Vem dödade Mozart?

Liktåg till en omärkt grav

Två dagar senare startade Mozarts liktåg mot kyrkogården Sankt Marx utanför Wien. Då bröt ett oväder ut. Joseph Deier, som drev en vägkrog, berättade hur det regnade och snöade samtidigt:

”Det var som om naturen ville visa sin vrede över att så få följde tonsättaren på hans sista färd. Endast några vänner och tre kvinnor följde den döde.”

Mozarts änka Constanze fanns inte bland de sörjande. Somliga påstod att hon var alltför förkrossad av sorg. I stället hade hon skrivit en dikt till maken – den slutade med orden:

”I nio år var vi sammanbundna med de kärleksfullaste band, som aldrig bröts här på jorden. Åh, om jag snart finge ansluta mig till dig för alltid.”

Vid stadsporten blev blåsten så kraftig att de sörjande fick vända om. Endast kusken följde den store tonsättaren till graven. Mozarts kista sänktes ner i marken med fyra andra.

Det var en av kejsar Josefs många framsynta idéer för att sätta stopp för slöseriet vid begravningar. Enkelgravar var förbehållna landets rikaste, och Mozart var inte bland dem.

Några dagar senare bekräftade en notis i tidningen Der heimliche Botschafter det rykte som länge spridits i den österrikiska huvudstaden – Mozart var pank:

”Änkan efter en man som hela Europa visade den största beundran för, sitter bland sina svältande barn tyngd av en enorm skuld. En tjänsteman gav henne tio gulden i pant för Mozarts ur, så att han kunde bli begravd.”

Strax därefter löd rubriken i en av Berlins tidningar: ”Mozart är död. Eftersom kroppen svällde upp efter döden, tror somliga att han blev förgiftad.”

Misstanken om mord hade väckts.

Den förnuftiga Constanze

Wolfgang Amadeus Mozart och Constanze We­ber möttes första gången femton år tidigare. Han besökte musikern Franz Webers hem för att fria till hennes storasyster Aloysia.

Men hon gav den unge tonsättaren korgen, och han fick lämna huset med brustet hjärta. Några år senare gjorde Mozart ett nytt försök. Denna gång var Constanze föremålet för hans heta känslor, och hon sa ja.

I ett brev till sin far Leopold berättade Mozart att Constanze var familjen Webers ”martyr och den mest varmhjärtade, klokaste och – kort sagt – den bästa av dem alla. Hon har tagit på sig ansvaret för hela hushållet”.

Enligt Mozart var tjugoåriga Constanze inte direkt vacker. Skönheten bestod av ”två små, svarta ögon och en vacker figur”.

Hennes största styrka var hennes förnuft och praktiska sinne, sa Mozart hänfört: ”Hon är långtifrån slösaktig. Det mesta av vad en kvinna behöver gör hon själv, och hon sätter själv upp sitt hår.”

Leopold, som inledningsvis var emot förhållandet, kunde inte förneka att Con­stanze var sparsam.

Efter en familjemiddag hos det nygifta paret noterade han att ”måltiden varken var för överdådig eller för spartansk. När det kommer till mat och dryck är hushållningen i högsta grad ekonomisk”.

Pengarna försvinner snabbt

Mozart var raka motsatsen. Hans nyblivna fru upptäckte snabbt att maken inte kunde hantera pengar.

Han levde över sina tillgångar, och för att finansiera sin extravaganta livsstil skrev han ständiga tiggarbrev till vänner och bekanta.

Pengarna gick till en lägenhet, som kostade femhundra gulden om året – motsvarande årslönen för en ämbetsman vid hovet. Vissa år utgjorde hyran mer än hälften av Mozarts inkomst.

Han inredde även ett herrum med ett dyrt biljardbord och betalade för en vagn med sex hästar.

När någon påpekade att sexspann endast passade sig för en furs­te, svarade han med ett skratt: ”Ja, om det hade varit hästar. Men det här är ju bara ponnyer, och sådana finns det inga regler för!”

Mozart älskade även dyra kläder, juveler och hasardspel. Constanze kunde bara förtvivlat se på, medan makens otillräckliga intäkter slösades bort.

Mozart förklarade emellertid för henne att konsumtionen var del av en strategi: ”Man får aldrig framstå som simpel – det är huvudsaken – då har man ingen chans. Den som är fräckast har störst chans att lyckas!”

Constanze kunde dystert konstatera att den stora chansen lät vänta på sig. Familjen Mozart levde ur hand i mun.

Tunga år i Mozarts hem

Till råga på allt var Mozarts musikaliska stjärna i nedåtgående. Hans musik hade blivit för avancerad för Wiens publik.

Redan efter premiären på den visserligen framgångsrika operan Enleveringen ur seraljen yttrade kejsar Josef de berömda orden: ”Det är för vackert för våra öron, min käre Mozart! Och med väldigt många toner!”

I likhet med publiken föredrog Constanze ”den unge Mozart” med sina förföriska melodier, som kunde få hela Wien att nynna med.

Kompositionerna var inte bara en fråga om smak utan även om pengar. En stor del av Mozarts intäkter kom från musikförläggare, som sålde nothäften till Europas musikälskare – och de uppskattade inte Mozarts musik.

Förläggaren Franz Anton Hoffmeister uppmanade Mozart att tänka mer på kundernas önskemål.

”Om jag inte tjänar pengar kan jag inte längre ge ut er musik”, förklarade Hoffmeister, men Mozart vägrade att skriva mer populärmusik: ”Kanske tjänar jag inga pengar, kanske måste jag svälta, men det spelar mig ingen roll!”

För Constanze var livet en enda, lång kamp. Förutom att det unga paret hade en usel ekonomi drabbades de av flera tragedier.

Deras första barn dog bara två månader gammal av dysenteri. År 1784 föddes Karl Thomas, frisk och kry, medan de tre följande barnen alla dog som spädbarn.

Sorgen fick Mozart att begrava sig i arbete, medan Constanze fick försöka hålla ihop familjen – trots att hon var gravid större delen av tiden och dessutom led av flera sjukdomar.

Hon fick vätskande bölder på benen, som gjorde det svårt för henne att gå. Hon höll emellertid god min – trots att hon sällan visste hur de skulle kunna betala hyran.

Under en särskilt svår period fick Constanze pantsätta sina smycken. Vem som helst hade kunnat förstå att hon började tröttna på sitt äktenskap.

Otrohet och svartsjuka

Sommaren 1791 var Constanze åter med barn. Det var den sjätte graviditeten på åtta år, och som så ofta var Constanze sjuk under graviditeten.

Mozart skickade henne som vid tidigare tillfällen på en kurvistelse i Baden i Tyskland. Denna gång fick Constanze sällskap.

Mozart hade insisterat på att hans unge assistent Franz Süssmayr skulle följa med.

Constanze tyckte att det var underligt, för Mozart var oerhört svartsjuk av sig – i sina brev förmanade han sin hustru att tänka på moralen:

”En kvinna måste alltid uppföra sig respektabelt. Gör hon inte det börjar folk skvallra om henne. Min kära, förlåt att jag är så rättfram, men min själsfrid och vår lycka hänger på det!”

För egen del var Mozart inget helgon. Under snart tio års äktenskap hade Constanze vant sig vid ryktena om hans otrohet.

Det fanns knappt en enda kvinna i Wien, som inte hade pekats ut som hans älskarinna. Mozart förnekade aldrig att han hade starka drifter, men han bedyrade att han var trogen mot Constanze.

Och skulle det inträffa ett sidosprång, så ”skulle jag inte dölja det för dig, för det är naturligt för en man att fela”. En del av Mozarts brev visar att inte alla påståenden om affärer var rykten.

Till baronessan von Waldstätten skrev han: ”Efter att jag såg Ers Nåd på baletten med håret så vackert uppsatt, får jag ingen ro i själen! Men ack! Vem knackar mig på axeln? Vem läser mina brev? Ack! Ack! Ack! Min hustru!”

”Jag vet att jag ska dö”

Medan Constanze vistades i Baden skrev Mozart nästan dagligen till henne, och han försatt sällan ett tillfälle att komma med en pik till Süssmayr, som han kal­lade ”Snai” och ”min hovnarr”.

Breven avslutades med: ”Ge Snai några rejäla sparkar från mig. Det är bättre att prygla honom för mycket än för lite.”

Det ryktades att Süssmayr var far till det barn som Constanze bar på – och att Mozart visste det.

Oavsett om det stämde eller ej måste veckorna i Baden med det ständiga hånet från Mozart ha varit en plåga för Süssmayr.

Efter en tid återvände den mobbade Süssmayr och den trötta hustrun till Wien, så Constanze skulle kunna föda.

Pojken fick namnet Franz Xaver Wolfgang, och frågan om faderskapet var snabbt avgjord.

Släkten Mozart hade en ärftlig skavank, som orsakade en synlig missbildning i örat. Mozart hade den – hans nyfödde son likaså.

Några månader senare anförtrodde Mozart sig till Constanze under en promenad:

”Jag vet att jag ska dö. Någon har gett mig acqua toffana (en mixtur med arsenik, red.) och räknat ut den exakta tidpunkten då jag kommer att dö – och har därför beställt ett rekviem. Jag håller på att skriva musiken till min egen död!”

Kort före Mozarts dystra förutsägelse hade en mystisk man dykt upp i familjens lägenhet – det hävdade Constanze i varje fall senare.

Den svartklädde mannen med det allvarliga ansiktet hade sagt: ”Jag kommer med bud från en mycket förnäm herre. En person som han höll kär är död. Han vill att ni ska komponera ett rekviem åt honom.”

Mozart, som alltid behövde pengar, hade antagit uppdraget, och kort efter det hade han blivit sjuk, noterade Cons­tanze.

Hans leder svullnade, och han fick svåra smärtor. Hon hade vårdat honom, baddat hans värkande lemmar och sytt en vid nattskjorta, som satt löst och inte irriterade hans ömmande kropp.

Samtidigt fortsatte Mozart att arbeta på Requiem. Constanze berättade att han varit som besatt av att fullborda verket, medan han fortfarande kunde.

Två män hamnar i fokus

När Mozart under promenaden berättat om giftet och förutsett sin snara död, viftade Constanze bort tanken, men efter hand blev hon alltmer övertygad om att hans rädsla hade varit befogad.

Mozart var ”omgiven av människor som han fruktade, och som ville ta livet av honom”, hävdade hon. Hon ­pekade anklagande på den kejserlige hov­kapellmästaren Antonio Salieri.

I en brevväxling med sin far antydde Mozart att Salieri saboterade för honom – men han specificerade aldrig på vilket sätt.

Ända fram till sin död 1825 var den ålderstigne Salieri tvungen att försvara sig mot de envisa ryktena att han av ren och skär avund hade röjt sin unge konkurrent ur vägen.

Vår tids historiker har inte hittat några bevis för Salieris påstådda brott. Men om inte hovkapellmästaren stod bakom mordet, fanns det en annan kandidat: tjänstemannen Franz Hofdemel.

Knappt hade nyheten om Mozarts död spridits genom Wiens gator och gränder förrän ett våldsamt tumult bröt ut i en flott fastighet i staden.

Grannarna hörde rop och skrik från makarna Hofdemels lägenhet. Det var långtifrån första gången som den medelålders mannen och hans unga hustru Magdalena grälade, men den här gången verkade det vara allvarligt.

Enligt tidningen Wiens Kvinnojournal hördes herr Hofdemel skrika: ”Nu är det ute med mig! Det finns inte längre något hopp. Jag vill dö! Kvinna – ingen annan ska få dig! Du ska dö tillsammans med mig!”

Därefter blev det tyst som i graven. De oroliga grannarna tillkallade en låssmed, som öppnade dörren. Inne i lägenheten var det blod överallt.

Magdalena Hofdemel låg medvetslös på golvet med djupa skärsår i ansiktet och halsen. I ett angränsande rum låg Franz Hofdemel med halsen avskuren. Han höll fortfarande rakkniven i handen.

Vad som hänt var uppenbart: Franz Hofdemel hade först angripit sin hustru med kniven och därefter begått självmord.

Snart uppdagades även en koppling till Mozart: Franz Hofdemel var en av tonsättarens många, många långivare, och dessutom hade tjugotreåriga Magdalena varit elev hos Mozart.

Tidningen Grätzer Zeitung skrev det som hela Wien viskade om: ”Självmordet orsakades av svartsjuka”. Det var allmänt känt att Mozart endast antog elever som han var förtjust i.

Tonsättaren och eleven hade haft ett förhållande, som herr Hofdemel fått reda på – alltså hade han mördat sin rival, försökt döda sin hustru och sedan tagit sitt eget liv.

Magdalena överlevde, men hon talade aldrig om bakgrunden till tragedin.

Mozart blir populär igen

Som änka var Constanze tvungen att göra allt i sin makt för att se till att hon och sönerna fick mat på bordet. På kort tid förvandlades hon från uppoffrande hustru till skicklig affärskvinna.

För musikförläggarna presenterade hon historien om den mystiske främling som hade beställt Requiem – och hur Mozart hade uttömt sina sista krafter på att färdigställa verket.

Att assistenten Franz Süssmayr skrivit klart det sista nämnde hon inte.

Constanze hade snabbt insett att ett musikstycke skrivet av en assistent inte har tillnärmelsevis samma dragningskraft som något som kan kallas ”Mozarts sista verk”.

Försäljningen av noterna till Requiem samt en donation från kejsaren löste de mest trängande penningproblemen.

Constanze inledde dessutom en omfattande turnéverksamhet, då hon spelade piano i Europas konsertsalar, medan sönerna Karl och Wolfgang sjöng.

Var de än uppträdde gjorde de succé och efter en enda konsert kunde Constanze inkassera 1700 gulden.

I Prags nationalteater sjöng lille Wolfgang fågelfångararian ur Trollflöjten, så att publiken rördes till tårar.

En recensent skrev att ”den mjuka, barnsliga sången skänkte både glädje och sorg till publiken i Prag, som hade älskat gossens far på gränsen till tillbedjan”.

På tre år lyckades Constanze vända ­attityden till Mozarts kompositioner.

Medan han under sina sista år hade varit på väg ut i musikhistoriens periferi, var han nu – tack vare sin hustrus stora insats – återigen en super­stjärna.

Mozarts kvarlämnade musik genererade nu enorma summor. Kungen av Preussen köpte åtta originalpartitur för 3600 gulden.

Musikförläggarna köpte resten av Con­stanzes arv för 10000. Trots det vidhöll änkan fram till sin död att hon aldrig tjänat på makens musik.

”Alla Mozarts operor skänktes bort eller stals. Resten såldes för småsummor”, hävdade hon.

Vid den tiden flyttade Constanze in hos den danske diplomaten Georg Niko­laus von Nissen, som levde i Wien.

År­talet är okänt, eftersom hon undvek att berätta om sin relation. Hennes konsertverksamhet gynnades antagligen av att hon fortsatte att framstå som änka.

Under tiden sjönk assistenten Franz Süss­mayr allt djupare ner i alkoholism och fattigdom. Ryktena om Mozarts suspekta död blev alltfler i takt med att hans popularitet växte.

Därför uppmärksammades det att Süssmayr vid något tillfälle hade påstått att ”det var uppenbart för Mozarts änka att det skulle bli en stor ­efterfrågan på hennes makes verk efter hans död”.

Süssmayr utvecklade aldrig sina antydningar om Constanzes motiv, och 1803 avled han vid trettiosju års ålder.

Rekviem för Wolfgang Amadeus

Efter att ha levt ihop i hemlighet i tio år gifte Constanze sig med Georg Nikolaus. Det kaotiska bohemlivet i Wien ersattes av en respektabel borgerlighet i Köpenhamn, där von Nissen anställdes som kunglig tidnings- och bokcensor.

Det gjorde honom synnerligen impopulär inom stadens kulturella elit, men som en tröst kunde Constanze emellanåt njuta av Mozarts verk på Kungliga teatern.

Åren 1810–1820 spelade Det Kongelige Kapel Requiem vid flera tillfällen – och även i Köpenhamn spreds ryktena om den döde tonsättaren: Vem var den mystiske främling som hade beställt döds­mässan? Hade Mozart skrivit musiken till sin egen begravning? Spekulationerna ville aldrig ta slut.

Epilog:

Den svartklädde man som beställde ”Requiem” av Mozart var ingen budbärare från dödsriket. Det var en av greve Franz von Walseggs tjänare.

Greven ville ha ett musikstycke till sin hust­rus dödsdag, och han ville sätta sitt eget namn på kompositionen för att imponera på gästerna.

Mozart hade gått med på att skriva verket i greve von Walseggs namn. Constanze Mozart avled vid åttio års ålder 1842 i Salzburg.