Snön knarrar under Margit Niininens skosulor när hon en kall januarikväll 1927 går längs stigen genom Vårdbergsparken i centrala Åbo. den 21-åriga kvinnan kramar krampaktigt sin handväska, som innehåller en automatpistol och en bunt tyska sedlar.
Båda två tillhör hennes fästman.
I parken väntar Margits tidigare chef, den 40-årige affärsmannen John Engblom, som tre år tidigare våldtog henne på sitt kontor.
Nu kräver hon att han ska sluta sprida elaka rykten om henne och kalla henne lösaktig.
Men Engblom tillhör Åbos överklass och fnyser åt Margits krav. Han skrattar och ropar ”sköka”. Rasande sliter Margit fram pistolen och trycker på avtryckaren.
Två skott ekar genom parken och Engblom faller dödligt sårad omkull i snön. Ingen verkar ha sett eller hört skotten, men den unga mördaren har begått ett ödesdigert misstag som kommer att fälla henne.
Uppmärksammades av chefen
Margit Niininen var nitton år när hon 1924 anställdes som kontorsassistent hos John Engblom.
Hans firma, Industri Engros Affär, importerade skor och låg på Nylandsgatan 1. Margit var glad för jobbet. Lönen gav henne råd att läsa filosofi och litteratur på Åbo Akademi.
Som ägare av flera företag tillhörde Engblom den svenskdominerade staden Åbos elit. Han var känd för sin extravaganta livsstil med dyra restaurangbesök och en flott röd bil, i vilken han susade fram genom staden.
Engblom var svag för kvinnor och lade snart märke till Margit på kontoret. Hon var å sin sida oerfaren i förhållande till det andra könet.
”I mitt förhållande till männen har jag aldrig varit den aktiva eller dominanta, utan tvärtom blyg, passiv och undergiven”, skrev Margit två decennier senare i sin dagbok.
Hon anade därför inte oråd, när hennes chef en dag bad henne stanna kvar lite längre och jobba över.
Efter att alla Margits kollegor hade gått hem för dagen kallade Engblom in den unga assistenten på sitt privata kontor.
Utan förvarning kastade han sig över Margit och våldtog henne.
Övergreppet lamslog Margits förmåga att tänka. Plikttroget gick hon till arbetet dagen därpå, men försökte undvika sin chef. Några dagar senare nåddes hon av obehagliga rykten.
Efter våldtäkten baktalade John Engblom sin unga, vackra kontorsassistent.
Inför några vänner hade Engblom skrutit med att Margit ”var eldig och skön”. Orden kunde förstöra Margits framtid. Om en kvinna på den tiden stämplades som sexlysten var det ingen man som ville gifta sig med henne.
Efter två veckor stod Margit på sammanbrottets rand. Om hon anklagade sin chef för våldtäkt skulle alla obehagliga detaljer komma fram.
Margit var dessutom rädd att ingen skulle ta en ung assistents ord framför en ansedd affärsmans.
Rädslan var troligen välgrundad, för 1924 avkunnades endast tjugo våldtäktsdomar i hela Finland.
I längden var situationen ohållbar, så Margit sa upp sig.
Under en liten avskedsfest med kollegorna nämnde hon inget om saken. Hon ville bara glömma den traumatiska kvällen. Så lätt tänkte emellertid John Engblom inte släppa henne.
Brottsplatsen låg nära mördarens hem.
John Engbloms kontor låg på Nylandsgatan 1. Där hade han tre år tidigare våldtagit Margit Niininen.
På Kaskisgatan 9 bodde 22-åriga Margit hos sin fostermor.
De dödande skotten avfyrades bland träden i Vårdbergsparken.
Förövaren förnedrade sitt offer
Margit fick ett nytt jobb i Finlands Bank i Åbo och kunde därför fortsätta sina studier. En av föreläsarna var den fjorton år äldre Allan Törnudd, som Margit snart blev förälskad i.
”Jag avgudade honom. Han var den förste verkligt bildade och intelligente man som frågat efter mig”, skrev Margit i sin dagbok många år senare.
För Allan var den unga kvinnans svärmeri smickrande och stimulerande. De diskuterade litteratur och filosofi, och förhållandet intensifierades under 1925. Men Margits förflutna kom ifatt henne.
Varje gång hon fick syn på Engblom skyndade hon sig över på motsatta trottoaren. Till slut var Margit så nedbruten av sitt trauma att hon i mars 1926 skrev ett brev till Allan och berättade om våldtäkten.
Hon nämnde dock inte Engblom vid namn. Brevet gjorde Allan rasande å Margits vägnar och en längre korrespondens utvecklades mellan dem.
”Min indignation kommer aldrig att svalna förrän en uppgörelse har kommit till stånd”, skrev han till henne.
Drygt en månad efter Margits avslöjande stötte Allan på en man på en av Åbos broar. Allan kände genast igen sin gamle skolkamrat John Engblom.
I ett ”vidrigt” tonfall, som Allan senare beskrev det, frågade affärsmannen om Allan hade ”hånglat” med Margit. Allan svarade undvikande och skyndade sig hem.
När han nämnde händelsen för Margit bröt hon samman och berättade att det var Engblom som var våldtäktsmannen.
Pojkvännen köpte en pistol
De följande månaderna hörde Allan flera ”skamlösa yttranden”, som han kallade dem, om Margit, bland annat att hon låg med Engblom och flera andra män.
Allan var övertygad om att det var våldtäktsmannen som låg bakom ryktena.
Utan Margits kännedom köpte han en Bayard kaliber 6,35, en liten belgisktillverkad automatpistol.
Med den tänkte han hota Engblom till tystnad. Under sommaren övade Allan på att hantera pistolen, bland annat genom att skjuta prick i skogen vid Margits mormors sommarhus, där paret ofta var på besök.
Under hösten stötte Allan på Engblom på gatan i Åbo igen. Engblom skröt om att han kunde ligga med Margit när han ville.
Dessutom varnade han Allan för att ”Margit inte var en sådan kvinna som man gifter sig med”. Samtalet urartade i ett gräl där Engblom skrek: ”Margit är en hora och en horunge.”
När Allan berättade för Margit vad som hänt blev hon förtvivlad. Hon hade vuxit upp hos en fosterfamilj och på hennes födelseattest stod det bara ett frågetecken på raden där faderns namn skulle stå.
Att vara ett oäkta barn var en skam på 1920-talet.
Allan lät emellertid inte vare sig Margits förflutna eller ryktena stå i vägen för deras lycka. Paret förlovade sig hösten 1926.
För att slippa ytterligare skvaller höll de emellertid förlovningen hemlig och undvek att visa sig tillsammans offentligt, och Margit bodde kvar hemma hos sin fostermor.
På Åbos gator stötte Allan ånyo på Engblom, som uppträdde ”triumferande, hånfullt och med provocerande miner”, som han senare beskrev händelsen.
Allan fick skuldkänslor för att han inte kunde sätta den storkäftade affärsmannen på plats.
”Liksom förut hade jag efteråt känslan av att jag hade gjort en slät figur i mina sammanträffanden med honom. Jag insåg att jag måste göra upp saken med E (Engblom, red:s kommentar) på något sätt”, sa Allan senare.
Han berättade för Margit att han köpt en automatpistol, men förklarade också för henne att vapnet inte längre skulle användas enbart för att hota Engblom. Affärsmannen måste dö.
”Han har förverkat sitt existensberättigande”, morrade Allan och visade Margit en bunt tyska sedlar som han också hade skaffat. Pengarna skulle placeras vid liket för att lura polisen på villospår.
Margit Niininen dödade sin plågoande med en liten automatpistol.
Patronhylsor gav polisen fällande bevis
Margit blev misstänkt för mordet, men polisen saknade bevis för att hon varit på gärningsplatsen. När snön smälte dök de upp.
Åbo var täckt av snö när Margit Niininen avfyrade två skott mot sitt offer.
De tomma patronhylsorna, som mordvapnet automatiskt kastade ut, försvann därför i Vårdbergsparkens snötäcke.
När det senare började töa dök de emellertid upp igen. För första gången i finsk kriminalhistoria användes märken på patronhylsor som bevis i ett mordfall.
Trots serieproduktion lämnar alla skjutvapen individuella repor och märken på patronhylsorna när vapnet avfyras.
De unika märkena kommer bland annat från pipans räffling och slagstiftet, som träffar patronens botten och utlöser tändhatten.
Polisen hittade aldrig pistolen som dödade John Engblom, men man jämförde patronhylsorna från Vårdbergsparken med hylsor som hittats nära ett sommarhus som tillhörde Margits fosterfamilj.
Vittnen hade berättat att Margits pojkvän övat på att skjuta med en Bayardpistol vid huset.
Polisens undersökningar visade att märkena på hylsorna var identiska och att det försvunna mordvapnet därför hade tillhört Margits pojkvän.
Ett tvådelat foto av bottnen på två patroner visar att de har identiska repor och därmed har avfyrats av samma vapen.
Hånfullt skratt fick det att brista
Skrämd av Allans plan övertalade Margit sin fästman att låta henne ta hand om pengarna och pistolen, så att han inte gjorde något överilat.
Efter ännu ett gräl med Engblom i december 1926 bad Allan emellertid att få tillbaka dem, men Margit vägrade.
Hon kände att en katastrof var nära förestående och beslöt att ta saken i egna händer.
Utan Allans vetskap ringde hon till Engblom för att stämma träff. Affärsmannen blev överraskad och smickrad av att hon ringde och gick med på att träffa Margit ensam den 3 januari 1927 i Vårdbergsparken.
Margit hade hoppats på försoning, men under mötet avfärdade Engblom med överlägsen min anklagelserna om att han skulle sprida rykten.
Han erbjöd henne dock pengar som kompensation för våldtäkten tre år tidigare.
Det var emellertid inte pengar Margit ville ha. Hennes rykte och hennes livs kärlek stod på spel.
Desperat hotade hon att berätta för Engbloms fru om våldtäkten om ryktena inte upphörde, men det fick bara affärsmannen att lämna parken i vredesmod.
Senare lyssnade Allan nedslagen till sin fästmös redogörelse för mötet och i sin desperation skaffade han några dagar senare ytterligare en pistol.
Polisens foto av brottsplatsen, där den döde lämnat ett avtryck i snön.
Hårt pressad kontaktade den förtvivlade Margit återigen Engblom och övertalade honom till ännu ett försök till försoning.
Ett tjockt snötäcke täckte gräset på kvällen den 13 januari 1927, när Margit gick in i Vårdbergsparken. Bland en grupp träd väntade hennes plågoande.
Engblom bröt av en kvist från ett träd och slog lojt några streck i snödrivorna, medan han kallade Allan ”en bracka och en tvivelaktig person”.
Margit blev rasande och krävde att han tog tillbaka sina ord, annars skulle hon skjuta honom. När Engblom hånskrattade slet hon upp pistolen ur väskan och kramade avtryckaren.
Två skott avfyrades, av vilka det ena träffade Engblom i huvudet. Affärsmannen föll omkull i snön och dog inom loppet av några sekunder.
”Jag stod som förstenad ett ögonblick. Sedan greps jag av en obeskrivlig fasa”, förklarade Margit senare i rätten.
Hon flydde i panik mot parkens utgång, men vid trappan upp till Stora Tavastgatan kom hon att tänka på de tyska sedlarna i sin väska. Hon sprang tillbaka och spred ut dem runt liket.
Pengarna skulle få polisen att tro att en utländsk affärskontakt hade mördat Engblom. Därefter rusade Margit hem. Skakad av vad hon gjort riktade hon pistolen mot tinningen, men kunde inte förmå sig att trycka av.
I stället gjorde hon sig av med mordvapnet. Samma kväll upptäcktes John Engbloms lik. I hans plånbok hittade polisen Margit Niininens gamla arbetsintyg, vilket genast riktade misstankarna mot henne.
Några bevis fanns dock inte.
Dagen därpå förhördes hon av polisen, men avslöjade inget. Först när hon senare under dagen träffade Allan berättade hon vad hon gjort.
”Ödet har skipat rättvisa”, var Allans fåordiga kommentar.
Pressen frossade i mordet
Samma dag fick pressen nys om mordet. I Åbos tidning löd rubriken: ”Ohyggligt morddrama i staden natten till i går”. Två dagar senare nådde nyheten huvudstaden Helsingfors.
”Var det en kvinna som sköt?” frågade en av stadens stora dagstidningar. För finländarna var det en skrämmande tanke. Den rådande föreställningen var att kvinnor inte begick mord.
Misstankarna mot Margit avskrevs, men i april smälte snön och då hittade polisen två patronhylsor på mordplatsen. De var identiska med patroner avfyrade av Allan, när han övade med Bayardpistolen.
När Margit och Allan erkände mordet skrevs det spaltmeter om fallet.