Tio legendariska rån gick helt snett

Tågrånare avslöjas av en omgång monopol

För lokföraren Jack Mills är det en helt vanlig sommarnatt när hans posttåg glider genom det kuperade landskapet på väg från Glasgow till London.

Men några kilometer längre fram, dolda av nattens mörker, svarta rånarluvor och mörka overaller, anländer 15 man i två Land Rovers och en lastbil till järnvägsbron Bridego.

Den lilla stenbron korsar landsvägen norr om Sears Crossing på sträckan mellan Glasgow och London. Klockan är 01:30 den 8 augusti 1963.

De sammansvurna delar upp sig i två grupper. Den ena sätter igång med att klippa av telefonledningar och stjäla kofötter och hackor ur en arbetsbod. Den andra gruppen springer längs rälsen och gör klart för att stoppa tåget.

Klockan 03:00 hörs det karakteristiska dunket från tågets dieselmotor – bytet närmar sig. En av männen lägger en handske över det gröna ljuset och tänder en röd lykta.

Sekunden därpå skär ett gnisslande ljud av metall mot metall genom natten, när lokförare Mills häftig bromsar in för den röda ljussignalen.

Rånarna hoppar upp i loket och tvingar Jack Mills att sätta det i rörelse igen. Vid Bridego beordras han stoppa tåget.

Här står den andra gruppen beredd att gå lös på postvagnarna med hackor och bräckjärn. Genom hot får rånarna de fem posttjänstemännen ombord att hålla sig lugna. 128 säckar fulla med sedlar lastas på de väntande bilarna, som sedan transporterar de 15 rånarna till en gård i närheten.

Varken lokföraren Mills, eldaren eller de fem postanställda kan ge något signalement på rånarna, som alla var maskerade. Men postmännen berättar att rånarna beordrade dem att hålla sig lugna i en halvtimme.

Det tyder på att rånarna gömmer sig någonstans i trakten, anser polisen.

Några dagar senare hittar polisen en övergiven gård där det finns matrester, sovsäckar, tomma postsäckar och ett monopolspel med massor av fingeravtryck.

Polisen vänder upp och ned på Londons undre värld och börjar jämföra fingeravtrycken. Det leder till att 14 av de 15 rånar­na identifieras. Elva av dem ställs inför rätta – de resterande hittas aldrig.

LÄS MER: Det stora tåg[rånet](/kriminalitet/det-stora-tagranet-satter-ny-standard-for-pengakupper)sätter en ny standard för kupper

Snickare tar Mona Lisa under armen

Vincenzo Perugia är italienare och har sedan en tid arbetat som snickare i bl.a. den hall där Mona Lisa hänger.

Han känner en nationell samhörighet med målningen och menar att den inte hör hemma i Frankrike. En plan tar långsamt form i hans huvud.

En söndagskväll när museet stänger, gömmer sig Vincenzo i ett skåp och väntar tålmodigt till nästa morgon.

På måndagar är museet stängt för besökare och tidigt på morgonen går Vincenzo in till Mona Lisa och tar ned tavlan från kroken på väggen.

Han bär ut målningen i en trappuppgång, skär försiktigt ut bilden ur ramen och stoppar in duken under kläderna.

Nedanför trappan hindras han av en låst dörr. Samtidigt hör han någon komma i trappan ett par våningar högre upp.

Han skruvar loss handtaget från dörren och gömmer det i fickan. När en hantverkare kommer ned för trappan, beklagar sig Vincenzo över att någon tagit bort handtaget. Hantverkaren tar fram en nyckel och låser upp dörren. Det ska gå två år innan mästerverket återförs till Louvren.

Museet stängs i en hel vecka medan alla anställda förhörs – även italienaren Vincenzo Perugia. Han är helt lugn under förhöret och polisen fattar inga som helst misstankar mot honom.

Den italienske snickaren fortsätter sitt arbete på museet. Hans plan är att föra Mona Lisa till Italien där hon hör hemma.

Men målningen ligger gömd i hans rum i hela två år innan han törs verkställa den sista hälften av planen.

Han reser till sist till Florens och erbjuder målningen åt en känd konsthandlare som gapande ser på när Perugia halar fram målningen ur den dubbelbottnade resväskan. Konsthandlaren ber att få undersöka konstverket och kontaktar omedelbart polisen.

Liga från New York sätter i gång en våg av tågrån

En liga på åtta man överfaller en natt i januari år 1866 ett tåg på väg från New York till Bridgeport i Connecticut.

Tåget transporterar bland annat kassaskåp. Rånarna bryter upp två av kassa­skåpen och försvinner med 700000 dollar.

Detektiven Pinkerton löser fallet med hjälp av hårdhänt behandling av kriminella angivare.

Detta är det första kända tågrånet.

Trots att rånarna inte får ut någonting mer än ett långt fängelsestraff av sin gärning, inspirerar rånbytets storlek till en våg av tågrån som kulminerar kring 1870. De olika ligorna delar upp områdena mellan sig.

Reno-bröderna håller sig till södra Indiana, Farringtons tar hand om tåg i Kentucky och Tennessee, medan Jesse James härjar i Mellanvästern. Järnvägsbolagen börjar anställa vakter som reser med tågen, och tågrånen ebbar ut omkring år 1900.

Indiens Stjärna var helt obevakad

En Cadillac glider upp längs trottoarkanten vid naturhistoriska museet i New York.

Det är den 29 oktober 1964. Den stängda byggnaden, världens största museum i sitt slag, tronar med sin mörka siluett mot kvällshimlen.

Det ser ut som ett ointagligt fort, men det ska visa sig att man har varit otroligt nonchalant när det gäller säkerheten på museet.

Två män stiger ur bilen och går i riktning mot museet.

En tredje sitter kvar och plockar upp en kikare och en walkie-talkie. De tre kommer från Florida. Roger Clark sitter i bilen medan Alan Kuhn gör sällskap med Jack Murphy, även kallad ”Murph the Surf”, en notorisk surfare och lebeman.

För två månader sedan har Jack Murphy sett en film om en juvelstöld som utspelar sig på ett museum i Istan­bul.

Nu tänker han kopiera vad han sett på bio.

Han är välbekant med hantverket – han finansierar nämligen sitt glada jetsetliv med inbrott – men det här är någonting alldeles extra. Inne i museet finns en dyrbar juvelsamling med bland annat världens största safir, Star of India.

Byggnaden omgärdas av två staket. Medan Clark håller uppsikt över gatan går Kuhn och Murphy fram till museet­ och klättrar obehindrat över det yttre staketet.

Nästa hinder är ett tre meter högt järnsmidesgaller krönt med spjutspetsar. De kastar ett rep över gallret och dunsar ned på en gård. Kuhn och Murphy springer längs byggnaden och hittar en dörr som

de slår in. De kommer in till baktrappan och springer upp till femte våningen. I lokalen under dem står montrarna med juvelsamlingen.

Från baktrappan tar de sig ut igen och står nu på en fris högt över gatan. Fastklamrade vid väggen smyger de sig i sidled längs frisen till ett fönster som står på glänt.

Museet har alltid fönstret öppet för luftcirkulationens skull.

De öppnar det helt, fäster repet och firar sig ned till juvelerna.

Egentligen har de räknat med att skynda sig för att komma iväg innan polisen kommer. Men ingenting händer. Larmet är frånslaget eftersom museet vill spara på strömmen.

De börjar tejpa ihop montrarna, sedan skär de hål, slår sönder glaset och sticker in en handskbeklädd hand för att ta de största juvelerna.

Bara montern med Star of India skyddas med ett larm, men än en gång har de tur. Batterierna i larmet är slut.

Den gnistrande blå stjärnan, världens största safir stor som en golfboll, vilar nu i Jack Murphys hand. ”Murph the Surf” har skrivit in sig i inbrottstjuvarnas ”Hall of fame”.

De tre gärningsmännen lyckas få med sig 24 av de mest värdefulla ädelstenarna i världen.

Förutom Star of India har de Örndiamanten och Midnattssafiren, värl­dens största svarta safir. De reser direkt till Miami för att fira sin stora kupp, men upptäcks av en tipsare och åker fast.

Fiendskap avslöjar gärningsmännen

Sju maskerade rånare bryter sig in i en bank och släpar iväg säckar fulla med kontanter. Ett rep, lite tejp och en keps är allt som polisen har att gå efter.

”Brinkrånet” i Boston den 17 januari 1950 ger genklang över hela USA. Inte förrän sex år senare kommer sanningen fram.

Italienaren Pino leder en liga på nio man. Han och chauffören sitter kvar i bilen medan de sju andra tar sig in i Brink's Bank i Boston. I förväg har de lyckats lirkat ut cylindern ur fem lås och tillverkat nycklar till dem.

Rånarna tar sig in på andra våningen där fem banktjänstemän sitter och räknar dagens kontanter. Alla binds och förses med munkavle. En halvtimme senare släpar rånarna ut säckar fulla med kontanter och värdepapper.

Avtalet mellan de nio är att de inte ska röra pengarna under de närmaste sex åren. Det betyder att alla nio måste­ fortsätta sin kriminella bana.

Några av dem hamnar därför i fängelse­ strax därefter, bland dem James O'Keefe. Från fängelset ber han Pino om förskott och får ut en liten summa. Men O'Keefe vill plötsligt ha hela sin andel.

Det får han inte, och när han blir fri inleds en dödlig fejd mellan honom och resten av ligan. Den kulminerar när O'Keefe tar en ligamedlem som gisslan och får en lösen­summa.

Pino anlitar yrkesmördaren Elmer ”Trigger” Burke för att undanröja O'Keefe som dock är på sin vakt och klarar sig undan en maskingevärssalva. Men han fruktar för sitt liv och avslöjar därför allt om rånet för polisen.

Expert på låskoder hjälper rånarna – och förråder dem

Natten till den 26 januari 1876 ligger makarna Whittelsey och sover en trappa upp i sitt hus på Elm Street i staden Northampton i östra USA.

Strax efter midnatt tränger sju maskerade män in genom flera av husets dörrar och fönster. Paret och deras tjänstefolk föses samman i ett av sovrummen.

Därefter för rånarna ned mr Whittelsey till botten­våningen där två av de maskerade männen inleder ett obehagligt förhör med honom.

Whittelsey är kassör i stadens bank, och männen vill att han ska avslöja koden till kassaskåpet. Det är försett med ett kombinationslås, den senaste tekniken, och kräver därför både nyckel och kod.

Den ene rånaren riktar en pistol mot kassörens panna medan en annan står beredd med papper och penna för att skriva ned koden.

Men kassören tiger. De hotar och slår honom och vid ett tillfälle ger han dem en felaktig kod, men rånarna låter sig inte luras. Mannen med pennan kör plötsligt in pennan i bröstet på mr Whittelsey som ger upp.

Dagen därpå kommer bankchefen till kontoret och upptäcker att kassaskåpet är tomt. Han ser några små märken kring låset men inget tyder på att det har blivit uppbrutet. Ingen förstår någonting.

Polisen avslöjar senare att lås­smeden William­ Edson fick 50000 dollar­ för att skaffa ett vaxavtryck av kassaskåps­nyckeln och adressen till den man som känner till koden­: Mr Whittelsey.

Jultomten hängs på öppen gata

Barnen i Cisco har aldrig riktigt trott på jultomten sedan den dag då han visade sig från sin sämsta sida mitt i stadens julträngsel.

Den lilla Texas-staden Cisco är den 23 december 1927 full av ljus och girlander. Jultomten är också där, och barnen drar sina fäder i byxbenen för att få gå fram och hälsa på honom.

Han pratar med dem och klappar dem på huvudet. Plötsligt vänder han på klacken och förvinner in i banken, tätt följd av tre män.

Kunderna i banken tror inte sina ögon när de ser jultomten i sällskap med tre beväpnade män som drar vapen och hotar dem samtidigt som tomten rusar in till kassören och börjar stoppa ned pengar i sin julklappssäck.

När rånarna flyr ut ur banken är polisen redan på plats, och det skjuts från alla håll. Många av invånarna i Texas är som vanligt beväpnade och flera av dem hjälper polisen i skottväxlingen.

Men rånarna tar några av kunderna som gisslan och flyr i en bil. Under flykten såras flera personer. Polischefen samt en av rånarna dödas.

Under de följande dagarna jagas ligan av polisen och hundratals uppretade invånare. Alla de tre levande medlemmarna grips. En rasande folkmassa lyckas slita ut Ratliff ur arresten varpå de hänger honom.

Smeden oskyldigt fängslad

Medan gula febern härjar och folk flyr ut ur staden länsas banken i Philadelphia på kontanter.

Stadens smed, som nyligen har bytt ut låsen till bankboxen, blir snart föremål för misstanke.

Att sitta bakom galler i Walnut Street Prison i Philadelphia år 1798 är inte precis någon angenäm upplevelse. Fängelsecellen är liten, kall och fuktig. Och gula febern grasserar.

För Patrick Lyon är det extra svårt eftersom han är en oskyldig man.

Han sitter fängslad för att ha begått vad som sedan kallats Amerikas första bankrån. Om så är fallet vet vi inte, men råndet är åtminstone det första som dokumenterats i tidningar och domstolsprotokoll.

Där framgår det att Patrick Lyon i egenskap av smed och på bankens order har bytt ut låsen i bankboxen bara några dagar före rånet. 168821 dollar försvann från banken utan att låsen brutits upp.

Eftersom han strax därefter lämnade staden antog banken att han måste vara den skyldige – trots att många andra stadsbor samtidigt lämnade staden för att undkomma gula febern.

Senare visar det sig emellertid att det är två andra män som utfört rånet med hjälp av bankens nattvakt. Smeden släpps fri och får skadestånd.

Tre ton guld saknas fortfarande

Det är en hektisk höstmorgon på Heath­rows flygplats. Ingen reagerar över att en skåpbil full med män klädda i flygplatsens väktaruniformer stannar utanför en stor lagerlokal. Männen hoppar ut ur bilen.

Precis innan de rusar in i hallen tar de på sig rånarluvor. Vakterna i hallen övermannas och sätts i handbojor.

Inne i lagerlokalen står ett stort kassa­skåp. Rånarna saknar bara koden till låset. De hotar vakterna som vägrar att avslöja någonting.

Då släpar rånarna fram bensindunkar ur skåpbilen och häller ut innehållet över två av vakterna. Med bensin rinnande över kläderna ser vakterna hur en av rånarna tar fram en tändare och sätter tummen mot tändmekanismen.

Det får effekt: vakterna öppnar kassa­skåpet. Rånarna trodde att de skulle hitta lådor med kontanter. Men i kassaskåpet står 76 lådor fulla med guldtackor och två med diamanter.

Polisen har inga spår att gå efter, men två saker är tydliga: Det är proffs som genomfört rånet och det är ett insider-jobb.

Polisen börjar lyssna till ryktena i den kriminella världen och snart dyker några intressanta namn upp.

Två hårdhudade brottslingar, Mickey McAvoy och Brian Robinson, har sökt efter folk till ett stort jobb under veckorna före rånet.

Polisen söker upp dem och konstaterar att trots att de är erfarna kriminella begår de det klassiska misstaget att glänsa med sin nyvunna rikedom. Före rånet bodde de enkelt i södra London.

Några veckor senare äger de stora hus i Kent som de betalt kontant. Och ryktet säger att McAvoy skaffat sig två rottweilers som han har döpt till ”Brinks” och ”Mat”. Robinsons svåger arbetar i lagerhallen och har tipsat dem om kassaskåpet.

Brutal pirat stjäl stora mängder guld – och adlas

Den 18 januari 1671 marscherar kapten Morgan­ ut ur det brinnande Panama City med 200 packåsnor i sitt följe.

Alla är de tungt lastade med guld, silver och andra värdeföremål. En av kaptenens kirurger noterar att det förmodligen rör sig om värden för 70000 pund – en enorm förmögenhet.

Morgans styrkor lämnar efter sig omkring 500 döda spanska soldater och en kedjereaktion av eldsvådor som rasar i staden under en hel månad.

Henry Morgans väg till en karriär som framgångsrik pirat kantas av en del frågetecken. Ingen vet säkert var på de brittiska öarna han kommer ifrån eller hur han egentligen hamnar i Karibien.

Kanske växer han upp i Wales. Och kanske dricker han sig en dag stupfull, slås ned och först över Atlanten för att säljas som billig arbetskraft.

Säkert är dock att han cirka år 1654 ansluter sig till den brittiska flottan i Karibien och till slut väljs till amiral över de pirater som erövrar det fartyg han för befälet över.

Det stora rovet i Panama kan bara genomföras för att britterna tillåter vilka metoder som helst i kampen mot de spanska rivalerna i Karibien.

Morgan anlitas år 1667 av den brittiska guvernören på Jamaica, sir Thomas Modyford, som sticker ett så kallat kaparbrev i händerna på den erfarne fri­bytaren.

Morgan har därmed tillstånd att utföra kapningar – ett finare ord för godkänt sjöröveri – så länge det bara drabbar fiendens intressen i området. Erättningen utgörs av de ­byten han kommer över.

I fyra år härjar han i den ena spanska kolonin efter den andra, och år 1671 går han lös på Panama, en blomstrande handelsstad.

Morgan delar in sina män i två grupper och lyckas få de oerfarna spanska trupperna att ge sig på den ena gruppen.

Sedan är det lätt för Morgan att flankera spanjorerna och skjuta ned dem. Därefter slaktar han civilbefolkningen, sätter eld på staden och försvinner med alla värdeföremål.

År 1674 adlas fribytaren Henry Morgan för sina många ädla gärningar i den brittiska kronans tjänst.