7 instrument som format musikens historia

1. Äldsta tonerna blåstes genom ihåliga ben

De sannolikt äldsta bevarade musikinstrumenten är flöjter av ben som påträffats på olika håll i Europa. De är från den senpaleolitiska perioden, för cirka 40 000 år sedan, när Homo sapiens börjat ta över från neander­talarna. Enligt den senaste forskningen lär en liten flöjt av fågelben som hittats i södra Tyskland vara den äldsta, daterad till omkring 43 000 f Kr.

I princip finns två typer av flöjter: kantflöjt, där tonen blåses an mot en kant i ena änden – som när man blåser i en flaska – och spaltflöjten, där tonen formas av en kant som är infattad i flöjtröret, typ blockflöjt eller lergök. Panflöjten består av en rad hopbuntade kantflöjter med olika tonhöjd.

Den tvärflöjt som brukas i dag är den yngsta av alla flöjtsorter. Den är kantblåst, men med munhålet på sidan. Från början hade den endast ett griphål och användes i militära sammanhang, där musikanten också förutsattes spela trumma med andra handen.

Men instrumentet förfinades med tiden och fick en rad klaffar som utökade tonomfånget. Flera av våra största kompositörer har skrivit verk för tvärflöjt, som blev instrumentet på modet under 1700-talet.

Kung Fredrik II av Preussen – med tillnamnet "den store" – är sannolikt en av våra mest kända flöjtister. Han komponerade också, men med mindre gott resultat.

2. Orgelns väg från gladiatorarenan

Den anspråkslösa panflöjten får betraktas som orgelns närmaste föregångare. Den lär ha kommit in i Europa från Kina på 300-talet f Kr och något hundratal år senare hör vi talas om en hydraulisk vattenorgel som konstruerades av Ktesibios från Alexandria. Orgeln användes av romarna för att förstärka dramatiken i gladiatorspelen.

Det tog lite tid för den kristna kyrkan att ta till sig detta "hedniska" instrument, men vid medeltidens slut var det gjort.

Kyrkorglarna blev alltmer avancerade med en mängd register av olika klangkaraktär som kunde göra ljudeffekter, allt från fågelsång till åsk­väder. Den orgel som Johann Sebastian Bach trakterade i Thomaskyrkan i Leipzig krävde en styrka av 5–10 flitigt trampande karlar för att förse den med luft.

I och med elkraften gavs orgeln ytterligare utvecklingsmöjligheter och 1935 uppfann Laurens Hammond den variant av elorgel som bär hans namn.

3. Harpans rötter 5000 år gamla

I Bibeln berättas om hur den israeliske kungen Sauls svårmod lättades när han fick höra toner från herdepojken Davids harpa. Troligen var det dock inte en harpa utan en kinnor, ett stränginstrument av typen lyra, som David spelade på.

Lyror av den typen fanns i ett flertal varianter tills de under medel­tiden började trängas ut av harpan. Men troligt är att båda dessa stränginstrument haft sitt ursprung i båg­harpan, som är belagd sedan 3000-­talet f Kr i Mesopotamien. Den spelas fortfarande i Afrika där den går under namnet "adungu".

Den imposanta gyllene harpa som vi ser i dagens symfoniorkestrar, har utvecklats sedan medel­tiden. Från början var den stämd utan halvtoner, men med tiden försågs den med allt fler strängar. I början av 1800-talet ­konstruerades pedalharpan, som gör det möjligt att höja en viss strängs tonhöjd med foten. Dagens konsertharpa har 46 strängar och sju pedaler.

4. Cristofori uppfann pianot

Pianot är ett av de få instru­ment som fak­tiskt har en namngiven uppfinnare. Han hette Bartolomeo Cristofori och arbe­tade som instrumentreparatör åt Ferdinand de' Medici, arvprins av Toscana.

De klaver som fanns före början av 1700-talet var i huvudsak spinetten och cembalon. På dessa frambringas tonerna av ett plektrum som knäpper på strängarna, respektive av en metalltunga som slår an.

Detta gör det svårt att spela med dynamik, det vill säga ömsom starkt och svagt. Men det lyckades Cristofori lösa när han år 1709 konstruerade sitt instrument som han kallade "un cimbalo piano et forte".

Knepet är att låta en filtklädd hammare studsa mot strängen när tangen­ten trycks ner. På så vis blir tonens styrka avhängig av den kraft med vilken tan­genten anslås.

Pianot har kommit att betraktas som virtuosinstru­men­tet framför andra, från det att lille Wolfgang Amadeus fraktades runt i Europa och förbluffade krönta huvuden med sin fingerfärdighet, via Franz Liszt som fick publiken att svimma, till dagens Lang Lang som tar ut svängarna med hårdrockarna Metallica.

Pianot hör dock inte bara hemma i konsertsalar utan har funnit sig tillrätta även i nöjeslokaler, som bordeller och lönnkrogar där jazzen föddes.

5. Gitarren utvecklades från vihuelan

Gitarren är ett vida spritt och populärt instrument, av en rad anledningar. Den är ytterst transportabel och enkel att snabbt få ljud i, jämfört med till exempel fiolen. Om man där­emot vill nå virtuositet på instrumentet krävs det åtskillig övning. Gitarren har också ett intressant förflutet, socialt sett.

Den "spanska" gitarr som de flesta tänker på, utformades så sent som i slutet av 1800-talet av byggaren Antonio de Torres. Bland föregångarna fanns det medeltida instrumentet gittern, samt den spanska vihuelan.

Från 1500-talet spreds gitarrens föregångare över världen i sällskap med europeiska sjömän och den har också åkt berg- och dalbana mellan samhällsklasserna. Från att ha varit omhuldad i de allra högsta hovkretsarna under 1600- och 1700-talet har den tidvis deklasserats till "piginstrument".

Under tidigt 1900-tal började gitarren användas inom Frälsningsarmén vilket inte förbättrade dess popularitet i världsligare sammanhang.

När rock’n’rollen slog igenom på 1950-talet fick gitarren status av ungdomsikon mycket tack vare dess elförstärkta variant, som hade utvecklats på 1940-talet.

Instrumentet återfinns i de flesta tänkbara genrer, var och en med sina virtuoser. Andrés Segovias begåvning gav den en plats inom den klassiska musiken, medan Django Reinhardt med flera gjorde den till ett förnämligt jazz­instrument. Inom rock och blues hittar vi namnkunniga gitarrister som B B King, Jimi Hendrix och Eric Clapton som bidragit till att hålla gitarrens popularitet vid liv.

6. Folkliga fioler blev violiner för virtuoser

Från början var fiolen, liksom sina föregångare fiddlan och rebecen, ett instrument som fick ackompanjera livets alla skiften, långt innan det fanns konsertsalar och ”klassisk” musik.

Den genomgick olika former med varierande antal strängar, men från 1500-talets mitt finns avbildningar av ett instrument som är slående likt dagens violin. Och violinens sociala anseende växte i takt med att den blev ett mer utvecklat instrument.

Den man som ibland kallas ”världens första fiolbyggare” hette Andrea Amati och var verksam i Cremona på 1500-talet. Det tycks vara något särskilt med den staden, för ett hundratal år senare byggdes där fantastiska instrument av Andrea Guarneri och Antonio Stradivari.

Ett antal av deras fioler finns kvar och betingar osannolika priser när de någon gång finns till salu. Den hittills dyraste är en violin av Guarneri som sålts för 16 miljoner dollar.

Violinen har sannerligen haft sina virtuoser. En av de första och största var Niccolò Paganini (1782–1840) som utvecklade spelteknik och repertoar till publikens förtjusning.

Det finns ju en hel familj av violiner i olika storlekar, samt också diverse intressanta lokala varianter som den norska Hardingfelan och träskofiolen från Skåne.

7. Dragspelet – älskat och hatat

År 1822 konstrue­rade den 17-årige berlinaren Friedrich Buschmann ett instrument som gav ljud ifrån sig när man pressade luft ur en bälg. Luften satte ett antal metalltungor i svängning och med knappar kunde man bestämma vilka som skulle ljuda.

Handäloine kallade han instrumentet, men det är ingen tvekan om att det var drag­spelet han uppfunnit.

Buschmanns uppfinning patenterades raskt av en firma i Wien som kallade instrumentet accordion och det blev snabbt populärt, till att börja med i borgerliga salonger, men det skulle inte dröja länge innan det fick sitt stora genombrott i industrialismens Europa.

Det spreds i billiga en- och tvåradiga varianter genom postorderkataloger och började på allvar konkurrera med spelmansfiolen som ackompanjemang till lördagsdansen.

I Sverige väckte detta oro hos folkmusikens vänner som såg dragspelet som ett hot mot den "riktiga" spelmansmusiken. Kompositören Hugo Alfvén ville hugga sönder alla dragspel och kasta dem i svinstian. Denna fientlighet mot dragspelet i mer "kulturella" kretsar har visat sig seglivad. Folkets kärlek har däremot inte sviktat.