Verklighetens Babylon Berlin: tungviktare löste 298 mordfall

Ingen gärningsman kan längre känna sig säker i tyskarnas huvudstad. I Ernst Gennat har Berlin en utredare som har revolutionerat polisen.

Med systematik, grundlighet och enastående psykologiska insikter löser han även de svåraste mordgåtorna. I jakten på Dora Perskes mördare behöver Gennat använda alla sina färdigheter.

Berlin var fullt av kriminella

Knappt tio år före mordet på Dora Perske var första världskriget över och tyskarna gick en oviss framtid till mötes.

Fram till år 1918 hade militären ansvarat för säkerheten i kejsarriket, men i den nyinrättade Weimarrepubliken fick polisen ta över en mycket svår uppgift.

Efter en kommunreform år 1920 flyttades Berlins stadsgräns. Med sina 878 kvadratkilometer blev huvudstaden därmed världens till ytan största stad. Invånarantalet växte till fyra miljoner och samtidigt fick den utbredda fattigdomen kriminaliteten att öka explosionsartat.

De hemvändande soldaterna, traumatiserade av skyttegravskriget, låg bakom en stor andel av de grova våldsbrotten.

Den brittiske författaren Christopher Isherwood, som bodde i Berlin under Weimartiden, skrev hem om laglösheten: ”Mitt på en myllrande gata kunde en ung man attackeras, rånas, misshandlas och lämnas blödande på trottoaren.”

Trots att Berlin upplevde en kulturell blomstringstid på 1920-talet och kvinnor med moderiktigt kortklippt hår och färgglada klänningar dansade nätterna igenom till amerikansk jazz, levde de allra flesta berlinare i djup misär.

År 1922 saknade 147 000 personer bostad och ännu fler var arbetslösa. För många var kriminalitet det enda sättet att överleva.

Mindre än hälften av stadens stölder och rån löstes, och när det gällde mordfallen såg det bara något bättre ut.

Väldigt många mördare gick fria på gatorna och det fanns ingen särskild mordenhet i Berlin. I stället tillkallades vanliga poliser när en död kropp hittades, och de fick leta efter spår och förhöra vittnen efter bästa förmåga.

Ingen var mer bekymrad över den dåliga statistiken än Ernst Gennat. Den 130 kilo tunga berlinaren befordrades till kriminalkommissarie år 1905, men först år 1926 lyckades han få till stånd stadens första mordenhet, som han själv basade för. Snart skulle Berlins kriminalpolis bli en förebild för resten av världen.

Anställde bara ambitiösa personer

Under sin karriär hade Gennat alltid berömt sig av sin noggrannhet. Den cigarrökande polisen var bland annat känd för att alltid ha med sig en lupp, som han på bästa Sherlock Holmes-maner använde för att studera detaljer på brottsplatsen.

Gennats kollegor beskrev honom som ”en passionerad utredare”. Precision och engagemang var dygder som kommissarien förväntade sig av alla sina anställda på polishögkvarteret på Alexanderplatz.

”Det här arbetet ställer höga krav i alla avseenden. För att leva upp till dem måste en polis både vara intresserad av och ha en fallenhet för yrket. Han måste finna glädje i sitt arbete och kunna arbeta självständigt samt ha en sund ärelystnad som sporrar honom till att prestera på topp”, ansåg mordenhetens chef.

Gennat älskade sitt arbete så mycket att han ofta satt till långt in på natten och funderade på svåra fall, ständigt på jakt efter den där detaljen som kunde fälla en mördare. Arbetet avbröts dock med jämna mellanrum av matpauser.

Varje dag stoppade mordenhetens chef i sig flera gräddbakelser och sköljde ner dem med portvin. Med tiden fick tungviktaren öknamn som ”tjockisen” och ”buddhan från Alexanderplatz”.

Gennat hade alltid sin knubbiga sekreterare Gertrud ”Trudchen” Steiner i tankarna när hans egen glupande aptit skulle stillas. ”Och så kokt korv till fröken Steiner!” brukade han ropa när han beställde mat som skulle levereras till kontoret. Den frekventa kommentaren gav sekreteraren det allt annat än smickrande tillnamnet ”Bockwurst-Trudchen”.

När Gennat letade efter personal till sin enhet var han ute efter kriminalare med relevant erfarenhet av mordutredningar. Han fäste även vikt vid att mannarna hade ”gott omdöme” och ”hög ansvarskänsla”, som han uttryckte det.

Tidigare hade många utredningar förstörts genom rent slarv, så Gennat bestämde att enbart specialiserade mordgrupper fick lov att beträda brottsplatser där mord begåtts.

Genom att tre mordgrupper arbetade i skift kunde Gennat dygnet runt skicka ut högkvalificerade utredare till brottsplatser för att snabbt säkra alla spår. Mordenhetens chef visste att för varje dygn som gick minskade chansen att fånga gärningsmannen.

Grupperna bestod av en kriminalinspektör samt fyra till tio kriminalare. Dessutom hade man en fotograf, en hundförare och en sekreterare, som skrev ner alla iakttagelser som gjordes.

”Alla måste veta exakt vad de ska göra på brottsplatsen, så att inga misstag begås”, inskärpte Gennat.

Mordenhetens chef lät till och med bygga ett specialfordon, en Daimler-Benz med viktig utrustning som markeringstejp, reagensglas och arbetsbord, allt för att utredarna aldrig skulle sakna något. I folkmun kom mordenhetens fordon snart att kallas ”Mordbilen”.

Om Gennat satt i bilen syntes det på långt håll. Den överviktige mordutredaren satt alltid bakom chauffören, vilket gjorde att bakdelen sjönk ner så mycket att underredet nästan skrapade i asfalten. Det gällde inte minst när ”Bockwurst-Trudchen” satt bredvid honom.

Otäcka sår i Perskes kranium

Onsdagen den 21 december 1927 deltog Gennat själv i utredningsarbetet. Mordenheten fick ett samtal om en kvinna som låg för döden efter ett brutalt överfall i en tågkupé.

Normalt hade Gennat genast uppsökt brottsplatsen, men eftersom tågvagnen i Friedrichshagen först behövde rangeras till ett annat spår – bort från allmänhetens nyfikna blickar – lät sig buddhan i stället köras till sjukhuset dit offret förts.

Tjugoettåriga Dora Perske hade bandage runt huvudet och befann sig i djup koma, så hon kunde inte svara på några frågor. I stället förhörde sig Gennat om hennes skador. Överläkaren berättade att det utan tvivel rörde sig om ett brott och att fröken Perske hade ”åtta till nio sår efter slag mot främre delen av kraniet”.

VIDEO: Dora Perskes skador chockade alla

Med sedvanlig grundlighet bad utredarna om en illustration av skallskadorna, så att de visste exakt hur angriparen hade slagit Perske.

Såren tydde på att offret träffats ovanifrån av ett avlångt föremål med vassa kanter.

Nästa steg var att förhöra den chockade järnvägsmannen som hittat Perske. Gennat och hans kollegor avslutade arbetsdagen med att undersöka tågvagnen. Då hade det hunnit bli sent på kvällen.

”Båda kupéerna var kraftigt nedfläckade av blod. Det fanns blodfläckar på såväl stoppningen som väggarna”, konstaterade Gennat, som enligt sina egna föreskrifter bad en polis rita kritstreck runt blodspåren innan blixten från en kamera lyste upp kupén och gruppens fotograf förevigade bevismaterialet.

En illustratör gjorde en skiss av hela tågvagnen och blodfläckarna, så att Gennat kunde skaffa sig en överblick över händelseförloppet.

Alla misstänkta föremål numrerades omsorgsfullt, lades i en påse och sparades. Grundläggande procedurer av detta slag hade polisen tidigare slarvat med, men Gennat poängterade alltid vikten av att inte bli av med minsta lilla bevismaterial.

Mordenhetens chef förhörde Dora Perskes syster för att få klarhet i om några av offrets ägodelar saknades. Allt tycktes vara där, så motivet till överfallet verkade inte vara rån.

Å andra sidan ansåg Gennat att man aldrig skulle utesluta någonting på förhand, så han höll alla möjligheter öppna när han framåt natten till slut gick och lade sig.

Inga spår pekade än så länge på någon viss gärningsman. Gennat hade dock långt ifrån spelat ut alla sina kort. Snart skulle allmänheten sättas in i jakten på mördaren.

Gennat älskade presskonferenser

Morgonen därpå sammanstrålade mordenheten för ett morgonmöte, vilket även det var någonting som Gennat infört. Tidigare hade kriminalarna arbetat på egen hand, men nu satt buddhan vid bordsändan och informerades om framsteg i och problem med alla pågående ärenden.

När kommissarien uppdaterades om det senaste dygnets utvecklingar blev det lättare för honom att samordna utredningarna. Samtidigt fick kriminalarna inblick i alla aktuella utredningar och kunde hjälpa sina kollegor om de visste någonting om ett liknande brott.

Den här morgonen ägnades mycket tid åt den nya Perskeutredningen. Under natten hade Dora Perske avlidit av sina skador, så nu var brottsrubriceringen – som väntat – mord.

Inga vittnen hade dykt upp, så Gennat bestämde sig för att använda ett annat av sina verktyg: att ta huvudstadens journalister till hjälp.

Liksom i dag var även 1920-talets berlinare mycket intresserade av kriminalhistorier. Sedan Gennat utnämnts till chef för mordenheten hade intresset för polisens arbete ökat, mycket tack vare den förbättrade uppklarningsprocenten och buddhans stjärnstatus.

Gennat drog sig inte för någonting i sin jakt på vittnen. I biografernas reklampauser satte han in annonser med löften om belöningar och artiklar med efterlysningar fyllde dagligen Berlins tidningar.

Den 22 december 1927 såg kommissarien till att tidningarna skrev om Perskemordet.

”Gärningsmannen har troligen haft blod på händerna och kläderna”, stod det i tidningarna att han sagt. Den utlovade belöningen på 2 000 mark för avgörande spår nämndes vid flera tillfällen.

Även affischer om mordet sattes upp runtom i huvudstaden. Redan dagen därpå fick Gennat det avgörande tipset: En anonym person kände en man vid namn Horst Kiebach som plötsligt hade kommit över pengar.

”Misstanken mot honom bygger på att han dagen då brottet begicks köpte saker, trots att han annars alltid saknade pengar. Dessutom har han uttalat sig misstänkt”, skrev Gennat i sin rapport.

Mordenhetens chef var känd för sitt goda minne, och han tyckte att namnet Kiebach lät bekant. Gennat gick in i det stora arkivrum som han låtit inrätta i polisens högkvarter.

Tidigare hade rapporter legat i lådor och högar på polisernas skrivbord, men Gennat visste att ett välfungerande arkiv var något som kunde bidra till att lösa ärenden. I mordenhetens arkiv fanns hundratals kartotekskort med bilder av dömda personer och beskrivningar av deras brott.

Efter en kort sökning kunde Gennat konstatera att han mindes rätt: Horst Kiebach fanns i arkivet!

Tjugoårige Kiebach var känd sedan tidigare av polisen. I mitten av 1920-talet hade han dömts för rån ombord på Berlins tåg.

Vänligt förhör skaffade fram bevis

Dagen före julafton år 1927 gick två kriminalare in på det härbärge i nordöstra Berlin där Horst Kiebach vistades. Den misstänkte gjorde våldsamt motstånd, men efter ett visst tumult kunde poliserna övermanna honom.

Under handgripligheterna hördes en duns när en 35 centimeter lång järnstång invirad i tidningspapper föll till golvet. Stången hade vassa kanter, som mycket väl hade kunnat orsaka Perskes dödliga skallskador.

En knapp timme senare fördes Kiebach in på Gennats kontor. Mordenhetens chef reste sig från sin gröna soffa och tog vänligt emot den misstänkte mannen.

Buddhan behandlade alla misstänkta med respekt. Enligt Gennat var brottslingar i många fall själva offer som tvingats in på en kriminell bana av olyckliga omständigheter.

”Ni ska inte vara rädd för oss. Vi är trevliga personer”, brukade Gennat säga under sina förhör.

Mordenhetens chef trakasserade aldrig misstänkta personer för att få dem ur fattningen. I stället använde han sina psykologiska kunskaper.

”Våra vapen är hjärnan och psyket”, påminde Gennat sin personal.

När Kiebach satte sig mittemot kommissarien var strategin som alltid att få den misstänkte att känna sig trygg i hopp om att han skulle försäga sig. Gennat nämnde över huvud taget inte mordet på Perske. I stället frågade jätten vänligt Kiebach om hans ekonomiska situation.

Den unge mannen berättade att han genom att arbeta för sin far, som stoppade upp djur, tjänade så att han nätt och jämnt klarade sig. Varför han tidigare hade rånat folk kunde han inte svara på.

”Betyder arv någonting för om man har kriminella anlag?” frågade Kiebach när han lite senare var på väg ut genom dörren.

Gennat kände på sig att den misstänkte kanske var beredd att avslöja något viktigt, så han frågade varför Kiebach undrade. För att hans far var straffad för nio brott, svarade Kiebach, och berättade att han själv ofta begick brott.

I nästa stund bröt Kiebach ihop och erkände mordet på Dora Perske.

”Jag slog henne med den trekantiga järnstången som jag hade med mig. När Perske började skrika var jag tvungen att slå henne flera gånger. Sedan flydde hon till kupén intill. Jag slog henne ännu fler gånger i huvudet och när hon sjönk ihop gick jag tillbaka till den första kupén och tog hennes portmonnä”, bekände Kiebach.

Med 55 mark från Perskes portmonnä ville han göra intryck på sin flickvän genom att köpa nya kläder och bjuda henne på restaurang. Återigen hade Gennats förhörsteknik fått en misstänkt att erkänna allt.

Kiebach blev till och med så förtrolig med Gennat att han senare nämnde kommissarien i ett brev till sin flickvän: ”Elly! Döm mig inte för att ha begått det här brottet. Jag gjorde det för din skull. Där hade herr kriminalinspektör Gennat rätt när han sa att jag bara hade valt ett felaktigt sätt att visa min kärlek till dig!”

Gräddbakelser fick dödlig utgång

Mordet på Dora Perske var bara ett av totalt 298 mordfall som Gennat löste under sina 35 år inom kriminalpolisen i Berlin.

Inom loppet av några år blev hans mordenhet en förebild för utredare både i Tyskland och utomlands. Bara år 1928 löste kommissarien och hans personal 39 av 40 mord i Berlin. Den höga uppklarningsandelen fortsatte in på 1930-talet, då mordenheten löste 95 procent av alla fall.

Inte ens med modern dna-teknik har dagens mordenheter kunnat mäta sig med Gennat.

När Weimarrepubliken föll och nazisterna tog makten år 1933 förlorade Gennats avdelning en del av sin stjärnstatus. Den nya hemliga polisen värvade många av buddhans skickligaste medarbetare, eftersom Gestapo och SD (Sicherheitsdienst) erbjöd bättre karriärmöjligheter.

Fanflykten var svår för Gennat att acceptera. Enligt kollegorna var kommissarien ”demokratisk ända in i märgen”.

Under 1930-talet stängde Gennat alltmer in sig på sitt kontor, eftersom han blev alldeles utmattad när han begav sig ut.

Buddhan fortsatte att stoppa i sig gräddbakelser, och när han närmade sig 150 kilo fick han svårt att över huvud taget gå. I augusti 1939 gav hans endast 59-åriga kropp upp.

Ernst Gennat dog av åderförkalkning bara tio dagar innan Hitler startade andra världskriget.