Kanske var det ett jordskalv som utlöste Ragnarök i Nordsjön. Kanske var det bara högarna av sand och sten på havsbottnen som låg instabilt och fick underjorden att skälva.
Oavsett vad det berodde på skakade det kraftigt och brutalt långt nere under havsytan utanför Norges kust en dag för omkring 8 150 år sedan.
Skalven var så kraftiga att de slet av ett gigantiskt stycke av den norska kontinentalsockeln – kanske upp till 280 kilometer i längd. Brottstycket var stort som Island och pressade undan ofattbara mängder havsvatten. Sedan gick det fort.
Flera miljoner ton vatten vällde fram i en gigantisk flodvåg, som reste sig tio eller kanske tjugo meter – motsvarande ett sexvåningshus. Det var en apokalyptisk tsunami, som inget kunde stoppa.
Vattenmuren vräkte fram genom Nordsjön på väg mot vår tids England i väster, mot Nederländerna i söder och mot Grönland i nordväst. Längs vägen ökade den i fart – snabbare och snabbare, tills hastigheten nådde över 120 kilometer i timmen.
Men mitt i Nordsjön låg ett hinder, för där slog tsunamin in över de sista resterna av ett landskap som i årtusenden hade länkat samman Danmark med Storbritannien, men som vid det laget reducerats till spridda öar i det böljande havet.
Forskarna kallar i dag landskapet för Doggerland, och denna ödesdigra dag för 8 150 år sedan sköljde flodvågen in över landskapets kuster och slet med sig djur, människor och hela skogar. På ett par timmar var allt över – och Europa hade förändrats för alltid.
Fiskare fick gåtfulla bifångster
I dag är det ingenting som avslöjar att den europeiska kontinenten en gång i tiden såg markant annorlunda ut.
Men på havsbottnen döljs resterna av det jättelika Doggerland, som för 12 000 år sedan gjorde Storbritannien landfast med resten av Europa. Då var en stor del av Nordsjön beboelig med dalar, sjöar, våtområden, stora skogar och massor av djur, som människorna kunde jaga.
Smältande isar skapade Europas förlorade paradis
När isen började smälta i Nordeuropa i slutet av den senaste istiden för 18 000 år sedan, förvandlades Doggerland från en frusen slätt till en frodig tundra. Men den smältande isen fick även havet att stiga, så att Doggerland med tiden blev mindre och mindre.
Norra Doggerland är en gåta
I årtionden har forskarna trott att Doggerland sträckte sig ända upp till Shetlandsöarna. I dag bedömer bland andra den brittiske arkeologen Vincent Gaffney att områdets norra del kan ha täckts av vatten.
Themsen och Rhen flöt ihop
Doggerland hade många floder. Dagens Themsen och Rhen flöt på den tiden ihop med bland annat floden Meuse och rann ut i en numera försvunnen jätteflod i det som blev Engelska kanalen.
Gigantisk sjö var ett paradis för djurlivet
En omkring 170 kilometer lång sjö låg utanför Englands nuvarande ostkust. Den enorma sjön kallas Outer Silver Pit och lockade sannolikt mängder av djur.
Doggerland blev ett paradis för jägare
För cirka 12 000 år sedan vandrade jägare och samlare in i Doggerland, samtidigt med att haven steg. Jägarna höll sannolikt till i närheten av floder och sjöar, där de fiskade och jagade fåglar och klövvilt.
Norskt stenskred utlöste katastrof
För cirka 8 150 år sedan kollapsade en del av Norges kontinentalsockel. Det utlöste en flodvåg, som sköljde in över resterna av Doggerland, som vid den tidpunkten hade krympt till en liten ö.
Doggerland är uppkallat efter Doggers bank – en sandöken på havsbottnen omkring tio mil utanför Storbritanniens kust och den allra sista resten av den kontinent som slutgiltigt försvann under havsytan omkring 600 år efter den förödande flodvågen.
Doggers bank täcker ett område av cirka 17 600 kvadratkilometer och är omkring 260 kilometer lång och 100 kilometer bred. Det grunda vattnet – mellan 15 och 36 meter djupt – har gjort banken till ett paradis för i synnerhet sill och torsk, som i århundraden har lockat fiskare från hela Nordeuropa.
Under de senaste 150 åren har de fiskare vars nät och trålar släpat längs Nordsjöns botten emellertid fått upp gåtfulla bifångster. Vid flera tillfällen har fiskare fått upp ben och betar från sedan länge utdöda djurarter samt flera tusen år gamla verktyg bland fisken – fångster så märkliga att de förr i tiden för det mesta kastades tillbaka igen. Fynden har visat arkeologer från framför allt Nederländerna och Storbritannien var Europas försvunna kontinent ligger.
”Det var en helt annan värld. En värld som vi inte ens kan föreställa oss i dag.” Vincent Gaffney, professor i arkeologi.
En av arkeologerna är Vincent Gaffney, som är professor vid University of Bradford i England. I över tjugo år har han ägnat sig åt Doggerland, och i dag är han ganska säker på hur landet såg ut: stora floder ringlade sig genom det kuperade landskapet, och hasselträd och bärbuskar frodades. Det fanns fjordar, laguner och våtområden, där uroxar, vildsvin, kronhjortar och stora tranor trivdes.
”Det var en helt annan värld. En värld som vi inte ens kan föreställa oss i dag”, förklarar Vincent Gaffney. ”Det låter som en kliché, men det var verkligen så det var.”
Europas Serengetislätt
Forskarna antar att Doggerland existerade till för cirka 7 500 år sedan, då havet steg och slukade de sista resterna av landmassan. Fram till dess såg Europa alltså helt annorlunda ut än det gör i dag, med en enorm slätt, som sträckte ut sig norrut, där Nordsjön nu ligger.
Under många tusen år var Doggerland liksom stora delar av resten av Nordeuropa täckt av is. Havsytan låg mer än 120 meter lägre än i dag och bildade en flack arktisk slätt med en iskall och obarmhärtig miljö. Men stigande temperaturer fick långsamt isen att smälta, och marken sprack, så att det bildades kullar och dalar.
”Under den tidsperioden var Doggerland Europas bultande hjärta.” Vincent Gaffney, professor i arkeologi.
Det barska landskapet till trots stortrivdes förhistoriska bjässar på Doggerlands vidsträckta slätter. Där betade ullhåriga mammutar på upp till sex ton sida vid sida med två ton tunga ullhåriga noshörningar.
Slätterna attraherade även hjordar av jättehjortar – en av historiens största hjortarter med en totalvikt av upp till 700 kilo. Jättehjortens horn mätte hela tre meter från spets till spets och vägde cirka 40 kilo.
Nederländska fiskare hittar varje år fossil i Nordsjön – här kraniet av en ullhårig mammut, som en gång i tiden strövade på Doggerlands slätter.
Efter hand som klimatet blev varmare försvann emellertid de förhistoriska jättarna, och en ny era inleddes. Doggerlands iskalla slättlandskap förvandlades till frodig skogstundra, där gräs, träd och buskar växte fram i ett landskap med mäktiga floder, åar och sjöar.
Det lockade massor av nya djurarter, som vandrade in söder- och österifrån. Bland dessa fanns vildsvin, uroxar och hjortar. Hack i häl på djuren följde människor, möjligen i stort antal.
Doggerlands storhetstid inföll för cirka 12 000 år sedan under andra halvan av mesolitikum – jägarstenåldern, då människan levde i samhällen av jägare och samlare.
Uroxen levde för 12 000 år sedan i stort antal på Doggerlands slätter.
Slätterna kryllade av djur
Doggerlands landskap dominerades för 12 000 år sedan, när jägare och samlare på allvar myllrade ut på landmassans slätter, av vatten från den smältande isen. Floder, sjöar, laguner, våtmarker och stora kustområden lockade till sig mängder av djur från Central- och Sydeuropa. Djuren gav jägarna och samlarna kött att äta, skinn att göra kläder av och horn att göra redskap av.
Ett av de största djuren var uroxen, som kunde väga upp till tre ton och hade tjocka, vridna horn. De enorma växtätarna föredrog öppna, låglänta betesmarker och är anfäder till vår tids nötkreatur.
Rådjur betade på slätterna och åt av trädens grenar och bark. De hade näringsrikt kött, och hanarnas horn användes för att göra verktyg och vapen. Gräsänder, doppingar och tranor frodades vid Doggerlands träsk, kuster och floder och gav jägarna kött och ägg.
Jägarna kunde även välja att fiska, för sjöarna, floderna och havet utanför Doggerland dignade av skaldjur och fisk, medan tjocka sälar dåsade längs de långa kusterna.
Enligt Vincent Gaffney var Doggerland rena paradiset för jägarna och samlarna, som drog nytta av Doggerlands rika djurliv och lät årstiderna bestämma var de skulle bo, och var de skulle jaga. Det är en av anledningarna till att Doggerlands landskap inte liknade något som vi känner till i dag, säger Vincent Gaffney.
”Då var det människan som anpassade sig till naturen och inte tvärt om. Floder, träd och buskar växte och rörde sig som det passade dem.”
Därför är Doggerland enligt Vincent Gaffney nyckeln till att förstå mesolitikum i Nordeuropa. ”Den sista delen av mesolitikum är som ett främmande land – mer främmande än medeltiden, antiken eller järnåldern, för vi känner inte till den särskilt bra ännu. Under den tidsperioden var Doggerland Europas bultande hjärta”, förklarar Vincent Gaffney.
Svår uppgift för arkeologerna
Hur Doggerland såg ut kan man få en uppfattning om i en digital modell, som Vincent Gaffney har varit med och tagit fram. Den täcker 46 000 kvadratkilometer av landområdet och visar kustlinjer, flodbäddar, kullar och dalar i detalj.
Doggerland krympte från en jätteslätt till en liten ö
10 000 år sedan
Arkeologen Vincent Gaffney och hans kollegor har kartlagt 46 000 kvadratkilometer av Doggerlands södra del. Deras undersökningar visar att området för cirka 10 000 år sedan sträckte sig från södra England till Danmark. I den nordligaste delen låg landmassans högsta punkt – Dogger Hills.
9 000 år sedan
Efter hand som havet steg ändrade landmassan karaktär drastiskt. För omkring 9 000 år sedan var Doggerland inte längre sammanhängande. De så kallade Dogger Hills i norr skars av från resten av landet och låg isolerade som en stor ö – Doggerön.
8 200 år sedan
Omkring femtio år innan den förödande tsunamin slog till hade havet stigit så mycket att Doggerön reducerats till en tiondel av den storlek den hade haft 800 år tidigare. Det är oklart om den cirka 1 000 kvadratkilometer stora ön var bebodd, när flodvågen drog in över den för cirka 8 150 år sedan.
7 000 år sedan
För omkring 7 000 år sedan hade havet stigit så mycket att även Doggerön försvann och blev till en sandbank, som vi i dag känner som Doggers bank. Kusterna i England, Danmark och Nederländerna låg fortfarande lite längre ut i Nordsjön än i dag, men med tiden försvann även dessa sista rester av Doggerland.
Men det har tagit experterna många år att komma så långt, för Nordsjön är lömsk och extremt svårtillgänglig. Ingenting erbjuder lä, ofta piskar vindarna havet till skum, och vågorna kan lätt bli flera meter höga. När en expedition med forskare nyligen gav sig ut till havs fick de vända om utan några nämnvärda resultat.
”Arkeologer har i regel ingen sjövana, och allihop blev sjuka ombord på skeppet. Det har ofta hänt att vi har förlorat värdefull tid på det sättet”, förklarar Vincent Gaffney.
I stället använder forskarna avancerad teknik och seismisk utrustning för att kartlägga Doggerland. De har även allierat sig med kommersiella verksamheter, bland annat oljebolag, som utvinner olja ur Nordsjöns berggrund, och som har gett forskarna tillgång till mätresultat från bolagens utforskning av havsbottnen.
Utan den typen av samarbete med privata företag hade forskarna inte vetat vad de i dag vet om Doggerland, säger Vincent Gaffney. ”Det skulle ha kostat många miljoner dollar och tagit oceaner av tid att samla in information och data i så stor omfattning och under så svåra förhållanden som råder i Nordsjön”, säger han.
De många vindkraftsprojekten i Nordsjön kan ge forskarna värdefull ny kunskap om Doggerland.
Planen är även att arkeologer ska involveras i anläggandet av ett antal nya vindkraftsparker i Nordsjön. På så sätt kan arkeologerna få tillgång till data om havsbottnen, som ändå ska mätas upp och kartläggas, när vindkraftverken ska placeras ut.
”Vikten av dessa data kan inte överskattas”, säger Vincent Gaffney, ”för det finns få ostörda platser på land som erbjuder samma möjlighet att undersöka flera tusen år gamla landskap på samma sätt som Doggerland gör”.
Trots att det numera står klart hur landskapet såg ut, när Doggerland låg ovan vatten ruvar det sjunkna landet fortfarande på att ouppklarat mysterium: människorna.
De sista bitarna saknas
Fynd visar att delar av Doggerland var bebodda av neandertalare långt innan jägarna och samlarna kom dit. Utanför Nederländernas kust har man i samband med sandsugning fått upp bland annat redskap och ben från neandertalare, som använde Doggerland som jaktområde för cirka 45 000 år sedan.
Neandertalarna dog ut i Europa för omkring 40 000 år sedan, och deras jaktmarker togs över av Homo sapiens, som för cirka 12 000 år sedan av allt att döma gjorde delar av Doggerland till sitt hem.
Enligt forskarna levde jägarna och samlarna av att fånga vilda djur och de tillagade sin mat över öppen eld. De flyttade från boplats till boplats, beroende på var bytesdjuren befann sig.
”Men det mesta av vår kunskap om jägare- och samlaresamhället har vi från andra platser i Europa, till exempel Maglemose i Danmark”, säger Vincent Gaffney med hänvisning till den så kallade maglemosekulturen, som är uppkallad efter fynd av cirka 10 000 år gamla boplatser på västra Själland.
För när det kommer till Doggerland står arkeologerna inför en svår utmaning: området de ska undersöka ligger på havets botten, och därför kan de inte använda sig av sina vanliga arbetsmetoder.
Fynd vittnar om ett sjunket Europa
Mammutkäke
Gång efter annan har Nordsjöns fiskare funnit rester av mammutar i havet. Till fiskarnas fynd hör i synnerhet käkar med mammuttänder – det mest oförgängliga materialet på djuret.
DegImages/Imageselect
Harpunspetsar
I Nederländerna suger myndigheterna ofta upp sand från Nordsjön för att förstärka kusterna. Vid sådana tillfällen har harpuner av ben dykt upp. De har tillverkats av jägare för cirka 10 000 år sedan.
Rijksmuseum van Oudheden
Verktyg
Olika slags verktyg av horn har också fiskats upp ur Nordsjön. Detta verktyg har sannolikt suttit på ett träskaft och kan ha använts som hammare eller hacka.
Rijksmuseum van Oudheden
Människokäke
År 2015 dök denna människokäke upp i sand från Nordsjön. Käken är cirka 9 000 år gammal, och att visdomstanden ännu inte brutit fram visar att käken tillhörde en cirka femton år gammal person.
Rijksmuseum van Oudheden
”Många av de föremål som skulle kunna berätta något om de jägare och samlare som levde i Doggerland, har helt enkelt ruttnat bort i vattnet eller svepts bort med strömmarna. Men vi skulle väldigt gärna vilja veta var människorna slog läger, var de jagade, och hur de klarade sig genom årstidsväxlingarna och i det allt varmare klimatet”, säger Vincent Gaffney.
Därför är Vincent Gaffney tillsammans med arkeologer från hela England just nu igång med ett projekt, som ska undersöka dna från Doggerland. Forskarnas mål är att ta prover djupt nere under havsbottnen i jakten på pollen, insektsrester och ben, som kan dna-analyseras och på så sätt hjälpa till att kartlägga Doggerlands djur- och växtliv.
”Vi kan aldrig uppnå samma resultat som om vi undersökte ett område på land, men vi ska nog hitta de svar vi letar efter.” Vincent Gaffney, professor i arkeologi.
Förhoppningen är att undersökningarna ska visa var det är mest meningsfullt att leta efter spår av doggerlänningarna. År 2019 fann forskarna resterna av en hammare av flinta på Nordsjöns botten. Den har med största sannolikhet använts som verktyg av jägarna och samlarna i Doggerland.
Nederländska fiskare och fossiljägare har dessutom hittat jaktredskap och ben från människor långt ute i Nordsjön. Fynden gör att arkeologerna hoppas kunna göra fler liknande fynd och därmed kunna fylla i de sista delarna av bilden av jägarna på den försvunna kontinenten.
”Vi kan aldrig uppnå samma resultat som om vi undersökte ett område på land, men vi ska nog hitta de svar vi letar efter”, säger Vincent Gaffney.
Doggerland försvann
De klimatförändringar som på sin tid gjorde Doggerland till ett paradis för djur och människor gjorde till slut området obeboeligt igen, för i takt med att isarna smälte steg havet allt mer, och de frodiga områdena sjönk för varje år allt djupare ner i havet.
Det hela skedde gradvis, men när det gick som fortast steg vattnet med två meter per århundrade. Till slut var stora delar av Doggerland så översvämmade att de var obeboeliga. Djuren sökte sig söderut eller högre upp i landet för att hitta nya betesmarker, och människorna följde efter.
När de enorma mängderna berg för 8 150 år sedan slet sig loss från Norges kust i det som betecknas som Storeggaskredet, och utlöste en tsunami genom Nordsjön, hade Doggerland krympt till en endast 1 000 kvadratkilometer stor ö – lite mindre än Öland. Doggerön, som forskarna kallar den, samt ett antal mindre öar träffades med full kraft av tsunamin.
Doggerlands öde påminner om de legender som antikens greker berättade om Atlantis.
Var Doggerland inspirationen till Atlantis?
Legenden om staden Atlantis som begravdes på havets botten är välkänd. Hittills har man emellertid inte lyckats slå fast var den försvunna staden låg.
En hypotes – som lanserats av bland andra den italienske författaren Felice Vinci – hävdar emellertid att den grekiske filosofen Platon, som är den förste som beskrev Atlantis, fick inspiration till historien från Doggerland. Atlantis och Doggerland har nämligen flera gemensamma drag:
Både Doggerland och Atlantis försvann i ett upprört hav. Platon beskrev dessutom Atlantis som en ”vidsträckt slätt”, precis som Doggerland beskrivs av dagens forskare.
Det stora elefantdjuret mammuten levde i många tusen år i Doggerland. Det stämmer med Platons beskrivning av Atlantis som en plats med massor av gräs åt alla djur: ”På så sätt fanns det även tillräckligt till elefanterna, som var störst, och de som satte i sig störst mängd.”
År 2018 hittade Vincent Gaffney sten och krossade musselskal från flodvågen i ett sedimentprov från havsbottnen utanför sydöstra England. Området var då en överlevande rest av Doggerland, men provet visade att tsunamin i dalområdena nådde mer än fyra mil in i landet.
”Redan på den tiden visste man att när vattnet drar sig tillbaka, som det gör innan en flodvåg når fram, så ska man lägga benen på ryggen. Men om de som bodde längs de engelska kusterna hann göra det kan vi inte veta”, säger Vincent Gaffney.
Han anser att det är oklart om det vid den tidpunkten levde människor på Doggerön. Om så var fallet kan de ha överlevt om de lyckades ta sig högre upp i terrängen. Enligt Gaffney slukades Doggerön av det stigande havet omkring 600 år efter flodvågen. Kvar fanns endast en havsyta utan minsta spår av det landskap som i flera tusen år hade utgjort ramen runt en hel civilisation.
”Ekosystemen förändrades fullkomligt, och det gjorde även Europas form”, säger Vincent Gaffney. ”När Doggerland försvann uppstod den moderna världen.”