Vem dödade Mozart?

En avundsjuk rival, en bedragen äkta make eller hans utslitna hustru. Vid trettiofem års ålder dog tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart på toppen av sin konstnärliga karriär. Var det mord? Ryktena spreds snabbt i Wien.

En avundsjuk rival, en bedragen äkta make eller hans utslitna hustru. Vid trettiofem års ålder dog tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart på toppen av sin konstnärliga karriär. Var det mord? Ryktena spreds snabbt i Wien.

Bridgeman Images

Constanze Mozart tog emot sin syster Sophie i dörren till lägenheten på Rau­hen­stein­gasse i den kejserliga huvudstaden Wien. ”Tack gode Gud för att du kommit, kära So­phie!” utbrast Constanze.

”I går var han så sjuk att jag inte trodde att han skulle leva till morgondagen. Var snäll och stanna hos mig i dag. Om han får ett nytt anfall, kommer han att dö i kväll ...”

Hon ledde in systern i sjukrummet. Med besvär reste 35-årige Mozart sig på armbågen och hälsade på henne.

”Kära Sophie, jag är så glad att du har kommit. Du måste stanna till i kväll och se mig dö”, sa han långsamt.

Sophie försökte muntra upp sin svåger – han skulle snart vara kry igen.

”Jag känner redan smaken av döden i munnen”, sa Mozart matt.

Vid sängen vakade även tonsättarens assistent, Franz Süssmayr. På täcket låg det ofullständiga partituret till Requiem i d-moll, som Mozart fortfarande arbetade på.

Natten igenom vakade Constanze och Sophie vid sängen. De sista timmarna var Mozart medvetslös.

Sophie mindes senare att han kort före sin död hade försökt nynna trumpartierna ur Requiem – ”jag kan fortfarande höra dem”, rös hon.

Constanze berättade att slutet kom snabbt: ”Plötsligt började han kräkas. Det var brunt och sprutade ur honom i en stråle. Sedan var han död.” Det var den 5 december 1791.

Under en promenad i Pratern i Wien avslöjade Mozart för Constanze att någon hade förgiftat honom.

© Archives Charmet/Bridgeman Images

Liktåg till en omärkt grav

Två dagar senare startade Mozarts liktåg mot kyrkogården Sankt Marx utanför Wien. Då bröt ett oväder ut. Joseph Deier, som drev en vägkrog, berättade hur det regnade och snöade samtidigt:

”Det var som om naturen ville visa sin vrede över att så få följde tonsättaren på hans sista färd. Endast några vänner och tre kvinnor följde den döde.”

Mozarts änka Constanze fanns inte bland de sörjande. Somliga påstod att hon var alltför förkrossad av sorg. I stället hade hon skrivit en dikt till maken – den slutade med orden:

”I nio år var vi sammanbundna med de kärleksfullaste band, som aldrig bröts här på jorden. Åh, om jag snart finge ansluta mig till dig för alltid.”

Vid stadsporten blev blåsten så kraftig att de sörjande fick vända om. Endast kusken följde den store tonsättaren till graven. Mozarts kista sänktes ner i marken med fyra andra.

Det var en av kejsar Josefs många framsynta idéer för att sätta stopp för slöseriet vid begravningar. Enkelgravar var förbehållna landets rikaste, och Mozart var inte bland dem.

Några dagar senare bekräftade en notis i tidningen Der heimliche Botschafter det rykte som länge spridits i den österrikiska huvudstaden – Mozart var pank:

”Änkan efter en man som hela Europa visade den största beundran för, sitter bland sina svältande barn tyngd av en enorm skuld. En tjänsteman gav henne tio gulden i pant för Mozarts ur, så att han kunde bli begravd.”

Strax därefter löd rubriken i en av Berlins tidningar: ”Mozart är död. Eftersom kroppen svällde upp efter döden, tror somliga att han blev förgiftad.”

Misstanken om mord hade väckts.

Efter Mozarts död ryktades det att hans bortgång inte hade naturliga orsaker. Men vem hade nytta av hans död? Misstankarna riktades snabbt mot fyra personer, som stod tonsättaren nära.

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

Den glada änkan

Constanze Mozart (1762–1842) var tjugo när hon gifte sig med Mozart. Den unga kvinnan hade säkert inte förväntat sig att livet med den berömde tonsättaren skulle utvecklas till en mardröm av ekonomiska problem och flera livshotande graviditeter. Var Constanze så trött på sin make att hon gav honom gift?

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

En svartsjuk äkta make

Franz Hofdemel (?–1791) var tjänsteman i Wien och gift med 23-åriga Magdalena, som tog pianolektioner för Mozart. Enligt envisa rykten hade hon och Mozart en affär. Gav den svartsjuke maken tonsättaren gift? Faktum är att Hof­demel dagen efter Mozarts död försökte mörda sin unga hustru.

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

Mozarts konkurrent

Antonio Salieri (1750–1825) var kapellmästare vid det kejserliga hovet i Wien och en av tidens mest hyllade tonsättare. Han var den förste som föll offer för ryktena. Antydningar från Mozarts änka pekade ut honom som ansvarig för Mozarts död. Kan han ha känt sig hotad av Mozarts begåvning?

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

Assistent och rival

Franz Süssmayr (1766–1803) var anställd som Mozarts assistent. Det har antytts att Süssmayr och Constanze Mozart hade ett förhållande, och att han gjorde henne gravid. Sommaren 1791 åkte de tillsammans på en kurvistelse i Baden. Dödade assis­tenten Mozart för att få Constanze för sig själv?

Den förnuftiga Constanze

Wolfgang Amadeus Mozart och Constanze We­ber möttes första gången femton år tidigare. Han besökte musikern Franz Webers hem för att fria till hennes storasyster Aloysia.

Men hon gav den unge tonsättaren korgen, och han fick lämna huset med brustet hjärta. Några år senare gjorde Mozart ett nytt försök. Denna gång var Constanze föremålet för hans heta känslor, och hon sa ja.

I ett brev till sin far Leopold berättade Mozart att Constanze var familjen Webers ”martyr och den mest varmhjärtade, klokaste och – kort sagt – den bästa av dem alla. Hon har tagit på sig ansvaret för hela hushållet”.

Enligt Mozart var tjugoåriga Constanze inte direkt vacker. Skönheten bestod av ”två små, svarta ögon och en vacker figur”.

Hennes största styrka var hennes förnuft och praktiska sinne, sa Mozart hänfört: ”Hon är långtifrån slösaktig. Det mesta av vad en kvinna behöver gör hon själv, och hon sätter själv upp sitt hår.”

Leopold, som inledningsvis var emot förhållandet, kunde inte förneka att Con­stanze var sparsam.

Efter en familjemiddag hos det nygifta paret noterade han att ”måltiden varken var för överdådig eller för spartansk. När det kommer till mat och dryck är hushållningen i högsta grad ekonomisk”.

Pengarna försvinner snabbt

Mozart var raka motsatsen. Hans nyblivna fru upptäckte snabbt att maken inte kunde hantera pengar.

Han levde över sina tillgångar, och för att finansiera sin extravaganta livsstil skrev han ständiga tiggarbrev till vänner och bekanta.

Pengarna gick till en lägenhet, som kostade femhundra gulden om året – motsvarande årslönen för en ämbetsman vid hovet. Vissa år utgjorde hyran mer än hälften av Mozarts inkomst.

Han inredde även ett herrum med ett dyrt biljardbord och betalade för en vagn med sex hästar.

När någon påpekade att sexspann endast passade sig för en furs­te, svarade han med ett skratt: ”Ja, om det hade varit hästar. Men det här är ju bara ponnyer, och sådana finns det inga regler för!”

Mozart älskade även dyra kläder, juveler och hasardspel. Constanze kunde bara förtvivlat se på, medan makens otillräckliga intäkter slösades bort.

Mozart förklarade emellertid för henne att konsumtionen var del av en strategi: ”Man får aldrig framstå som simpel – det är huvudsaken – då har man ingen chans. Den som är fräckast har störst chans att lyckas!”

Constanze kunde dystert konstatera att den stora chansen lät vänta på sig. Familjen Mozart levde ur hand i mun.

”Kanske tjänar jag inga pengar, kanske måste jag svälta, men det spelar mig ingen roll!” Mozart

Tunga år i Mozarts hem

Till råga på allt var Mozarts musikaliska stjärna i nedåtgående. Hans musik hade blivit för avancerad för Wiens publik.

Redan efter premiären på den visserligen framgångsrika operan Enleveringen ur seraljen yttrade kejsar Josef de berömda orden: ”Det är för vackert för våra öron, min käre Mozart! Och med väldigt många toner!”

I likhet med publiken föredrog Constanze ”den unge Mozart” med sina förföriska melodier, som kunde få hela Wien att nynna med.

Kompositionerna var inte bara en fråga om smak utan även om pengar. En stor del av Mozarts intäkter kom från musikförläggare, som sålde nothäften till Europas musikälskare – och de uppskattade inte Mozarts musik.

Förläggaren Franz Anton Hoffmeister uppmanade Mozart att tänka mer på kundernas önskemål.

”Om jag inte tjänar pengar kan jag inte längre ge ut er musik”, förklarade Hoffmeister, men Mozart vägrade att skriva mer populärmusik: ”Kanske tjänar jag inga pengar, kanske måste jag svälta, men det spelar mig ingen roll!”

För Constanze var livet en enda, lång kamp. Förutom att det unga paret hade en usel ekonomi drabbades de av flera tragedier.

Deras första barn dog bara två månader gammal av dysenteri. År 1784 föddes Karl Thomas, frisk och kry, medan de tre följande barnen alla dog som spädbarn.

Sorgen fick Mozart att begrava sig i arbete, medan Constanze fick försöka hålla ihop familjen – trots att hon var gravid större delen av tiden och dessutom led av flera sjukdomar.

Hon fick vätskande bölder på benen, som gjorde det svårt för henne att gå. Hon höll emellertid god min – trots att hon sällan visste hur de skulle kunna betala hyran.

Under en särskilt svår period fick Constanze pantsätta sina smycken. Vem som helst hade kunnat förstå att hon började tröttna på sitt äktenskap.

© Getty Images

Otrohet och svartsjuka

Sommaren 1791 var Constanze åter med barn. Det var den sjätte graviditeten på åtta år, och som så ofta var Constanze sjuk under graviditeten.

Mozart skickade henne som vid tidigare tillfällen på en kurvistelse i Baden i Tyskland. Denna gång fick Constanze sällskap.

Mozart hade insisterat på att hans unge assistent Franz Süssmayr skulle följa med.

Constanze tyckte att det var underligt, för Mozart var oerhört svartsjuk av sig – i sina brev förmanade han sin hustru att tänka på moralen:

”En kvinna måste alltid uppföra sig respektabelt. Gör hon inte det börjar folk skvallra om henne. Min kära, förlåt att jag är så rättfram, men min själsfrid och vår lycka hänger på det!”

För egen del var Mozart inget helgon. Under snart tio års äktenskap hade Constanze vant sig vid ryktena om hans otrohet.

Det fanns knappt en enda kvinna i Wien, som inte hade pekats ut som hans älskarinna. Mozart förnekade aldrig att han hade starka drifter, men han bedyrade att han var trogen mot Constanze.

Och skulle det inträffa ett sidosprång, så ”skulle jag inte dölja det för dig, för det är naturligt för en man att fela”. En del av Mozarts brev visar att inte alla påståenden om affärer var rykten.

Till baronessan von Waldstätten skrev han: ”Efter att jag såg Ers Nåd på baletten med håret så vackert uppsatt, får jag ingen ro i själen! Men ack! Vem knackar mig på axeln? Vem läser mina brev? Ack! Ack! Ack! Min hustru!”

Håvard Stensvold som fågelfångaren Papageno tillsammans med Pamina (Ann-Helen Moen). Vid premiären 1791 spelades Papageno av Ema­nuel Schikaneder.

© Erik Berg/Den Norske Opera

”Mozarts musik var ren avantgarde”

Som operasångare och lärare vid universitetet i Trondheim har Håvard Stensvold kommit tätt inpå Mozart och de tankar som ligger bakom mästarens verk.

I dag förknippar vi Wolfgang Amadeus Mozart med seriös musik och klassiska arior, men för samtiden var han en tonsättare med radikala och ofta farliga idéer. Det berättar den norske basbarytonen Håvard Stensvold.

Sångaren är utbildad vid Det Kongelige Operaakademi i Köpenhamn och har sjungit rollen som Papageno i Trollflöjten samt Figaro, Don Giovanni och Guglielmo i operan Così fan tutte.

”Mozart var nyskapande och före sin tid, i synnerhet när det gällde valet av teman för operorna”, säger Stensvold.

”Tidigare hade operor handlat om grekiska gudar och mytiska figurer – det gjorde även Mozarts tidiga verk. Men i synnerhet efter mötet med librettisten Lorenzo da Ponte började Mozart tänka, ’det kan jag be­stämma själv’. Han började skriva operor om riktiga människor som Figaro och Don Giovanni.”

”Mozart fick mycket kritik för sitt val”, fortsätter Stensvold. ”Figaros bröllop byg­ger till exempel på en pjäs av den provokative franske dramatikern Pierre Beaumarchais, som förbjöds i Frankrike. Det var oerhört vågat att skriva om tjänstefolkets uppror mot adeln. Mozart behandlade ämnen som ingen vågade tänka på! Dessutom skrev han på tyska. Tid­i­ga­re hade italienska varit operaspråket. Tänk bara på operan Enleveringen ur Seraljen – en opera som utspelar sig i ett harem!”

Sin mest kända opera, Trollflöjten, skrev Mozart med diktaren och teaterdirektören Emanuel Schikaneder. Samarbetet mellan dem var synnerligen lustfyllt.

Schikaneder lät sätta upp en paviljong utanför sin teater, där Mozart arbetade med musiken, medan teater­direktören skrev librettot (texten).

De möttes ofta för att diskutera sina utkast – gärna över flera glas champagne. Som Mozarttolkare och lektor vid universitetet i Trondheim känner Stensvold Mozart bättre än de flesta, men han kan fortfarande bli imponerad av mästaren:

”Mozart gjorde färdigt sina kompositioner i huvudet, även instrumenteringen. Resten var bara copy-paste – för att använda ett uttryck från it-världen. Musiken var färdig på datamaskinen och behövde bara printas”.

Partituren skrev Mozart till exempel medan han spelade biljard eller förde ett samtal, berättar Stensvold med ett skratt.

”Till skillnad från till exempel Beethoven satt han inte vid pianot och prövade sig fram. Han hade ett enormt musikaliskt minne. Jag tycker att det är ett under att någon kan tänka sig fram till ett helt verk i alla detaljer!”

”Jag vet att jag ska dö”

Medan Constanze vistades i Baden skrev Mozart nästan dagligen till henne, och han försatt sällan ett tillfälle att komma med en pik till Süssmayr, som han kal­lade ”Snai” och ”min hovnarr”.

Breven avslutades med: ”Ge Snai några rejäla sparkar från mig. Det är bättre att prygla honom för mycket än för lite.”

Det ryktades att Süssmayr var far till det barn som Constanze bar på – och att Mozart visste det.

Oavsett om det stämde eller ej måste veckorna i Baden med det ständiga hånet från Mozart ha varit en plåga för Süssmayr.

Efter en tid återvände den mobbade Süssmayr och den trötta hustrun till Wien, så Constanze skulle kunna föda.

Pojken fick namnet Franz Xaver Wolfgang, och frågan om faderskapet var snabbt avgjord.

”Jag håller på att skriva musiken till min egen död!” Mozart fick en beställning på en dödsmässa.

Släkten Mozart hade en ärftlig skavank, som orsakade en synlig missbildning i örat. Mozart hade den – hans nyfödde son likaså.

Några månader senare anförtrodde Mozart sig till Constanze under en promenad:

”Jag vet att jag ska dö. Någon har gett mig acqua toffana (en mixtur med arsenik, red.) och räknat ut den exakta tidpunkten då jag kommer att dö – och har därför beställt ett rekviem. Jag håller på att skriva musiken till min egen död!”

Kort före Mozarts dystra förutsägelse hade en mystisk man dykt upp i familjens lägenhet – det hävdade Constanze i varje fall senare.

Den svartklädde mannen med det allvarliga ansiktet hade sagt: ”Jag kommer med bud från en mycket förnäm herre. En person som han höll kär är död. Han vill att ni ska komponera ett rekviem åt honom.”

Mozart, som alltid behövde pengar, hade antagit uppdraget, och kort efter det hade han blivit sjuk, noterade Cons­tanze.

Hans leder svullnade, och han fick svåra smärtor. Hon hade vårdat honom, baddat hans värkande lemmar och sytt en vid nattskjorta, som satt löst och inte irriterade hans ömmande kropp.

Samtidigt fortsatte Mozart att arbeta på Requiem. Constanze berättade att han varit som besatt av att fullborda verket, medan han fortfarande kunde.

Panflöjten är 6 000 år gammal. I ”Trollflöjten” kan dess toner avvärja faror och blidka fiender.

© Shutterstock

Två män hamnar i fokus

När Mozart under promenaden berättat om giftet och förutsett sin snara död, viftade Constanze bort tanken, men efter hand blev hon alltmer övertygad om att hans rädsla hade varit befogad.

Mozart var ”omgiven av människor som han fruktade, och som ville ta livet av honom”, hävdade hon. Hon ­pekade anklagande på den kejserlige hov­kapellmästaren Antonio Salieri.

I en brevväxling med sin far antydde Mozart att Salieri saboterade för honom – men han specificerade aldrig på vilket sätt.

Ända fram till sin död 1825 var den ålderstigne Salieri tvungen att försvara sig mot de envisa ryktena att han av ren och skär avund hade röjt sin unge konkurrent ur vägen.

Vår tids historiker har inte hittat några bevis för Salieris påstådda brott. Men om inte hovkapellmästaren stod bakom mordet, fanns det en annan kandidat: tjänstemannen Franz Hofdemel.

Knappt hade nyheten om Mozarts död spridits genom Wiens gator och gränder förrän ett våldsamt tumult bröt ut i en flott fastighet i staden.

”Det finns inte längre något hopp. Jag vill dö! Kvinna – ingen annan ska få dig! Du ska dö tillsammans med mig!” Tjänstemannen Franz Hofdemel dagen efter Mozarts död.

Grannarna hörde rop och skrik från makarna Hofdemels lägenhet. Det var långtifrån första gången som den medelålders mannen och hans unga hustru Magdalena grälade, men den här gången verkade det vara allvarligt.

Enligt tidningen Wiens Kvinnojournal hördes herr Hofdemel skrika: ”Nu är det ute med mig! Det finns inte längre något hopp. Jag vill dö! Kvinna – ingen annan ska få dig! Du ska dö tillsammans med mig!”

Därefter blev det tyst som i graven. De oroliga grannarna tillkallade en låssmed, som öppnade dörren. Inne i lägenheten var det blod överallt.

Magdalena Hofdemel låg medvetslös på golvet med djupa skärsår i ansiktet och halsen. I ett angränsande rum låg Franz Hofdemel med halsen avskuren. Han höll fortfarande rakkniven i handen.

Vad som hänt var uppenbart: Franz Hofdemel hade först angripit sin hustru med kniven och därefter begått självmord.

Snart uppdagades även en koppling till Mozart: Franz Hofdemel var en av tonsättarens många, många långivare, och dessutom hade tjugotreåriga Magdalena varit elev hos Mozart.

Tidningen Grätzer Zeitung skrev det som hela Wien viskade om: ”Självmordet orsakades av svartsjuka”. Det var allmänt känt att Mozart endast antog elever som han var förtjust i.

Tonsättaren och eleven hade haft ett förhållande, som herr Hofdemel fått reda på – alltså hade han mördat sin rival, försökt döda sin hustru och sedan tagit sitt eget liv.

Magdalena överlevde, men hon talade aldrig om bakgrunden till tragedin.

Till hundraårsjubileet för Mozarts död skapade konditorn Paul Fürst en himmelsk konfekt till tonsättarens ära.

© Der Standard

Mozart blir populär igen

Som änka var Constanze tvungen att göra allt i sin makt för att se till att hon och sönerna fick mat på bordet. På kort tid förvandlades hon från uppoffrande hustru till skicklig affärskvinna.

För musikförläggarna presenterade hon historien om den mystiske främling som hade beställt Requiem – och hur Mozart hade uttömt sina sista krafter på att färdigställa verket.

Att assistenten Franz Süssmayr skrivit klart det sista nämnde hon inte.

Constanze hade snabbt insett att ett musikstycke skrivet av en assistent inte har tillnärmelsevis samma dragningskraft som något som kan kallas ”Mozarts sista verk”.

Försäljningen av noterna till Requiem samt en donation från kejsaren löste de mest trängande penningproblemen.

Constanze inledde dessutom en omfattande turnéverksamhet, då hon spelade piano i Europas konsertsalar, medan sönerna Karl och Wolfgang sjöng.

Var de än uppträdde gjorde de succé och efter en enda konsert kunde Constanze inkassera 1700 gulden.

I flera år uppträdde sönerna Wolfgang och Karl Mozart med sin mor i Europas konserthus.

© A. Dagli Orti/De Agostini Picture Library/Bridgeman Images

I Prags nationalteater sjöng lille Wolfgang fågelfångararian ur Trollflöjten, så att publiken rördes till tårar.

En recensent skrev att ”den mjuka, barnsliga sången skänkte både glädje och sorg till publiken i Prag, som hade älskat gossens far på gränsen till tillbedjan”.

På tre år lyckades Constanze vända ­attityden till Mozarts kompositioner.

Medan han under sina sista år hade varit på väg ut i musikhistoriens periferi, var han nu – tack vare sin hustrus stora insats – återigen en super­stjärna.

Mozarts kvarlämnade musik genererade nu enorma summor. Kungen av Preussen köpte åtta originalpartitur för 3600 gulden.

Musikförläggarna köpte resten av Con­stanzes arv för 10000. Trots det vidhöll änkan fram till sin död att hon aldrig tjänat på makens musik.

”Alla Mozarts operor skänktes bort eller stals. Resten såldes för småsummor”, hävdade hon.

Vid den tiden flyttade Constanze in hos den danske diplomaten Georg Niko­laus von Nissen, som levde i Wien.

År­talet är okänt, eftersom hon undvek att berätta om sin relation. Hennes konsertverksamhet gynnades antagligen av att hon fortsatte att framstå som änka.

Under tiden sjönk assistenten Franz Süss­mayr allt djupare ner i alkoholism och fattigdom. Ryktena om Mozarts suspekta död blev alltfler i takt med att hans popularitet växte.

Därför uppmärksammades det att Süssmayr vid något tillfälle hade påstått att ”det var uppenbart för Mozarts änka att det skulle bli en stor ­efterfrågan på hennes makes verk efter hans död”.

Süssmayr utvecklade aldrig sina antydningar om Constanzes motiv, och 1803 avled han vid trettiosju års ålder.

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

Antonio Salieri - FRIKÄND

Misstankarna riktades snabbt mot Salieri. Vid 73 års ålder tillbakavisade han allt prat om mord: ”Jag försäkrar er på min ära att det inte finns någon sanning i de absurda ryktena. Ni vet vad jag menar – att jag ­förgiftade Mozart”. Salieri be­hövde inte vara avundsjuk, för han nådde ­större framgångar än Mozart.

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

Franz Hofdemel - FRIKÄND

Om han misstänkte Mozart för att ha en affär med sin unga hust­ru är ovisst, men det sägs att Beethoven senare ­vägrade att spela för Magdalena Hofdemel, ”eftersom hon hade varit Mozarts älskarinna”. Hofdemel hade stora ekonomiska problem och led av depressioner, vilket kan förklara hans självmord.

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

Franz Süssmayr - FRIKÄND

En affär med den gravida Constanze under kurvistelsen 1791 är nästan otänkbar. Hon fortsatte inte heller att hålla kontakt med honom efter att han hade skrivit klart Requiem. Süssmayr fick en kortvarig framgång som tonsättare och var en tid kapellmästare vid Burg­theater i Wien. Men han var alkoholist och sjabblade bort allt.

© Fine Art Images/Imageselect, la sacra musica & The Print Collector/Imageselect/Wikimedia/Shutterstock

Constanze Mozart - FRIKÄND

Ingen fick ut så mycket av Mozarts död som hans änka. Den ansedde österrikiske läkaren Guldener von Lobes noterade emellertid att så många människor besökt den sjuke Mozart att ”inte ens det allra minsta tecken på förgiftning hade kunnat missas”. Antingen var Cons­tanze sin tids mest förslagna giftmördare – eller så ska hon rentvås.

Rekviem för Wolfgang Amadeus

Efter att ha levt ihop i hemlighet i tio år gifte Constanze sig med Georg Nikolaus. Det kaotiska bohemlivet i Wien ersattes av en respektabel borgerlighet i Köpenhamn, där von Nissen anställdes som kunglig tidnings- och bokcensor.

Det gjorde honom synnerligen impopulär inom stadens kulturella elit, men som en tröst kunde Constanze emellanåt njuta av Mozarts verk på Kungliga teatern.

Åren 1810–1820 spelade Det Kongelige Kapel Requiem vid flera tillfällen – och även i Köpenhamn spreds ryktena om den döde tonsättaren: Vem var den mystiske främling som hade beställt döds­mässan? Hade Mozart skrivit musiken till sin egen begravning? Spekulationerna ville aldrig ta slut.

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

... så vad dog Mozart av?

Mozart var en livsglad man. Han arbetade mycket och festade gärna. Hans livsstil kan dock inte förklara varför han blev endast trettiofem år gammal. Den genomsnittliga livslängden i Wien var tio år högre.

Flera av Mozarts symptom dagarna före hans död skulle kunna tyda på en förgiftning, men eftersom hans kvarlevor försvunnit på Sankt Marx-kyrkogården i Wien, kan ingen i dag hitta några ­konkreta bevis för ett brott.

Mozarts biograf Franz Niemet­schek (1766–1849) lät mysteriet vara olöst – han skrev bara att ”läkarna var inte eniga om sjukdomsdiagnosen”.

Hela Mozarts 35-åriga liv var präglat av sjukdom. Som barn led han av smittkoppor, tyfus, streptokockinfektioner och flera magåkommor.

Även symptomen på dödsbädden är väldokumenterade: Han hade hög feber, utslag, svullna och ömma leder – i synnerhet i händer och fötter.

Det kan ha varit en förgiftning, men nutida läkare anser att det tyder på akut nefritiskt syndrom – en infektion med streptokocker.

Något som talar mot en infektion är Mozarts bruna kräk­ningar. Det skulle kunna tyda på blödande magsår – eller en fysisk reaktion på dåtidens läkekonst.

Kräkmedel och åderlåtning betraktades på 1700-talet som mirakelkurer, och läkarna utsatte Mozart för båda delar. Ett kräkmedel i kombination med åderlåtningar kan ha försvagat den sjuke Mozart ytterligare.

Det vore en ödets ironi om läkarna i försöket att rädda Mozarts liv blev hans verkliga banemän. Men förslagen på sjukdomar är många.

Frieselfeber

Hög feber och utslag fick 1700-talets läkare att ställa diagnosen ”frieselfeber”. Åkomman är okänd för dagens läkare.

Kvicksilver

Mozart kan ha lidit av syfilis och behandlat sig själv med för höga doser av kvicksilver.

Streptokocker

De ömma lemmarna och svullna lederna tyder på en infektion.

Magsår

Den brunaktiga ­färgen på Mozarts kräkningar kan vara blod från ett magsår.

Njursvikt

Smärta och ansamling av vätska i kroppen är tecken på njursvikt.

Epilog:

Den svartklädde man som beställde ”Requiem” av Mozart var ingen budbärare från dödsriket. Det var en av greve Franz von Walseggs tjänare.

Greven ville ha ett musikstycke till sin hust­rus dödsdag, och han ville sätta sitt eget namn på kompositionen för att imponera på gästerna.

Mozart hade gått med på att skriva verket i greve von Walseggs namn. Constanze Mozart avled vid åttio års ålder 1842 i Salzburg.