Det geologiska sällskapets lokaler i London är egentligen inte anpassade för en folkmassa av den här omfattningen.
Alla ledande forskare i Storbritannien riktar just nu sina nyfikna och förundrade blickar mot ett kranium på bordet mitt i rummet. Det syns tydligt att bendelarna har både mänskliga och aplika drag. Och enligt det lågmälda viskandet mellan åskådarna skulle kraniet kunna ge svar på frågan om människans uppkomst.
I talarstolen står kvällens huvudperson: en satt, skallig man med glittrande ögon och en stor mustasch. Amatörarkeologen Charles Dawson – kraniets stolte upptäckare – har precis avslutat sin berättelse om hur han hittade det.
I december 1912 presenterades piltdownmänniskan i en möteslokal fylld med Storbritanniens främsta forskare.
”Är det någon som har några frågor?” undrar Dawson och slås nästan omkull av en massiv kör av röster. Det är i synnerhet en fråga som alla i rummet vill ha svar på: Hur gammal är den så kallade piltdownmänniskan som kraniet har tillhört?
Dawson harklar sig.
”Kraniet hittades i ett gruslager från den mellersta perioden i pleistocen. Det måste alltså betyda att piltdownmänniskan har vandrat här på jorden för mer än 500 000 år sedan.”
Dawson lockade expert
Sju månader tidigare, en majmorgon år 1912, hade Charles Dawson oanmäld traskat in till Arthur Woodward, föreståndare för den geologiska avdelningen på British Museum.
De båda männen stod bland dammiga bokhyllor och glasskåp fulla med benbitar på Woodwards mörka kontor då Dawson stolt förklarade att han hade kommit från Sussex för att visa upp sitt senaste fynd. Nu låg det inlindat i grått papper på bordet mellan dem.
”Vad är väl heidelbergmänniskan mot det här?” skroderade Dawson triumferande medan han långsamt öppnade paketet.
I ett bylte låg tre fragment av ett stort kranium. Benen var tjocka och robusta – nästan som hos en apa.
Darwin utlöste fossilfeber
Heidelbergensis
anses vara föregångare till neandertalarna och levde för 400 000 år sedan.
Cromagnon
var tidiga moderna människor som levde för över 10 000 år sedan.
Neandertalarna
levde parallellt med den moderna människan tills för 30 000 år sedan.
Piltdownmänniskan
hade tydligt aplika drag och var uppenbarligen ”the missing link”.
Dawson hade gjort fyndet i ett grustag utanför byn Piltdown och han var övertygad om att det fanns fler gamla ben i området. Nu undrade Dawson om Woodward, Storbritanniens främste expert på fossiler, kunde tänka sig att delta i denna unika utgrävning.
Några veckor senare stod Woodward och Dawson bland de gröna kullarna i Sussex. De var svettiga och trötta. Solen började gå ned, men de kom överens om att göra ett sista försök innan de avslutade ännu en utgrävningsdag.
”Vi höll på att undersöka några orörda ytor av gruset i botten av grustaget, när vi båda fick syn på en halv människokäke som stack upp framför hackan. Det var så vi fann den mest uppseendeväckande delen av fossilet vi letade efter”, berättade Woodward senare.
Ryktet om det unika fyndet spred sig snabbt i den akademiska världen.
”Jag har inte tänkt på något annat än det fantastiska fossilet på hela dagen”, skrev Oxfordprofessorn och landets främste zoolog, E.R. Lankester, i ett brev till Woodward och fortsatte:
”Ni bör snarast ansöka hos myndigheterna om, låt oss säga, 500 pund för att säkra rättigheterna till alla framtida utgrävningar. Jag är säker på att hela familjen ligger begravd där i grustaget – med vadben och allt!”
Andra akademiker var euforiska över att man gjort ett sensationellt fossilfynd i Storbritannien. Äntligen hade det mäktiga riket fått sin plats bland arkeologins och paleontologins mest betydelsefulla länder.
”Jag lämnade museet, övertygad om att en upptäckt av största betydelse hade gjorts på den minst sannolika av alla platser: Sussex. Jag är glad över att England vinner den här ronden”, skrev den högt ansedde anatomen Arthur Keith sedan han själv undersökt det nya fyndet.
”En helt ny människoart”
Äntligen var det den 18 december 1912 – dagen som hela Storbritannien väntat på. Vid geologiska sällskapets årsmöte i London skulle det sensationella fyndet visas offentligt för första gången. Både Dawson och Woodward var spända av förväntan.
Bland åskådarna fanns många prominenta gäster, bl.a. självaste ärkebiskopen av Canterbury. Frågan om människans uppkomst var ett känsligt ämne för kyrkan, och biskopen ville inte missa Darwinanhängarnas senaste påfund.
”Möteslokalen har aldrig varit så fullsatt. Frågan om vår relation till aporna appellerar till alla befolkningsskikt, och få ämnen har orsakat en sådan bitter strid”, skrev en journalist i tidningen Saturday Review.
Trots ärkebiskopens ogillande blickar var mötet en stor succé. Alla talare under kvällen betonade att Dawson hade gjort ett fynd av största historiska betydelse. Till och med den reserverade Woodward sprudlade av entusiasm:
”Vår upptäckt bekräftar på ett slående sätt alla de vetenskapliga teorierna!”
Dagen därpå summerade tidningen The Times mötet med orden: ”Första beviset för helt ny människoart ...”. Bakom den dämpade rubriken dolde sig århundradets största sensation.
Turister grävde efter ben
Året därpå öppnades utgrävningsområdet för allmänheten. Under sommaren 1913 blev byn Piltdown en stor turistattraktion och området invaderades regelbundet av busslaster med entusiastiska besökare från London.
Lokaltidningen Sussex Daily News beskrev hur en lokal guide ”pekade ut platsen där kraniet hittats, och gruppen undersökte området noggrant. Många i gruppen tog tillfället i akt och började göra egna utgrävningar, men några fler kranier hittades dessvärre inte.”
Därefter bjöds hela sällskapet in på te i rådhuset, där de nyfikna kunde beundra en avgjutning av kraniet och köpa vykort med motiv från Piltdown.
Sedan man hittat piltdownmänniskan vallfärdade turister till platsen för att gräva – men fann inte en enda benbit.
Fossilfebern nådde sin kulmen år 1915. En pompös målning av Dawson, Woodward, Keith och Lankester hängdes upp i Londons berömda vetenskapsinstitut The Royal Institution of Great Britain. Själva kraniet flyttades till stora salen i naturhistoriska museet, ett rum som med sina höga valv och pelare påminde om en väldig katedral.
Här förevisades piltdownmänniskan, brittisk naturvetenskaps allra heligaste föremål, tillsammans med en nyskriven bok av Woodward: Handbok till mänsklighetens fossila rester.
Även Lankester och Keith gav ut böcker om det fantastiska fyndet och konstaterade att de brittiska forskarna genom piltdownmänniskan äntligen hade fått tag på ”den mycket omtalade 'felande länken' – det mest uppseendeväckande och betydelsefulla fossil som någonsin upptäckts”.
Mitt i all uppståndelse avled Charles Dawson, bara 52 år gammal. Anatomen Arthur Keith beskrev honom i en tidningsnekrolog som ”ett lysande exempel på den typ av män som driver brittisk vetenskap framåt: den tänkande, observante amatören”.
Huvudpersonerna lämnade scenen
Efter Dawsons död fortsatte Woodward att forska kring piltdownmänniskan. Han bosatte sig nära fyndplatsen och under 20 års tid ägnade han alla somrar åt nya utgrävningar – utan att göra ett enda fynd.
När han på grund av ålder och sjukdom inte orkade gräva längre började han i stället att skriva om det fossila fyndet. Vid andra världskrigets utbrott och de tyska bombplanens räder över Sussex gröna kullar gömde sig britterna i skyddsrummen. Men Woodward fortsatte oförtrutet att skriva.
På kvällen den 1 september 1944 satte han punkt för sin bok. Nästa morgon hittades han död i sängen.
Misstanken väcktes
Woodwards bok Den tidigaste engelsmannen gavs ut fyra år senare och orsakade ett förnyat intresse för piltdownmänniskan.
Under de 36 år som gått sedan upptäckten hade forskningen gjort stora framsteg. Inte minst hade forskarna tagit fram nya metoder för att bestämma åldern på skelettdelar.
År 1949 hämtades piltdownmänniskan från naturhistoriska museet för att genomgå en datering, en s.k. ”fluorine dating”. Resultatet blev en chock. Piltdownmänniskan var inte alls så gammal som forskarna trott. Dateringen visade en ålder på cirka 50 000 år – vid den tiden existerade redan den anatomiskt moderna människan. Piltdownmänniskan var alltså inte den felande länken, eller den första människan. Tvärtom var han en primitiv lämning från forntiden.
Kraniet
är från medeltiden, från en man som dog omkring år 1300.
Underkäken
kommer från en människoapa – troligen en orangutang från Borneo.
Tänderna
kommer från en schimpans och har slipats för att se riktigt antika ut.
En som läste Arthur Woodwards bok var den unge antropologen och anatomen Joseph Weiner vid universitetet i Oxford. Under en konferens om urtidsmänniskor såg han det berömda piltdownkraniet år 1953. Därefter ägnade han sig åt att granska de gamla benen närmare.
Weiner upptäckte, till sin egen stora förvåning, att tänderna i käken var kritvita under den rödbruna ytan. Dessutom såg det ut som om de inte nötts ned av tuggande, utan att de slipats med en fil. Till exempel var tuggytorna påfallande jämna och passade inte ihop.
Weiner gjorde ett experiment. Han försökte tillverka ett fossil genom att fila ned en tand från en apa, och färga den. Resultatet blev nästan identiskt med piltdownmänniskans tand.
Weiner ringde genast till en kollega på naturhistoriska museet:
”Ta ert bästa mikroskop och undersök piltdownmänniskans tänder noga. Ser du några spår av modern bearbetning?”
En timme senare ringde den omtumlade kollegan tillbaka:
”Det råder ingen tvekan. Missfärgningen har kommit dit på konstgjord väg!”
Snart kom avslöjandena slag i slag och drömmen om piltdownmänniskan krossades fullständigt. Det visade sig att käken kom från en orangutang eller en schimpans. Och missfärgningen på tänderna var vanlig brun väggfärg.
Tuggytan på piltdownmänniskans tänder var så märkligt jämna att forskarna
började misstänk.
Kraniet var från medeltiden
Rubriker som ”Århundradets största vetenskapsbedrägeri” och ”Den stora missing link-bluffen skakar forskarvärlden” blev förstasidesstoff i tidningarna. Välrenommerade The Times försökte rädda den sista resten av brittisk heder genom att insistera på att ”kraniefragmenten är äkta rester av förhistoriska människor”.
År 1959 avfärdades piltdownmänniskan som ett falsarium. Efter en grundlig kol-14-datering kunde forskarna till slut konstatera benbitarnas egentliga ålder: Kraniet var från 1300-talet och käken var ännu yngre. Troligen kom käken från en orangutang från Borneo. ”Den tidigaste engelsmannen” var med andra ord en blandning av en medeltidsman och en asiatisk apa.
Sedan piltdownmänniskan därmed slutgiltigt avfärdats som en bluff började jakten på gärningsmannen. Weiner var övertygad om att Dawson var skyldig, och kontaktade därför den arkeologiska föreningen i Sussex för att få veta mer om grevskapets mest berömde arkeolog.
Till sin stora förvåning upptäckte Weiner att Dawson varit synnerligen impopulär bland sina kolleger i området. En arkeolog förklarade att Dawson vid flera tillfällen hade stulit andras arbeten. Bland annat påstods ett av Dawsons stora bokverk vara kopierat från en namngiven historiker. Dessutom misstänkte ortsborna att Dawson flera gångra hade manipulerat arkeologiska föremål för att få dem att se äldre ut.
Dawson tillverkade fynd
Weiner sökte upp en av Dawsons gamla vänner i London. Denne berättade att han kommit oanmäld till Dawsons kontor vid två tillfällen. Den ena gången hade amatörarkeologen suttit och färglagt en bit flinta – den andra gången målade han en benbit.
Vännen hade inte vågat avslöja detta tidigare – Dawson var trots allt en erkänd arkeolog och han umgicks med berömda och respekterade vetenskapsmän, bland andra sir Arthur Woodward.
Ytterligare efterforskningar visade att Dawson genom åren hade tillverkat såväl vapen som statyer av flinta, stenåldersbåtar och romerska hästskor.
Weiner lyckades aldrig få reda på varför Dawson hade skapat piltdownmannen. Amatörarkeologen drevs troligen av en överdriven önskan att synas: Till skillnad från sina bröder fick han aldrig chansen att studera vid universitetet och förverkliga sin stora dröm om att bli en framgångsrik vetenskapsman.
Dawson skydde uppenbarligen inga medel, vare sig stöld eller bedrägeri, i sin strävan efter att bli accepterad i den akademiska världen och få en plats i de brittiska historieböckerna.