Mindre än en timme efter att Colleen mötte paret fick hon en tio kilo tung låda över huvudet.

© A+E Networks & Per O. Jørgensen/Historie

Ung kvinna levde i en låda som sexslav i sju år

När den 20-åriga liftaren Colleen Stan sätter sig i ett ungt pars bil anar hon inte oråd. Hur skulle hon kunna veta att mannen är ute efter en sexslav – och att hans fru är med på idén. De följande sju åren blir en mardröm.

14 mars 2018 av Troels Ussing

Colleen Stan är lättad, när en blå Dodge stannar vid vägkanten. Den 20-åriga kvinnan har gått upp tidigt på torsdagen den 19 maj 1977, eftersom hon så gärna vill besöka sin väninna i staden Westwood i norra Kalifornien. Colleen ­har redan tillryggalagt 50 mil genom att lifta från hemstaden Oregon, och nu är det bara tio mil kvar, innan hon är framme.

”Vart ska du?” frågar kvinnan i passagerarsätet.

”Till Westwood”, svarar Colleen, som känner sig trygg, när hon ser att det unga paret i bilen har med sig ett litet barn. Kvinnan från Oregon är en erfaren ­liftare och har precis tackat nej till att åka med i en bil med fem unga män, som hon inte kände sig trygg med.

”Vi ska åt samma håll. Hoppa in”, säger mannen bakom ratten i den blå Dodgen, och några sekunder senare sitter Colleen i baksätet med sin sovsäck intill sig – mycket nöjd med att hon nu kommer att hinna fram till väninnan innan mörkret faller.

Den positiva känslan försvinner emellertid snabbt, när föraren svänger ut på vägen igen med en rivstart, så att Colleen spiller ut den druvsaft hon precis öppnat på sig. När hon tittar upp, ser hon att mannen stirrar på henne i backspegeln med påtagligt belåtet uttryck i hela ansiktet. Samtidigt tycker Colleen att paret verkar nästan lite för intresserade av hennes liv, när de fullkomligt bombarderar henne med frågor, medan bilen ­susar fram genom kullarna och skogarna i norra Kalifornien.

”Har du något emot att vi stannar till för att titta på några isgrottor? Vi har hört att de finns i närheten”, säger kvinnan, när bilen är sex mil från Westwood.

Tjugoåriga Colleen Stan var en erfaren och försiktig liftare, som hade rest flera hundra mil ­­med främlingar, innan hon satte sig i makarna Hookers bil.

© Dailymail.co.uk

Colleen har inga invändningar. Hon vill inte verka besvärlig, när hon nu fått lov att åka med, och snart svänger mannen in på en skogsväg, där han stänger av motorn under några granar.

Mannen och kvinnan kliver ur bilen och vandrar iväg. Plötsligt kan Colleen inte se mannen längre. Hon hinner precis tänka ”vart tog han vägen”, innan bildörren slits upp. Mannen hoppar in i baksätet och pressar en stor slaktarkniv hårt mot Colleens hals.

”Håll händerna över huvudet”, kommenderar han, och chockad känner Colleen hur hennes händer tvingas bak på ryggen, där ett par handklovar låses fast runt handlederna.

”Åh Gud! Han tänker döda mig”, tänker den unga kvinnan, men i stället tvingas en tung trälåda ned över huvudet på henne, så att hon inte ser eller hör något över huvud taget.

Hennes kidnappare – 23-årige ­Cameron Hooker – har inte för avsikt att döda henne. Han har en mycket mer ­avancerad och grym plan för henne. Det mörker som precis har slutit sig om Colleen kommer att hålla i sig i sju år och omfatta ett obeskrivligt lidande.

Får leva på två meter

I flera timmar kör kidnapparna runt medan de väntar på att nattmörkret ska sänka sig över deras hem utanför samhället Red Bluff.

Till slut känner Colleen hur den tio kilo tunga lådan lyfts av från hennes huvud. Att få luft igen är en befrielse, men Colleens händer är fortfarande fängslade i handklovar, och Cameron har proppat en trasa i hennes mun och knutit en bindel för hennes ögon.

”Snabba på!” befaller han, medan han leder Colleen till baksidan av ett hus och nedför fjorton steg till en kall källare.

”Åh Gud, hjälp mig! Vad tänker de göra med mig?” tänker Colleen, när hon får order om att ställa sig på en vit kylväska, som står på golvet.

Cameron låser fast hennes handklovar kring ett rör under taket, och sedan tar han av hennes kläder. Colleen känner doften av ”svetten och fettet på hans kropp”. 

Plötsligt sparkar Cameron till ­kylväskan, så att hennes nakna kropp dinglar fritt i luften – hängande i handklovarna. En olidlig smärta far genom hennes kropp, och det är tydligt att smärtan gör kidnapparen upphetsad.

Cameron rusar uppför trappan och hämtar ned sin hustru i källaren. Makarna tar av sig sina kläder och har sex på ett bord vid sidan av Colleen, som ­hänger från röret. 

Mitt i samlaget reser Cameron sig upp, rycker ned en piska från väggen och svingar den mot Colleens rygg med sådan kraft att hon inte kan låta bli att skrika av smärta.

”Håll käften, och slappna av. Då tar det slut fortare”, väser Cameron.

En kvart senare knuffar kidnapparen in en låda under Colleen, innan han och hustrun avslutar samlaget. Medan hust­run försvinner uppför trappan lyfter Cameron ned sin fånge. 

Colleen, som är utmattad av smärtan, får en trasa i munnen igen, hennes armar och ben surras och den tunga lådan träs på huvudet igen. 

De följande dagarna fortsätter tortyren. Cameron är ensam om att utföra de sadistiska övergreppen, och endast vid ett tillfälle smyger hustrun Janice ned i källaren och öppnar huvudlådan:

”Du ska veta att du är här för att skona mig från smärta. Men var lugn, det kommer inte att bli något sex”, säger hust­run, som även undrar vad Colleen skulle göra om Janice släpper henne fri.

”Gå till polisen!” utbrister Colleen.

”Dumt!” svarar Janice korthugget och stänger lådan igen.

Medan Colleen de följande dagarna ångrar sitt överilade svar, hör hon hur det sågas och spikas. Något byggs i huset, och Colleen inser att det nog inte är något positivt. 

Efter tolv dagars fångenskap kommer förklaringen, när Cameron avslöjar sitt nya tortyrinstrument.

”Kryp ned i den!” säger han bistert, varpå Colleen blir tvungen att lägga sig i den kis­tliknande trälådan.

Två meter lång, 75 centimeter bred och 50 centimeter hög är den låda som ska ersätta den som ­Colleen hittills har haft runt sitt huvud. 

Lådan har dubbla väggar, så den är ljudtät och i det närmaste omöjlig att ta sig ur. Från och med nu är lådan Colleens hem.

Cameron Hooker fick en livstidsdom för sina sadistiska gärningar, som enligt Janice även inkluderade mordet på en annan ung kvinna. I rätten erkände Cameron Hooker kidnappningen, men hävdade att tortyren inte varit så farlig. Tortyrredskapen bevisade vilket ­helvete Colleen hade levt i.

© All Over Press

Fången undertecknar ett kontrakt

Efter hand som dagar blir till månader vänjer Colleen sig vid ett liv i mörker i cirka 23 timmar, innan hon på kvällen varje dag släpps ut för att få ett glas vatten och två smörgåsar. Colleen vet att när hon tagit sin sista tugga börjar tortyren, som utökats med kvävning och sträckning av lemmar.

Plågorna har fått Colleens menstrua­tion att upphöra, men i augusti 1977 blöder hon – och sovsäcken och trälådan börjar lukta. 

För första gången på tre månader får Colleen därför komma upp ur källaren och duscha. Som en ny lyx får Colleen nu lov att duscha och borsta tänderna en gång i månaden.

Dessa små ynnestar ska dock visa sig ha ett pris. Den 25 januari 1978 lägger Cameron ett slavkontrakt framför Colleen och säger åt henne att ta av ögonbindeln. För första gången sedan kidnapparen pressade en kniv mot hennes strupe ser hon hans ansikte. 

Det känns som att ”titta rakt in i djävulens ögon”, och mellan sadistens stora polisonger ser Colleen samma nöjda, självbelåtna leende som hon möttes av i bilens backspegel åtta månader tidigare.

”De vet om att du är här. ’The Company’ har upptäckt att du finns i källaren, och de begär att vi betalar 1600 dollar för att registrera dig”, förklarar Cameron med en allvarlig min.

Colleen förstår inget och har aldrig hört om The Company, men framför henne ligger ett kontrakt, som innebär att hon ska underkasta sig och tjäna Cameron och alltid tilltala honom ”Herre”.

”Detta är Satans verk! Vad händer om jag vägrar?” utbrister Colleen.

”Då skriver jag under åt dig, vilket du kommer att ångra”, hotar Cameron.

Colleen inser att hon inte har något val och sätter sitt namn på kontraktet. Hon accepterar sam­tidigt att hon heter ”K”. 

Hon ryser när Cameron berättar att The Company är en hemlig organisation styrd av mäktiga män – läkare, poliser och politiker – som är beredda att göra vad son helst för att behålla de slavar som har ­undertecknat kontraktet:

”De jagar och straffar alla slavar som är dumma nog att fly. De har inga skrupler och kommer att skada din familj för att få tag i dig”, säger Cameron iskallt. 

Han hotar även att ringa till The Companys läkare, som kommer att skära av hennes stämband, om ”K” framöver skriker eller pratar för mycket.

”Ja, Herre”, svarar Colleen.

”K” flyttar in under vattensängen

I och med undertecknandet av kontraktet får Colleen nya privilegier. Cameron märker hur rädd hon är för The Company, och han är så säker på att ”K” inte kommer att fly att hon får lov att komma upp i huset för att städa och diska. 

Colleen får till och med ett nattlinne, som hon kan ha på sig i huset. Janice vill nämligen inte att ”K” ska gå omkring spritt språngande naken i huset.

I april 1978 flyttar makarna Hooker in i en husvagn. Colleen leds in i sovrummet, där en ny låda byggts in i ramen som bär upp parets vattensäng. 

”Kryp in”, beordrar Cameron, varpå Colleen på alla fyra ålar sig in i lådan, som är ännu mindre än den gamla lådan.

I lådan ligger Colleens sovsäck samt ett bäcken, så att hon framöver kan kissa utan att behöva lämna lådan. Att röra sig är dock svårt i den 38 centimeter höga konstruktionen, som känns som en grav, när Cameron stänger luckan i fotänden och drar åt vingmuttrarna.

Trots att det är trångt, och att Colleen alltid kan höra när makarna har sex i sängen, är hon glad att hon flyttat. 

Cameron känner sig säker på sin slav, som har husliga plikter och till och med får komma ut i so­len, när hon ska skö­ta trädgården runt husvagnen. Cameron har sagt till grannarna att Colleen arbetar som ett slags hushållerska hos dem.

Colleen tillbringar dock fortfarande större delen av tiden i lådans mörker, och i september 1978 hör hon hur Janice föder ännu ett barn i vattensängen. 

Att ha ett spädbarn och en tvåårig flicka i huset får dock inte Cameron att ge upp sitt sadistiska plågande, som nu även omfattar att ”K” våldtas. 

Kidnapparen hittar hela tiden på nya plågor, bland annat bränner han Colleens bröstvårtor och han plågar henne med ström, medan han höjer ljudet på tv:n, så att det ska dränka hennes skrik.

”Jag gör inte det här för att straffa dig, utan för att jag tycker om det”, avslöjar Cameron glatt en kväll.

Sadisten Cameron Hooker konstruerade flera lådor, som skulle se till att hans slav inte kom undan. Den trälåda som Colleen Stan tillbringade över sex år i var placerad under makarna Hookers vattensäng.

© Per O. Jørgensen/Historie

Colleen får besöka sin familj

Cameron har år 1980 blivit så nöjd med sin slav att ”K” varje morgon släpps ut ur lådan, så att hon kan passa barnen, medan föräldrarna arbetar. 

Att se barnen växa upp är det enda som skänker glädje åt Colleens liv. Flickorna älskar sin barnskötare, och de har ingen aning om att hon bor i en låda i sovrummet.

Sommaren samma år – efter tre års fångenskap – blir Colleen uppriktigt förbluffad, när Cameron ger henne tillstånd att ringa hem till sin far i Riverside i Kalifornien. 

De följande tio månaderna talar dotter och far med varandra flera gånger, men ­Colleen får aldrig berätta för sin frågande pappa var hon befinner sig. I mars 1981 får Colleen äntligen det besked som hon har drömt om:

”The Company har gått med på att du kan besöka din familj” meddelar Cameron, som varnar henne för att besöket kommer att övervakas noggrant.

”De avlyssnar telefonen och monterar ­avlyssningsutrustning i dina föräldrars hem. Uppstår det problem kommer säkerhetsmän att storma huset, och då kommer folk att skadas”, säger Cameron. Några dagar senare vill han försäkra sig om att Colleen tänker lyda honom i allt:

”Du ska stoppa det här hagelgeväret i munnen och trycka på avtryckaren!”

Utan att tveka tar Colleen det gevär Cameron håller fram, stoppar pipan i munnen och trycker av. Ett klickljud avslöjar att geväret är oladdat – slaven har klarat av det slutgiltiga testet: 

”K” får lov att höra av sig till sin far, och den 20 mars 1981 sätter Cameron av sin slav ­utanför familjen Stans hem.

”Colleen, vi är så glada att se dig!” utbrister familjen när de öppnar dörren, och alla turas om att krama henne.

För första gången på nästan fyra år upplever Colleen kärlek, och hon är nära att brista i gråt och berätta om sin sadistiske kidnappare, men hon är rädd att The Company ska skada dem alla.

Sam­tidigt bubblar föräldrarna och syskonen av frågor om varför hon varit borta så länge, men de vågar inte vara för påstridiga, ­eftersom de är rädda att Colleen ska försvinna ur deras liv igen. 

Endast systern Bonnie tar mod till sig på kvällen och frågar: ”Varför har du inte ringt eller skrivit regelbundet?”

”Jag ... jag hade inga ... pengar att köpa frimärken eller ringa för. Jag var alldeles för upptagen med, öh ... trädgårdsarbete”, svarar hon svävande.

Svaret bekräftar familjens misstanke att den bleka och illa klädda ­Colleen har dragits in i en sekt. Till hennes lättnad kommer det inga fler frågor, och på kväl­len kan hon lägga sig i en mjuk säng hos familjen. Redan nästa dag ringer det emellertid på dörren.

”Jag heter Mike. Jag ska hämta Colleen”, hörs Camerons röst från hallen.

”Colleen, vi måste ge oss av!” ropar han, så att hon ryser.

Cameron säger att han och deras dotter är ett par, och att de måste vidare. Colleens styvmor hinner precis ta ett foto av paret, innan de ger sig iväg. 

Av rädsla för The Company och deras övervakning ler Colleen efter bästa förmåga, medan hon kramar sin kidnappare.

”Hur var besöket?” frågar Cameron så fort de sitter i bilen.

”Fantastiskt! Tack, Herre. Jag är så glad att The Company gav mig lov”, ­utbrister Colleen, som upptäcker att familjebesöket har ett pris: Cameron har varit oerhört nervös för att mista sin slav, och han känner sig inte bekväm med att Colleens familj nu har sett hans ansikte. 

Efter en ovanligt brutal våldtäkt tvingas Colleen in i lådan igen – och muttrarna dras åt.

Colleen omfamnade sin kidnappare, när de besökte hennes familj. Detta faktum samt 29 kärleksbrev som Colleen skrev till Hooker fick flera experter att anta att Colleen Stan drabbats av Stockholmssyndromet. I rätten förklarade hon att kärleksförklaringarna skrivits enbart för att dämpa Hookers sadistiska lustar.

© All Over Press & Imageselect

Janice befriar Colleen

De följande tre åren är Colleen instängd i lådan för det mesta, och hon ligger flera dygn i den utan att få komma ut. 

Matransonerna minskar, och hennes hår faller av på grund av undernäring. Hon släpps bara ut korta stunder för att torteras.

Hösten 1983 börjar dock Janice öppna lådan regelbundet – med Camerons tillåtelse. Kvinnorna, som är nästan jämnåriga, läser Bibeln, och Colleen får lite kläder, som hon kan ta på sig efter att ha legat naken sedan våren 1981.

Bibelläsningen förenar Colleen och ­Janice – och umgänget får Janice att fundera över vad hon fått utstå i sitt vansinniga äktenskap. Colleen har misshandlats i hennes ställe. 

När Cameron som­ma­ren 1984 talar om att kidnappa fler slavar och ta Colleen som sin andra ­hustru, är måttet rågat för Janice.

”Jag har något allvarligt att berätta”, säger hon den 9 augusti.

”Cameron tillhör inte The Company. Jag hoppas du kan förlåta mig”.

För Colleen tar det en stund innan innebörden av vad Janice precis sagt sjunker in, och när det går upp för henne sjunker hon ihop gråtande. 

”Herregud, hur kunde jag vara så dum?” utbrister hon mellan tårarna. Hon inser att hon kunde ha flytt för många år sedan – utan risk för sitt eller familjens liv.

När Colleen har samlat sig enas kvinnorna om att hon måste fly. Fri från sin fån­gen­skap tar Colleen sig till buss­stationen i Red Bluff, där hon kontaktar sin far och får pengar till bussen mot Riverside, där hennes familj väntar på henne. Precis innan bussen går ringer hon till sin plågoande:

”Jag lämnar dig, och du kan inte stoppa mig!” säger Colleen triumferande. I luren i andra änden hör hon ­för första gången någonsin Cameron snyfta.

”Farväl”, säger exslaven och föreställer sig hur sadistens självbelåtna leende nu bleknar. Efter sju år i en kista är det hennes tur att leva.

Läs mer

Carla Norton & Christine McGuire: Perfect Victim, Virgin Books, 1991 Jim Green: Colleen Stan: The Simple Gifts of Life, iUniverse, 2009.

Se TV-dokumentaren The Girl in the Box (Lifetime, 2016): www.youtube.com/watch?v=6fGszEldM10

Kanske är du intresserad av...