Hällristningar: Vad betyder de, och vilka skapade dem?

Hällristningar är bilder eller symboler som människan har huggit in i klippytor.

Häll är ett gammalt nordiskt ord för en slät, platt sten eller klippa.

Trots namnet anser forskarna att hällristningarna inte är ristade, utan att de är huggna eller hamrade in i klippan med ett vasst verktyg.

Hällristningar förknippas framför allt med bronsåldern i Skandinavien (ca 1700 f.Kr.-500 f.Kr.), men förekommer också under sten- och järnåldern och i många delar av världen – bland annat Australien, Mellanöstern och Nordamerika.

Hällristningar utanför Skandinavien kallas ibland för petroglyfer, från grekiskans ”petra” (sten) och ”glyphein” (rista in).

Men båda orden syftar på samma fenomen – av människan skapade fördjupningar som bildar synliga former eller mönster på klippor och stenar.

När turister besöker till exempel hällristningsfälten nära Alta i Nordnorge syns de röda avbildningarna av bland annat renar och båtar mycket tydligt mot den grå klippan.

Den klarröda färg som syns i hällristningar överallt i Skandinavien är dock inte ursprunglig.

Arkeologerna har nämligen fyllt i hällristningarna för att göra det lättare för människor att se fördjupningarna i berget, som med tiden har blivit kraftigt eroderade.

Forskarna har svårt att avgöra om hällristningarna ursprungligen var färgade, eftersom färgämnen som ockra och järnoxider sällan överlever århundraden av nederbörd på en oskyddad stenyta.

Det finns exempel på målade hällristningar i USA. I det skandinaviska sammanhanget antar de flesta arkeologer dock att hällristningarna inte var målade.

Nyligen huggna hällristningar har dock bildat en tydlig kontrast till klippan, inte minst eftersom stenmassors inre ofta har en annan färg än ytan, som är utsatt för vind, sol och annan yttre påverkan.

Forskare skiljer mellan hällristningar och hällmålningar.

Medan en hällristning huggits in i en yta, är en häll- eller klippmålning målad med pigment på klippan eller stenen.

Med andra ord är hällmålningar, till skillnad från hällristningar, platta och har alltid en annan färg än underlaget.

I dagligt tal förväxlas de närbesläktade konstformerna ibland med varandra.

I de nordiska länderna är särskilt Finland känt för sina röda hällmålningar, som målades med järnhaltiga pigment under stenåldern.

Hällristningar förekommer vanligtvis i områden med många öppna stenytor där konstnärerna hade utrymme att ge utlopp för sin kreativitet.

Hällristningsfält är områden med ett särskilt stort antal hällristningar.

I enstaka fall förekommer hällristningar även på platser utan naturliga klippor – i norra Själland i Danmark har arkeologer hittat hällristningar på lösa stenar, till exempel den så kallade Engelstrupstenen.

I Europa utanför Skandinavien är hällristningar kända framför allt från Val Camonica i de italienska Alperna, Galicien i norra Spanien, Skottland och norra Ryssland.

Trots de stora avstånden skiljer sig inte hällristningarna i de olika områdena åt så mycket i stil, och forskare har påpekat att hällristningarna i Italien och Spanien till exempel liknar hällristningar i de nordiska länderna.

Detta tyder enligt en hypotes på att det förekommit någon form av kulturellt utbyte över kontinenten.

År 1627 publicerade den norske lektorn Peder Alfssøn sina teckningar av hällristningar i Bohuslän i Sverige.

För första gången i nyare tid blev den skandinaviska allmänheten medveten om den gamla stenkonsten.

Under den nationalromantiska perioden på 1800-talet intensifierades sökandet efter hällristningar i Norge, Sverige och Danmark.

År 1848 kom den första boken om skandinaviska hällristningar, och den gav upphov till nya spekulationer om betydelsen av de mystiska tecknen.

Under första hälften av 1900-talet såg de flesta arkeologer hällristningarna som ett uttryck för en fruktbarhets- och solkult under bronsåldern.

I dag anser många forskare att vi förmodligen aldrig kommer att få reda på hela sanningen om dessa gåtfulla bilder från det förflutna.

Forskarna är inte överens om betydelsen av hällristningarna.

Ristningarna gjordes långt innan skriftspråket nådde norra Europa, och det finns inga skriftliga källor till tecknen, som därför förblir höljda i mystik.

Eftersom hällristningar med djurmotiv ibland finns i närheten av kända djurspår har historiker ofta antagit att ristningarna var en form av jaktmagi.

Om en jägare till exempel ville döda en ren kunde han enligt hypotesen göra en hällristning av en ren och genom avbildningen på magiskt vis få makt över djuret.

Ett av argumenten mot hypotesen om jaktmagi är att hällristningarna bara visar ett litet urval av de djurarter som forntidens skandinaviska jägare hade på sin meny.

Andra forskare hävdar att hällristningarna – särskilt de mycket realistiska avbildningarna från jägarstenåldern – helt enkelt är ett försök av den tidens konstnärer att avbilda verkligheten.

Ytterligare andra forskare betraktar bilderna som symboler, vars innebörd i dag är svår att genomskåda.

Jordbruksristningarna, som spreds med jordbruket i Skandinavien, kan ha haft en religiös funktion.

Bilder av solen, fartyg, plöjning, husdjur och män med erigerade lemmar har tolkats som uttryck för en kult där solen och fruktbarheten var centrala.

Enligt denna hypotes var hällristningarna heliga tecken som skulle se till att säden växte på fälten och att både människor och djur kunde producera livskraftiga avkommor.

Hällristningsfälten kan ha varit platser där kultmedlemmar samlades för religiösa ceremonier.

Den danske arkeologen Flemming Kaul, som har jämfört hällristningar med samtida avbildningar på bland annat rakknivar, ser klippkonsten som ett uttryck för bronsålderns föreställningar och myter.

En nyare teori är att hällristningarna markerade äganderätt.

De lokala stamsamhällena använde enligt teorin tecknen för att ange att bytesdjur eller boskap i ett område tillhörde dem.

Forskaren David Vogt har analyserat ett stort antal hällristningar från bronsåldern på betesmarker i Østfold i Norge som markörer för ägande av boskap och betesmarker.

Hällristningarna visar bland annat krigare med hjälmar och svärd, som kunde upprätthålla de lokala hövdingarnas äganderätt.

Även om de allra flesta hällristningar i södra Skandinavien är från bronsåldern, överlevde hällristningskonsten en bit in på järnåldern (ca 500 f.Kr.–750 e.Kr.).

I början av vår tideräkning, några generationer efter att de sista hällristningarna hade producerats, nådde en ny uttrycksform de nordiska stenarna och klipporna – runskriften.

Men även om runor också var huggna i sten representerade tecknen till skillnad från hällristningarna ingenting i sig själva.

Inte heller de figurer som vikingarna ibland ristade in bredvid runorna på sina runstenar betraktas som hällristningar.