Skador på benen visar att krigarna angreps med spjut, svärd och yxor.

© Per O. Jørgensen/HISTORIE & Skanderborg Museum/Brian Poulsen

Fynd i mosse avslöjar barbarisk krigsritual i Skandinavien

Kvarlevorna av en besegrad armé har hittats under utgrävningar i en mosse vid danska Skanderborg på östra Jylland. Undersökningar av benen bekräftar berättelserna om germanernas brutalitet.

13 juni 2018 av Niels-Peter Granzow Busch

Diset ligger tätt över den grästäckta mossen Alken Enge utanför Skanderborg på östra Jylland i Danmark. Klockan är tio på morgonen och stillheten är total i det fridfulla området. Men mossen ruvar på en ohygglig hemlighet.

”Fram till i dag har vi hittat 2 400 människoben från minst 80 individer”, berättar museiinspektör Ejvind Hertz och pekar ut ett omkring 90 m2 stort område i mossen, där han och en grupp arkeologer arbetat sedan år 2012 med att gräva ut de tusentals benen.

Och mycket tyder på att det finns fler skelettdelar på andra platser i den 40 hektar stora mossen; detta är inte första gången man har hittat ben här. 

Under andra världskriget hittade torvgrävare i trakten bl.a. 60–70 människokranier inte långt från utgrävningsområdet.

Det nya fyndet har väckt uppmärksamhet långt utanför Danmarks gränser. Undersökningar visar nämligen att benen, som i många fall bär spår av spjutstick och svärdshugg, troligen kommer från en besegrad forntida armé av krigare som offrats i en grym krigsritual som saknar motstycke i Skandinavien. 

Benbitar och kranier ligger utspridda i ett 40 hektar stort mossområde vid Alken Enge.

© Ejvind Hertz/ Skanderborg Museum

De döda offrades i en sjö

Trots att arkeologerna har gjort utgrävningar vid Alken Enge sedan 2012 har de fortfarande fler frågor än svar. Kol-­fjorton-dateringar visar att benen är från järnåldern, strax efter Kristi födelse. Men vilka de döda är, och varifrån de kommer, är fortfarande ett mysterium.

”Vi kan bara gissa hur slaget har gått till och vad som har varit bakgrunden till det”, förklarar Ejvind Hertz.

Benen visar däremot vad de fallna krigarna har utsatts för efter slaget. Rättsmedicinska undersökningar visar att liken har legat kvar på marken i minst ett halvår. Tandmärken på benen visar att rovdjur har tuggat på kvarlevorna. 

Men exakt var kropparna legat – vid Alken Enge eller längre bort – är oklart. Kvarlevorna fördes senare till Alken Enge som på den tiden var en sjö.

”Vi kan se att benen systematiskt har samlats ihop och därefter offrats i sjön”, säger projektledaren Mads Holst.

Det starkaste beviset för att skelettdelarna hanterats kom år 2014 då arkeologer gjorde ett makabert fynd: fyra bäckenben uppträdda på en träkäpp. ”Det kan vi med säkerhet säga, att det är gjort av människor”, betonar Holst.

Dessutom har arkeologerna hittat ben med skrap- och skärmärken, och flera ben tycks ha krossats efter döden: 

 ”Vi är ganska säkra på att det rör sig om en religiös ritual. Det verkar som om man har avslutat en större krigshandling i någon typ av naturlig helgedom, kanske en helig lund, med att visa upp och förstöra benen från de beseg­rade krigarna”, säger Mads Holst.

Enligt de danska forskarna bekräftar Alken Enge-fyndet delvis romerska källors skildringar av de germanska folkens barbariska krigsseder – ritualer som de bland annat utförde för att ingjuta skräck i sina fiender.

Fienden skulle vanäras

År 9 e.Kr. utplånade germanska stammar tre romerska legioner i Teutoburgerskogen i norra Tyskland. Sex år efter nederlaget kom en romersk armé dit och fick se resterna av de stupade:

”Mitt på slätten låg vita ben, utspridda eller i högar beroende på om de flytt eller kämpat. Bredvid låg bitar av vapen och rester av hästar, sedan kunde man se människohuvuden uppspikade på trädstammar. I lundarna intill stod barbariska altare där de (germanerna, red.) hade slaktat tribuner­ och centurioner.” Så skrev den romerske författaren Tacitus omkring år 80.

Enligt Tacitus var germanerna – precis som romarna – noga med att hämta hem sina egna döda från slagfältet för att bränna dem på likbål. 

Genom att låta de tusentals döda romarna ligga kvar på slagfältet, och skända dem genom att spika upp deras huvuden på träden, kunde germanerna förödmjuka sina fiender totalt och samtidigt visa upp sin egen storslagna seger.

Slakten i Teutoburgerskogen var inte romarnas första sammandrabbning med germanerna. Hundra år tidigare hade cimbrerna – en germansk stam från det område som i dag är Jylland – vandrat söderut och efter hand slagit sig ihop med stammar från Nordtyskland. 

År 105 f.Kr. försökte en romersk här stoppa stammarna vid Aurasio i nuvarande södra Frankrike, men besegrades. Den spanske kyrkofadern Paulus Orosius har skildrat hur de germanska krigarna firade sin seger:

”De förstörde allt de hade erövrat: Klädesplagg slets sönder, guld och silver kastades i floden, soldaternas bröstpansar hackades i bitar, hästarnas seldon förstördes och hästarna dränktes. Och soldaterna, med snaror kring halsen, hängde de i träden. Segerherren fick inget krigsbyte, och den besegrade fick ingen nåd.”

Paulus Orosius skrev sin berättelse cirka 400 år efter slaget, men beskrivningen är baserad på tidigare källor. Kanske kan Orosius och Tacitus beskrivningar av germanernas krigsritualer ge en förklaring till det makabra fyndet vid Alken Enge.

Brutala krigsritualer i hela Europa

  1. Tyskland: Romarna offrades
    År 9 e.Kr. lurade germanska stammar in cirka 25 000 romerska soldater i ett bakhåll och massakrerade dem. Enligt romerska källor offrades de romerska fångarna senare. Germanerna spikade upp de dödas kranier på träden som en varning till andra.

  2. England: Ben rensades på kött
    I Somerset i södra England hittade arkeologer år 2013 hundratals skelett från tiden strax efter Kristi födelse. Undersökningar visade att köttet skrapats av benen efter slaget, och att lederna dragits itu.

  3. Frankrike: Kelter hängde upp halshuggna fiender på ställning
    I Ribemont-sur-Ancre i norra Frankrike har arkeologer hittat högar med benrester efter cirka 500 män. Benen är från 200-talet f.Kr. då två keltiska stammar drabbade samman i ett stort slag. Efteråt halshögg segrarna sina döda fiender och hängde upp 80 huvudlösa kroppar på en stor ställning, tillsammans med offrens sköldar och spjut. Enligt forskarna har ställningen med alla de döda kropparna fått stå kvar tills den ruttnade och rasade samman av sig själv. 

Kamp om nytt territorium

Det finns ingenting som tyder på att de döda vid Alken Enge var romare, men en av forskarnas teorier går ut på att Alken Enge-fyndet indirekt har med romarna att göra. 

Under århundradet kring Kristi födelse trängde romarrikets arméer norrut genom nuvarande Tyskland. Det ledde till att germanska folkstammar tvingades längre norrut, där de hamnade i konflikt med andra germaner.

Ett tänkbart scenario är därför att en germansk armé söderifrån nådde ända upp till området kring Alken Enge. 

Där stötte krigarna på en eller flera lokala stammar, som besegrade den främmande armén och därefter visade upp liken för att visa sin styrka och varna andra folkstammar för att våga sig på något liknande. 

Det mest uppseendeväckande med Alken Enge-fyndet är, enligt Mads Holst, att krigarnas ben senare offrades i sjön. Det har forskarna aldrig sett tidigare. Frågan är om det har varit ett fast inslag i krigsritualen.

”Utmaningen består i att så mycket i det här fyndet är helt unikt. Som arkeologer försöker vi ju sätta saker och ting i relation till något liknande och utifrån det skapa oss en bild. Men här finns ingenting att jämföra med.”

Arkeologiskt sett påminner Alken Enge-fyndet, enligt Holst, mest om en helig keltisk plats från 200-talet f.Kr. i Ribemont-­sur-Ancre norr om Paris i Frankrike. Där har arkeologerna grävt ut resterna av en keltisk armé med flera hundra krigare. 

Utifrån omständigheterna har forskarna kommit fram till att de döda krigarna efter slaget har hängts upp på en träställning med sina vapen hängande intill kroppen. Den makabra utställningen var ett sätt för segrarna att visa upp sin triumf.

”Det hände en hel del galna saker ­lite varstans i Europa på den tiden”, konstaterar Mads Holst.

Mycket tyder på att de dödade krigarnas kvarlevor efter slaget först skändades och därefter rituellt offrades till gudarna. De avgörande bevisen är bland annat skador från yxhugg, lårben med gnagmärken och ett krossat kranium. 

© Niels-Peter Granzow Busch/Historie

Slag krävde stor organisation

Enligt arkeologerna är det mycket troligt att området kring den dåvarande sjön vid Alken Enge har varit en helig plats. 

Området ligger i ena änden av Illerup Ådal, där arkeologerna tidigare har hittat 15 000 delar av krigsmateriel och vapen från perioden mellan åren 200 och 500 e.Kr. – alltså något senare än Alken Enge-massgraven. 

Vapnen är krigsbyten som tagits från besegrade fiender och sedan offrats i ådalens sjöar. Området har alltså länge betraktats som heligt. Enligt Mads Holst har arkeologerna även hittat en del icke-militära offergåvor i Illerup Ådal, till exempel djurben, krukor och vagnshjul.

”Det tyder på att platsen ansågs vara ett medium som kunde användas för att kommunicera med flera olika gudar.”

Forskarna vet inte heller vilka gudar krigarna har offrats till. De små jordbrukssamhällen som fanns i Danmark på den tiden har inte lämnat efter sig några skriftliga källor, och romarna kom aldrig så långt norrut. 

Men utgrävningarna vid Alken Enge har gett forskarna nya, värdefulla kunskaper om ­perioden. Fyndet visar nämligen att dåtidens samhällen måste ha varit mer avancerade än man tidigare trott. Det har behövts en stor armé för att döda alla de krigare som ligger i mossen.

”Vi visste att de kunde mobilisera stora styrkor, men det här fyndet visar på en högre organisationsförmåga och en större form av konflikt än vi tidigare känt till från den här perioden”, förklarar Mads Holst.

Enligt utgrävningsledare Ejvind Hertz ger de många välbevarade benen dessutom forskarna en chans att kartlägga järnåldersmänniskans kost och utseende. 

Han hoppas även att DNA-­undersökningen av de välbevarade benen ska avslöja andra hemligheter om krigarna: ”Det vi allra helst vill veta, är var de kom ifrån.”

Läs mer

Mattias Frisk: Concerning Mass Graves, Uppsala Universitet, 2015. Jørgen Ilkjær: Illerup Ådal – et arkæologisk tryllespejl, Moesgård, 2000.

Kanske är du intresserad av...