Liket var svårt att pressa in i avloppsröret. De unga männen hade misstagit sig och röret var smalare än de trodde. Likstelheten hade redan börjat inträda och det blev inte lättare av att diket var fullt med vatten. Till sist kunde Nathan Leopold sparka liket på plats.
När han var nöjd kröp han upp till sin vän, Richard Loeb, som väntade uppe vid dikeskanten. De låglänta fälten omkring Wolf Lake söder om Chicago badade i den sena eftermiddagssolen. Inte en människa syntes till. Leopold och Loeb tittade nöjda på varandra. Det var onsdagen den 21 maj 1924, och de hade just utfört det perfekta mordet.
Övermänniskan och ornitologen
Nathan, 19, och Richard, 18, var två bortskämda rikemanssöner. Båda bodde hemma hos sina föräldrar i Kenwood, ett av Chicagos finare områden.
Ingen kunde få sista ordet mot den odräglige besserwissern Nathan. Han gjorde ingen hemlighet av sitt maniska intresse för Nietzsche och han var besatt av den tyske filosofens tankar om en övermänniska som stod över lagen.
Den 14-årige pojkens döda kropp hittades i ett avloppsrör. Bara några timmar senare nådde mordet tidningarnas förstasidor.
Enligt Nathan kunde till och med mord försvaras rent moraliskt. Richard var superintelligent och den yngste avgångsstudenten någonsin vid University of Michigan men läste nu nästan bara kriminalhistorier. De båda enstöringarna möttes i en säregen vänskap.
Richard gillade att ta risker. Från att bara fuska i kortspel avancerade han till vandalism. Nathan såg upp till Richard och hängde med på allt. Snart började överklassgrabbarna vandalisera och stjäla bilar.
De tog allt större risker men åkte aldrig fast. Richard och Nathan bestämde sig för att ta den största risken av alla. De skulle genomföra ett mord som inte kunde avslöjas.
I sju månader planerade de båda tonåringarna det perfekta mordet. De bestämde vem de skulle mörda och hur bevisen skulle undanröjas.
Nathan och Richard ville att brottet skulle vara så utmanande som möjligt. Offret fick därför inte vara en slumpmässigt utvald person i någon stad långt borta utan någon i deras omedelbara närhet.
Bobby Franks mördades av Loeb och Leopold för spänningens skull.
När personen hade dödats skulle de kräva offrets familj på en lösesumma i ett enda syfte: att få brottet att verka mer autentiskt och att spela högt.
De hittade sitt perfekta offer i 14-årige Bobby Franks. Han bodde också i Kenwood och var syssling till Richard. Den 21 maj var Bobby ensam på väg hem från skolan och det var ingen konst att locka in pojken i den bil som Richard och Nathan hade hyrt för ändamålet. De hade bestämt att de skulle köra Bobby ut till Wolf Lake och strypa honom tillsammans så att de båda blev lika skyldiga till mordet.
Men saker och ting gick inte som planerat. När Bobby hade lockats in i baksätet försökte Richard slå honom medvetslös med en mejsel, men pojken gjorde motstånd. Richard greps av panik. Om och om igen slog han sin syssling med mejseln i skallen tills bilen var full av blod och pojken låg livlös.
Glasögon ledde polisen på spåret
Innan Nathan sparkade in Bobbys lik i avloppsröret intill Wolf Lake hällde de syra i ansiktet på den döde för att försvåra identifieringen.
Leopold och Loeb körde sitt offer från Chicago-förstaden Kenwood till ett våtområde söder om staden.
Sedan körde de båda unga männen in mot Chicago. På vägen köpte de frimärken till brevet med begäran om en lösesumma och sedan brände de både sina egna och Bobbys kläder i pannrummet under Richards hus.
När de blodiga bevisen var undanröjda ringde Nathan till Bobbys mor, Flora Franks, och presenterade sig som Mr. Johnson. Han förklarade att hennes son var i goda händer och att hon senare skulle få ta emot ett brev med krav på en lösesumma om 10 000 dollar.
Men redan innan Flora Franks och hennes man hunnit få brevet började Nathans och Richards plan att gå snett. Klockan åtta på morgonen efter mordet var fabriksarbetaren Tony Minke på väg hem på stigarna som gick längs kanalen intill Wolf Lake.
I den skarpa morgonsolen fick han syn på en naken barnfot i det grumliga vattnet och slog larm. Nyheten om ”det värsta brottet i Chicagos historia” var snart förstasidesstoff på alla tidningar i gangsterstaden. Trots att liket ännu inte hade identifierats, blev Nathan och Richard nervösa och gav upp tanken på lösesumman.
Under namnet George Johnson skickade tonåringarna en utförlig beskrivning av hur lösesumman skulle betalas.
När en av lärarna från Bobbys skola greps kunde de dock andas ut. Det ryktades att läraren var homosexuell och därmed pervers. Bobbys lik var naket när det hittades och polisen antog därför att en sexualförbrytare låg bakom mordet.
Men brottsutredarna intresserade sig även för ett par glasögon som hittats bara några meter från den döda kroppen. Märket på bågarna var dyrt och ovanligt. När de frågade runt hos stadens optiker visade det sig snart att glasögonen tillhörde Nathan Leopold och han togs in till förhör.
Avslöjad av familjens chaufför
Nathan erkände att glasögonen var hans. Men han förklarade att han hade varit i området fyra dagar före mordet för att titta på fåglar tillsammans med en kamrat och att han då måste ha tappat glasögonen.
Som tur var kunde kamraten bekräfta uppgifterna. Nathan berättade även att han och Richard hade kört omkring i Nathans röda Willys-Knight-sportbil på morddagen för att spana efter flickor. Historien såg ut att hålla.
Illinois distriktsåklagare Robert Crowe fattade dock nya misstankar mot Nathan och Richard.
En teknisk undersökning visade att brevet om lösesumman var skrivet på samma Underwood-skrivmaskin som flera andra dokument funna under en rannsakan på Richards rum.
Maskinen hade Nathan och Richard stulit på universitetet i staden Ann Arbor, sex timmars bilresa från Chicago. Eftersom kumpanerna hade gjort sig av med skrivmaskinen hade polisen inga konkreta bevis.
Båda familjerna Loeb och Leopold bedyrade pojkarnas oskuld. Med de bästa intentioner skickade Nathans far familjens chaufför, Sven Englund, till förhör hos distriktsåklagaren. På dagen för mordet hade Nathan bett Englund att kontrollera bromsarna på den röda sportbilen. Den stod därför i garaget hela dagen och utan den skulle Nathan enligt sin far aldrig ha kunnat ta sig till Wolf Lake.
Crowe hajade till när han hörde förklaringen. Den stämde ju inte med Nathans historia – att han och Richard hade kört omkring i bilen för att titta på flickor.
Den tyske filosofen Friedrich Wilhelm Nietzsche (1844–1900) var en stor inspirationskälla för Nathan Leopold, i synnerhet Nietzsches tankar om ”övermänniskor”.
Nietzsche fick skulden
Advokaten övertygade domaren om att Loeb och Leopold skulle slippa dödsstraff.
Mordet på Bobby Franks fick stort utrymme i medierna. Hela USA följde rättegången mot Nathan Leopold och Richard Loeb. Ditriktsåklagaren Robert Crowe krävde dödsstraff men advokat Clarence Darrow lyckades i sitt försvarstal övertyga domaren att döma de unga männen till livstid i stället.
Argumentet var att Nathan berättat att de läst så mycket Nietzsche att han och Richard blivit offer för tankar som de inte kunde kontrollera. Därför borde de inte straffas med döden. Darrows argument blev prejudicerande – man hävdade att yttre faktorer kan utgöra förmildrande omständigheter i mordfall.
Loeb avtjänade elva år i Statevillefängelset innan han dödades av en medfånge den 28 januari 1936. Saken tystades ned då fången påstod att han handlat i självförsvar.
Nathan Leopold frigavs för gott uppförande 1958 och levde i Puerto Rico fram till sin död år 1971.
Nathan konfronterades med chaufförens utsaga och erkände mordet. Han hävdade dock att det var Richard som hade tänkt ut allt och dödat Bobby.
Tidigt på morgonen den 31 maj kunde Robert Crowe gå ut till de väntande journalisterna och berätta att gärningsmännen var funna, bara tio dagar efter att de hade begått ”det perfekta mordet”.
Nathan Leopold var 54 år gammal, när han släpptes från fängelset. Nyheten om hans villkorliga frigivning var förstasidesstoff för skvallertidningen Confidential.