Världens förste terrorist ville mörda överklassen

I 1800-talets Paris lever överklassen i lyx, medan arbetarna lever i armod. Uppfylld av vrede och hämndbegär ser 21-årige Émile Henry endast ett sätt att uppnå rättvisa.

I 1800-talets Paris lever överklassen i lyx, medan arbetarna lever i armod. Uppfylld av vrede och hämndbegär ser 21-årige Émile Henry endast ett sätt att uppnå rättvisa.

Leemage/Getty Images

På kvällen den 12 februari 1894 kliver Émile Henry in på fashionabla Café Terminus i centrum av Paris. Han beställer en öl och strax därefter ytterligare en samt en cigarr. Lite frånvarande betalar han kyparen, medan han betraktar orkestern, som från ett hörn av kaféet fyller rummet med klassiska toner.

Få lägger märke till Émile Henry, som med mörka byxor, vit skjorta och svart hatt ser ut som alla andra unga intellektuella, som frekventerar krogarna och kaféerna i Paris. Men Henry är ingen vanlig gäst. Han har kommit till kaféet med ett specifikt syfte – att döda.

Ojämlikhet vållade ilska

Ett helt livs ilska ligger bakom Émile Henrys mordiska planer. Fadern, Fortuné Henry, drevs 1871 i exil i Spanien för revolutionära aktiviteter. I Spanien slet han i gruvor och fabriker, och väl hemma i Frankrike igen dog han till följd av den kvicksilverförgiftning han ådragit sig under arbetet.

En tjock, kvävande rök fyllde rummet, som genljöd av de sårades skrik.

Faderns öde gjorde Henry rasande, men även den växande ojämlikhet som präglade Paris väckte 21-åringens vrede. Medan borgerskapet frossade i champagne och kaviar, svalt arbetarna och underklassen.

Émile Henry anslöt sig till anarkisterna, en politisk grupp som med attentat mot myndigheter och politiker försökte störta samhället. Men ordningsmakten slog tillbaka med järnnäve.

När Émile Henrys vän och bundsförvant i kampen, Auguste Vaillant, den 5 februari 1894 avrättades för ett attentatsförsök, svor Henry att hämnas. Den här gången skulle våldet drabba de välbärgade själva. Han ansåg att det var enda sättet att få borgerskapet att förstå allvaret.

© Leemage/Getty Images

På fri fot i endast några minuter

Även före attentatet var Paris en stad präglad av våld, och därför fanns det gott om poliser på gatorna. Det blev Émile Henrys fall.

På sin kammare i Paris utkant bröt Émile Henry loss locket och handtaget på sin matlåda av plåt. I lådan lade han en dynamitgubbe och en behållare fylld med hagel, pikrinsyra och krut. I det hål där skruven till handtaget suttit stack han in en lunta. Med bomben, en pistol och ett par knivar i fickorna satte han kurs mot stadens eleganta nöjeskvarter.

Ångrade inget

Ölglasen var urdruckna, men cigarren ännu inte färdigrökt, när Émile Henry ett par minuter efter klockan nio lämnade Café Terminus. I dörren tog han upp bomben ur fickan och satte cigarren mot luntan. Så snart luntan antänts kastade han in bomben i lokalen och sprang så fort han kunde därifrån.

En kraftig smäll hördes, medan hagel, bitar av marmor från borden och glassplitter från fönster och speglar for genom luften. En tjock, kvävande rök fyllde rummet, som genljöd av de sårades skrik.

”Ju fler borgarsvin som dör, desto bättre.” Émile Henry, 1894.

”Stoppa honom! Stoppa honom!” ropade en kypare, som såg Émile Henry springa. En polis som råkade stå utanför kaféet tog upp förföljandet. Desperat avfyrade Henry sin pistol mot polisens bröstkorg, men kulan stoppades av en plånbok av tjockt läder.

Precis när en annan kula ven förbi polisens ansikte lyckades han med höjd sabel knuffa omkull Henry. ”Jag sprättar upp dig om du rör dig, din bandit”, väste han, medan han pressade klingan mot Henrys hals. Några andra poliser grep Henry och släpade iväg honom.

Bödlarna band Émile Henry före avrättningen, så att åskådarna skulle tro att han hade försökt fly.

© Le Progrès illustré

”Era svin, jag skulle ha dödat er alla”, skrek han, medan han fördes bort. En kafégäst var dödligt sårad och 20 var svårt skadade. Men Émile Henry visade ingen ånger. ”Ju fler borgarsvin som dör, desto bättre”, sa han iskallt under förhöret.

”Borgerskapet lever på att utnyttja de svaga. De måste kollektivt plikta för sina brott.” Domstolen dömde utan minsta tvekan Émile Henry till döden, och den 21 maj 1894 fördes han till schavotten.

”Håll ut, kamrater. Leve anarkin”, löd hans sista ord, innan giljotinens vassa klinga skilde hans huvud från kroppen.

Émile Henry visste det inte, men hans dåd inledde en helt ny era. Med sitt överlagda angrepp på vanliga medborgare i akt och mening att åstadkomma politiska förändringar skrev han in sig i historien som världens första moderna terrorist.