Ernst Gennat, porträtt, Babylon Berlin

Verklighetens Babylon Berlin: tungviktare löste 298 mordfall

Efter första världskriget tillhörde mord vardagen på Berlins gator. År 1926 fick Ernst Gennat i uppgift att röja upp i staden, och det 130 kilo tunga geniet visade sig snart besitta en ovanlig talang.

Efter första världskriget tillhörde mord vardagen på Berlins gator. År 1926 fick Ernst Gennat i uppgift att röja upp i staden, och det 130 kilo tunga geniet visade sig snart besitta en ovanlig talang.

ullstein bild Dtl./ Getty Images, Frédéric Batier/X Filme Creative Pool Entertainment GmbH/ARD Degeto Film GmbH/Beta Film GmbH/Sky Deutschland & Shutterstock

Berlins gator är iskalla efter en natt då temperaturen sjunkit till 20 grader minus. Morgonen därpå stannar alla som kan inomhus. En av få som trotsar kylan är 21-åriga Dora Perske, som ska besöka två släktingar i den tyska huvudstadens utkant.

Klockan 9.23 tar hon tåget från Bahnhof Zoo. Hon väljer en kupé med gott om plats och ställer ifrån sig julklapparna. Tåget kör österut och ju närmare det kommer slutstationen, desto fler tomma kupéer blir det.

Vid ankomsten till Friedrichshagen klockan 10.21 stiger de sista passagerarna av ... men inte Dora Perske. När en av järnvägsbolagets anställda går igenom tåget en halvtimme senare får han en chock.

I en av kupéerna är sätet och väggen täckta av blod. Inget offer syns till, men ett blodspår leder ut genom dörren. I grannkupén hittar mannen Dora Perske i en blodpöl.

Hennes huvud är krossat och hon är medvetslös, men ingen tycks ha sett eller hört vad som hänt på tåget på väg till Friedrichshagen. Kalendern visar onsdagen den 21 december 1927 och kriminalgeniet Ernst Gennat har fått ett nytt ärende.

Mordenheten höll till i den stora röda byggnaden på Alexanderplatz där Ernst Gennat var chef i tre årtionden.

© Public domain

Ingen gärningsman kan längre känna sig säker i tyskarnas huvudstad. I Ernst Gennat har Berlin en utredare som har revolutionerat polisen.

Med systematik, grundlighet och enastående psykologiska insikter löser han även de svåraste mordgåtorna. I jakten på Dora Perskes mördare behöver Gennat använda alla sina färdigheter.

Berlin var fullt av kriminella

Knappt tio år före mordet på Dora Perske var första världskriget över och tyskarna gick en oviss framtid till mötes.

Fram till år 1918 hade militären ansvarat för säkerheten i kejsarriket, men i den nyinrättade Weimarrepubliken fick polisen ta över en mycket svår uppgift.

Efter en kommunreform år 1920 flyttades Berlins stadsgräns. Med sina 878 kvadratkilometer blev huvudstaden därmed världens till ytan största stad. Invånarantalet växte till fyra miljoner och samtidigt fick den utbredda fattigdomen kriminaliteten att öka explosionsartat.

De hemvändande soldaterna, traumatiserade av skyttegravskriget, låg bakom en stor andel av de grova våldsbrotten.

På 1920-talet tvingades hemlösa berlinare övernatta i smutsiga sovsalar.

© FPG/Getty Images

Den brittiske författaren Christopher Isherwood, som bodde i Berlin under Weimartiden, skrev hem om laglösheten: ”Mitt på en myllrande gata kunde en ung man attackeras, rånas, misshandlas och lämnas blödande på trottoaren.”

Trots att Berlin upplevde en kulturell blomstringstid på 1920-talet och kvinnor med moderiktigt kortklippt hår och färgglada klänningar dansade nätterna igenom till amerikansk jazz, levde de allra flesta berlinare i djup misär.

År 1922 saknade 147 000 personer bostad och ännu fler var arbetslösa. För många var kriminalitet det enda sättet att överleva.

Mindre än hälften av stadens stölder och rån löstes, och när det gällde mordfallen såg det bara något bättre ut.

Väldigt många mördare gick fria på gatorna och det fanns ingen särskild mordenhet i Berlin. I stället tillkallades vanliga poliser när en död kropp hittades, och de fick leta efter spår och förhöra vittnen efter bästa förmåga.

Ingen var mer bekymrad över den dåliga statistiken än Ernst Gennat. Den 130 kilo tunga berlinaren befordrades till kriminalkommissarie år 1905, men först år 1926 lyckades han få till stånd stadens första mordenhet, som han själv basade för. Snart skulle Berlins kriminalpolis bli en förebild för resten av världen.

Anställde bara ambitiösa personer

Under sin karriär hade Gennat alltid berömt sig av sin noggrannhet. Den cigarrökande polisen var bland annat känd för att alltid ha med sig en lupp, som han på bästa Sherlock Holmes-maner använde för att studera detaljer på brottsplatsen.

Gennats kollegor beskrev honom som ”en passionerad utredare”. Precision och engagemang var dygder som kommissarien förväntade sig av alla sina anställda på polishögkvarteret på Alexanderplatz.

”Det här arbetet ställer höga krav i alla avseenden. För att leva upp till dem måste en polis både vara intresserad av och ha en fallenhet för yrket. Han måste finna glädje i sitt arbete och kunna arbeta självständigt samt ha en sund ärelystnad som sporrar honom till att prestera på topp”, ansåg mordenhetens chef.

Plötzensee, fängelse, handfängsel

Ernst Gennat växte upp i det tyska kejsarrikets största fängelse Plötzensee, där 1 400 interner satt inspärrade.

© Picture Alliance/Doris Spiekermann-Klaas Tsp & Shutterstock

En barndom präglad av kriminalitet

När Ernst Gennat kom till världen år 1880 hade hans far just utnämnts till fängelsedirektör i Berlins nya fängelse Plötzensee.

Därför växte pojken upp i en tjänstebostad i fängelsekomplexet, så redan från barnsben fick han stifta bekantskap med den kriminella världen.

Uppväxten i fängelsets skugga präglade både Ernst och hans bror, som båda tyckte att det var spännande att höra om livet bakom galler. När pojkarna blev äldre började de även intressera sig för hur det kom sig att människor hamnade på fel sida av lagen, och bröderna började studera juridik.

Brodern blev statsåklagare, medan Ernst gav upp juridikstudierna efter fyra år. År 1904 fick han en tjänst inom Berlins kriminalpolis. Där skaffade sig Gennat erfarenhet av allt från rån och inbrott till bedrägerier och sexuella övergrepp.

Framför allt jakten på mördare fångade hans intresse, och från 1910-talet utmärkte han sig som en utomordentlig kriminalare.

Berlins många ouppklarade mordfall fick dock Gennat att högljutt kritisera sina kollegors bristfälliga metoder. Hans kritik gjorde att han vid flera tillfällen förbigicks när chefstjänster inom polisen skulle tillsättas.

Gennat älskade sitt arbete så mycket att han ofta satt till långt in på natten och funderade på svåra fall, ständigt på jakt efter den där detaljen som kunde fälla en mördare. Arbetet avbröts dock med jämna mellanrum av matpauser.

Varje dag stoppade mordenhetens chef i sig flera gräddbakelser och sköljde ner dem med portvin. Med tiden fick tungviktaren öknamn som ”tjockisen” och ”buddhan från Alexanderplatz”.

Gennat hade alltid sin knubbiga sekreterare Gertrud ”Trudchen” Steiner i tankarna när hans egen glupande aptit skulle stillas. ”Och så kokt korv till fröken Steiner!” brukade han ropa när han beställde mat som skulle levereras till kontoret. Den frekventa kommentaren gav sekreteraren det allt annat än smickrande tillnamnet ”Bockwurst-Trudchen”.

När Gennat letade efter personal till sin enhet var han ute efter kriminalare med relevant erfarenhet av mordutredningar. Han fäste även vikt vid att mannarna hade ”gott omdöme” och ”hög ansvarskänsla”, som han uttryckte det.

Berlins mordenhet i fält. Vid fällbordet skriver sekreteraren ner alla viktiga fynd.

© Picture Alliance/Rolf Kremming

Chefen fredade brottsplatsen

Något av det viktigaste Gennat gjorde var att införa ett standardförfarande på alla brottsplatser. Mordenhetens personal måste noga följa buddhans åtta steg.

1: Skaffa överblick
Mordgruppens ansvarige kriminalinspektör skulle först skaffa sig en överblick över brottsplatsen.

2: Använd hunden
Framför allt på brottsplatser utomhus skulle polishunden användas, detta för att snabbt säkra spår.

3: Markera fynd
Kriminalarna skulle genomsöka brottsplatsen och markera alla spår som hittats.

4: Fotografera allt
Hela området skulle fotograferas. Standardbilder skulle tas av hela brottsplatsen och närbilder av liket, i synnerhet av viktiga detaljer, exempelvis sår.

5: Säkra spår
Upphittade spår som sko- och fingeravtryck skulle säkras. Även spår efter fordon, verktyg och vapen skulle samlas in.

6: Tillkalla läkare
En rättsmedicinare skulle undersöka liket och göra en första bedömning av dödsorsaken.

7: Spara allt bevismaterial
En specialiserad kriminalinspektör (i dag skulle vi nog säga kriminaltekniker) skulle märka, registrera och spara alla bevis.

8: Skriv en rapport
Rapporten från brottsplatsen skulle färdigställas genom att diktera iakttagelserna för en sekreterare.

Tidigare hade många utredningar förstörts genom rent slarv, så Gennat bestämde att enbart specialiserade mordgrupper fick lov att beträda brottsplatser där mord begåtts.

Genom att tre mordgrupper arbetade i skift kunde Gennat dygnet runt skicka ut högkvalificerade utredare till brottsplatser för att snabbt säkra alla spår. Mordenhetens chef visste att för varje dygn som gick minskade chansen att fånga gärningsmannen.

Grupperna bestod av en kriminalinspektör samt fyra till tio kriminalare. Dessutom hade man en fotograf, en hundförare och en sekreterare, som skrev ner alla iakttagelser som gjordes.

”Alla måste veta exakt vad de ska göra på brottsplatsen, så att inga misstag begås”, inskärpte Gennat.

Mordenhetens chef lät till och med bygga ett specialfordon, en Daimler-Benz med viktig utrustning som markeringstejp, reagensglas och arbetsbord, allt för att utredarna aldrig skulle sakna något. I folkmun kom mordenhetens fordon snart att kallas ”Mordbilen”.

Den så kallade Mordbilen innehöll all utrustning som mordenheten behövde på brottsplatsen. På grund av Gennats vikt var bilens underrede förstärkt.

© Picture Alliance/Rolf Kremming

Poliserna fick inte glömma handskarna

Mordbilens ”läkarväska” innehöll bland annat gummihandskar och pincetter till all personal för att ingen, vare sig en läkare eller någon av kriminalarna, skulle råka sätta sina egna fingeravtryck på bevismaterialet. Allt bevismaterial lades i numrerade påsar.

© Picture Alliance/Rolf Kremming

Bevismaterialet numrerades

Tack vare en låda fylld med numrerade skyltar kunde kriminalarna markera alla spår innan de fotograferades. Allt fick ett nummer, så att det senare kunde användas som bevismaterial i rätten.

© Picture Alliance/Rolf Kremming

Fällbord till alla

Fällbord och fällstolar säkerställde att utredarna inte lade ifrån sig saker på brottsplatsen på platser där de kunde försvinna eller störa utredningen. Fällbordet vid bilens baksäte gjorde också att man kunde arbeta där, vilket var en fördel när det var kallt.

© Picture Alliance/Rolf Kremming

Anropar högkvarteret

En mobil radiosändare gjorde det möjligt för mordenhetens anställda att sprida ut sig över ett stort område och ändå hålla kontakten. Om spårhunden till exempel nosade upp något intressant flera hundra meter från brottsplatsen kunde kollegorna tillkallas eller polisens högkvarter kontaktas.

© Picture Alliance/Rolf Kremming

Gennats plats var helig

Daimler-Benz hade förstärkt underredet vid sätet bakom förarplatsen, där Gennat alltid satt. På så vis såg biltillverkaren till att fordonet inte brakade ihop under utredarens ständigt ökande vikt.

Om Gennat satt i bilen syntes det på långt håll. Den överviktige mordutredaren satt alltid bakom chauffören, vilket gjorde att bakdelen sjönk ner så mycket att underredet nästan skrapade i asfalten. Det gällde inte minst när ”Bockwurst-Trudchen” satt bredvid honom.

Otäcka sår i Perskes kranium

Onsdagen den 21 december 1927 deltog Gennat själv i utredningsarbetet. Mordenheten fick ett samtal om en kvinna som låg för döden efter ett brutalt överfall i en tågkupé.

Normalt hade Gennat genast uppsökt brottsplatsen, men eftersom tågvagnen i Friedrichshagen först behövde rangeras till ett annat spår – bort från allmänhetens nyfikna blickar – lät sig buddhan i stället köras till sjukhuset dit offret förts.

Tjugoettåriga Dora Perske hade bandage runt huvudet och befann sig i djup koma, så hon kunde inte svara på några frågor. I stället förhörde sig Gennat om hennes skador. Överläkaren berättade att det utan tvivel rörde sig om ett brott och att fröken Perske hade ”åtta till nio sår efter slag mot främre delen av kraniet”.

VIDEO: Dora Perskes skador chockade alla

Med sedvanlig grundlighet bad utredarna om en illustration av skallskadorna, så att de visste exakt hur angriparen hade slagit Perske.

Såren tydde på att offret träffats ovanifrån av ett avlångt föremål med vassa kanter.

Nästa steg var att förhöra den chockade järnvägsmannen som hittat Perske. Gennat och hans kollegor avslutade arbetsdagen med att undersöka tågvagnen. Då hade det hunnit bli sent på kvällen.

”Båda kupéerna var kraftigt nedfläckade av blod. Det fanns blodfläckar på såväl stoppningen som väggarna”, konstaterade Gennat, som enligt sina egna föreskrifter bad en polis rita kritstreck runt blodspåren innan blixten från en kamera lyste upp kupén och gruppens fotograf förevigade bevismaterialet.

En illustratör gjorde en skiss av hela tågvagnen och blodfläckarna, så att Gennat kunde skaffa sig en överblick över händelseförloppet.

Alla misstänkta föremål numrerades omsorgsfullt, lades i en påse och sparades. Grundläggande procedurer av detta slag hade polisen tidigare slarvat med, men Gennat poängterade alltid vikten av att inte bli av med minsta lilla bevismaterial.

Leica model 1927, gammal kamera

En Leica model 1927 var smidig att ta med sig på brottsplatser.

© Kameraprojekt Graz 2015/Wikimedia Commons/CC BY-SA 4.0

Mordenhetens chef förhörde Dora Perskes syster för att få klarhet i om några av offrets ägodelar saknades. Allt tycktes vara där, så motivet till överfallet verkade inte vara rån.

Å andra sidan ansåg Gennat att man aldrig skulle utesluta någonting på förhand, så han höll alla möjligheter öppna när han framåt natten till slut gick och lade sig.

Inga spår pekade än så länge på någon viss gärningsman. Gennat hade dock långt ifrån spelat ut alla sina kort. Snart skulle allmänheten sättas in i jakten på mördaren.

Gennat älskade presskonferenser

Morgonen därpå sammanstrålade mordenheten för ett morgonmöte, vilket även det var någonting som Gennat infört. Tidigare hade kriminalarna arbetat på egen hand, men nu satt buddhan vid bordsändan och informerades om framsteg i och problem med alla pågående ärenden.

När kommissarien uppdaterades om det senaste dygnets utvecklingar blev det lättare för honom att samordna utredningarna. Samtidigt fick kriminalarna inblick i alla aktuella utredningar och kunde hjälpa sina kollegor om de visste någonting om ett liknande brott.

Gereon Rath, Ernst Gennat, Babylon Berlin

I tv-serien Babylon Berlin får huvudpersonen, den unge Gereon Rath, något enstaka faderligt råd av Gennat. I själva verket hade kommissarien dagligen kontakt med sina inspektörer.

© Frédéric Batier/X Filme Creative Pool Entertainment GmbH/ARD Degeto Film GmbH/Beta Film GmbH/Sky Deutschland

Den här morgonen ägnades mycket tid åt den nya Perskeutredningen. Under natten hade Dora Perske avlidit av sina skador, så nu var brottsrubriceringen – som väntat – mord.

Inga vittnen hade dykt upp, så Gennat bestämde sig för att använda ett annat av sina verktyg: att ta huvudstadens journalister till hjälp.

Liksom i dag var även 1920-talets berlinare mycket intresserade av kriminalhistorier. Sedan Gennat utnämnts till chef för mordenheten hade intresset för polisens arbete ökat, mycket tack vare den förbättrade uppklarningsprocenten och buddhans stjärnstatus.

Gennat drog sig inte för någonting i sin jakt på vittnen. I biografernas reklampauser satte han in annonser med löften om belöningar och artiklar med efterlysningar fyllde dagligen Berlins tidningar.

Den 22 december 1927 såg kommissarien till att tidningarna skrev om Perskemordet.

”Gärningsmannen har troligen haft blod på händerna och kläderna”, stod det i tidningarna att han sagt. Den utlovade belöningen på 2 000 mark för avgörande spår nämndes vid flera tillfällen.

”Misstanken mot honom bygger på att han dagen då brottet begicks köpte saker, trots att han annars alltid saknade pengar.” Ernst Gennats anteckningar, år 1927

Även affischer om mordet sattes upp runtom i huvudstaden. Redan dagen därpå fick Gennat det avgörande tipset: En anonym person kände en man vid namn Horst Kiebach som plötsligt hade kommit över pengar.

”Misstanken mot honom bygger på att han dagen då brottet begicks köpte saker, trots att han annars alltid saknade pengar. Dessutom har han uttalat sig misstänkt”, skrev Gennat i sin rapport.

Mordenhetens chef var känd för sitt goda minne, och han tyckte att namnet Kiebach lät bekant. Gennat gick in i det stora arkivrum som han låtit inrätta i polisens högkvarter.

Tidigare hade rapporter legat i lådor och högar på polisernas skrivbord, men Gennat visste att ett välfungerande arkiv var något som kunde bidra till att lösa ärenden. I mordenhetens arkiv fanns hundratals kartotekskort med bilder av dömda personer och beskrivningar av deras brott.

Efter en kort sökning kunde Gennat konstatera att han mindes rätt: Horst Kiebach fanns i arkivet!

Polis, arkiv, Berlin

Arkivet växte år för år och blev en formlig guldgruva av kunskaper för mordenheten i Berlin.

© Picture Alliance/Rolf Kremming

Unikt arkiv innehöll årtionden av brott

När Gennat i januari 1926 tillträdde som chef för mordenheten lät han inrätta ett särskilt arkiv över mord, överfall och rån, brott som ofta hörde samman i Weimarrepublikens Tyskland.

”Mordarkivet”, som det kallades i dagligt tal, var en samling lösta och nedlagda fall med detaljer om exempelvis ett överfalls karaktär, eventuella vapen och fotavtryck. Genom korshänvisningar kunde mordenheten söka efter liknande fall.

Varje ärende hade ett indexnummer som skrevs in i olika kategorier, till exempel rånmord, rånöverfall eller misshandel. När Gennat och hans mannar ställdes inför ett nytt brott kunde de med hjälp av arkivet se om några liknande brott hade begåtts av en känd eller okänd gärningsman.

Arkivet kunde också användas för att koppla samman en gärningsman med en rad liknande, men ännu ouppklarade fall, något som tidigare varit nästan omöjligt.

Tjugoårige Kiebach var känd sedan tidigare av polisen. I mitten av 1920-talet hade han dömts för rån ombord på Berlins tåg.

Vänligt förhör skaffade fram bevis

Dagen före julafton år 1927 gick två kriminalare in på det härbärge i nordöstra Berlin där Horst Kiebach vistades. Den misstänkte gjorde våldsamt motstånd, men efter ett visst tumult kunde poliserna övermanna honom.

Under handgripligheterna hördes en duns när en 35 centimeter lång järnstång invirad i tidningspapper föll till golvet. Stången hade vassa kanter, som mycket väl hade kunnat orsaka Perskes dödliga skallskador.

En knapp timme senare fördes Kiebach in på Gennats kontor. Mordenhetens chef reste sig från sin gröna soffa och tog vänligt emot den misstänkte mannen.

Buddhan behandlade alla misstänkta med respekt. Enligt Gennat var brottslingar i många fall själva offer som tvingats in på en kriminell bana av olyckliga omständigheter.

”Ni ska inte vara rädd för oss. Vi är trevliga personer”, brukade Gennat säga under sina förhör.

Varulven från Hannover, Fritz Haarmann

Fritz Haarmann, ”varulven från Hannover”, var en av de seriemördare som Gennat var med om att fånga. Haarmann (med mustasch i mitten längst fram) sålde sina offers kläder och styckade deras kroppar för att själv få mat på bordet.

© INTERFOTO Friedrich/Imageselect & Shutterstock

Gennat löste landets största mordgåtor

Gennat hittade några av Berlins mest förhärdade mördare. Buddhans rykte fick även andra tyska städer att efterfråga hans hjälp.

Barnmord gjorde Gennat känd
År 1913 var Berlin i uppror över att en tolvårig springpojke vid namn Otto Klähn blivit våldtagen och mördad. I samband med ärendet fick allmänheten för första gången upp ögonen för Ernst Gennat, när den då 33-årige kriminalkommissarien hittade mördaren.

Kanalmord gjorde kommissarien frustrerad
År 1922 avslöjade Gennat och hans kollegor mördaren Carl Grossmann, som hade styckat över 30 kvinnor och kastat dem i Landwehrkanal i Berlin. Gärningsmannen dömdes bara för tre mord och begick självmord i sin cell. Det faktum att de övriga ärendena förblev ouppklarade gjorde Gennat frustrerad.

Hannover bad om hjälp
Redan innan Gennat blev chef för mordenheten var han rikskänd för sin förmåga. År 1924 bad staden Hannover om hans hjälp med att hitta en mördare som bet halsen av sina offer. Några månader senare dömdes mördaren, Fritz Haarmann, med Gennats hjälp till döden för 24 mord.

Gennat jagade seriemördare
I egenskap av landets bäste utredare kallades Gennat även till Düsseldorf år 1929, där en rad sadistiska mord hade begåtts. Mordenhetens chef, som snart konstaterade att en och samma gärningsmannen måste ligga bakom dem allihop, kom på spåret av psykopaten Peter Kürten. Efter Kürtens dödsdom år 1931 lär Gennat ha myntat ordet ”seriemördare”.

Mordenhetens chef trakasserade aldrig misstänkta personer för att få dem ur fattningen. I stället använde han sina psykologiska kunskaper.

”Våra vapen är hjärnan och psyket”, påminde Gennat sin personal.

När Kiebach satte sig mittemot kommissarien var strategin som alltid att få den misstänkte att känna sig trygg i hopp om att han skulle försäga sig. Gennat nämnde över huvud taget inte mordet på Perske. I stället frågade jätten vänligt Kiebach om hans ekonomiska situation.

Den unge mannen berättade att han genom att arbeta för sin far, som stoppade upp djur, tjänade så att han nätt och jämnt klarade sig. Varför han tidigare hade rånat folk kunde han inte svara på.

”Betyder arv någonting för om man har kriminella anlag?” frågade Kiebach när han lite senare var på väg ut genom dörren.

Gennat kände på sig att den misstänkte kanske var beredd att avslöja något viktigt, så han frågade varför Kiebach undrade. För att hans far var straffad för nio brott, svarade Kiebach, och berättade att han själv ofta begick brott.

”När Perske började skrika var jag tvungen att slå henne flera gånger.” Mördaren Kiebachs erkännande, år 1927

I nästa stund bröt Kiebach ihop och erkände mordet på Dora Perske.

”Jag slog henne med den trekantiga järnstången som jag hade med mig. När Perske började skrika var jag tvungen att slå henne flera gånger. Sedan flydde hon till kupén intill. Jag slog henne ännu fler gånger i huvudet och när hon sjönk ihop gick jag tillbaka till den första kupén och tog hennes portmonnä”, bekände Kiebach.

Med 55 mark från Perskes portmonnä ville han göra intryck på sin flickvän genom att köpa nya kläder och bjuda henne på restaurang. Återigen hade Gennats förhörsteknik fått en misstänkt att erkänna allt.

Kiebach blev till och med så förtrolig med Gennat att han senare nämnde kommissarien i ett brev till sin flickvän: ”Elly! Döm mig inte för att ha begått det här brottet. Jag gjorde det för din skull. Där hade herr kriminalinspektör Gennat rätt när han sa att jag bara hade valt ett felaktigt sätt att visa min kärlek till dig!”

Gräddbakelser fick dödlig utgång

Mordet på Dora Perske var bara ett av totalt 298 mordfall som Gennat löste under sina 35 år inom kriminalpolisen i Berlin.

Inom loppet av några år blev hans mordenhet en förebild för utredare både i Tyskland och utomlands. Bara år 1928 löste kommissarien och hans personal 39 av 40 mord i Berlin. Den höga uppklarningsandelen fortsatte in på 1930-talet, då mordenheten löste 95 procent av alla fall.

Inte ens med modern dna-teknik har dagens mordenheter kunnat mäta sig med Gennat.

När Weimarrepubliken föll och nazisterna tog makten år 1933 förlorade Gennats avdelning en del av sin stjärnstatus. Den nya hemliga polisen värvade många av buddhans skickligaste medarbetare, eftersom Gestapo och SD (Sicherheitsdienst) erbjöd bättre karriärmöjligheter.

Fanflykten var svår för Gennat att acceptera. Enligt kollegorna var kommissarien ”demokratisk ända in i märgen”.

Heydrich, Sicherheitsdienst, SD

På 1930-talet var Reinhard Heydrich (i mitten) chef för den nazistiska säkerhetstjänsten SD. Toppnazisten värvade flera av Gennats skickligaste medarbetare.

© Riksarkivet

Under 1930-talet stängde Gennat alltmer in sig på sitt kontor, eftersom han blev alldeles utmattad när han begav sig ut.

Buddhan fortsatte att stoppa i sig gräddbakelser, och när han närmade sig 150 kilo fick han svårt att över huvud taget gå. I augusti 1939 gav hans endast 59-åriga kropp upp.

Ernst Gennat dog av åderförkalkning bara tio dagar innan Hitler startade andra världskriget.