Vid ruinerna av den antika staden Girsu i södra Irak har nya utgrävningar och analyser från British Museum avslöjat att de gamla sumererna uppfann en "civilisationsräddande" vattenkanal omkring år 2000 före Kristus.
Kanalen använde tekniker som forskarna trodde upptäcktes först mer än 3 500 år senare.
Den mystiska strukturen upptäcktes av arkeologer redan på 1920-talet, men de tolkade den då som resterna av ett ovanligt format tempel. Men nu, 100 år senare, tror forskarna i det nya Girsu-projektet att de har upptäckt den verkliga funktionen hos den 40 meter långa lerklinade tegelstrukturen.
Teamet beskriver den antika strukturen som ett desperat försök att förse den torra öknen med vatten. Den sumeriska livsstilen var hotad eftersom deras livsviktiga kanaler hade börjat torka ut.
"Folk såg hur kanalerna torkade ut och slammade igen, en efter en", säger arkeologen och projektledaren Dr Sébastien Rey till tidningen The Telegraph. Han beskriver Girsu-fyndet som en riktig "anti-torka-maskin".
Enligt Ebru Torun, arkitekt och kurator vid British Museum, är det mest överraskande med konstruktionen att arkeologerna tidigare trodde att tekniken och kunskapen för att bygga den inte fanns före 1700-talet.
"Den är helt unik. Det finns verkligen inget annat exempel på det i historien".
Med tanke på dess ålder på mer än 4000 år står lerstenskonstruktionen fortfarande imponerande intakt.
Även världens äldsta bro
Arkeologer misstänkte redan 2018 att strukturen inte var ett tempel när de flög över området med drönare och insåg att strukturen låg alldeles intill en 19 km lång forntida kanal. Ytterligare undersökningar visade att det faktiskt inte hade varit ett tempel utan en bro, som med sina cirka 4 000 år är den äldsta bro som någonsin hittats i världen.
Strukturen var dock mycket mer än en bro. Den bestod av två symmetriska strukturer, ca 40 meter långa, 10 meter breda och med 3 meter höga väggar, som var placerade i två motsatta kurvor som böjde sig utåt.
Syftet var att leda den 30 meter breda kanalen till en fyra meter bred passage för att uppnå den så kallade "Venturi-effekten", där vätskans hastighet ökar när den passerar genom en smalare "hals". Det är samma princip som när man sätter fingret över halva öppningen på en vattenslang.
En digital rekonstruktion visar hur bron med kanalförträngningen kan ha sett ut.
Detta var exakt det vattenslangstrick som sumererna försökte uppnå, men i en mycket större skala. Syftet var att leda vattnet så långt in i den torra öknen som möjligt. Detta trots att Venturi-effekten först upptäcktes och beskrevs av den italienske vetenskapsmannen Giovanni Battista Venturi år 1797.
Sumererna behövde vatten och mat för stora städer
Den sumeriska civilisationen var uppbyggd kring ett system som ledde vatten från floderna Tigris och Eufrat till kanaler som bevattnade deras åkrar. På så sätt kunde de producera tillräckligt med mat för att försörja sina stora städer. Bland dessa fanns staden Uruk, som med upp till 90 000 invånare var den största staden i världen omkring 3100 f.Kr.
Man har hittat många gamla sumeriska skrifter som beskriver komplexa offerritualer till ära för fruktbarhets- och vattengudar. Djur offrades för att få gudomlig hjälp, medan vätskor som vatten eller öl hälldes över jorden för att symboliskt ge den näring.
Men någon gång runt 2000 f.Kr. slutade gudarna att reagera på de traditionella sumeriska ritualerna. I Girsu har man hittat flera stentavlor som beskriver vattenkriser och domedagsscenarier under den här perioden.
Därför antar arkeologerna att strukturen byggdes i Girsu i ett försök att rädda staden från att bli obeboelig. Tyvärr verkar det som om det smarta systemet inte räckte till, eftersom Girsu förlorade mycket av sin betydelse från omkring 2000 f.Kr.