Antikythera vrag

Forskare är nära att lösa gåtan: Antikens Titanic

Ända sedan grekiska svampdykare för nästan etthundratjugo år sedan fann ett vrak från antiken utanför ön Antikythera har forskarna undrat varifrån fartyget kom, och vem som hade hyrt det, för det över tvåtusen år gamla vraket var fyllt med antikens gåtfullaste last.

Ända sedan grekiska svampdykare för nästan etthundratjugo år sedan fann ett vrak från antiken utanför ön Antikythera har forskarna undrat varifrån fartyget kom, och vem som hade hyrt det, för det över tvåtusen år gamla vraket var fyllt med antikens gåtfullaste last.

Per O. Jørgensen/Historie

Havet kokar. Det djupblå Medelhavet piskas vitt av en rasande storm. Mitt i infernot av enorma vågor och vrålande vindbyar kämpar ett romerskt lastfartyg sig genom den mörka natten.

På det omkring femtio meter långa fartygets däck sliter ­sjömännen desperat för att hålla bordläggningen samman genom att surra långa rep under kölen och runt skrovet, medan regnet piskar deras kroppar.

Även under däck råder det hektisk aktivitet. Skeppets last består av bland annat stora marmorstatyer, som väger flera ton vardera. Om den tunga lasten förskjuts, eller om någon av stenbjässarna slits loss och slår hål i skrovet, kan det sluta i katastrof.

Därför rusar besättningsmedlemmar runt bland de uppskrämda passagerarna för att försäkra dem om att surrningarna håller. Det är emellertid inte det som är den största faran.

I dagar har tjocka moln skymt både solen och stjärnorna, så det har varit omöjligt för besättningen att ta reda på skeppets position. Enstaka gånger har de med tunga blylod mätt djupet, men i stormen är det omöjligt att loda.

Uppe på däck spejar skeppets rorgängare ut i mörkret, medan han klamrar sig fast vid rodret. Genom den rasande stormen hör han plötsligt ett alltför välbekant ljud – ljudet av vågor som bryts mot land.

Några hundra meter bort reser en klippvägg sig ur havet, och skeppet är på väg rakt mot den. Paniskt ger kaptenen order om att kasta ankarna i ett desperat försök att antingen stoppa skeppet eller åtminstone ändra dess kurs.

Det är för sent. Det över tvåtusen ton tunga skeppet kan inte hejdas. En gigantisk våg slungar skeppets för rakt in i det svarta klippmassivet. Besättningens rop överröstas av knakandet av tunga plankor, som knäcks som kvistar.

Genom ett stort hål i skrovet forsar vatten in i lastrummet, där även passagerarnas små hytter finns. Medan statyerna i lasten slits loss och försvinner genom hålet i skrovet, skriker passagerarna av dödsångest.

Ingen hör dem. Det skadade skeppet är redan på väg ner mot havsbottnen omkring femtio meter nedanför dem.

Antikythera vrag bronze

Det här bronshuvudet hittades år 1901. Sedan dess har flera av statyns lemmar bärgats.

© Imageselect

Antikens dyraste last

Nästan tvåtusen år efter att antikens gåtfullaste skepp förliste vid den grekiska ön Antikythera försöker arkeologer med hjälp av den senaste tekniken locka av vraket dess hemligheter.

De upptäckter forskarna hittills har gjort har förändrat våra kunskaper om antiken, påpekar Brendan Foley, som varit projektets ledare under de senaste sex åren:

”Antikytheravraket prövar inte bara våra antaganden om teknikutbyte under århundradena – det ger oss även nya insikter i själva historien.”

Vraket hittades våren år 1900, när grekiska svampdykare utforskade bottnen utanför ön Antikythera söder om Peloponnesos. På mellan fyrtio och femtio meters djup fann de mängder av ovärderliga statyer av brons och marmor.

Antikythera svampedykkere

De grekiska svampdykarna slet i nästan två år med att bärga vrakets unika last.

© Imageselect & Lefteris Tsavliris

Svampdykare offrade livet för vrakskatt

Våren år 1900 gjorde besättningen på två grekiska svampdykarbåtar sitt livs fynd. Båtarna inväntade bra väder, och dykarna fördrev tiden med att utforska bottnen utanför Antikythera.

På cirka femtio meters djup upptäckte svampdykaren Ilias Stadiatis en arm av brons. ­Dykarna rapporterade genast fyndet till myndigheterna och fick tillåtelse att å statens vägnar bärga allt de kunde hitta på bottnen.

I månader hämtade männen, som hade en enda primitiv dykardräkt att dela på, upp staty efter staty. Arbetet på det stora djupet kostade en av dykarna livet, medan två skadades för livet.

År 1953 och på nytt 1976 seglade den berömde dykaren Jacques-Yves Cousteau med sitt skepp Calypso till Antikythera. Med sin moderna utrustning kunde Cousteau bärga flera föremål.

”Skeppet var ett flytande kuriosakabinett och fraktade en lyxlast”, berättar Brendan Foley vid Lunds universitet.

Vi sitter på hans kontor, som är fyllt med dykarutrustning och litteratur om Antikytheravraket och dess last. Enligt marinarkeologen fann en senare dykexpedition även mynt från städerna Pergamon och Efesos i dagens Turkiet.

Fyndet gjorde det möjligt för forskarna att datera skeppets resa till mellan år 85 och 60 före Kristus, och mycket tyder på att den ovanliga lasten var plundringsgods på väg till Rom.

Det var emellertid inte lasten av antika statyer som gjorde vrakfyndet berömt, utan en säregen apparat, som från början varit inbyggd i en trälåda stor som en skokartong.

Apparaten, som har blivit känd som Antikytheramekanismen, hade ett antal kugghjul som i ett urverk och kunde troligen visa planeters och stjärnors rörelser i förhållande till varandra.

Mekanismen bevisade att antikens tekniska kunnande var betydligt bättre än man har trott. Fyndet visade även att skeppslasten var helt unik, och att vraket kanske ruvade på ännu fler sensationer.

© Brett Seymour/HMoCS-EUA & Jose Antonio Penas/Science Photo

Antik dator var kanske inte den enda

1. Rekonstruktion
2. Funnen 1901
3. Funnen 2017

När Brendan Foley och hans grupp år 2017 fann ett runt metallföremål med en diameter av cirka åtta centimeter blev de exalterade. Formen liknade Antikytheramekanismen, som hittades vid vraket år 1901.

Apparaten, som är ett av de mest omdiskuterade objekten från antiken, har cirka sextio kugghjul och kunde med hjälp av en vev visa planeters och stjärnors position under året. Mekanismen är så avancerad att den har kallats för en dator från antiken.

När Foley och hans grupp röntgen­fotograferade den skiva de hittat visade den sig vara ett lock till ett skrin, men Brendan Foley tror att vraket innehåller fler delar till den avancerade Antikytheramekanismen.

Han hävdar att det kanske till och med kan finnas fler liknande apparater i lasten.

Arkeologer kartlade havsbottnen

År 2012 återvände en grupp grekiska och amerikanska arkeologer – mer än fyrtio år efter den senaste expeditionen – till Antikythera för att kartlägga vraket och området kring det.

”Det gav oss för första gången chansen att utforska området vetenskapligt”, berättar Brendan Foley och visar entusiastiskt en video från ett av hans senaste dyk till vraket, då man ser honom lyfta en arm av brons från havsbottnen.

”Resten av bronsstatyn ligger begravd där och väntar bara på att bärgas”, förklarar han ivrigt. Med hjälp av den senaste tekniken har Foley och hans forskarlag kartlagt tio­tusen kvadratmeter havsbotten och lokaliserat vraket på en klippavsats på cirka femtio meters djup.

År 2014 organiserade forskarna en stor expedition, som skulle utföra en egentlig utgrävning av vraket och dess last. Under tidigare expeditioner till vraket har dykarna satsat på att bärga de värdefulla föremålen från lasten.

Brendan Foley och hans grupp fokuserar dock på både lasten och själva vraket, och med hjälp av den modernaste utrustningen inom undervattensarkeo­logi lyckades de bland annat hitta tidigare förbisedda vrakrester:

”Vi har avtäckt en del av skrovet med intakta plankor och spant i den övre delen”, säger marinarkeologen. Dessvärre är resten av skrovet, som inte legat skyddat under sanden på havsbottnen, borta.

Enligt Foley har de oskyddade vrakdelarna bland annat ätits upp av skeppsmask och andra djur. Skeppets master och övriga trädelar har snnolikt försvunnit under de första tvåhundra åren efter förlisningen.

De överlevande skrovdelarna avslöjar emellertid att Antikytheraskeppet sannolikt var enormt.

Kunde frakta omkring 1 200 ton

Trots att endast relativt få skrovdelar har bärgats, bland annat bronsringar från riggen, metallspik från skrovet samt delar av den blybeklädnad som skyddade skrovets nedre delar, har forskarna kunnat uppskatta fartygets storlek:

”Plankorna på det här skeppet är de största som någonsin bärgats från något skeppsvrak från antiken. Även i sitt nuvarande tillstånd är de tio eller elva centimeter tjocka”, säger Brendan Foley.

De enda bevarade vrakdelar som kan jämföras med Antikytheravrakets dimensioner är de så kallade Nemi-skeppen, som den romerske kejsaren Caligula lät bygga som flytande palats. De båda skeppen hittades 1929 på botten av sjön Nemi, tre mil söder om Rom.

”Dessa nöjespråmar, som inte var särskilt djupgående, är sjuttio–åttio meter långa. Jag tror inte att Antikytheraskeppet var så långt, men plankorna på de flytande palatsen är tunnare än de plankor vi hittat”, berättar Brendan Foley.

Han bedömer att skeppet var fyrtio–femtio meter långt i vattenlinjen, och att det sannolikt byggts för att frakta spannmål. De väldiga spannmålsskeppen fraktade vete från Sicilien, Egypten och Nordafrika till Rom.

De enorma fartygen har beskrivits av bland andra den grekiske författaren Lukianos, som såg ett av dem i Atens hamnstad Pireus: ”Åh, vilket stort skepp!”, skrev han vördnadsfullt och kallade fartyget för ett ”monster”.

Lukianos förklarar att skeppet var större än något annat han sett. Han pratade därför med besättningen: ”De sa att hon fraktade så mycket spannmål att det kunde mätta varenda levande själ på Attika (halvön som Aten ligger på, red.) i ett helt år!”

Lukianos uppger att skeppet var omkring femtiofem meter långt, cirka fjorton meter brett och cirka tretton meter högt från kölen till det översta däcket.

Experter har utifrån dessa mått räknat ut att skeppet kunde lasta cirka 1 200 ton spannmål. Så stora lastfartyg byggde européerna igen först på 1500-talet – mer än tusen år efter romarrikets fall. Mycket tyder alltså på att Antikytheravraket är en av dessa mytomspunna jättar.

Det är i så fall första gången som resterna av ett av dessa fartyg har upptäckts.

Rom hyrde grekiska fartyg

Ingen stad var hungrigare än Rom under antiken. Med omkring en miljon invånare förbrukade staden enorma mängder spannmål – någonstans mellan 250 000 och 400 000 ton årligen. Större delen av detta behövde importeras.

Därför var tusentals lastfartyg som Antikytheraskeppet engagerade i spannmålstransporterna. Den romerska staten såg ingen fördel i att organisera det enorma antalet sjömän och skepp som transporterna krävde utan överlät uppgiften åt privata verksamheter.

Spannmålsflottorna ägdes därför av greker, fenicier och syrier, som till skillnad från romarna hade en lång tradition av handel över havet och kände Medelhavet bättre än romarna, som var riktiga landkrabbor.

Arkeologerna antar att även Antikytheraskeppet byggts privat och ägdes av grekiska redare: ”Alla bevis pekar på att det var ett grekiskt lastfartyg, som transporterade en last av grekiska lyxföremål”, säger Brendan Foley.

Kemiska analyser av skeppets byggmaterial ger stöd åt teorin. Till exempel härrör de blyplattor som täckte den nedersta delen av skrovet från gruvor i Chalkidike i nordöstra Grekland.

Det samma gäller de blytyngder som sjömännen använde för att mäta havsdjupet. En dryckeskopp som hittats vid vraket är dessutom graverad med ett grekiskt namn, vilket tyder på att besättningen var grekisk.

Antikytheraskeppets sjömän har varit en brokig skara. Enligt de antika källorna tillhörde sjömän samhällets lägsta skikt. Det var på havet fattiga bondsöner, förrymda slavar och kriminella, som inte kunde få något annat arbete, kunde livnära sig.

Den grekiske biskopen Synesios var på 400-talet passagerare på ett handelsskepp och kunde med förakt berätta att sjömännen gav varandra öknamn, som syftade på deras många skavanker, till exempel ”Krympling”, ”Bruten” och ”Skelöga”.

Enligt Synesios skrattade passagerarna glatt åt det: ”Men vi skrattade inte längre, när vi plötsligt hamnade i fara, för då beklagade vi vårt öde, som nu hängde på individer med sådana defekter!”

En av de mest fruktade farorna var sjörövare, för under antiken kryllade Medelhavet av pirater. Med sin last av lyxföremål måste Antikytheraskeppet ha varit ett lockande byte.

Ett extraordinärt fynd från vraket visar emellertid att sjömännen hade ett slagkraftigt vapen mot just pirater.

Sänkte fiender med hundra kilo bly

År 2014 fann Brendan Foley och hans grupp ett mystiskt, spolformat föremål i vrakområdet.

Närmare undersökningar visade att det omkring fyrtiofem centimeter långa och hundra kilo tunga föremålet var gjutet av massivt bly och sannolikt haft ett metallspjut i bottnen.

En genomgång av källor från antiken visade att det sannolikt rörde sig om det första bevarade exemplaret av en krigsdelfin, som kunde hissas upp i mastens bom. Krigsdelfinen, som hängde i ett rep eller en kedja, släpptes ner på skepp som lade sig intill lastfartyg för att borda dem.

Vapnet nämns av bland andra den grekiske historikern Thukydides, som skriver att krigsskepp från staden Siracusa på Sicilien förföljde ett lastfartyg, som hade en krigsdelfin hängande i bommen: ”Två av Siracusas fartyg kom i stridens hetta för nära och förstördes, ett av dem erövrades med sin besättning.”

Vapnet tycks ha varit mycket effektivt, för det fortsatte att användas i över fyrahundra år. Enligt Brendan Foley är det mest sannolikt att Antikytheraskeppet hade två krigsdelfiner, så besättningen kunde bekämpa fiender på båda sidor.

Under århundradet före Kristi födelse, när lastfartyget stävade ut på sin ödesdigra färd mot Rom, var piratplågan som värst – i synnerhet längs Mindre Asiens kuster, där hela piratflottor huserade och plundrade lastfartyg. Sjöröveriet kostade Rom dyrt i förlorade varor.

Enligt den grekiske historikern Strabon besökte pirater i förklädnad krogar i hamnarna för att tjuvlyssna på sjömän, som pratade om sina skepps destinationer och lasten ombord: ”Efter att ha samlat sig angrep piraterna handelsskeppen, när de stävat ut till havs och plundrade deras fartyg.”

För redarna var krigsdelfiner därför ett sätt att skydda sina investeringar. Antikytheraskeppets besättning skulle dock inte enbart skydda sin last, utan även ett större antal passagerare.

©

Skeppet sänkte fientliga ­fartyg med blytorped

Arkeologerna hade aldrig sett något liknande, när de år 2014 fann ett cirka hundra kilo tungt, droppformat blyföremål i vraket.

Det visade sig vara en så kallad krigsdelfin, som användes som försvar och kunde fällas på fiendeskepp från mastbommen. I änden hade vapnet sannolikt ett järnspjut.

Beräkningar visar att om krigsdelfinen fälldes från femton meters höjd mot ett litet piratskepp skulle den träffa med omkring 60 km/h och sannolikt tränga genom däcket och skrovet.

Vapnet var konstruerat så att det efter användning kunde hissas upp och användas igen.

Så fungerade blytorpeden:

  1. Från däcket kunde besättningen utlösa krigsdelfinen.
  2. Vapnet hängde i en talja längst ut på mastens bom.
  3. När vapnet utlöstes föll det i hög fart mot fiendens skepp. Formen gjorde krigsdelfinen idealisk för att slå hål i däck och skrov.
© Per O. Jørgensen/HISTORIE

Skelett talar från evigheten

År 2016 gjorde Brendan Foleys grupp ännu ett ovanligt fynd på havsbottnen.

Under en halv meter sand och krukskärvor avtäckte dykarna två armben, flera revben, två lårben samt delar av ett kranium med tre tänder. Benen tillhörde alla samma person, som av allt att döma var en ung man.

Även Jacques-Yves Cousteau fann ben vid vraket under sin expedition år 1976, så nu har forskarna funnit skelettdelar från sammanlagt sex personer.

”Det är det enda skeppsvraket från antiken med människoskelett”, berättar Brendan Foley, som tror att benen tillhör passagerare, som fångades under fartygets däck, när fartyget sjönk.

Under århundradet före Kristi födelse fanns det inga passagerarfartyg, så resande betalade i stället lastfartyg för att få åka med. Preliminära DNA-analyser visar att benen från vraket härrör från både män och kvinnor, och att de kommer från området kring Egeiska havet.

En av de bästa beskrivningarna från en passagerare på de romerska lastfartygen finns i Apostlagärningarna i Nya Testamentet. Her fortælles det, at apostlen Paulus rejste fra Lilleasien mod Rom på et romersk kornskib.

De flest av de 276 personerna ombord var resenärer liksom Paulus. Han var dock fjättrad, eftersom han skulle dömas i Rom. Utanför Kreta hamnade skeppet dock i en våldsam storm.

”Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning”, skriver författaren.

När de hade drivit runt i fjorton dagar lodade sjömännen djupet och insåg att de höll på att närma sig land: ”De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag.”

Till slut gick skeppet på ett skär nära land – möjligen Malta – och alla 276 ombord kunde simma iland.

Ungefär vid samma tid överlevde även den romersk-judiske författaren Josefus en förlisning: ”Vårt skepp sjönk mitt i Adriatiska havet, och vi – omkring sexhundra man – fick simma hela natten.”

Tillsammans med åttio andra räddades han på morgonen av ett skepp. Flera av passagerarna på Antikytheraskeppet ser ut att ha varit betydligt mer välbeställda än Paulus och Josefus medresenärer.

Nära den plats där de kvinnliga kvarlevorna hittades låg guldsmycken och silvermynt. Andra fynd såsom vackert ciselerade glasskålar, överdådiga örringar med en liten Erosfigur, en smaragd samt tjugo pärlor kan också komma från passagerare, som möjligen hade egna hytter under däck.

Deras rikedom kunde emellertid inte rädda dem, när havsvattnet forsade in.

Antikythera vrag knogle

År 2016 hittade forskarna ben från en ung man som befann sig ombord på fartyget.

© Brett Seymour/eua

Antikens rikaste last

Antikytheraskeppet transporterade antikens kanske rikaste – och gåtfullaste – last, när det sjönk. Ombord var minst femtio stora marmor- och bronsstatyer, lyxmöbler samt dyra fat och skålar.

I ­synnerhet de tunga statyerna har vållat uppståndelse. Bland dem finns flera marmorskulpturer, som porträtterar hjältar från Homeros mästerverk Iliaden och Odysséen. Två av statyerna föreställer Akilles och Odysseus.

Enligt Brendan Foley stod statyerna ursprungligen uppställda någonstans: ”Vi har hittat tappar av bly, som visar att statyerna har stått fast monterade på en marmorsockel, innan de monterades av och ställdes i skeppets lastrum.”

Skulpturerna kan alltså inte ha varit enbart en last nyhuggna mästerverk beställda av någon rik person – de har tagits från en plats där de tidigare stått.

Bland fynden finns även tre vita hästar i marmor, som har intresserat arkeologerna sedan de 1901 bärgades ur djupet. Sannolikt har de ursprungligen stått framför en stridsvagn med en kusk, som i så fall fortfarande bör ligga begravd i sanden utanför Antikythera.

Brendan Foley är övertygad om att havsbottnen ruvar på fler okända skatter. Åren 2014 och 2015 fanns hans grupp två stycken två meter långa bronsspjut.

”De är det första arkeologiska exemplen på spjut från skulpturer som någonsin har hittats”, säger arkeologen, som anser att de kan ha tillhört vagnens saknade kusk. Enligt Foley kan kusken ha varit krigsgudinnan Athena, som ofta avbildades i en stridsvagn.

I samma område som spjuten låg hittade Foleys grupp år 2017 åtskilliga andra skulpturdelar, bland annat delar av en bronsdräkt och en bronsarm, som saknar två fingrar, men i övrigt är välbevarad.

Utifrån de många delfynden bedömer forskarna att minst sju bronsskulpturer måste ligga i sanden på havsbottnen. Även de statyer som hittats under tidigare expeditioner kan emellertid ruva på hemligheter.

År 1976 fann Cousteau en väldigt speciell bronsstatyett. Den lilla figurens runda bas är ihålig, och på framsidan finns något som liknar ett nyckelhål.

En av forskarnas hypoteser är att hålrummet en gång innehöll en mekanism som kunde få statyetten att rotera, när en nyckel vreds om.

Den stora frågan är vem som lät skicka denna lyxlast till Rom.

I Antikytherafartyget låg den största samling statyer som någonsin hittats i ett vrak. Skulpturerna stod sannolikt under däck, inpackade i spannmålssäckar. I lasten har forskarna även funnit rester av exklusiva möbler och dyra glasskålar. Det mesta är från Mindre Asien och närbelägna öar.

© A. Sotiriou/EUA-WHOI, Brett Seymour/HMoCS-EUA & Aristotle Koskinas & National Archaeological Museum, Athens (K. Xenikakis) & Science Photo Library & Imageselect

Lastrummet var fyllt med skulpturer

Minst femtio statyer i marmor och brons fanns i skeppets last. Skulpturerna omfattar både kopior av kända verk och helt nya, okända motiv. Marmorstatyerna, varav en del brutits ner kraftigt av havsvattnet, är huggna i marmor från ön Paros.

©

Bronsstatyer är väldigt sällsynta

Hittills har arkeologerna funnit resterna av sju olika bronsskulpturer. Fyndet har glatt forskarna mer än något annat, eftersom de flesta av antikens bronsstatyer har smälts ner. I dag finns det därför endast cirka femtio bronsstatyer från antiken på världens museer. Mycket tyder på att skulpturerna ursprungligen stod uppställda offentligt, möjligen i Pergamon eller Efesos.

© A. Sotiriou/EUA-WHOI, Brett Seymour/HMoCS-EUA & Aristotle Koskinas & National Archaeological Museum, Athens (K. Xenikakis) & Science Photo Library & Imageselect

Transportkrukor

I vraket låg många transportkrukor, som innehållit allt från vin till dyr parfym. Krukorna är från städerna Efesos och Pergamon samt öarna Rhodos och Kos.

© A. Sotiriou/EUA-WHOI, Brett Seymour/HMoCS-EUA & Aristotle Koskinas & National Archaeological Museum, Athens (K. Xenikakis) & Science Photo Library & Imageselect

Glasskålar

Minst tjugo glasskålar av högsta kvalitet låg i lasten. De är sannolikt gjorda i Syrien och Egypten, men kan ha exporterats till Mindre Asien och tagits med därifrån av skeppet.

© A. Sotiriou/EUA-WHOI, Brett Seymour/HMoCS-EUA & Aristotle Koskinas & National Archaeological Museum, Athens (K. Xenikakis) & Science Photo Library & Imageselect

Möbler

Minst tre rikt ornamenterade liggbänkar fanns med ombord. De är gjorda av trä och brons och härrör sannolikt från ön Delos.

© A. Sotiriou/EUA-WHOI, Brett Seymour/HMoCS-EUA & Aristotle Koskinas & National Archaeological Museum, Athens (K. Xenikakis) & Science Photo Library & Imageselect

Smycken

Flera dyrbara guldsmycken fanns ombord. Smyckena kan ha tillhört passagerarna, som i så fall var ytterst förmögna.

Stulna skatter från Mindre Asien?

Fyndet av mynten från Pergamon respektive Efesos, som båda var rika städer i dagens Turkiet, tyder på att skeppet seglade med sin dyrbara last från en hamn i Mind­re Asien.

Forskarna har daterat färden till mellan 85 och 60 före Kristus, och just under de åren utkämpade Rom ett brutalt krig mot den beryktade kung Mithridates VI Eupator av det rika kungadömet Pontos söder om Svarta havet.

Mithridates hade år 88 före Kristus – medan ett blodigt inbördeskrig pågick i Rom – orkestrerat mordet på flera tusen civila romare i dagens Turkiet.

Massakern fick romarna att utse Mithridates till sin fiende nummer ett, och från år 73 före Kristus och sex år framåt förde den romerske fältherren Lucius Lucullus ett framgångsrikt fälttåg mot Mithridates.

När Lucullus reste hem medförde han enorma mängder krigsbyte, varav en del visades upp under hans triumftåg genom Rom.

Bland rovet fanns en guldstaty av Mithridates samt en uppsjö av andra värdefulla föremål: ”Åtta mulor bar dessutom förgyllda divaner, femtiosex bar silvertackor, medan etthundrasju andra bar omkring 2,7 miljoner silvermynt”, skriver författaren Plutarchos.

Forskarna tror att Antikytheraskeppet kan ha chartrats av Lucullus för att ta hem en del av bytet. Det är nämligen känt att Lucullus älskade lyx, och att han år 60 före Kristus drog sig tillbaka till en praktfull villa, fylld med utsökta målningar och skulpturer från hela världen.

Om lasten tillhörde Lucullus, så har konstälskaren utan tvekan blivit förtvivlad, när skeppet aldrig dök upp. Medelhavet var dock lömskt – så lömskt att forskarna tror att vart femte skepp under antiken sjönk eller blev av med sin last, innan det nådde sin destination.

Mithridates Pontus

På Mithridates uppmaning dödade invånarna alla romare i staden Efesos.

© Imageselect & Balage Balogh/Scala Archives

Besättningen kämpade för livet

Under antiken var fartygstransport av människor och varor snabbast och billigast. Till fots kunde en resenär tillryggalägga 25–30 kilometer per dag. Ett skepp kunde beroende på vinden nå upp till 15 mil.

Det gick dock inte alltid att segla. Romarna kallade perioden från den 11 november till den 10 mars för mare clausum – stängt hav – för att det ofta stormade på Medelhavet, och molnen gjorde det under den perioden svårt att navigera efter solen eller stjärnorna.

Även utanför denna period kunde Medelhavet vara livsfarligt: ”Så snart sjömän, efter att ha hissat ankaret, lämnar hamnen, seglar de i sällskap med döden, väl medvetna om att deras enda räddning är det trä de går och arbetar på”, skrev den grekiske filosofen Libanios på 300-talet.

Antikytheraskeppets resa från Mindre Asiens kust mot Rom har varit en konstant kamp mot vinden, även i bra väder. Den kortaste rutten gick i regel via Rhodos.

Efter att ha ankrat vid ön drev de nordvästliga vindarna skeppet upp längs Kretas nordkust. Mycket tyder på att skeppet efter Kreta på väg norrut råkade ut för oväder. Även på sommaren kunde en storm blåsa upp utan minsta förvarning:

”Havet blev plötsligt vilt, och stora åskmoln tornade upp sig och stängde ute dagsljuset helt. De rasande vindarna träffade skeppet från alla riktningar och slog oss så hårt att rorsmannen tappade orienteringen”, skrev den romerske diktaren Petronius om en sjöresa.

Samma sak kan ha hänt med Antikytheraskeppets rorsman, som kanske först i sista ögonblicket insåg att fartyget var på kollisionskurs med Antikytheras klippor.

Enligt Brendan Foley fann hans grupp flera ankare cirka fyrtiofem meter från vrakområdet. Kanske försökte besättningen stoppa skeppet genom att kasta ankarna, som när aposteln Paulus skepp förliste under sin resa omkring hundra år senare.

”Ankarna kastades i desperation i ett fruktlöst försök att undgå klipporna eller för att sinka skeppet, så att passagerare och besättning skulle hinna lämna det”, förklarar Brendan Foley.

Försöket misslyckades, och fyndet av skelettdelar i vraket berättar enligt Foley en viktig detalj: ”För mig visar det att passagerare eller besättning fångades under däck vid förlisningen, och skeppet måste ha gått under väldigt snabbt.”

Efter den våldsamma kollisionen med klipporna gled det sönderslagna skeppet ner längs den nästan vertikala klippväggen och hamnade på bottnen femtio meter ner. Hur många – om ens någon – som överlevde förlisningen är ovisst.

Nytt vrakfynd kan lösa sista gåtorna

Enligt Brendan Foley seglade Antikytheraskeppet kanske inte ensamt. Cirka tvåhundra meter söder om vrakområdet fann hans dykare resterna av ett annat vrak – dock något mindre än Antikytherafartyget.

Bland fynden finns ankare, bronsspikar samt en större koncentration av transportamforor, som forskarna utifrån stämplar i leran kan se härrör från bland annat Efesos, Pergamon och Rhodos – samma platser som amforor funna i Antikytheravraket kommer från.

”Vi har bara varit nere vid det andra vraket ett par gånger, men det vi har sett och bärgat antyder att fartyget sjönk vid ungefär samma tidpunkt som Antikytheraskeppet”, säger Foley.

En möjlighet är att de båda skeppen följdes åt från Mindre Asien och lade till i samma hamnar. Skeppen seglade i så fall även in i samma storm och förliste båda utanför Antikythera.

Den teorin kan dock bli svår att bevisa: ”Om skeppen hörde ihop med varand­ra är fortfarande ovisst, och kanske får vi aldrig reda på det”, säger Foley.

Undersökningarna av Antikytheraförlisningen fortsätter. Brendan Foley hop­pas bland annat att DNA i skelettdelarna ska avslöja mer om skeppets passagerare och därmed lösa ännu en av de gåtor som omgärdar antikens Titanic.