Att något är fruktansvärt fel på Second Street i staden Fall River, Massachusetts, inser läkaren Seabury Bowen när han stannar sin hästdroska framför nr 92, familjen Bordens tvåvåningshus.
Bowen har sett mycket elände under sina år som läkare, men den här dagen – torsdagen den 4 augusti 1892 – väntar en syn som han aldrig kommer att glömma.
”Vad är på tok, Lizzie?” frågar Seabury Bowen när han klockan 11.15 kliver in genom husets ytterdörr och möter 32-åriga Lizzie Borden, som bor i huset tillsammans med sin far Andrew Borden och sin styvmor Abby Borden.
Lizzie förklarar att hon tror att hennes far har blivit knivhuggen. Hon har hittat honom på soffan i vardagsrummet med blod överallt, men hon har inte vågat undersöka fadern närmare.
”Det är fruktansvärt.” Läkaren Seabury Bowen efter att ha sett Andrew Bordens lik.
Doktor Bowen öppnar dörren till vardagsrummet. På soffan ligger mycket riktigt herr Borden, men läkaren känner inte igen sin patient. Bordens ansikte har förvandlats till en blodig klump av benbitar. Den 69-årige mannen är stendöd.
”Det är fruktansvärt”, konstaterar doktorn när han kommer ut i hallen där Lizzie Borden tröstas av grannarna och hembiträdet Bridget Sullivan.
Plötsligt inser hembiträdet och grannarna att ingen av dem har sett Abby Borden. De söker igenom huset och hittar den 64-åriga kvinnan i gästrummet på ovanvåningen ¬– dödad av flera hugg i bakhuvudet.
Det makabra dubbelmordet i Fall River blir ett av de mest omtalade brottsfallen i USA:s historia – inte bara på grund av hur fasansfullt dådet var, utan också för att fallet avslöjar vilka fördomar människor har när det gäller vem som kunde antas ligga bakom ett sådant bestialiskt brott.
Så när polisen meddelade namnet på den huvudmisstänkta slogs hela Amerika av häpnad.
Lizzies Bordens far var stenrik
Andrew Borden var en mycket förmögen man när han dog. Hans förmögenhet uppgick till över en halv miljon dollar – en enorm summa i en tid då en arbetare tjänade omkring 200 dollar per år.
Borden hade vuxit upp i fattigdom, men han byggde upp en affärsverksamhet med försäljning av trävaror, och med tiden blev han förmögen på fastighetsaffärer.
Pengarna höll han dock hårt i, och även om hans döttrar Lizzie och Emma, som var nio år äldre, fick tjusiga klänningar och pälsar, var flickorna trötta på att bo på Second Street när deras far hade råd med en villa i det fashionabla Hill District.
”Vad är det för fel på huset? Det duger gott åt mig”, svarade Borden när en vän frågade.
Men det var inte tillräckligt bra för Lizzie, som desperat ville kunna bjuda medlemmar av stadens överklass på middag i ett fashionabelt hem.
”Hennes fars ständiga vägran att bjuda in gäster gjorde henne arg”, sa Lizzies farbror.
Lizzie Bordens far hade blivit rik på att sälja fastigheter, men han levde sparsamt.
I staden skvallrades det om att Lizzie hade ett nonchalant förhållande till andras egendom. I vilket fall som helst försvann ofta varor från de butiker som Lizzie besökte. Butiksägarna kontaktade dock aldrig polisen – istället skickade de diskret en räkning till Andrew Borden, som villigt betalade för snatterierna.
Men när smycken försvann från styvmoderns rum tycks fadern ha fått nog. Efter det låste familjen praktiskt taget alla dörrar i huset – även de inre.
Utåt sett var Lizzie, som sommaren 1892 var den enda av de båda döttrarna som bodde kvar hemma, dock en trevlig flicka. Den 32-åriga ungmön arbetade som volontär i stadens kristna föreningar och undervisade även barn på söndagar
Utredare kom till huset
Under eftermiddagen den 4 augusti strömmade poliser till Second Street. Lizzie hade dragit sig tillbaka till sitt rum, så utredarna var tvungna att be henne att låsa upp dörren så att de kunde prata med henne.
Lizzie berättade att hennes far hade uträttat ärenden på morgonen. När han kom hem klockan 10.40 satt hon i köket och läste.
Kort därefter gick hon in i vardagsrummet och växlade några ord med honom innan hon gick ut till ladan på bakgården för att leta efter fiskeredskap.
När hon gick ut lämnade hon bakdörren på glänt, och när hon kom tillbaka 20 minuter senare märkte hon att bakdörren var mer öppen.
Strax därefter upptäckte Lizzie sin fars illa tilltygade kropp i soffan och ringde efter hembiträdet, som kom ner från sitt rum på vinden och rusade iväg för att hämta doktor Bowen.
Huset var en labyrint med lås överallt
Familjen Bordens hus var toppsäkrat med lås på alla ytterdörrar. Den förmögne Andrew Borden hade också moderniserat hemmet på ett sätt som gjorde det nästan omöjligt för en gärningsman att röra sig osedd i huset.
Svåröppnad ytterdörr
Andrew Borden var noga med att hålla huset låst. Låset till ytterdörren var så besvärligt att hembiträdet var tvungen att öppna det inifrån när han kom hem klockan 10.40 på morddagen.
Bakdörren var ingen möjlighet
Enligt Lizzie lämnade hon bakdörren på glänt när hon gick ut till ladan efter att hennes far hade kommit tillbaka. Men även om dörren släppte in en mördare förklarade det inte mordet på Abby Borden, som skedde en och en halv timme tidigare.
Sidodörren var alltid låst
Det krävdes en nyckel för att komma in i huset genom sidoingången. Dörren var alltid låst.
Huset var en labyrint
En renovering hade medfört att huset inte var helt logiskt inrett. För att komma till rummet där Abby dödades måste mördaren gå genom köket och vardagsrummet. Det var svårt att göra det utan att synas.
Lizzie befann sig i ladan
Enligt Lizzie var hon i ladan i hela 20 minuter medan mördaren begick dubbelmordet. När en polis genomsökte ladan undrade han ”vad i hela friden en flicka skulle kunna tillbringa 20 minuter med att göra här?”.
Den oerhörda brutaliteten fick polisen att misstänka att mördaren måste vara en man, och de fattiga katolska invandrarna i området misstänktes.
Efter bara några timmar grep polisen en portugisisk man som hade arbetat för Borden. Det visade sig dock att han hade ett alibi, så han släpptes.
Teorin att mördaren var en inbrottstjuv som tagit tillfället i akt höll inte heller, eftersom ingenting hade stulits. Å andra sidan förbryllades poliserna av Lizzie Bordens beteende.
Mördaren var i huset i en och en halv timme
Polisens förhör med Lizzie avslöjade en mycket atypisk reaktion på de fruktansvärda morden.
”Lizzie stod vid sängens fot och talade lugnt och sansat. Det fanns inte det minsta tecken på bestörtning, inga tecken på nedstämdhet eller sorg, ingen klagan, ingen kommentar om brottets fasansfullhet”, mindes en polis.
”Hon är inte min mor!” Lizzie, när en polis kallade Abby Borden för hennes mor.
Vicesheriff John Fleet lade särskilt märke till Lizzies reaktion när han kallade Abby Borden för hennes mor.
”Hon är inte min mor!” svarade Lizzie med avsky i rösten.
Hennes trovärdighet ifrågasattes ytterligare när hembiträdet Bridget Sullivan rapporterade att hon hade hört Lizzie skratta på övervåningen precis när hembiträdet släppte in herr Borden klockan 10.40, när han kom hem från sina ärenden.
Lizzie hade berättat för polisen att hon vid den tidpunkten befann sig i köket. Läkare uppskattade att den nästan koagulerade blodpölen runt Abby Borden tydde på att hon hade dödats en timme till en och en halv timme före Andrew Borden, som med säkerhet dog mellan 10.45 och 11.05.
Mördaren hade alltså varit i huset i minst en timme utan att vare sig hembiträdet eller Lizzie hade hört eller sett något.
”Jag har svarat på så många frågor och jag är så förvirrad att jag har svårt att skilja på saker och ting”, försvarade Lizzie sig under ett två timmar långt förhör som utredarna genomförde fem dagar efter mordet.
Efter förhöret räckte sheriffen i Fall River Lizzie en lapp:
”Jag har här en arresteringsorder för dig”, konstaterade han torrt.
Många misstänktes
Bröt immigranter sig in?
En av polisens första teorier var att portugisiska invandrare, som fanns i stort antal i området, hade brutit sig in och dödat offren. Men inga värdesaker saknades och det var svårt att förstå varför inbrottstjuvar skulle vara så brutala.
Var det svågern?
Flera trodde att Andrew Bordens svåger, John Morse, som hade övernattat i huset kvällen före morden, var mördaren. En arg lokalbefolkning försökte därför lyncha honom. Morse kunde dock bevisa att han befann sig långt från huset vid tidpunkten för mordet.
Löpte hembiträdet amok?
Hembiträdet Bridget Sullivan var den enda person, tillsammans med Lizzie Borden, som definitivt befann sig i huset vid tidpunkten för morden. Hon hade fällt negativa kommentarer om Andrew Borden, men hade inget att vinna på morden – enbart arbetslöshet.
Fick faderns fiender nog?
Lizzie Borden hävdade att hennes far hade flera fiender. Dagen före morden var herr Borden tvungen att kasta ut en gäst som han blivit osams med, och en natt tidigare under sommaren hade en man smugit runt utanför ytterdörren.
Dottern ställdes inför rätta
Hela USA följde med när rättegången mot Lizzie Borden inleddes den 5 juni 1893.
”Århundradets rättegång” kallade journalisterna den tretton dagar långa affären, som visade att Lizzie Borden hade många anhängare.
Stadens överklassfamiljer fortsatte att tro att mördaren fanns i den fattiga invandrargruppen, medan kristna kvinnogrupper påpekade att det var helt omöjligt för en kvinna med Lizzies uppfostran och kristna övertygelse att begå fadersmord.
Åklagaren å sin sida ansåg sig ha starka indicier för att dottern var mördaren:
Hennes förklaringar var osammanhängande och hon hade bevisligen varit i huset när styvmodern mördades. Ändå hade hon inte hört något.
Dessutom hade dottern varit i ladan för första gången på flera månader – exakt under de minuter då fadern mördades.
Lizzie Bordens skickliga advokater smulade sönder åtalet fullständigt.
Enligt en vän hade Lizzie dessutom eldat upp en klänning mitt i natten tre dagar efter morden, och dagen efter bränningen hittade polisen ett yxhuvud i källaren i familjen Bordens hem. Yxans skaft hade enligt åtalet brutits av helt nyligen. Viktigast av allt var att yxans vassa egg stämde överens med offrens skallskador.
Men framför allt hade Lizzie Borden ett motiv: hon var arvtagare till en stor förmögenhet och hade vid flera tillfällen visat missnöje mot sin far och styvmor.
Trots det smulade Lizzies dyrt betalda försvarsadvokater sönder åklagarens argumentation. Avsaknaden av blodspår blev avgörande. Polisen hade inte hittat några kläder som kopplade Lizzie till morden.
”Det finns inte ett enda spår av blod, det finns inte något vapen som med säkerhet kan kopplas till henne.” Lizzie Bordens försvarare under rättegången.
Klänningen som hon brände fanns inte längre. Dessutom kunde åklagaren inte bevisa att yxhuvudet verkligen var mordvapnet. Även om yxan som hittades var mordvapnet kunde ingen bevisa att Lizzie hade använt den.
”Det finns inte ett enda spår av blod, det finns inte något vapen som med säkerhet kan kopplas till henne”, sa försvarsadvokaten Andrew Jennings, som avslutade med att påminna de tolv jurymedlemmarna om att tvivlet alltid ska komma den tilltalade till godo.
Efter bara en timme kom juryn tillbaka med sitt utslag: ”Inte skyldig”.
När orden yttrats bröt åhörarna i den fullsatta rättssalen ut i jubel och applåder.
Lizzie fick sin drömbostad
Det var dock långt ifrån alla som var nöjda med domen. Enligt New York-tidningen Rochester Democrat & Chronicle trodde tre av fyra amerikaner att Lizzie Borden var skyldig.
I synnerhet landets fattiga var missnöjda och såg domen som ett exempel på hur de rika kunde komma undan med vad som helst.
Huset som Lizzie Bordens far och styvmor mördades i finns fortfarande kvar. Det har dock renoverats åtskilliga gånger sedan morden 1892.
Men domstolen hade talat, och i och med frikännandet blev Lizzie rik. Bara tre veckor efter rättegången flyttade hon in i en fashionabel bostad i drömområdet The Hills, där hon anställde en hushållerska, två tjänsteflickor och en privat kusk, som skulle passa upp på henne.
Ingen dömdes någonsin för dubbelmordet. Men under åren som följde drog även Lizzies rika vänner tillbaka sitt stöd, kanske för att de inte heller kunde skaka av sig misstankarna:
Kom Lizzie Borden undan med mord?