Med ryggarna pressade upp mot Visbys massiva ringmur slaktades 2 000 gotländska bönder av Valdemar Atterdags soldater år 1361.

Gotland var världens centrum

Gotland utgör mindre än en procent av Sveriges areal. Trots det har två tredjedelar av alla svenska vikingaskatter hittats här. Utgrävningar av Fröjel bekräftar nu att Gotland var centrum i ett vitt förgrenat handelsnätverk - från Birka till Bysans.

Gotländska bönder väntar på danska knektar

Året är 1361 i juli månad. Framför Visbys enorma ringmur, som på vissa ställen tornar upp sig tio meter över landskapet, står nästan två tusen gotländska bönder uppställda skuldra­ vid skuldra. Alla är beväpnade med vad de i all hast har kunnat hitta när de fick meddelandet om att den danska­ armén landstigit på ön.

Visbys listiga köpmän, varav en stor del är tyskar, vill hellre låta bönderna strida ensamma mot danskarna än att själva riskera något. Nu står köpmännen uppe på ringmuren och tittar ned på bönderna, som bokstavligt talat är ställda mot väggen. De desperata bönderna har flera gånger försökt få Visbys invånare att öppna stadens stora portar, men förgäves.

Ryktet säger att den danska hären under ledning av Valdemar Atterdag redan har besegrat två andra gotländska bonde­arméer. Trots detta blir de sista resterna av Gotlands stridsdugliga bönder stående i sommarhettan och väntar in danskarnas ankomst. Så dyker Valdemars knektar upp vid horisonten.

Bönderna bad för sina liv

I dag – nästan 650 år senare – berättar de arkeologiska vittnesbörden från det blodiga slaget utanför Visby ringmur sin egen historia. I en massgrav markerad med ett minneskors har arkeologerna funnit upp emot tusen mansskelett. Vissa har huggmärken på underarmarna vilket visar att bönderna förgäves bett för sina liv och försökt värja sig i dödsögonblicket.

På minnesmärket står det på latin att här ligger de gotlänningar som föll för danskarnas händer i Herrens år 1361. ”Bed För Dem”, slutar minnestexten. De gotländska böndernas nederlag var totalt. Kort därefter öppnade Visby sina portar för den segerrika danska hären. De följande 284 åren förblev Gotland i danska händer, bortsett från några korta perioder.

Vid det blodiga slaget 1361 var Visby fortfarande en av Nordens mest välbesökta­ handelshamnar. Gräver man i Gotlands mylla kan man ha turen att hitta bevis för den flitiga handeln och de enorma rike­domar som den medförde för de gotländska bönderna ända sedan vikingatidens början.

Över 700 vikingaskatter har hittills grävts fram ur Gotlands steniga jord. Det motsvarar två tredjedelar av samtliga vikingaskatter som hittats på svensk mark. Och ingenting tyder på att vi har sett ­slutet på skattjakten. ”Vi har hittat högst hälften av alla de vikingaskatter som med all sannolikhet ligger begravda på Gotland”, förklarar arkeologen och kulturgeografen Dan Carlsson vid Högskolan på Gotland.

Nästan varje gång arkeologerna har stött på rester av vikingahus på Gotland har byggnaderna nämligen visat sig rymma fantastiskt rika skatter. Fynden består av såväl brons- och silversmycken som dyrbara ädelstenar och tusentals silvermynt.

Skatterna har oftast legat nedgrävda under golvet i de för länge sedan nedvittrade vikingahusen eller på gårdsplanen framför dem. Enligt Dan Carlsson har de många nedgrävda skatterna kanske varit ett offer till gudarna, men ingen vet med säkerhet.

Arkeologer tappade hakan

Världens absolut största vikingaskatt hittades sommaren 1999 på en åker nära Spillings på nordöstra Gotland. En lantbrukare i trakten hade när han plöjde sitt fält hittat ett arabiskt silvermynt och han tillkallade därför det lokala museet.

En stor del av Spillingsskatten består av stora högar av silverringar som användes som betalningsmedel.

Med hjälp av en metalldetektor fann arkeologerna därefter Sveriges två största silverskatter samt en bronsskatt. Alla de tre skatterna hade grävts ned i jorden med några meters mellanrum.

Arkeologerna kunde senare konstatera att det hade legat en stor vikingagård på platsen och att de tre skatterna hade grävts ned under golvbrädorna. Arkeologerna tappade nästan hakan när de undersökte värdeföremålen närmare.

De två silverskatterna bestod av 25 respektive 40 kilo mynt, armringar och silver­tackor. Bronsskatten bestod av 20 kilo arm- och halsringar, dräktnålar, tackor och bronsbeslag. Större delen av skatten utgjordes dock av mynt – 14 000 silvermynt för att vara exakt. Utav dessa var de allra flesta av arabiskt ursprung. Med hjälp av mynten har skatten daterats till omkring år 870.

Arkeologerna var förbluffade och alldeles hänförda över de fantastiska fynden, vars like aldrig tidigare skådats i Norden. Markägaren lär också ha varit förtjust. I varje fall fick han lite över två miljoner kronor i hittelön.

Mynten är arabiska

Spillingsskatten är dock långt ifrån det enda fynd på Gotland som har innehållit stora mängder silvermynt och andra värdesaker. Sammanlagt har arkeologerna grävt fram 160 000 silvermynt på ön.

Merparten av de tusentals mynt man hittat är av arabiskt ursprung.

Merparten av mynten är precis som i Spillingsskatten av arabiskt ursprung och kan spåras till länder som Iran, Irak, Syrien och Egypten. Resten av mynten kommer från övriga Skandinavien, England, Frankrike, Spanien och Bysans (dagens Istanbul).

Frågan som arkeologerna nu försöker besvara är hur alla dessa rikedomar kom till den lilla ön vars naturtillgångar uteslutande består av trä och sten. För att få svar på det har arkeologer under ledning av Dan Carlsson påbörjat en av de mest omfattande utgrävningar som någonsin utförts i en nordisk vikingahamn.

Hamnstaden som går under namnet Fröjel ligger på Gotlands västkust. Och efter tio års utgrävningar anser sig arkeologerna nu ha funnit en del av svaret på varifrån Gotlands vikingar fick sina rikedomar.

Utgrävningarna av Fröjel visar nämligen att hamnen har sjudit av aktivitet från omkring år 700 till ca 1100. Kring hamnen har man hittat gott om bevis på omfattande handelsförbindelser med Baltikum, Ryssland, Bysans och Arabien i form av mynt och smycken som har sitt ursprung i dessa områden.

Det som överraskat arkeologerna mest är emellertid upptäckten av en omfattande och ytterst avancerad hantverksproduktion i hamnstaden. I många små verkstäder runt hamnen har lokala hantverkare producerat stora mängder fint bearbetade silver- och guldsmycken.

De dyrbara metallerna importerades till ön i rå form österifrån. Likaså tyder fyndet av tonvis med järnslagg – restprodukter efter järnutvinning – på att de gotländska hantverkarna har importerat enorma mängder järnmalm, som därefter bearbetats och sålts vidare. Vad smederna i Fröjel tillverkat av dessa väldiga mängder järn, känner arkeologerna inte till.

Hamnarna slogs om platsen

Efter utgrävningarna tvivlar arkeologerna inte på att Fröjel har varit en av Gotlands största och viktigaste hamnstäder under vikingatiden. Men tidigare unersökningar av andra tänkbara hamnar längs Gotlands kuster visar att Fröjel absolut inte var den enda.

Arkeologerna anser sig ha funnit åtminstone 52 möjliga vikingahamnar utspridda över den lilla ön. De allra flesta har varit väldigt små, men mellan sex och åtta av hamnarna har varit lika stora som vikingahamnen i Fröjel.

Arkeologernas teori är att Gotland tack vare sin centrala placering i Östersjön har varit knutpunkt för en vitt förgrenad handel mellan öst och väst.

De många små hamnarna har enligt teorierna använts av Gotlands vikingabönder som slagit sig samman i små grupper för att bygga ett eller flera handelsskepp. Varje­ sommar har de gotländska vikingarna­ sedan seglat ut med kurs mot Baltikum, Ryssland och vidare söderut.

Gotlänningarna köpte honung

I Ryssland köpte gotlänningarna bland annat honung, tjära och pälsverk som de seglade hem till Gotland och sålde vidare. Enligt arkeologerna finns det mycket som tyder på att Gotland så tidigt som på 600-talet har knutit de första handelskontakterna med Baltikum och Ryssland.

Därefter har handelsnätverket i öster sakta men säkert blivit mer och mer vidsträckt i hård konkurrens med vikingar från det svenska fastlandet, där handelsstaden Birka också hade en stark position i handeln österut.

Arkeologerna vet att de första vikingarna redan år 750 slog sig ned i staden Aldejgjuborg vid Ladogasjön (i dag heter staden Staraja Ladoga). Härifrån kunde de äventyrslystna vikingarna via de stora floderna ta sig vidare till den arabiska världen kring Kaspiska havet eller till Svarta havet och Bysans, våra dagars Istanbul.

Vikingarna undvek att plundra

Det har varit längs dessa floder som de gotländska vikingarna har fraktat sina varor fram och tillbaka på små skepp som lätt kunde dras över land mellan floderna. Till skillnad från de ofta blodiga vikinga­färderna västerut, som särskilt de danska och norska vikingarna blev så ökända för, tyder ingenting på att de vikingar som ­seglade österut i någon nämnvärd utsträckning plundrade de områden de så småningom nådde fram till.

Forskarna menar att en av orsakerna kan vara att vikingarna så tidigt knöt värde­fulla handelskontakter i öster. Planlösa plundringar skulle lätt kunna äventyra de lönsamma förbindelserna, och det var ingen intresserad av.

De omfattande utgrävningarna i Fröjel­ har emellertid även avslöjat en annan intressant detalj om Gotlands vikingatid. Arkeologerna har funnit mer än 100 gravar i staden, och efter att ha analyserat arvsmassan i tänderna från nio skelett har de kommit fram till att fyra av de nio skeletten har en DNA-profil som inte härstammar från Västeuropa eller Norden, utan österifrån.

Någonting tyder alltså på att det inte bara var gotlänningarna som seglade i österled. Folk österifrån kom uppenbarligen också till Gotland. Sina bästa år upplevde den lilla ön vid vikingatidens slut på 1100-talet, då bland annat byggandet av inte mindre än 92 stenkyrkor vittnar om ett stort ekonomiskt välstånd. Men därefter stundade kärvare tider för gotlänningarna.

Det verkar som om man överger hamnstaden Fröjel omkring år 1200. Kanske för att hamnen har blivit fylld med drivande sand så att handelsfartygen, som under tidig medeltid byggdes allt större, inte längre kunde komma in.

Samtidigt hade tyska köpmän, som med tiden övertagit en del av handeln med Ryssland, behov av en stor hamn på Gotland som fortfarande var en naturlig mellanstation på den långa vägen till Ryssland.

Bönderna konkurrerades ut

Tyskarnas val föll på hamnstaden Visby norr om den nu övergivna hamnen i Fröjel. Med tiden blev Visby förstahandsval för alla de handelsfartyg som var på väg antingen till eller från Ryssland.

De gotländska bönderna som i århundraden hade tjänat sitt levebröd på just den här handeln, blev långsamt utkonkurrerade. Och ilskan mot köpmännen i Visby blev inte mindre av att bönderna tvingades betala tull vid Visbys stadsportar om de ville sälja sina varor innanför ringmuren.

År 1288 utbröt därför ett blodigt inbördeskrig mellan de gotländska bönderna och Visbys mestadels tyska köpmän. Visby vann, men inbördeskriget lämnade djupa motsättningar efter sig.

Splittringen i kombination med pesten – som några år tidigare gjort sitt första dödliga intåg i Skandinavien – blev ödesdiger för de gotländska bönderna när kung Valdemar Atterdag och hans soldater år 1361 dök upp vid horisonten utanför Visbys tjocka stadsmurar.

Koggarna seglade förbi

Vikingarnas lätta handelsfartyg (t.v.) kunde segla på floder och mycket nära land. De högre och bredare koggarna (t.h.) kunde las­ta tio gånger mer men gick också djupare.

Införandet av de nya, större fartygen och förbättrad navigation gjorde med tiden även Visby, Gotlands sista hamnstad, överflödig. De nya handelsfartygen, koggarna, behövde inte hämta färskt dricksvatten och proviant på Gotland utan kunde segla förbi ön, direkt till Baltikum och Ryssland.

I dag lever Gotlands 58.000 invånare främst av turism och lantbruk och man kan knappt se att ön under minst 700 år varit centrum för ett stort handelsnätverk som sträckte sig från Karelen i norra Finland ända ned till Kaspiska havet i söder.