Stegel och hjul var en särskilt förödmjukande skärpning av ett dödsstraff.
Det var därför förbehållet de grövsta brotten. Till dessa hörde rånmord, landsvägsröveri, högförräderi och majestätsbrott.
Straffet verkställdes i regel genom att den dömde först torterades och halshöggs.
Huvudet sattes på ett stegel (påle), innan bödeln lade resten av kroppen – i ett stycke eller fyrdelad – på ett vagnshjul, som hissades upp på en påle, så att alla kunde se den blodiga kroppen.
En fruktansvärd död
Så gick det till när brottslingar straffades med stegel och hjul.
1: Den dömde fick i regel möjlighet att bekänna sina synder och be om Guds nåd innan han avrättades.
2: Bödeln var specialist på plåga och död. Han krossade den dömdes ben, halshögg honom och styckade liket. Han kunde även få den dömde att lida i dagar innan döden inträdde.
3: Den döde fick inte plockas ner förrän liket ruttnat. Ibland kunde den döde ligga så i flera år. Så var fallet med den danske politikern J.F. Struensee, som avrättades för majestätsbrott i Köpenhamn år 1772.
Alternativt kunde den dömde medan han fortfarande var vid liv få armar, ben och bröstkorg krossade med ett vagnshjul.
Därefter hissades hjulet med den rådbråkade, levande brottslingen upp på ett stegel till allmän beskådan.
Ingen fick plocka ner den avrättade, och ofta låg den döda kroppen kvar på hjulet tills den hade ruttnat, och benen började falla isär.
Syftet med att exponera den avrättade på det upphissade hjulet var både att skända kroppen som en extra förödmjukelse och låta den fungera som ett avskräckande exempel, så att ingen annan fick för sig att begå det brott som den döde straffats för.
Stegel och hjul tillämpades i flera länder i Europa från medeltiden och framåt. I Sverige tillämpades det brutala straffet fram till 1820-talet, men det avskaffades 1841.