Älskat husdjur i djävulens tjänst
Katten har länge varit uppskattad både som sällskap och som nyttodjur. Men den har samtidigt förföljts, använts i magiska riter och setts som Satans verktyg. Följ med genom kattens historia!
En bondkatt med ungar på en skolplansch.
Falbkatten, alla huskatters anfader, strövar fortfarande runt fritt i Sydvästasien och Nordafrika.
När människor blev bönder för ungefär 10 000 år sedan lockades falbkatten av alla de läckra gnagare som flockades kring ladorna. Djuret blev så småningom mindre och fick längre tarmar för att anpassa sig till en diet av människans avfall. Det förlorade sin skygghet och accepterade mat och smekningar från tacksamma människor. Huskatten var född.
Det första belägget för att människan och huskatten verkligen levt tillsammans finns på Cypern i en 9 500 år gammal gravsättning. Här vilar en människa och en ung katt sida vid sida, båda vända mot väster.
Katten till Sverige 400 f Kr
Katten spreds runt hela Medelhavet till egyptier, greker och romare och vandrade så småningom vidare norrut till Sverige. Det första arkeologiska fyndet av vad man tror är en huskatt har hittats i Rasbo i Uppland och kan vara så gammalt som från 400-talet f Kr.
Helt säkra fynd av en katt kommer från en grav i Överbo i Västergötland. En förnäm kvinna som avled någon gång på 100-talet begravdes tillsammans med romerska lyxföremål och högstatusdjur som vinthundar och katter.
Omkring 600 år senare verkar människorna i Norrköpingstrakten ha offrat katter och andra djur till gudarna. Vid det här laget var katten vida spridd på gårdarna i södra och mellersta Sverige. Detta trots att den ännu inte var viktig som skadedjursbekämpare. De gnagare som hotade matförråden kunde än så länge hållas efter med hjälp av ormar, igelkottar, vesslor och hermeliner.
Hogni och Tovner drog Frejas vagn
I skrifter som nedtecknats om vikingatidens myter skymtar katten förbi. Fruktbarhetsgudinnan Freja hade katterna Hogni och Tovner som drog hennes vagn. Katternas ljudlösa gång förklarades med att bullret från deras tassar hade använts till att tvinna det rep som fjättrade Fenrisulven. När Tor besökte jättekungen Utgårdaloke hade Midgårdsormen tagit gestalt av en katt för att lura åskguden att försöka lyfta upp den.
Enligt Snorre Sturlasson dras gudinnan Frejas vagn av katterna Hogni och Tovner.
Katten var ett slags trickster, en övernaturlig gränsöverskridare som kunde vara både komisk och djävulsk. Hjältemodig var den däremot inte – i ett kväde om Helge Hundingsbane smädas en feg kung med att han är lika »orädd som kattens son«.
Vapen mot svartråttor och husmöss
Katten verkar tidigt hållits för sällskaps skull, man har funnit kattskelett i nordiska barngravar. Men på 900-talet blev katten viktigare som nyttodjur när den svarta råttan och så småningom även husmusen började vandra in i landet. Råttplågan blev så allvarlig att man efter kristendomens ankomst bad om den heliga Kakukillas hjälp.
Denna martyr hade, sades det, ätits upp levande av råttor och möss och var som helgon alla råtthatares främsta hjälpare.
Även mer praktiska åtgärder vidtogs mot skadedjuren, förmodligen fanns det redan på den här tiden kattgluggar så att råttorna inte skulle kunna känna sig säkra någonstans. Den som stal eller dödade någon annans katt fick böta och på varje fartyg måste det finnas en skeppskatt.
År 1305 omnämner en stadga vid Helgeandshuset i Uppsala att fattighjonen hade rätt att hålla sig med katt. Förmodligen för att slippa skadedjur – men man kan gott föreställa sig hur välkomna katterna var att värma de frusna hjonen under den kalla vintern. Värma sig gjorde man också med kattens skinn, det fanns kattfarmer där djuren skinnades vid lämplig ålder.
Trots den stora nytta man hade av djuret gjorde dess förmåga att yngla av sig att den togs för given och blev allt mindre värd.
"Katten tjänar sin fru"
De flesta folkliga föreställningar om katten nedtecknades på 1800-talet, men har äldre anor. Från medeltiden stammar ordspråket »Katten tjänar sin fru, hunden sin herre«. Det var husfruns uppgift att se till att katten trivdes och bringade lycka och välstånd till gården. Men kvinnans koppling till den trolska katten gjorde henne också sårbar för anklagelser om trolldom. »Ketta« var ett skällsord för häxa.
Den här bärnstensfigurinen hittades vid den vikingatida handelsplatsen Birka i Mälaren. Den är cirka tre centimeter lång och är den första bevarade avbildningen av en katt i Sverige. Den kan ha varit en leksak, men eftersom bärnsten var dyrt är det mer troligt att det rör sig om ett prydnadsföremål eller en spelpjäs.
Katten kunde dödas och grävas ner under ett nybyggt hus för att försäkra sig om lycka. Men det fanns också djurvänligare sätt. Ett visdomsord från 1700-talet lyder »När man flyttar in i ett hus skall man släppa en katt (svart bäst) för sig, så kommer alla olyckor på honom, och jag derifrån befriad«. Om katten följde med en när man lämnade gården i något ärende skulle företaget lyckas.
Katter användes i magi
Kattens kropp kunde användas både till läkedom och besvärjelser. På 1200-talet skrev en kanik i Roskilde att man kunde bota galenskap genom att binda fast en kluven, urtagen och ännu varm kattunge på den sjukes huvud. I Arboga år 1471 hamnade en kvinna inför rätta efter att ha använt katthjärna i en magisk brygd som skulle hjälpa henne att få den man hon åtrådde.
Ville man förstöra gårdslyckan för grannen skulle man binda fast en katt i dennes lada så att den svalt ihjäl. För att tjuvmjölka grannens kor kunde man skänka dem förtrollade kattungar.
Redan år 1233 hade påven stämplat alla svarta katter som djävulens tjänare och nere på kontintenten förföljdes katter på ett grymt vis. Men i Sverige kom de ganska lindrigt undan – även när häxraseriet härjade på 1600-talet.
Visserligen kunde katter vara bjäror (dragväsen) och djävulen i djurgestalt men det kunde också hundar, harar och getter vara. Bilden av häxan som åker till Blåkulla med en katt bakpå kvasten är en anakronism som skapades i slutet av 1800-talet.
Katten fick skulden för epidemier
De enda regelrätta förföljelserna av katter i Sverige skedde i samband med sjukdomsepidemier. Katter liksom hundar och andra kringströvande djur masslaktades som smittspridare. När katten var borta dansade pestråttorna på bordet.
Religiös fundamentalism gav så småningom vika för upplysning och Carl von Linné namngav skapelsen, så också katten som benämndes Felis catus. Men Linné hade inte mycket till övers för katten som han kallade för »commodast« (bekvämast) av alla djur. Ingen merit under detta nyttoinriktade tidevarv. Men när katten lämnade spisvärmen för att leka med musen fann Linné den »innocent« och värdig den himmelska saligheten.
På Josabeth Sjöbergs akvarell från 1874 sitter en katt och tvättar sig i köket. Till vänster om spisen står kattens matskål.
I Descartes anda betraktade man djur som själlösa maskiner och behandlade dem med likgiltig grymhet. Vid det kungliga hovet under 1700-talet lyssnade man på kattklaver, fastspända katter stacks med stift i svansen för att skrika i olika tonarter. De kungliga bevittnade också »experiment« där katter och andra djur kastades ner för vattenfall eller ner i gruvschakt.
Romantiken gick hårt åt katterna
Ännu grymmare och meningslösare djurförsök skulle komma att begås under 1800-talet. Upplysningstiden fann sin motrörelse i romantiken som svärmade för naturen och särskilt idealiserade småfåglar som nära nog gudomliga varelser. Den fågeljagande katten blev därför en grym dräpare. Jägarna var kattens huvudfiender.
Dessa ville att katter skulle få öronen avskurna och dödas om de strövade bort från huset. Men själva ansåg sig jägarna ha full rätt att skjuta fåglar och en lydig fågelhund var en prisvärd tjänare.
Att plåga och döda katter var »pojkstreck« som även vuxna män från överklassen roade sig med. Till och med de djurskyddssällskap som bildades under 1800-talet ogillade katter. Det var de nyttiga och behagliga djuren som skulle skyddas, rovdjur och rovfåglar kunde däremot utrotas.
I 1907 års fågelskyddslag fastslogs det att »katten är en stor förbrytare och speciellt syndar mot K M:jts nådiga förordning«.
Första kattutställningen 1871
Länge sågs ståndspersoner som älskade katter som konstiga original men i slutet av 1800-talet blev katten ett fashionabelt sällskapsdjur. En orsak var upptäckten av hur smittsamma sjukdomar spreds. Katten uppskattades som ett hygienskt djur medan hunden var smutsig och dessutom kunde bära på fruktad rabies.
Man sneglade på Paris där framstående konstnärer avbildade katter, och på London där den första kattutställningen hölls år 1871. Importen och uppfödningen av raskatter tog fart och år 1946 hölls den första svenska kattutställningen på Nalen i Stockholm. Uppåt 8 000 besökare köade för att beskåda raskatter från hela Skandinavien.
I våra dagar har intresset för exotiska raser lett till katter som är extremt beroende av mänsklig omsorg. Detta samtidigt som bondkatter ofta överges och tvingas överleva på egen tass – något som de oftast inte klarar. Katten har fått ett bättre rättsligt skydd men tillmäts fortfarande inte samma värde som hunden.
Publicerad i Populär Historia 2/2018