(Artikeln publicerades första gången 2018)
Hålet i kraniet är stort som en golfboll och för forskarna är det uppenbart: Den unge man som för 3200 år sedan fick skallen krossad av en klubba i en floddal i norra Tyskland dog på fläcken.
”Det är en hemsk fraktur”, säger arkeologen Detlef Jantzen eftertänksamt, medan han pekar på det gapande hålet i ynglingens pannben – omkring fem centimeter ovanför vänster ögonbryn.
Vi befinner oss 15 kilometer norr om staden Schwerin i den nordtyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern.
Här ligger delstatens kulturarvsmyndighet, där tusentals ben från Tysklands kanske mest gåtfulla forntidsslag ligger bevarade. Staplade på hyllor och långa, vita bord ligger minst 70 kranier samt otaliga revben, lårben och ryggkotor.
”Totalt har vi hittat omkring 12000 ben”, förklarar Detlef Jantzen och lyfter upp ett av revbenen från bordet.
Nära benets mitt syns ett tydligt hack:
“Skadan är från en kniv. Personen måste ha blivit huggen under slaget”.
De många benen härrör från ett okänt slag, som ägde rum vid den nordtyska floden Tollense kring år 1250 före Kristus.
Då drabbade två stora grupper män – kanske flera tusen – samman. Beväpnade med en imponerande arsenal av vapen av flinta, trä och brons inledde de rena rama våldsorgien.
Pilar borrade sig in i kroppar, spjut slet sönder ben, och träklubbor krossade kranier.
När slaget var över låg det flera hundra lik längs floden och med tiden försvann de ned i den våta, sanka jorden, som slukade inte enbart de döda utan även minnet av det brutala slaget.
Slagfältet vid Tollense är enligt forskarna det tidigaste arkeologiska beviset för organiserad strid i stor skala inte enbart i Nordeuropa utan i hela världen.
Fyndet har tvingat forskarna att fullkomligt revidera den tidigare uppfattningen om bronsåldern norr om Alperna.
”Det kom som en chock. Tollense är helt unikt”, konstaterar Detlef Jantzen, som har varit en av de ledande krafterna bakom utgrävningarna.
Arkeologen Detlef Jantzen visar upp ett utgrävt kranium – genomborrat av en pilspets.
Flera tusen man stred
Forskarna fick nys om floddalens hemlighet, när en amatörarkeolog år 1996 upptäckte ett överarmsben, som stack upp ur leran i flodstranden. Djupt inbäddad i benets ena ände satt en pilspets av flinta.
Fyndet fick arkeologerna att göra ett antal provutgrävningar, som avslöjade fler ben samt en välbevarad träklubba med samma form som ett basebollträ. År 2009 inledde arkeologerna därför en riktig utgrävning.
Under de följande sex åren grävde de ut skelettdelar, vapen och smyckesdetaljer från ett stort, men för vetenskapen fullständigt okänt slag.
Bland fynden finns det omkring femtio pilspetsar av brons och tio av flinta. Som jämförelse kan nämnas att arkeologerna i resten av Mecklenburg-Vorpommern hittat totalt endast cirka trettio pilspetsar av brons.
I Tollense fann forskarna dessutom dolkar, spjutspetsar, yxhuvuden, svärd och två klubbor av trä. Kol 14-dateringar visar entydigt att ben och trä härrör från cirka år 1250 före Kristus.
De många benbitarna låg huller om buller på en nästan två kilometer lång sträcka längs flodens västra sida. Än så länge har forskarna identifierat ca 130 individer. Alla är män – de yngsta var omkring 13–14 år, när de dog, medan de allra flesta var i tjugoårsåldern.
Allt tyder emellertid på att antalet döda är betydligt större, för hittills har arkeologerna grävt ut endast omkring 460 kvadratmeter, eller tio procent av slagfältet.
Enligt Detlef Jantzen betyder det att flodstranden potentiellt kan dölja ytterligare 700 skelett.
”Och om vi antar att omkring 20 procent av de som deltog i slaget stupade, så har det sammanlagda antalet deltagare kanske uppgått till runt 4000!”
Det är ett anmärkningsvärt stort antal, eftersom norra Tyskland under bronsåldern var väldigt glesbefolkat.
Enligt forskarna levde endast omkring 3–5 personer per kvadratkilometer. De som deltog i striden måste alltså ha kommit till Tollense från ett enormt område, vilket gör slaget ännu gåtfullare.
Nordeuropa låg i mörker
De närmare omständigheterna kring konflikten är svåra för forskarna att utröna. Bronsålderns stora civilisationer i Mellanöstern och Grekland lämnade efter sig en uppsjö av arkeologiska spår och i en del fall även skriftliga källor.
Till exempel skröt farao Ramses II på flera av sina tempel om sin stora seger över hettiterna i det berömda slaget vid Kadesh, som utkämpades omkring år 1275 före Kristus.
Slaget har utan tvekan ägt rum, eftersom det även nämns i hettitiska källor (som hävdar att Ramses förlorade). Ingen har dock hittat vare sig vapen eller skelett från striden.
Bronsålderns nordeuropéer hade till skillnad från de stora kulturerna i söder inget skriftsystem, och eventuella muntliga berättelser om striden vid Tollensefloden har aldrig nedtecknats.
”Så här är det precis omvänt: Vi har arkeologiska bevis för ett slag, men inga beskrivningar”, förklarar Jantzen.
Enligt arkeologen har många forskare antagit att den nordeuropeiska bronsåldern präglades av fredlig samexistens, samhandel och rikedom.
Visserligen innehåller gravhögarna från perioden vapen som bronssvärd, spjut och yxor, men forskarna har utgått från att dessa var huvudsakligen statussymboler.
Sedan dök Tollensefyndet upp och krossade idealbilden av en tid, då krig ännu var något okänt.
”Det var en besvikelse, men samtidigt berikade det bilden, för jag tycker att det är två sidor av samma mynt. Å ena sidan har vi det goda livet med guld, handel och rika män och kvinnor. Å andra sidan har vi krig och våld”, förklarar Jantzen.
Den fråga som gnager forskarna är vad konflikten vid floden handlade om, och vilka de stridande parterna var?
Tyska arkeologer har grävt vid Tollenseflodens strand i sex år.
Långväga offer
Mycket tyder på att konflikten inte var en lokal konflikt mellan grannstammar. År 2017 kunde forskarna med hjälp av så kallade strontiumanalyser av ett antal av de uppgrävda benen avslöja att större delen av de döda inte kom från trakten.
Analysmetoden utnyttjar det faktum att både djur och människor genom mat och vatten tar upp strontiumisotoper från underjorden.
Isotoperna, som varierar i mängd från ett område till ett annat, anhopas i bland annat skelett, tänder och hår. Genom att analysera benen kan forskarna till exempel få reda på var den undersökta personen har vistats de sista tio åren av livet.
Undersökningarna av benen från Tollense visar att större delen av de döda inte levde till vardags i norra Tyskland. I stället kom de sannolikt från Sydtyskland och Centraleuropa – en resa på nästan hundra mil.
Fyndet har bland annat lett till spekulationer om att slaget utlöstes av en migrationsvåg söderifrån, som lokala folkslag i norr bestämde sig för att stoppa.
Det är nämligen ungefär samtidigt som den så kallade urnefältskulturen börjar sprida sig norrut från Balkanområdet.
Kulturen har fått sitt namn av att den kännetecknas av att de döda kremeras och att deras aska placeras i urnor.
Även om forskarna utifrån de förändrade begravningsmönstren kan se att urnefältskulturen spred sig norrut, behöver det enligt Detlef Jantzen inte nödvändigtvis bero på en folkvandring:
”Kultur kan mycket väl spridas utan att människor vandrar. Dessutom vore det en ganska märklig folkvandring, för vi har ju bara hittat män och inga kvinnor eller barn bland de döda”.
Detlef Jantzen fokuserar i stället på en upptäckt som arkeologerna gjorde under utgrävningarna – fyndet av en väg, som redan vid tiden för slaget var många hundra år gammal.
Mycket tyder på att krigarna utsattes för ett bakhåll. Se hur i galleriet nedan:
1. Handelskaravan utsattes för bakhåll
En av forskarnas teorier om slagfältet vid Tollense är att en stor handelskaravan från söder utsattes för ett bakhåll planerat av en fiende som visste att karavanen skulle passera just där. Forskarna understryker dock att det är endast ett av många tänkbara scenarier.
2. Karavanen attackeras
Oavsett om karavanen kom i båt eller till fots så blev den angripen nära den plats där man tror att det fanns en bro. Sannolikt inleddes attacken med ett pilregn.
3. De angripna flyr
Angreppet får männen i karavanen att fly norrut, där de möts av ännu fler fiender, som attackerar dem med bland annat spjut.
4. De sista huggs ned
Slaget slutar omkring en kilometer uppför floden, där de sista offren att döma av benfynden dödas av sina förföljare, som använder bland annat yxor.
Den gåtfulla vägen
Arkeologerna var i färd med att undersöka Tollenseflodens östra strand för att se om striderna hade rasat även på den sidan floden, när de gjorde det överraskande fyndet.
Vid den plats från vilken fyndlagret med mänskliga kvarlevor breder ut sig på flodens västra strand, fann de – i stället för ben – smala stockar på kors och tvärs i en cirka 2,5 meter bred remsa från flodstranden och vidare uppåt.
Under stockarna och längs sidorna låg stora stenar, som uppenbarligen hämtats från de kringliggande åkrarna. Ovanpå stenarna och stockarna låg ett lager av sand och jord. Det var resterna av en många tusen år gammal väg.
Utgrävningar visade att området kring vägen under bronsåldern var ett oframkomligt mossområde. Anläggandet av vägen gjorde det möjligt att korsa det sanka området utan att fastna eller gå ned sig.
Vägen ledde ned till flodens strand, där en bro förmodligen ledde över floden. Än så länge har arkeologerna emellertid inte funnit den plats där en potentiell bro kan ha korsat floden.
Undersökningar av det trä som använts i vägkonstruktionen visar att vägen anlades omkring 1900 år före Kristus – alltså nästan 700 år före slaget. Geomagnetiska undersökningar visar att vägen korsade floddalen och var omkring 120 meter lång.
Utgrävningarna visade även att vägen underhölls under alla åren, och att den sista större reparationen utfördes omkring år 1300 före Kristus – några decennier innan slaget utkämpades.
Fynden visar att någon i området kring floden har haft både den organisation och det tekniska kunnande som krävts för att bygga och underhålla vägen.
”Det är mycket fascinerande, för det är första gången vi stött på något sådant här i vårt område. Vem som stod bakom den vet vi emellertid inget om, för vi har inte hittat några boplatser i närheten”, förklarar Detlef Jantzen.
Han anser att vägen sannolikt har använts för att transportera de många handelsvaror som forskarna vet fraktades runt mellan södra och norra Europa under bronsåldern.
De personer som underhöll vägen har därför haft en styrkeposition, eftersom de har kunnat kontrollera både trafiken på land och uppför floden.
Vägens existens kan också förklara varför det blodiga slaget mellan de båda okända grupperna utkämpades på just den platsen.
Bakhåll vid flodstranden
Vägen genom mossområdet har utan tvekan varit välkänd i hela området. Om någon ville korsa floden, var det här den mest uppenbara platsen att göra det på.
Därför var det även det bästa stället att placera sig, om man ville hindra andra från att komma över till motsatta sidan. Enligt Detlef Jantzen är just det ett av de scenarier som forskarna för närvarande finner sannolikast:
”En grupp försökte korsa floddalen, men hejdades på ett eller annat sätt av den andra gruppen, varpå en synnerligen blodig strid bröt ut”.
Hypotesen stöds av det faktum att stora koncentrationer av vapen och ben har hittats nära den plats där en eventuell bro över floden kan ha stått.
De stridande grupperna tycks därefter ha förflyttat sig norrut längs den västra flodstranden till en plats där arkeologerna också har funnit rester från slaget.
Enligt Detlef Jantzen kan båda grupperna ha varit beväpnade och fullt medvetna om motpartens existens. Två styrkor har alltså enligt denna teori aktivt sökt en konfrontation.
En annan möjlighet är emellertid att den ena gruppen låg i bakhåll vid floden och inväntade den intet ont anande motpartens ankomst till den plats där de lättast kunde forcera floden och mossen. För en angripare var det en perfekt plats för ett bakhåll.
”Vi vet ju från fynden att en stor grupp unga män attackerades med en arsenal av olika vapen, och att många av dem dödades. Men vi vet inte så mycket om den vinnande sidan, bara om förlorarna. Vi vet inte ens om förlorarna var beväpnade”, förklarar Detlef Jantzen.
Att den förlorande gruppen kanske inte alls bestod av beväpnade krigare, får stöd av det faktum att inga av de uppgrävda skelettdelarna har spår efter läkta skador från andra slag.
Det skulle man annars kunna förvänta, om det rört sig om krigare, som deltagit i många strider. Åtta av männen hade dock märken på kranierna, som tyder på att de tidigare träffats av klubbor – skador som de överlevde. De har å andra sidan inga läkta skador efter vassa vapen.
Forskarna funderar därför på om de döda kan ha tillhört en helt annan grupp, resande handelsmän, som man vet reste vida omkring under bronsåldern.
Offren var vana att vandra långt
När experter undersökte de dödas skelett upptäckte de att många av dem delade samma särdrag: Deras lårben var påfallande kraftiga, vilket är ett tecken på att männen var mycket aktiva. Skelettet växer sig nämligen tjockare, ju mer benen används.
”Av belastningsmönstren att döma har männen rört sig mycket. De har med andra ord vandrat ofta – kanske över långa avstånd”, förklarar Detlef Jantzen.
Samtidigt visar undersökningar av männens överkroppar att de inte var speciellt starka och muskulösa.
Å andra sidan visar deras ryggkotor tecken på slitage, som tyder på att de ofta har burit på tunga packningar. Dessa särdrag kan enligt Detlef Jantzen bero på att männen ingick i en stor handelskaravan, som transporterade varor genom Europa.
Det kan även förklara varför forskarna bland de många skelettdelarna fann ben från fem hästar, som möjligen har använts för att transportera de tyngsta varorna.
Forskarna känner inte till särskilt mycket om bronsålderns varutransporter, men de vet med säkerhet att bland annat brons och guld fraktades från söder upp norrut, och att nordeuropéerna betalade med bland annat den eftertraktade bärnstenen, som fanns i stora mängder i Norden.
Det är därför inte osannolikt att de värdefulla varorna transporterades i karavaner med många deltagare, som längs vägen så att säga klev på och av karavanen efter behov.
Om de döda vid Tollensefloden var deltagare i en sådan karavan, som överfölls, kan det enligt Detlef Jantzen förklara varför offren ser ut att komma från många olika regioner av Europa.
Det förklarar också skadorna efter klubbslag, eftersom det säkert inte har hört till ovanligheterna att karavaner med dyrbara laster attackerades av smågrupper.
Kanske var det precis vad som inträffade för 3200 år sedan vid Tollensefloden, bortsett från att angriparna den här gången var betydligt fler, bättre beväpnade och beredda att både mörda och lemlästa för att nå sitt mål.
Frågan är då vilka angriparna var?
Okända maktcentra
Enligt Detlef Jantzen är forskarnas kunskaper om bronsålderns invånare i området kring Tollensefloden begränsade.
Arkeologerna har nämligen inte hittat några boplatser, men å andra sidan har de grävt ut flera stora gravhögar med rikliga gravgåvor. Området tycks alltså ha haft något slags elit.
Med avseende på Tollenseslaget är den stora frågan enligt Detlef Jantzen vilka personer som kunde samla kanske åtskilliga tusen välbeväpnade män för det stora slaget:
”Vem har haft makten att skicka bud i landet med besked om att nu ska alla komma till Tollensefloden?”
Än så länge kan forskarna inte besvara den frågan. Enligt Jantzen måste de ansvariga haft ett enormt inflytande för att kunna samla så många krigare.
”Det motsvarar ju att man tömmer tjugo procent av dagens Mecklenburg-Vorpommern på unga män”.
Forskarna vet inte tillräckligt om dåtidens maktstrukturer för att kunna säga vem som stod bakom.
”Kanske var det de rika kvinnorna och männen från gravhögarna – vi vet inte”.
Slaget passar emellertid ihop med våldsamma händelser långt söderut. Under samma period går den mykenska civilisationen i Grekland nämligen under.
I dagens Turkiet besegras de starka hettiterna, medan egyptierna endast med nöd och näppe slår tillbaka en invasion av ett folkslag kallat ”havsfolket”.
Tollenseslaget kan alltså ha varit en del av en större omvälvning. Endast 50 år efter slaget började livet förändras radikalt i Nordeuropa, där befästa bosättningar blir normen. Kanske var slaget vid Tollense vändpunkten.