Alla hjärtans dag: Rosen som kärlekssymbol

Finns det någon historisk bakgrund till att just rosen är den blomma som ofta får symbolisera kärlek?

I "Venus födelse" symboliserar rosorna kärlek och fertilitet.

© Botticelli/Bridgeman/IBL

Svar Rosen är en av världens mest älskade blommor. Den har varit viktig i många kulturer som symbol för liv, skönhet, minne och mycket mer

under århundradenas lopp, men framförallt är den en symbol för kärlek.

Det är speciellt den röda rosen som symboliserar kärlek och i vår kultur har gjort så ända sedan antiken.

Vishnu fann hustrun i en ros

Man tror att den vilda rosen har sitt allra tidigaste ursprung i Kina. Där började man också odla rosorna för flera tusen år sedan, liksom i Persien och Indien. I stora delar av Asien är det dock oftast lotusen som står för kärlek, inte rosen.

Fast den hinduiska guden Vishnu fann faktiskt – enligt legenden – sin hustru Lakshmi inuti en jättelik ros med 108 stora blomblad och 1 008 små.

Och i Persien var rosen själva föremålet för kärlek. Det skrevs mängder med böcker och poetiska verk som lovprisade den, och ett vanligt tema var kärleken mellan rosen och näktergalen.

Några århundraden före vår tideräkning spred sig rosen till Europa och blev snabbt drottningen av blommor.

Vita rosor efter Afrodites droppar

I den grekiska mytologin var rosen gudinnan Afrodites blomma. Afrodite föddes ur havet och fördes till land stående på ett musselskal. Hon var ivrig att få uppleva jordisk kärlek och sprang upp på stranden på Cyperns sydvästra kust. Sjöskum föll från hennes kropp ner på marken och från varje droppe växte vita rosor upp.

Afrodite hade flera älskare, och en av dem var den vackre Adonis. En annan av hennes älskare, Ares, var svartsjuk och omvandlade sig under en jakt till ett vildsvin som dödade Adonis. När Afrodite skyndat dit och grät över Adonis blandade sig hennes tårar med hans blod och där dropparna föll växte röda rosor upp.

Älskaren sköter om rosorna i trädgården. Illustration från omkring år 1500 till en utgåva av det lyriska medeltidsverket Le roman de la rose.

© Bridgeman/IBL

Rosen blev Venus blomma

Romarna älskade också rosen och använde den i festliga sammanhang och religiösa ceremonier. De strödde rosor på golven, dekorerade väggar och statyer, utvann rosenolja och rosenvatten och såg alltid till att ha en krans av rosor på huvudet då de drack eftersom de trodde att rosen dämpade vinets verkan. De odlade själva och importerade enorma mängder rosor från Egypten.

För romarna var rosen från början en symbol för allvar, för att minnas de döda och för tystnad. När man ville hålla ett samtal eller möte hemligt hängde man en ros i taket eller ovanför dörren för att markera att det som sades där inne var hemligt, och än i dag använder vi uttrycket sub rosa i betydelsen »i förtroende«.

Men, i takt med att romarnas beundran för den grekiska kulturen ökade, överfördes också rosens symbolik till att även stå för kärlek och skönhet och så blev rosen Venus – alltså Afrodites romerska motsvarighet – blomma.

Symbol för jungfru Maria

För de tidiga kristna i Rom symboliserade rosen dekadens och osedlighet på grund av att den användes så mycket vid festligheter, men ganska snart tog man till sig rosen och gav den kristen symbolik.

Den blev speciellt en symbol för Jungfru Maria, för kyskhet och andlig kärlek och används överallt i den kristna konsten. Enligt den kristna traditionen uppstod den röda rosen då Kristi blod droppade ner på marken under korset.

"Le roman de la rose"

Under medeltiden befästes rosen som symbol för kärlek i alla dess former i både konst och litteratur. I början av 1200-talet påbörjades det stora lyriska verket Le roman de la rose som blev det mest spridda skönlitterära verket under medeltid och renässans.

Romanen är en allegori över kärleken och inleds med att en ung pojke får syn på en rosenknopp. Resten handlar sedan om hans sökande efter denna ros, det vill säga kärleken.

Många författare och konstnärer inspirerades av Le roman de la rose, och det var kanske här rosen som kärlekssymbol verkligen fick fäste
i vår kultur.

Publicerad i Populär Historia 7/2017