Forntidsstaden Petra i Jordanien – det försvunna underverket

Johann Ludwig Burckhardt och hans följe hör endast vindens sus och ekot av sina egna fotsteg i den trånga klyftan – siq, som den kallas. På flera ställen är den dunkla passagen inte mer än ett par meter bred, och de branta klippväggarna reser sig åttio meter över det lilla sällskapet.

Den schweiziske äventyraren är övertygad om att nabatéernas sedan länge försvunna stad Petra ligger dold i änden av klyftan, som slingrar sig fram genom de karga och oländiga bergen vid Wadi Musa i dagens Jordanien. För hans lokala guider är området emellertid befolkat av onda andar och fyllt med de otrognas byggnadsverk.

Iförd arabisk klädedräkt och med det tagna namnet Sheik Ibrahim ibn Abdallah är 28-årige Burckhardt på väg från Damaskus i Syrien till Egypten. Schweizaren har förberett sig grundligt. Han har studerat arabiska, islam och Mellan­österns seder och traditioner på universitet i Storbritannien och Syrien.

Han har försökt vänja sig vid Mellanösterns varma klimat genom att ta långa promenader i den brittiska middagshettan, och i perioder har han levt på enbart vatten och lite grönsaker, för att inte överrump­las av känslan av hunger.

För att locka med sitt sällskap i jakten på Petra har Burckhardt varit kreativ. I en passage i Bibeln har han läst att Petra ligger vid profeten Arons grav, och därför har köpt en get och sagt till sitt resesällskap att han har avgett ett löfte om att offra geten på själva graven. Motvilligt och med viss tvekan accepterar hans följe den besynnerliga historien.

Det känns som om färden genom den dystra siq aldrig ska ta slut, men efter en halvtimme skymtar plötsligt ett par röd­aktiga pelare och några figurer. Klyftan öppnar sig framför dem och släpper in solens strålar. När Burckhardts ögon har vant sig vid det skarpa ljuset står han för en kort sekund helt mållös inför den syn som möter honom.

”På klippväggen mittemot dök ett uthugget mausoleum upp. Dess placering och skönhet var menade att göra ett extraordinärt intryck på resenärer. Det är en av de elegantaste antika ruiner. Den är bevarad som en nyligen färdigbyggd byggnad, och vid närmare granskning såg jag att det var resultatet av ett enormt arbete”, berättade Burckhardt i sina beskrivningar av upptäckten.

Äventyraren hade nått sitt mål. Som den förste europén på mer än sexhundra år stod han den 22 augusti 1812 vid ingången till det mytomspunna Petra. Av rädsla för att anklagas för att vara en trollkarl på jakt efter skatter var han dock tvungen att dölja sin entusiasm.

Burckhardt offrar en get

Sällskapet lade snabbt det storslagna monumentet bakom sig och gick vidare förbi en stor amfiteater, som även den hade huggits ut ur klippan.

På avstånd beundrade Burckhardt ett antal gravmonument med storslagna fasader och imponerande tempel, och vid mörkrets inbrott nådde han det berg som Arons grav sades ligga på. Där var han tvungen att offra geten, innan gruppen lämnade Petra.

Den nyfikne Burckhardt beklagade senare att han inte fick möjlighet att göra vare sig undersökningar eller anteckna under besöket av rädsla för att hans identitet skulle röjas. Han förutspådde dock att framtida resenärer skulle kunna besöka platsen under bättre förutsättningar.

Lokalbefolkningen skulle med tiden vänja sig vid främmande vetenskapsmän, och Burckhardt trodde att ruinerna i Wadi Musa då skulle bli kända som några av världens mest anmärkningsvärda exempel på antik konst.

Allt har huggits ut ur klipporna

De dekorerade fasaderna är Petras största attraktion, men för tvåtusen år sedan var dalarna fyllda med för länge sedan försvunna hus, där Petras invånare bodde och arbetade.

För att 20000 bofasta och flera tusen genomresande från hela världen skulle kunna överleva i öknen räckte det inte att nabatéerna var duktiga på ekonomi och hade ett sinne för konst.

De utvecklade bland annat ett sofistikerat rör- och kanalsystem, som fånga­de upp det blygsamma regnvattnet och vattnet från områdets källor och ledde det till de reservoarer och utgrävda cisterner som fanns i staden. Den avancerade vattenförsörjningen var så effektiv att nabatéerna kunde odla upp en del av ökenlandet, och staden var självförsörjande med spannmål och frukter.

Jordskalv fick invånarna att flytta

Trots motgångarna levde ökenstaden kvar, och invånarna fortsatte att hugga ut storslagna byggnader ur klipporna. Ett exempel är den byggnad som kallas Klostret, och som ligger på ett berg högt ovanför staden. Den religiösa byggnaden uppfördes i början av 100-talet, och den imponerande fasaden, som mäter 45 gånger 42 meter, är en av de mest fotograferade i området.

I slutet av 300-talet blev Petra huvudstad på nytt – nu i den romerska provinsen Palaestina Tertia. När kristen­domen strax därefter bredde ut sig i regionen ­utsågs staden även till biskopssäte, och flera av de gamla hedniska templen – däribland Klostret – byggdes om till kyrkor. Stadens position var emellertid ohjälpligt försvagad.

Ett antal förödande jordskalv under de följande århundradena fick befolkningssiffran att krympa, och när området under 600-talet blev muslimskt var Petra bara en skugga av sitt forna jag.

Staden förpassades långsamt till glömskan. I historiska källor från medeltiden nämns staden endast, när en grupp europeiska korsfarare omkring år 1100 byggde en borg vid staden. Borgen övergavs dock snabbt.

Trots nedgången behöll namnet Petra en aura av mystik och storhet. Det var dessa föreställningar som fick Burckhardt att i början av 1800-talet ge sig ut för att hitta den glömda staden.

Hans vaga beskrivningar av platsen slog an helt rätt ton i den romantiska tidsandan, och redan omkring år 1830 hade ett besök i den återfunna ruinstaden blivit ett måste för alla de unga lärda européer som gjorde bildningsresor i Mellanöstern.

Fascinationen av Petra satte även sin prägel på tidens litteratur. En av de mest inflytelserika beskrivningarna skapades av den engelske diktaren John William Burgon, som aldrig själv besökte staden, ­utan endast kände till den från andras teckningar och skildringar.

År 1840 ka­l­lade han poetiskt Petra för ”en rosenröd stad, hälften så gammal som tiden”.

Sakta men säkert fick vetenskapsmän allt bättre möjligheter att utforska Petra, precis som Burckhardt hade förutsagt. Arkeo­loger från hela världen strömmade till staden, och gravarna och byggnaderna registrerades, kartlades och beskrevs i detalj.

Sedan kastade forskarna sig över även de få bevarade resterna av bostäder, och även om arkeologerna hittills har endast skrapat på ytan, har de en någorlunda bra uppfattning av hur livet i staden såg ut. Trots alla undersökningar som gjorts ruvar de labyrintiska sandstensformationerna i den karga öknen fortfarande på många mysterier.

Det är en av förkla­ringar­na till att de rosen­röda byggnadsverken i dag lockar till sig fler besökare än någonsin. Varje dag går tusentals förväntansfulla i Burckhardts fotspår, tills de plötsligt står inför den storslagna Skattkammaren och spontant ger uttryck för sin beundran.