I den nya Netflix-serien ”Ancient Apocalypse” (Förhistorisk apokalyps) riktar den 72-årige journalisten Graham Hancock ett frontalangrepp mot ”mainstream”-arkeologer, -geologer och -historiker.
Han betraktar dem som en sammansvärjning av trångsynta småpåvar, oförmögna att förstå betydelsen av de fynd som han kopplar ihop till en sensationell helhet.
I flera böcker – och nu även i en tv-serie – har Graham Hancock försökt påvisa att världen under den senaste istiden styrdes av en global civilisation, som hade nått en väldigt hög tekniskt och kulturell utvecklingsnivå. När den senaste istiden tog slut för omkring 12 000 år sedan gick denna civilisation under. Havsnivån steg nämligen drygt 120 meter, när det gigantiska istäcket smälte och översvämmade alla civilisationens skapelser.
Men Graham Hancock antar att det fanns överlevande efter den globala katastrofen. Det var dessa överlevande som gav skjuts åt forntidens stora civilisationer. Graham Hancock anser att till exempel kulturerna i Mesopotamien och Egypten aldrig hade kunnat utveckla jordbruk, skriftspråk, astronomi och byggtekniker utan hjälp av de kunskaper som de högt utvecklade överlevarna kunde bistå med.
”Kanske den extremt defensiva, arroganta och nedlåtande attityden inom mainstream-forskningen hindrar oss från att överväga denna möjlighet”, som han säger i första avsnittet av ”Ancient Apocalypse”.

Sjuttiotvåårige Graham Hancock har arbetat som journalist på flera brittiska tidningar, men han fick en uppenbarelse, när han såg den turkiske amiralen Piri Reis världskarta. På kartan från 1513 tyckte Hancock sig se avbildningar av bland annat Antarktis kust – 300 år innan den ryske upptäcktsresanden Fabian Gottlieb von Bellingshausen år 1820 officiellt upptäckte världsdelen.
Den farligaste serien på Netflix
Netlix-serien har de senaste veckorna haft flera miljoner tittare, som troligen hör talas om den försvunna istidscivilisationen för första gången – och kanske undrar varför forskarvärlden ignorerar Graham Hancocks upptäckter.
Sanningen är emellertid snarare att Hancock konsekvent ignorerar forskningen. De flesta arkeologiska fynd som han lyfter fram är noggrant undersökta sedan länge, och den brittiska dagstidningen The Guardian har gått så långt som att kalla Hancocks åtta avsnitt för ”den farligaste serien på Netflix”.
Java: Gunung Padang

Klippblocken ligger huller om buller i Gunung Padang.
En okänd civilisation på Java?
Koordinater: 6° 59′ 36.5″ S, 107° 3′ 22.96″ Ö
På östra Java finns det första av Graham Hancocks mysterier, Gunung Padang, som i hans ögon vederlägger arkeologernas uppfattning av människans utveckling.
Han anser att de stora klippstyckena måste ha placerats där av mänskliga händer – av en avancerad kultur, som den etablerade forskningen vägrar att erkänna.
Vid ett första ögonkast ser Gunang Padang ut som en fästning eller ett tempelområde som raserats. De stora stenblocken ligger omkullvälta, men ändå i någon form av ordning på toppen av ett 880 meter högt berg.
Keramikskärvor som hittats i området kan dateras till åren kring vår tideräknings början. Stensättningarna är troligen från 500–700-talet.
Dessa dateringar bestrids av bland andra den indonesiske geologen Danny Hilman Natawidjaja, som hävdar att stensättningarna är 9 000 till 20 000 år gamla, och att de står ovanpå en gammal pyramid.
Alla andra forskare påpekar att det inte är en pyramid utan en slocknad vulkan.
Mexiko: Pyramiden i Cholula

Aztekerna dolde sin väldiga pyramid i Cholula under en hög kulle.
Hjälp med pyramiderna
Koordinater: 19° 3′ 27″ N, 98° 18′ 7″ V
I andra avsnittet av ”Ancient Apocalypse” tar Graham Hancock med oss till pyramiden i Cholula, knappt tio mil öster om Mexico City.
Med en 400 gånger 400 meter stor bas är pyramiden världens största. Trots det lyckades aztekerna täcka den med jord och dölja den, när de spanska conquistadorerna närmade sig i början av 1500-talet. Senare byggde spanjorerna en kyrka ovanpå den dolda pyramiden – utan att känna till att det under den katolskt vigda jorden dolde sig åtta lager av hedniska pyramider.
Graham Hancock vet mycket väl att den gigantiska pyramidruinen omöjligt kan härledas 12 000–13 000 år bakåt i tiden till den senaste istiden. I stället klamrar han sig fast vid ett halmstrå i form av en myt från regionen:
En mytisk berättelse om en främling, som anlände på en båt dragen av ormar, blir i avsnittet om pyramiden i Cholula det närmaste Graham Hancock kommer en ”smoking gun” som kan ge stöd åt hans teori.
Hancock tolkar nämligen denna myt om en främling med ett långt skägg bokstavligt och är snubblande nära att hävda att det var den försvunna istidscivilisationen som för cirka 11 800 år sedan gav skjuts åt de sydamerikanska kulturerna.
Malta: Megalittemplen

Stenålderns malteser använde 20 till 30 ton tunga stenar för att bygga Ġgantija-templet.
Neandertalarnas snilledrag?
Koordinater: 36° 2′ 49.83″ N, 14° 16′ 8.3″ Ö
Malta är inte mer än hälften så stor som staden Chicago i USA. Trots det hyser ön i Medelhavet mer än tjugo tempel uppförda under stenåldern. Det första och största är Ġgantija, som forskarna har daterat till cirka 3 800 år före Kristus.
Graham Hancock hävdar att templen kan härledas till den senaste istiden. Han anser nämligen att det är osannolikt att malteserna skulle ha lyckats bygga ett jättelikt tempel bestående av 20 ton tunga stenar. Ur-malteserna måste ha fått hjälp från överlevande från istiden.
Graham Hancock pekar på fyndet av ett par förmodade neandertaltänder. Fyndet visar att det funnits medlemmar av släktet Homo på Malta redan för cirka 30 000 år sedan – även om neandertalare inte är kända för att bygga hus av sten – endast av mammutben.
Dessutom lägger Hancock stor vikt vid att istidscivilisationen nådde torrskodd till Malta. Malta var nämligen landfast med Sicilien före den senaste istiden. I det avseendet ger oceanograferna honom rätt: På en del håll är vattendjupet i farvattnet mellan Malta och Sicilien endast 90 meter.
Men Graham Hancocks påstående strider mot det föregående avsnittet, då han berättade att civilisationsgrundarna kom seglande till Mexiko i en båt dragen av ormar.
Karibien: Bimini Road

De platta stenarna ligger i havet utanför Bahamas och bildar enligt Graham Hancock en väg.
En stenlagd väg under vattnet?
Koordinater: 25° 46′ 1.08″ N, 79° 16′ 43.78″ V
I havet utanför ön Bimini i Bahamas ligger ett antal fyrkantiga och platta stenar.
Graham Hancock betraktar dem som resterna av en konstgjord, stenlagd väg, som anlagts av en okänd civilisation innan havet steg efter den senaste istiden för nästan 12 000 år sedan. En väg som kanske ledde till Atlantis, och som består av bearbetade, upp till tolv meter långa stenplattor. ”Vägen” ligger i dag under fem meter vatten.
Bland geologer råder det enighet om att stenarna är så kallade beachrocks – klippstycken som bildas av sediment på tropiska och subtropiska stränder.
De kuddliknande formationerna bildas av sten och sand, men det har även hittats exempel på beachrocks med inslag av plastavfall.
Att stenarna ser ut som om de formats av människohänder är en av naturens nycker. Geologer har ett namn för den typen av ”falska mänskliga artefakter” – de kallas geofakter.
Turkiet: Göbekli Tepe

De väldiga pelarna i Göbekli Tepe pryds av djurmotiv och tecken.
En vaning i en tidskapsel?
Koordinater: 37° 13′ 22.81″ N, 38° 55′ 20.51″
Göbekli Tepe i Turkiet betraktas i dag som världens äldsta kultbebyggelse och anses vara 12 000 år gammal, en tid då områdets stenåldersbefolkning levde som jägare och samlare.
Någon gång under historiens gång har Göbekli Tepe täckts med jord och glömts bort. Utgrävningarna av templet på den anatoliska högslätten inleddes först 1994, och endast ett mindre område har grävts ut helt. Dessutom har flera liknande högar upptäckts i närheten. Dessa högar innehåller flera större, runda rum med upp till 20 ton tunga T-formade pelare dekorerade med tecken och djur.
De många symbolerna i Göbekli Tepe kopplar Graham Hancock till den avancerade istidscivilisationen. Han betraktar Göbekli Tepe som en tidskapsel med ett meddelade från stenåldersfolket till oss: Ett meddelande om vilka katastrofer som väntar oss från himlen i form av förödande meteorer.
Forskare betraktar templen som kultplatser, där människor samlades för offerfester. Men de grubblar fortfarande på hur det kom sig att stenåldersfolket började bygga tempel så tidigt i historien.

Pelare 43 i Göbekli Tepe, även kallad ”gamstenen" på grund av den avbildning av en fågel som påminner om en gam.
Graham Hancock-metoden
Med stöd från en så kallad astroarkeolog, Michael Sweatman, presenterar Graham Hancock i detta avsnitt en sensationell teori om Göbekli Tepe. Följ hans tankar här.
Pelare nummer 43 i Göbekli Tepe är oerhört rikt dekorerad med inristade djur och andra tecken.
Graham Hancock ger sitt helhjärtade stöd åt Michael Sweatmans teori att tecknen på pelare 43 är en avbildning av en väldigt specifik stjärnkonstellation. Denna konstellation var en gång i tiden synlig på himlen. Men endast fram till 1000 år innan Göbekli Tepe uppstod, eller mer precist mellan 10900 och 10 800 före Kristus.
Genom denna bakåträkning i tiden lyckas Hancock etablera en möjlig kontakt mellan de kunniga människorna från istidscivilisationen och folket i Göbekli Tepe.
Plötsligt är vi därmed även tillbaka i yngre dryas (ca 10900–9600 f.Kr), som är en period i slutet av den senaste istiden, då temperaturen sjönk dramatiskt. Det blev så kallt att somliga i dag anser att mänskligheten riskerade att dö ut.
Hancock tar därefter i sin argumentation ett kliv fram till Göbekli Tepes sista tid. Bebyggelsen förstördes nämligen inte utan täcktes omsorgsfullt över.
Graham Hancock anser därför att Göbekli Tepe kan vara en varning till framtiden om hur illa det kan gå.
I förbifarten har han under ett besök i granntemplet Karahan Tepe fått syn på några figurer i långa koftor, som påminner honom om liknande figurer som han har observerat i Mexiko. Därför antyder Hancock att figurerna kan vara avbildningar av de istidsmänniskor som har tänkt ut tidskapseln och skickat varningen från Göbekli Tepe till oss.
Graham Hancocks spekulativa indiciekedja slutar bland Göbekli Tepes ruiner. Om du accepterar den eller inte är upp till dig.
USA: Poverty Point & Serpent Mound

På Serpent Mound ringlar sig en över 400 meter lång orm.
Astronomiska observatorier?
Koordinater: 32° 38′ 14.99″ N, 91° 24′ 25.9″ V
og 39° 1′ 0″ N, 83° 26′ 0″ V
I detta avsnitt möter Graham Hancock för första gången motstånd, när han besöker två förhistoriska fyndplatser i Nordamerika: Poverty Point i delstaten Louisiana och Serpent Mound i delstaten Ohio.
Poverty Point består av bland annat flera konstgjorda jordhögar samt en amfiteaterliknande halvcirkel omgiven av välvda vallar. Hela anläggningen omfattar cirka 163 hektar (motsvarande 228 fotbollsplaner).
Serpent Mound är en 411 meter lång avbildning av en orm, som slingrar sig uppför en kulle.
Forskarna vet väldigt lite om vilken funktion de båda anläggningarna haft. Somliga talar om Poverty Point som en kultplats, andra anser att det kan ha varit en handelsplats. Ormen i Serpents Mound är orienterad mot solens placering vid solstånden, så kanske har höjden haft en astronomisk funktion.
Dateringen av båda platserna är osäker. Att de bättrats på eller täckts av andra byggnader under flera hundra år gör inte saken enklare. Den äldsta dateringen placerar Poverty Point ett par tusen år före Kristus. För Serpents Mounds del är det 100–300 före Kristus.
Graham Hancock nöjer sig inte med de dateringarna. I en intervju med en anställd vid nationalmonumentet presenterar han sina teorier om Poverty Points orientering mot himlen.
Den anställde avvisar inte idén. Artigt – och i enlighet med god vetenskaplig praxis, när de arkeologiska lämningarna inte ger något tydligt svar – säger han:
”Det vet vi inget om ännu.”
Vid nästa anhalt, Serpent Mound, har den myndighet som administrerar området valt att inte delta i serien. I ett skriftligt svar skriver myndigheten: ”Programledaren förespråkar en teori som inte överensstämmer med vad vi anser är sanningen om Serpent Mound.”
Turkiet: Derinkuyu

Derinkuyu är bara en av Turkiets underjordiska städer. Hittills har 36 sådana hittats.
En underjordisk bunker?
Koordinater: 38° 22′ 24.6″ N, 34° 44′ 6.36″ Ö
”Vad jag föreslår är att vi erkänner att något som vi skulle betrakta som en avancerad civilisation existerade under istiden”, säger Graham Hancock i inledningen till sjunde avsnittet av ”Ancient Apocalypse".
”Jag påstår inte att de flög till månen, men att de var väldigt, väldigt, väldigt avancerade, när det gällde vetenskapliga insikter.”
Hancock ägnar sig åt sitt resonemang medan han sitter i en jeep på väg till den underjordiska staden Derinkuyu i den turkiska regionen Kappadokien.
”Det är en överlevnadsbunker djupt nere under marken!”
Hancock hävdar att vetenskapen inte har någon förklaring på varför flera tusen människor inrättade en stad under jorden – han anser att bebyggelsen i sig själv rymmer svaret:
Invånarna i den underjordiska staden ville antingen skydda sig mot de meteorer som representanter för den försvunna istidscivilisationen hade varnat dem för. Eller så var staden en tillflyktsort under den fimbulvinter som ska ha inträffat efter naturkatastrofen.
USA: Channeled Scablands

Channeled Scablands i nordvästra USA har enligt Graham Hancocks åsikt härjats, när en gigantisk smältvattensjö översvämmade området på några dagar eller veckor.
Den stora, förödande katastrofen?
Koordinater: 47° 34′ 38″ N, 119° 24′ 5.93″ V
I sista avsnittet kopplar Graham Hancock samman sina argument från de sju föregående avsnitten och presenterar en förklaring på vad som hände med den mystiska istidskulturen. I gamla myter finner han beskrivningar av enorma översvämningar som slog ut människornas samhällen.
I nordvästra hörnet av USA hittar han spåren efter en gigantisk smältvattensjö, som pressade sig genom landskapet – området Channeled Scablands. Nära gränsen till Mexiko, i Murray Springs, hittar han spår efter den katastrof som utlöste översvämningen.
Dessa argument får du som tittare själv ta ställning till. Och kanske även notera hur selektivt Graham Hancock återger ”mainstream academias” forskningsresultat och hur han bygger sina egna ”bevis” på ett antal forntidsmyter, utvalda fynd och hemmasnickrade observationer.
Bilderna av de arkeologiska och geologiska fyndplatserna är seriens största förtjänst. Graham Hancock reser runt i hela världen och besöker platser som få känner till. Och han gör det med ett professionellt filmteam utrustat med drönare. Till det ska läggas en symfoniorkester som åstadkommer ljudmässiga utropstecken efter alla Hancocks påståenden.
Att serien är oerhört tjusigt producerad gör emellertid inte att det som påstås i den nödvändigtvis är sant. Graham Hancock njuter uppenbart av sin roll som bråkstake i forskningsvärlden. Hans trovärdighet är en helt annan sak.