.

Ismumier är väldigt ovanliga, men de ger oerhört mycket kunskap om forntidens samhälle. När Ötzi, världens mest berömda ismumie, hittades i de italienska alperna 1991 existerade glaciärarkeologin ännu inte som självständig disciplin.

Räddningsarbetarna visste inte att de hade hittat en mer än femtusen år gammal människa. Ötzi befriades därför från isen i svåra väderförhållanden och med enkel utrustning, såsom isyxor och borrmaskiner.

Det resulterade i att kroppen bröts av vid höften. När en arkeolog fick möjlighet att undersöka ismumien gjorde Ötzis kopparyxa emellertid att det snabbt stod klart att det rörde sig om ett mycket gammalt fynd. De följande åren genomgick mumien flera olika undersökningar som visade att Ötzi levde för mer än femtusen år sedan.

Utifrån bland annat erfarenheterna från ismannen i Alperna har arkeologerna i Oppland konstruerat sin egen mumieutrustning och satt ihop en plan. Så de är förberedda om Norges svar på den berömda ismumien skulle dyka upp.

Även om det inte var ovanligt att människor dog i bergen är chansen att hitta en ismumie mycket liten. Det finns en rad speciella förutsättningar som måste råda när någon dör för att kroppen ska bevaras. Om kroppen till exempel störts av människor eller djur försämrar det bevaringsgraden avsevärt.

När årets expedition var färdig i september 2019 var mumieutrustningen oanvänd. Men lådorna var fyllda till brädden med nyfunna historiska föremål, så medlemmarna kunde ändå vandra nöjda ner från bergen.

Under fältsäsongen fraktas många av föremålen löpande till Norsk Fjellsenter i Lom. Där hamnar de ömtåligaste i frysboxar på museet, medan de tåligare föremålen visas upp för besökare, en del i den speciella kyldisk som museet använder för ändamålet.

När fältsäsongen är slut förs fynden till Kulturhistorisk Museum i Oslo, som står för konservering, analyser och förvaring. Nästa sommar bär det av upp i bergen igen, och kapplöpningen för att hitta de många föremål som dyker upp ur den smältande isen fortsätter.