Timothy McVeigh utlöste Ragnarök i Oklahoma

Timothy McVeigh rullar ner fönstret i förarhytten på sin gula skåpbil. Den 26-årige krigsveteranen har stannat vid ett rödljus i korsningen mellan Harvey Avenue och Fifth Street i centrala Oklahoma City.

Klockan är nästan nio den 19 april 1995 – den första onsdagen efter påsk – och trafiken är tät. McVeigh hoppas att ingen ska lägga märke till röken som sakta sipprar in i förarhytten från de luntor som han har tänt i bilens lastutrymme.

Till slut slår ljuset om till grönt. Lättad trampar han på gaspedalen och passerar korsningen.

Den höga byggnaden med sin karakteristiska glasfasad, och som inrymmer flera myndigheter och ett dagis, uppenbarar sig. Nervöst kör McVeigh åt sidan och stannar den tunga bilen på korttidsparkeringen för förare som har ett ärende i byggnaden.

Sedan lämnar han förarhytten, som nu luktar starkt av rök. Med raska steg korsar han Fifth Street och svänger in i en gränd.

Några minuter senare har den nio våningar höga Alfred P. Murrah Federal Building exploderat i ett inferno av lågor.

Totalt 168 personer är döda eller döende.

De är alla offer för en mans brinnande hat – mot den federala regeringen i Washington och allt som den står för.

Inrättade överlevnadsrum i källaren

När McVeigh 26 år tidigare föddes i en kärnfamilj i Lockport i delstaten New York fanns det inget som tydde på att han en dag skulle utföra det värsta terrordådet i USA:s historia – näst efter attackerna den 11 september 2001.

Fadern, William, arbetade på en bilfabrik, medan modern, Mildred, arbetade på en resebyrå. Föräldrarna skilde sig när McVeigh var tio år gammal och han bodde hos sin far. Av allt att döma var hans förhållande till både sin far och sina systrar, Patricia och Jennifer, harmoniskt.

Att samla mynt och läsa serietidningar var McVeighs favoritsysselsättningar.

I tonåren gav han upp myntsamlandet och började i stället experimentera med datorer – en hobby som gav honom titeln ”mest lovande datorprogrammerare” i skolans årsbok.

Men framför allt skötte McVeigh sin skolgång. Han var, som engelskläraren Sue Campbell senare berättade, ”intelligent, samarbetsvillig, snäll och hade lätt att komma överens med sina jämnåriga”.

Men McVeigh hade en mörk sida. Redan som tonåring var han fascinerad av skjutvapen och hans tankar kretsade alltmer kring kärnvapenkrig och andra katastrofer.

Snart började han förvandla familjens källare till ett mellanting mellan ett skyddsrum och en militär kommandocentral – komplett med staplar av konserver, sandsäckar, vapen och ammunition i stora mängder.

Hans far avfärdade McVeighs fixa idéer. Den unge mannen var skötsam och ordentlig, först som gymnasieelev och sedan som förare av en penningtransport.

En dag 1988 meddelade McVeigh plötsligt att han skulle flytta hemifrån. Han hade sagt upp sig från sitt jobb för att gå med i armén.

Fick flera medaljer

McVeigh utmärkte sig redan från början som en exemplarisk soldat och duktig skytt:

”Han tillhörde alltid de två bästa procenten. Hans stövlar var putsade och hans uniform pressad. Han var en kringvandrande reklam för militären”, minns soldatkollegan Kevin Hazlip.

Snart blev McVeigh befordrad och – ännu bättre – uppmanades att göra inträdesprovet till arméns specialstyrkor, de berömda så kallade Gröna baskrarna.

I specialstyrkorna skulle han kunna ägna sig åt sitt intresse för skjutvapen och samtidigt göra stora saker för sitt land. Han kunde knappt bärga sig.

Men drömmen tog slut innan den började.

En månad före McVeighs befordran, i augusti 1990, invaderade styrkor under den irakiske diktatorn Saddam Hussein grannlandet Kuwait.

Tillsammans med tusentals andra amerikanska soldater skickades McVeigh till Persiska viken.

McVeigh tjänstgjorde som skytt på en Bradley – ett pansarfordon avsett för transport av infanteri – och hamnade vid frontlinjen.

Han gjorde så bra ifrån sig att han tilldelades utmärkelsen Bronze Star samt flera andra hedersbetygelser.

När överbefälhavaren för den internationella koalitionen, general Norman Schwarzkopf, besökte fronten var McVeigh en av de soldater som fick skaka hand med honom.

Men när McVeigh återvände hem 1991 var han en förändrad man. Han hade svårt att släppa de svåra minnena från kriget:

”Jag hade aldrig upplevt döden förut. Och nu såg jag kroppar ligga överallt”, berättade han för sin moster.

Han var tvungen att ge upp sin ansökan till specialstyrkorna och lämnade armén. Det civila livet gav honom inte heller någon tillfredsställelse:

”Du har sett ytterligheterna, upplevt toppar, dalar och realiteter. Vem bryr sig om vädret och vem som är sen till jobbet eller vem som har slagit sig på tån”, förklarade han senare.

”Jag började inse att jag inte passade in”, konstaterade McVeigh ett år efter att han återvänt hem.

Längtan efter att passa in någonstans fick McVeigh att söka sig till de radikala undergroundmiljöer som hade vuxit fram sedan 1980-talet, ofta med ett intresse för kraftfulla skjutvapen som gemensam nämnare.

Dessa extremistiska åsikter frodades särskilt bland människor med ett intresse för vapen, människor som McVeigh träffade på de vapenmässor han gillade att besöka.

Snart pratade den före detta soldaten vitt och brett om hur judar och svarta bar skulden för alla möjliga missförhållanden. Han gick till och med med i Ku Klux Klan.

Han sa till sin syster att Förintelsen var en bluff. Men mest av allt hatade han den federala regeringen, som i hans ögon bara var ute efter att utnyttja och förslava befolkningen.

När armén bad honom att betala tillbaka 1 058 dollar som han hade fått för mycket under sin tjänstgöring blev han rasande.

”Ta allt jag äger. Ta min värdighet ifrån mig. Njut av hur ni blir feta och rika på min bekostnad”, skrev han bittert i ett brev till regeringen.

USA:s skärpta vapenlagar och regeringens tillslag mot illegalt vapenägande bekräftade hans värsta farhågor.

”Regeringen är rädd för människors vapen eftersom de vill kontrollera sina medborgare hela tiden. När de tar ifrån människor deras vapen kan de göra vad de vill”, sa han 1993, efter att federala agenter stormat den tungt beväpnade Branch Davidians-sekten i Waco i delstaten Texas.

När president Bill Clinton den 25 augusti 1994 undertecknade ett förbud mot automatkarbiner rann McVeighs bägare slutligen över.

Han var övertygad om att regeringen snart skulle komma efter honom och hans vapen och bestämde sig för att slå till först.

Under de följande månaderna köpte eller stal McVeigh, med hjälp av en gammal armékompis vid namn Terry Nichols 1 800 kilo gödningsmedel, dieselbränsle och olika sprängämnen – ingredienser som tillsammans skulle bli en kraftfull bomb.

Målet, Alfred P. Murrah Federal Building, valde han ut under en av sina resor runt om i landet.

Byggnaden var lättillgänglig och inrymde flera regeringskontor – framför allt den förhatliga byrån för kontroll av alkohol, tobak, skjutvapen och sprängämnen (Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms and Explosives).

Den 15 april 1995 hyrde McVeigh en skåpbil från företaget Ryder. Under de följande fyra dagarna fyllde han skåpbilen med gödningsmedel och sprängämnen och gjorde de sista förberedelserna.

Tidigt på morgonen körde han till centrala Oklahoma City och parkerade utanför byggnaden. Strax innan han nådde korsningen mellan Harvey Avenue och Fifth Street antände han från förarsätet de stubintrådar som genom ett hål i skiljeväggen var anslutna till ammoniumnitratet i lastutrymmet.

Medan rök fyllde förarhytten lämnade McVeigh bilen, korsade Fifth Street och svängde in i en gränd.

Några sekunder senare ljöd smällen. Den våldsamma explosionen blåste bort hela den norra fasaden på Murrah-byggnaden. Hundratals närliggande byggnader förstördes eller skadades.

När kvällen föll bekräftade myndigheterna de första 20 dödsfallen. Vid det laget hade McVeigh varit i polisens förvar sedan länge – avslöjad av en saknad registreringsskylt.

Före terrordådet hade han parkerat sin egen bil i gränden på andra sidan Fifth Street. För att bilen inte skulle kunna spåras hade han skruvat bort registreringsskylten. Den saknade registreringsskylten uppmärksammades av polisen när han körde ut ur staden efter detonationen. Polismannen tog med honom till stationen och polisen pekade ut honom som huvudmisstänkt.

McVeigh var övertygad om att alla amerikaner skulle ansluta sig till honom i hans hat mot regeringen. Men han blev djupt besviken. Till och med de extremister och milisgrupper som han beundrade så mycket fördömde terrordådet. I stället för hjältestatus fick McVeigh status som den mest hatade mannen i Amerika.

Terroristen tog på sig hela ansvaret. När en journalist frågade honom om eventuella medbrottslingar svarade McVeigh nästan stolt:

”Sanningen är att jag sprängde Alfred P. Murrah-byggnaden på egen hand. Är det inte skrämmande att en enda man kan orsaka ett sådant helvete?”