Hällristningarna i Skandinavien höggs in i sten vid en tidpunkt då skriftspråket inte hade nått Norden.
Det är därför osannolikt att det kommer att dyka upp en ordbok eller grammatikbok som kan avslöja teckens dolda betydelser.
Det näst bästa är denna introduktion till allt som man idag vet om hällristningar, fylld med bilder och exempel.
Vad är hällristningar?

Fartyg, djur, streckgubbar – vad betyder alla dessa märkliga uthuggna och färglagda tecken från en svunnen tid utan skriftspråk?
Hällristningar är bilder eller symboler som människan har huggit in i klippytor.
Häll är ett gammalt nordiskt ord för en slät, platt sten eller klippa.
Trots namnet anser forskarna att hällristningarna inte är ristade, utan att de är huggna eller hamrade in i klippan med ett vasst verktyg.
Hällristningar förknippas framför allt med bronsåldern i Skandinavien (ca 1700 f.Kr.-500 f.Kr.), men förekommer också under sten- och järnåldern och i många delar av världen – bland annat Australien, Mellanöstern och Nordamerika.
Hällristningar utanför Skandinavien kallas ibland för petroglyfer, från grekiskans ”petra” (sten) och ”glyphein” (rista in).
Men båda orden syftar på samma fenomen – av människan skapade fördjupningar som bildar synliga former eller mönster på klippor och stenar.
Var hällristningar röda?

Hällristningar av renar och jägare i Alta i Norge.
När turister besöker till exempel hällristningsfälten nära Alta i Nordnorge syns de röda avbildningarna av bland annat renar och båtar mycket tydligt mot den grå klippan.
Den klarröda färg som syns i hällristningar överallt i Skandinavien är dock inte ursprunglig.
Arkeologerna har nämligen fyllt i hällristningarna för att göra det lättare för människor att se fördjupningarna i berget, som med tiden har blivit kraftigt eroderade.
Forskarna har svårt att avgöra om hällristningarna ursprungligen var färgade, eftersom färgämnen som ockra och järnoxider sällan överlever århundraden av nederbörd på en oskyddad stenyta.
Det finns exempel på målade hällristningar i USA. I det skandinaviska sammanhanget antar de flesta arkeologer dock att hällristningarna inte var målade.
Nyligen huggna hällristningar har dock bildat en tydlig kontrast till klippan, inte minst eftersom stenmassors inre ofta har en annan färg än ytan, som är utsatt för vind, sol och annan yttre påverkan.
Hällristningar kontra grottmålningar

De cirka 17 000 år gamla målningarna i Lascaux i Frankrike kallas traditionellt for grottmålningar. De skulle dock kunna betecknas som hällmålningar, eftersom pigmentet målats eller sprutats på stenen, och eftersom figurerna inte huggits eller bankats in.
Forskare skiljer mellan hällristningar och hällmålningar.
Medan en hällristning huggits in i en yta, är en häll- eller klippmålning målad med pigment på klippan eller stenen.
Med andra ord är hällmålningar, till skillnad från hällristningar, platta och har alltid en annan färg än underlaget.
I dagligt tal förväxlas de närbesläktade konstformerna ibland med varandra.
I de nordiska länderna är särskilt Finland känt för sina röda hällmålningar, som målades med järnhaltiga pigment under stenåldern.
Datering
Det är svårt att datera hällristningar. Vanligtvis kan forskare emellertid uppskatta åldern på en hällristning utifrån faktorer som motivet eller närliggande arkeologiska fynd.
Enligt experterna har de skandinaviska hällristningarna uppstått i två etapper och kan därför delas in i två olika typer.

Jaktristningar
Jaktristningar uppkom under stenåldern mellan 10000 och 3000 före Kristus, med tyngdpunkt i norra Skandinavien.
De är kopplade till en jägarkultur och föreställer framför allt vilda djur som renar, älgar, valar och fiskar.
Medan de tidiga jägarkonstnärerna återgav sina motiv relativt realistiskt, blev bilderna senare under perioden mer abstrakta.

Jordbruksristningar
Jordbruksristningar uppstod runt tiden för bronsåldern (ca 1700 f.Kr.–500 f.Kr.), med fokus på södra Skandinavien.
De är kopplade till en ny jordbrukskultur som kom till Skandinavien under bondestenåldern.
Jordbruksristningarna har en närmare koppling till jordbruket och föreställer bland annat solen, människor, husdjur och fartyg.

Övergångsfas
Arkeologer kan inte alltid klassificera hällristningar. Både i Ausevik i Norge och Nämfors i Sverige finns exempel på hällristningar som sett till motiven utgör en övergång mellan jakt- och jordbruksristningar.
Internationell stenkonst?

Bedolina-”kartan” från Italien härrör från en period mellan sen bronsålder och tidig järnålder. Delar av det stora uthuggna området har tolkats som en topografisk karta.
Hällristningar förekommer vanligtvis i områden med många öppna stenytor där konstnärerna hade utrymme att ge utlopp för sin kreativitet.
Hällristningsfält är områden med ett särskilt stort antal hällristningar.
I enstaka fall förekommer hällristningar även på platser utan naturliga klippor – i norra Själland i Danmark har arkeologer hittat hällristningar på lösa stenar, till exempel den så kallade Engelstrupstenen.
I Europa utanför Skandinavien är hällristningar kända framför allt från Val Camonica i de italienska Alperna, Galicien i norra Spanien, Skottland och norra Ryssland.
Trots de stora avstånden skiljer sig inte hällristningarna i de olika områdena åt så mycket i stil, och forskare har påpekat att hällristningarna i Italien och Spanien till exempel liknar hällristningar i de nordiska länderna.
Detta tyder enligt en hypotes på att det förekommit någon form av kulturellt utbyte över kontinenten.
De största hällristningsplatserna

Alta, Norge
I trakten kring Alta i Nordnorge har man hittat mer än 6 000 hällristningar på klippor som under stenåldern låg nära havsnivån. Bilderna, som bland annat visar stora renhjordar, har skapats av en jägarkultur under perioden 7000–2000 f.Kr.

Tanum, Sverige
Vid Tanum i Bohuslän finns det cirka 3 000 hällristningar från bronsåldern (1700–500 f.Kr.). Bland motiven – som vid den tiden låg längs stranden till en fjord – finns män som blåser i lurar och långskepp av samma typ som det berömda Hjortspring-fyndet från järnåldern.

Bornholm, Danmark
På den klippiga ön Bornholm är framför allt sluttningen Madsebakke utanför staden Allinge känd för sina hällristningar. Danmarks största hällristningsfält innehåller fjorton avbildningar av fartyg, fem solkors, fem fottecken och många små fördjupningar (skålgropar). Symbolerna är från 1100–500 f.Kr. Bornholms hällristningar är i allmänhet koncentrerade till norra delen av ön.
Återupptäckten

Hällristningar är populära i Skandinavien. Under de olympiska vinterspelen i Lillehammer i Norge (1994) var hällristningar inspirationen för de piktogram som användes i spelens grafiska design.
År 1627 publicerade den norske lektorn Peder Alfssøn sina teckningar av hällristningar i Bohuslän i Sverige.
För första gången i nyare tid blev den skandinaviska allmänheten medveten om den gamla stenkonsten.
Under den nationalromantiska perioden på 1800-talet intensifierades sökandet efter hällristningar i Norge, Sverige och Danmark.
År 1848 kom den första boken om skandinaviska hällristningar, och den gav upphov till nya spekulationer om betydelsen av de mystiska tecknen.
Under första hälften av 1900-talet såg de flesta arkeologer hällristningarna som ett uttryck för en fruktbarhets- och solkult under bronsåldern.
I dag anser många forskare att vi förmodligen aldrig kommer att få reda på hela sanningen om dessa gåtfulla bilder från det förflutna.
Tecknens många tolkningar

- Fil: engelstrupsten-danmark
- Alt:
- Copy: Creative Commons / Christian Reinboth
- Caption: Hällristningar förekommer även på fristående stenar. Här på en kopia av den danska Engelstrupstenen, som härrör från bronsåldern.
Forskarna är inte överens om betydelsen av hällristningarna.
Ristningarna gjordes långt innan skriftspråket nådde norra Europa, och det finns inga skriftliga källor till tecknen, som därför förblir höljda i mystik.
Eftersom hällristningar med djurmotiv ibland finns i närheten av kända djurspår har historiker ofta antagit att ristningarna var en form av jaktmagi.
Om en jägare till exempel ville döda en ren kunde han enligt hypotesen göra en hällristning av en ren och genom avbildningen på magiskt vis få makt över djuret.
Ett av argumenten mot hypotesen om jaktmagi är att hällristningarna bara visar ett litet urval av de djurarter som forntidens skandinaviska jägare hade på sin meny.
Andra forskare hävdar att hällristningarna – särskilt de mycket realistiska avbildningarna från jägarstenåldern – helt enkelt är ett försök av den tidens konstnärer att avbilda verkligheten.
Ytterligare andra forskare betraktar bilderna som symboler, vars innebörd i dag är svår att genomskåda.

De älskande från Vitlycke.
Paret i Vitlycke
En berömd hällristning i Vitlycke i Bohuslän föreställer ett kärleksfullt par i nära förening.
Kvinnan utmärks av en hästsvans och mannen av både ett svärd och en erigerad penis.
Under den 3 000 år gamla erotiska scenen finns en skålgrop, en rund prick, som förmodligen symboliserar fruktbarhet.
Forskarna tror att hällristningen föreställer ett heligt bröllop, ett rituellt äktenskap mellan en man och en kvinna i rollen som gudinna.
Jordbruksristningarna, som spreds med jordbruket i Skandinavien, kan ha haft en religiös funktion.
Bilder av solen, fartyg, plöjning, husdjur och män med erigerade lemmar har tolkats som uttryck för en kult där solen och fruktbarheten var centrala.
Enligt denna hypotes var hällristningarna heliga tecken som skulle se till att säden växte på fälten och att både människor och djur kunde producera livskraftiga avkommor.
Hällristningsfälten kan ha varit platser där kultmedlemmar samlades för religiösa ceremonier.
Den danske arkeologen Flemming Kaul, som har jämfört hällristningar med samtida avbildningar på bland annat rakknivar, ser klippkonsten som ett uttryck för bronsålderns föreställningar och myter.
En nyare teori är att hällristningarna markerade äganderätt.
De lokala stamsamhällena använde enligt teorin tecknen för att ange att bytesdjur eller boskap i ett område tillhörde dem.
Forskaren David Vogt har analyserat ett stort antal hällristningar från bronsåldern på betesmarker i Østfold i Norge som markörer för ägande av boskap och betesmarker.
Hällristningarna visar bland annat krigare med hjälmar och svärd, som kunde upprätthålla de lokala hövdingarnas äganderätt.
Hällristningarnas beståndsdelar

”Ormen” från Tanum.
Djur, människor och föremål i hällristningarna uppträder ofta enskilt och utan samband med varandra.
Vissa figurer bildar dock grupper som ingår i scener – till exempel illustrerar hällristningsfälten i Alta bland annat jakt på renhjordar.
Oavsett om den enskilda klippan är dekorerad med en scen eller med fristående symboler, återkommer vissa element.

Skålgropar
En skålgrop är en rund fördjupning i berget. Skålgropen är det enklaste och vanligaste motivet och ingår ofta i andra hällristningar, till exempel som ”solstråleprickar” runt ett soltecken. Några grupper av skålgropar kan representera stjärnkonstellationer.

Vilda djur
Hällristningarnas fauna omfattar hjortar, älgar, renar, björnar, valar, fiskar och fåglar.

Solhjul/solkors
Solhjulet eller solkorset är en rund symbol för solen. I enstaka hällristningar hålls solen upp av ett slags stativ.

Skeppet
Många hällristningar utfördes nära vatten, och långa bronsåldersfartyg är ett vanligt motiv. Fartygen hade förmodligen också en mytisk betydelse. Flera hällristningar av båtar är nämligen fyllda med soltecken – förmodligen utifrån föreställningen att solen seglade över himlen varje dag.

Lantbruk
Flera hällristningar visar scener med plöjning med oxdragna plogar. Scenerna kan vara kopplade till en fruktbarhetsritual, eftersom plogmannen vanligtvis avbildas med en fallos. Ett annat jordbruksmotiv är oxdragna vagnar med fyra hjul.

Processioner
En del hällristningar tycks föreställa olika typer av processioner eller församlingar, bland annat av lurblåsare och av krigare med höjda stridsyxor.

Akrobater
Flera hällristningar visar akrobater som gör kullerbyttor över fartyg. Akrobatiken är förmodligen en del av en ritual. Baserat på en kvinnlig akrobatfigur med en kjol av snöre från ett fynd från bronsåldern i Grevensvænge i Danmark, antar arkeologerna att majoriteten av hällristningarnas akrobaterna är unga kvinnor.

Fötter
Avbildningar av fotavtryck är utbredda i hela Norden. Det är den enda typ av hällristning där motivet ofta återges i naturlig storlek. Enligt en omstridd hypotes var fotspåren en del av en ceremoni som markerade övergången från barn till vuxen.
Från hällristningar till runor

Runor och en slingrande drake på den stora Jellingstenen i Danmark från cirka 965 e.Kr. Vid det laget i vikingatiden talar man inte längre om hällristningar.
Även om de allra flesta hällristningar i södra Skandinavien är från bronsåldern, överlevde hällristningskonsten en bit in på järnåldern (ca 500 f.Kr.–750 e.Kr.).
I början av vår tideräkning, några generationer efter att de sista hällristningarna hade producerats, nådde en ny uttrycksform de nordiska stenarna och klipporna – runskriften.
Men även om runor också var huggna i sten representerade tecknen till skillnad från hällristningarna ingenting i sig själva.
Inte heller de figurer som vikingarna ibland ristade in bredvid runorna på sina runstenar betraktas som hällristningar.