Terroristcell ska tvinga USA på knä

Endast när det är tid för de föreskrivna bönerna tystnar debatten. De boende i trappuppgången klagar flera gånger över högljutt mässande från lägenheten. I övrigt märker de knappt de unga männen. De bär alla kaftan, det långa, löst sittande plagget från Mellanöstern, och öppna sandaler, och flera av dem har anlagt ett yvigt helskägg för att markera avstånd till västerländska kläder och värderingar.

Så har de inte alltid sett ut. Några år tidigare bar de jeans, skjortor och skor som andra ungdomar. Alla var i färd med en högre utbildning på någon av Hamburgs läroanstalter och drömde om jobb och karriär. De var rena mönsterexemplen på en framgångsrik integration.

I slutet av 1990-talet hände något, som förvandlade de levnadsglada studenterna med arabisk bakgrund till en grupp heliga krigare. Utan några större svårigheter skulle de lyckas kapa fyra amerikans­ka passagerarflygplan och använda dem som flygande bomber mot bland annat World Trade Center i New York.

Se medlemmarna i Mohamed Attas terroristcell

Den rättrogne muslimen får en chock

Gruppens ledare, Mohamed Atta, föddes 1968 i Egypten. Fadern var en förmögen advokat som i hemmet praktiserade en sträng tolkning av islam och rasade mot det judiska Israel. När den 23-årige Mohamed Atta 1992 reste till Tyskland för att läsa vid Hamburgs tekniska universitet, fick han en chock av lössläpptheten och ogudaktigheten i det västerländska samhället.

Just Hamburg är ökänt för nattlivet på Reeperbahn och de många prostituerade, som helt öppet visar upp sina behag längs bordellgatan Herbertstrasse.

Den första tiden bodde Mohamed Atta hos ett äldre tyskt par, som senare mindes att Atta brukade hålla för ögonen varje gång det på tv visades bilder av kvinnor i bikini. Makarna, som under årens lopp hade tagit emot många utbytesstudenter, tappade snabbt tålamodet med Atta, eftersom han under ramadan insisterade på att laga mat mitt i natten, så att de inte fick en blund i ögonen.

I stället hittade han ett korridorrum nära det tekniska universitetet, där han studerade stadsplanering. Ingen tog notis om den mörkhårige, unge mannen med de grekiska anletsdragen, för han klädde sig västerländskt, lärde sig fort tyska och fick ett praktikjobb på en arkitektbyrå.

Atta var flitig och imponerade på lärarna med sina kunskaper och sin vältalighet. Han var framför allt intresserad av den syriska staden Aleppo, vars historiska stadskärna hotades av moderna höghusbyggen, som skulle ge staden en västerländsk prägel – en olidlig tanke för Atta. För sina tyska medstudenter verkade han vänlig, men en smula inåtvänd.

”Atta visade tydligt att han inte ville tala om sitt privatliv”, berättade en av hans studiekamrater. .

Atta hade även svårt att umgås med kvinnliga studenter – han skakade aldrig hand med kvinnor, vände bort blicken från dem och besvarade deras frågor med endast ja eller nej. I det etniskt brokiga Hamburg fann Atta sig tillrätta i den arabiska al-Quds-moskén nära järnvägsstationen.

Där kunde han öppna sig lite mer och gick med i en ungdomsgrupp, som skulle ta fram ett informationshäfte om moskéns arbete.

Atta drog sig emellertid snart undan från gruppen, eftersom han inte kunde enas med de mer moderata muslimerna. År 1995 återvände han till Egypten för att delta i en tre månader lång kurs vid universitetet i Kairo, och därefter gjorde han en pilgrimsresa till Mekka.

Skriver sitt testamente

När Atta återvände till Tyskland hade han anlagt ett yvigt helskägg som tecken på sin starka tro. I al-Quds-moskén började han ta ordet och försöka vinna anhängare till wahhabismen – den stränga form av islam som saudiaraberna bekänner sig till.

Flera gånger i veckan talade han i moskén, och 1996 fick han där två trosfränder att bevittna sitt testamente med ­sina underskrifter. Testamentet var en reaktion på Israels invasion av Libanon, som Atta svor att hämnas. Om han i sina tankar redan förberedde sig på att lida martyrdöden är ovisst.
Testamentet bestod av 18 punkter och preciserade: ”Ingen ska gråta för min skull, skrika eller riva sönder sina kläder. Kvinnor ska inte delta vid begravningen och heller inte senare komma till min grav.”

Så förmanade han och bad han att få begravas tillsammans med goda muslimer med ansiktet vänt mot Mekka.

När höstterminen började i september 1997 kom Atta inte till undervisningen. I flera månader var det ingen som visste var han var, tills telefonen en dag ringde hos studievägledaren. På en knastrande telefonlinje berättade Atta att han hade ”familjeproblem”, som han inte kunde tala närmare om.

Först året därpå var Atta tillbaka i Hamburg – återigen med ett kraftigt helskägg – och ett nytt pass. Till de egyptiska myndigheterna hade han förklarat att han tappat bort passet – ett känt knep bland terrorister, som inte vill att stämplar från passkontrollen ska avslöja vilka gränser de har korsat.

Atta hjärntvättar tonåringar

I Hamburg började Atta nu samla likasinnade kring sig. Unga män, som han hade träffat i al-Quds-moskén och via den muslimska förening – Islam AG – som Atta hade stiftat vid Hamburgs tekniska universitet.

Föreningen tilldelades en lokal i en avsides belägen universitetsbyggnad, och snart hopades fundamentalistisk litteratur och kassettband med hätska predikanter på hyllorna. Den tyske tonåringen Marek var en av de ungdomar som lockades av Atta. Hans mor hade några år tidigare gift sig med en muslim, familjen konverterade till islam, och Marek började umgås med starkt religiösa ungdomar.

”Respekten för Atta var enorm. Han betraktades som en riktig idealmuslim”, förklarade Marek senare.

Marienstrasse 54 var fortfarande centrum för gruppen av unga muslimer. Många av medlemmarna flyttade även in i lägenheten, som Atta kallade ”Dar al Ansar” (anhängarnas hus). En gäst noterade att gruppen aldrig verkade ha roligt. Svaret löd: ”Hur kan du skratta, när människor dör i Palestina?”

Diskussionerna om ”judendomens världsomspännande sammansvärjning” fortsatte. Det var slut med att integrera sig – i stället isolerade gruppen sig.

Trots att Atta rakat av sig sitt yviga skägg och på nytt bar västerländska kläder, var han fortfarande fundamentalist och gruppens obestridde ledare. Hans ord var lag. Marek blev till exempel tvungen att göra slut med sin flickvän, eftersom ­Atta inte tyckte om de ”djävulstankar”, som flickor kan föra med sig.

Under mötena spelade Atta upp kassettband, som han fick från Saudiarabien. På banden rasade en imam:

”Allah, döda judarna och deras anhängare. Allah, rensa Jerusalem från judar, gör deras kvinnor till änkor och deras barn faderlösa, så att de kan bli muslimernas byte!”

Gruppen bestod av cirka 20 unga män, men medlemmarna byttes ofta ut, för ­Atta var i färd med en urvalsprocess. De som lydde honom blint fick lov att stanna, medan tvivlare blev utfrusna. Den hårda kärnan uppmanades ständigt:

”Ber du inte fem gånger om dagen är du en avfälling och ska dödas”. Tonåringen Marek kunde inte hålla sig borta från flickorna och gallrades ut.

Tv är Satans verktyg

Atta satte upp en uppsjö av regler. ”Muslimer får inte ansa sina ögonbryn – det ­gäller även kvinnor”, förklarade han.

Han förbjöd dem även att teckna livförsäk­ringar, eftersom det stred mot Guds vilja. Ingen fick dricka Coca Cola – en dekadent produkt från USA – och rökare skulle avstå från amerikanska cigaretter av märket Marlboro.

En av de unga männen, den 21-årige libanesen Marwan al-Shehhi, var den förs­te som började gå i kaftan, en annan sålde sin tv – ”Satans verktyg”. Attas ord hade börjat göra intryck. Han gjorde sig klar att presentera sitt mål: De skulle resa till Tjetjenien och slåss mot de ogudaktiga ryssarna, som hade invaderat landet.

I al-Quds-moskén hade de unga fanatikerna träffat en av fundamentalisternas stora hjältar: Mohammed Zammar. Den 140 kilo tunga veteranen hade kämpat som helig krigare mot ryssarna i Afghanistan på 1980-talet och på muslimernas sida i inbördeskriget på Balkan i början av 1990-talet.

Nu hade Zammar ­officiellt lagt sitt krigiska förflutna bakom sig och fått tyskt medborgarskap, men han behöll sina kontakter med terrorrörelsen al-Qaida.

Zammar avrådde Atta från Tjetjenienresan. Det var för svårt att ta sig in i landet, varnade han. I stället föreslog han att gruppen skulle resa till Afghani­stan för att träna hos Usama bin Ladin, så att de skulle kunna slåss mot judarna.

I november 1999 flög Atta med sina närmaste vänner från Hamburg – Marwan al-Shehhi, ­Ziad Jarrah och Ramzi bin al-Shibh – därför till Pakistan, korsade gränsen och dök upp i ett träningsläger i Afghanistan. Ledarna för al-Qaida insåg snabbt att de ungas utbildningsnivå, tekniska färdigheter och förmåga att röra sig i västerländska samhällen kunde ge terrorrörelsen oanade möjligheter att slå till mot USA.

Under ett möte lovade bin Ladin dem att de kunde bli martyrer. Ett mycket hemligt uppdrag väntade dem – de behövde bara lära sig att flyga först. Delar av al-Qaidas plan hade redan inletts. Medan Atta, al-Shehhi, Jarrah och bin al-Shibh befann sig i Afghanistan, anlände de båda första al-Qaida-terroristerna till USA för att lära sig att flyga.

Till skillnad från Atta och hans grupp hade de ­båda saudiaraberna aldrig bott i ett västerländskt land, de talade inte engelska och kunde knappt använda en telefonkatalog. Inte heller flygningen lyckades de med. Saudierna meddelade sin instruktör att de inte behövde lära sig start och landning – för dem räckte det att kunna styra ett plan i luften. Redan under den första lektionen protesterade de mot att undervisningen skulle bedrivas i ett litet propellerplan.

De hotade med att lämna skolan och välja ett annat företag för sin utbildning – ett företag som lät eleverna manövrera stora jetplan. Deras instruktör fick tålmodigt förklara för dem att någon sådan skola ­inte existerade – alla var tvungna att lära sig krypa, innan de kunde gå.

Några månader senare, i maj 2000, gav de båda saudierna upp hoppet om att lära sig flyga. I stället fick de order att vänta i USA, medan Atta och hans grupp klarade av sin pilotutbildning, så att de tillsammans skulle kunna utföra uppdraget.

Hamburggruppen anländer

Försommaren 2000 gjorde Hamburggruppens fyra medlemmar sig klara för avfärd. Atta skrev mejl till 31 pilotskolor i USA för att undersöka möjligheterna:

”Vi är en liten grupp unga män från olika arabiska länder. Sedan en tid har vi levt i Hamburg för att studera. Vi skulle vilja påbörja en pilotutbildning.”

Alla förutom Ramzi bin al-Shibh beviljades visum. Han fick i stället stanna kvar i Hamburg och fungera som gruppens förbindelselänk till al-Qaida. De tre övriga kom utan problem in i USA, för medlemmarna hade rest var för sig för att inte väcka uppseende – och med helt nya pass för att dölja spåren efter vistelsen hos bin Ladin i Afghanistan.

Alla tre tilldelades studentvisum, eftersom de hade bokat plats på pilotskolor. ­Atta och al-Shehhi valde Huffmans Aviation i Venice i Florida. Ägaren var van vid att utbilda unga män från Mellan­östern – de båda nya studenterna från Hamburg stack inte ut på något sätt.

Pilotutbildningen skulle pågå i cirka fyra månader, ge terroristerna över 250 flygtimmar i cockpit och göra dem kapabla att flyga på egen hand, lovade ägaren. Priset för ett flygcertifikat låg på motsvarande omkring 100 000 kronor. Dessutom skulle Atta och de andra betala för någonstans att bo, mat, kläder och en bil.

Pengar fick de tre studenterna i små portioner på 5 000–10 000 dollar från olika avsändare. Männen i al-Qaida var noga med att de amerikanska myndigheterna inte skulle få korn på ett mönster, som skulle kunna väcka misstankar.

I det avseendet blev Ramzi bin al-Shibh en ovärderlig hjälp, när han bakom mängder av falska namn skickade pengar till USA. Pengarna hade al-Qaida samlat in bland arabiska affärsmän, som blev rika på att handla med väst, men i hemlighet delade bin Ladins hat mot USA.

I Florida bytte Atta, al-Shehhi och Jarrah ofta adress för att inte bli igenkända i grannskapet. I Attas medförda terroristhandledning kunde de läsa sig till vilket slags lägenheter de skulle välja:

”Den får inte ligga nära en polisstation eller andra myndigheter. Ingen får kunna titta in i lägenheten, som måste ha luckor för fönstren, och den ska ligga på bottenvåningen, så att det går att ta sig därifrån snabbt, om fienden angriper.”

Atta saknar en pilot

Visummyndigheternas avvisning av Ramzi bin al-Shibh hade satt käppar i hjulet för al-Qaidas planer, för det saknades en pilot. En lösning hade dock redan dykt upp. År 1999 sökte en färdigutbildad pilot från Saudiarabien upp terrorrörelsen i Afghanistan.

Hani Hanjour hade drömt om att arbeta för det statliga saudiska flygbolaget, men han hade inte fått något jobb. Usama bin Ladin skickade i december 2000 Hanjour till USA, där han hade fått sin pilotutbildning.

Från bin Ladin fick Atta samtidigt en lista med spektakulära amerikanska mål, som borde angripas. Överst på önskelistan stod Capitol Hill i Washington, där USA:s kongress samlas. Presidentens hem i Vita huset nämndes också tillsammans med World Trade Center i New York och försvarsdepartementet Pentagon.
Vilka mål som i praktiken skulle kunna träffas var upp till Atta att bedöma.

I december 2000 klarade alla tre terroristerna sin utbildning till yrkespilot och tog en sex timmar lång kurs i en Boeing­simulator. Det var första och enda gången de testade sin förmåga i den flygplanstyp som skulle användas under terrordåden.

Till slut hade bin Ladin fyra piloter i USA, som alla kunde flyga stora passagerarplan. Nu började planeringsfasen.

Det stod snabbt klart att terroristerna skulle kapa plan på väg från USA:s östkust till Kalifornien, eftersom de var fulltankade och skulle bli effektiva som brandbomber. Planen var samtidigt så tunga att de kunde tränga genom tjocka murar och nå in i en byggnads inre, innan de exploderade.

Allt gick enligt planen. Endast datum för angreppet och några starka medhjälpare för att kapa planen saknades. Dessa började från mars 2001 anlända en åt gången från i synnerhet Saudiarabien. Varje gång körde Atta till flygplatsen, hämtade den nyanlände och körde honom till en av de lägenheter som han hade hyrt i småstäderna längs Floridas östkust.

I varje plan som skulle kapas behövde terroristerna fyra ”muskelmän” – samtliga villiga unga män, som gått med i det heliga kriget och svurit att ge sitt liv för islam.

Det växande antalet arabiska unga män som kom till Florida väckte inga misstankar hos myndigheterna, för Atta hade blivit en expert på att sopa undan gruppens spår. De nyanlända bodde endast några stycken tillsammans. De fick inte lov att ringa hem. Tiden kunde de fördriva med styrketräning och kampsport på något av de lokala gymmen.

Atta grips av polis

Våren 2001 begick Atta för första gången ett allvarligt misstag, som kunde ha saboterat hela operationen. I Fort Lauderdale i Florida hade Atta hyrt en röd sportbil, och i den körde han väl fort, ansåg den lokale vicesheriffen, Josh Strambaugh.

Han vinkade Atta åt sidan. I panik sade terroristen att han hade glömt sitt egyptiska körkort hemma, trots att han körde runt med både det och ett amerikanskt i fickan. Atta ville för allt i världen inte hamna i en polisrapport, men han bedrog sig. Strambaugh tänkte inte låta honom slippa undan med en tillsägelse.

I stället fick Atta besked om att komma till Fort Lauderdales polisstation inom 30 dagar och visa upp ett giltigt körkort. Det vågade Atta inte riskera. Han höll sig undan och hamnade därför på en lista över personer som polisen ville få tag i.

Efterlyst var han inte – han behövde bara se till att hålla sig undan polisen, men det lyckades han inte göra.

Den 5 juli 2001 – bara två månader före angreppet på World Trade Center – gjorde Atta bort sig igen. Han körde för fort och stoppades. Den här gången visade han genast sitt körkort för polisen, som kontrollerade om han stod med i registret.

Datorn avslöjade inget – av okänd anledning misslyckades sökningen, precis som andra säkerhetsinstanser misslyckades.

FBI sover på jobbet

Under sommaren 2001 mottog den amerikanska underrättelsetjänsten flera tips om att bin Ladin och al-Qaida förberedde ett nytt, stort angrepp mot USA. Tipsen kom från kollegor i bland annat Israel och nämnde att det kunde röra sig om angrepp utförda med kapade passagerarplan.

Terrorberedskapen höjdes på amerikanska militärbaser och andra installationer i utlandet. Mer gjorde CIA inte åt saken, ­eftersom varningarna innehöll för få konkreta upplysningar att gå vidare med.

Det beslutet blev ödesdigert, för samtidigt hade en FBI-agent fattat misstankar. Den 10 juli skickade han en rapport till sina chefer.

I rapporten föreslog han att ”FBI bör samla in visuminformation om utländska elever, som blivit antagna till amerikanska pilotskolor”. Agenten antog att några av piloteleverna kunde ha värvats av al-Qaida. Han hade dock inga konkreta bevis för att så var fallet.

En rundringning till flygskolor hade till exempel satt FBI i kontakt med Sorbi’s ­Flying Club i San Diego, där två saudiska elever förnärmade vägrat att flyga propellerplan – och erbjudit instruktören pengar för att få flyga jetplan. Ledningen för FBI ignorerade agentens rapport.

Atta hade kommit undan med blotta förskräckelsen, och arbetet med attentatet kunde fortsätta. Under sommaren hade han haft så fullt upp med att ta emot ”muskelmän” att han halkat efter med planeringen av själva attacken.

Från Afghanistan frågade al-Qaida efter ett datum – det behövdes i god tid, så att gruppen av medhjälpare i bland annat Hamburg skulle kunna hinna ta sig i säkerhet i exempelvis Pakistan. Atta lovade att ha allt klart i slutet av augusti.

Några av terroristerna flög som passagerare fram och tillbaka mellan öst- och västkusten för att ta reda på när det var bäst att slå till och ta över ett passagerarplan. Jarrah flög från Baltimore till Los Angeles, al-Sheh­hi från New York till San Francisco, och Atta från Boston till San Francisco. Den fjärde och sista piloten, Hanjour, anslöt.

För att kunna flyga så ofta kors och tvärs över USA utan att väcka uppmärksamhet hade terroristerna skaffat sig amerikanska körkort, som de använde för att identifiera sig med på flygplatsen. Körkort utfärdades endast till personer som var bofasta i USA, och det beviset skaffade terroristerna genom att bege sig till en adress i Virginia, där falska boendeintyg kunde köpas för 50 dollar på den svarta marknaden.

Under flygningarna tvärs över USA noterade de när piloterna öppnade cockpitdörren efter starten, när personalen började servera mat, och vilka andra rutiner som präglade en vanlig flygning.

Långsamt tog planen form: Det säkraste var att köpa biljetter till första klass, så att kaparna var nära cockpit och samtidigt kunde hålla alla passagerare i ekonomiklass i schack.

Atta och al-Shehhi hyrde dessutom ett litet propellerplan och flög en sväng över Hudsonfloden i New York för att bekanta sig med omgivningen kring World Trade Center, som de räknade med att attackera.

Terroristerna går på strippbar

Den 4 augusti väntade Atta utanför Orlandos internationella flygplats i Florida på den 16:e och sista muskelmannens ankomst. Inne i passkontrollen avvisades emellertid en saudiarabisk medborgare vid namn al-Kahtani och fick besked om att lämna USA omgående. Atta väntade förgäves och fick nu satsa på att tre muskelmän var nog för att kapa ett av planen.

Atta kände sig osårbar. I mer än ett år hade hans grupp vistats i USA utan att upptäckas. Nu kände han ett behov av att fira det förestående slutet på uppdraget.

De gick på nattklubb och stoppade ­sedlar i trosorna på barbröstade go-go-dansare. När de efter en lång natt tog emot notan, klagade de mer än en gång så högljutt över beloppet att utkastarna fick tillkallas för att dämpa känslorna. En gång gick notan på nästan 7 000 kronor. På baren ”Shuckums” i Hollywood i Florida blev det stökigt igen.

Där skrek ­Atta till personalen:

”Tror ni att vi inte har råd att betala? Vilka tror ni att vi är? Det ska jag berätta. Vi är piloter på American Airlines!” Sedan betalade han och gick.

I slutet av augusti blev Atta försiktig igen och slutade ringa till de andra piloterna – i stället körde han runt mellan dem och deras muskelmän varje gång han skulle överlämna ett meddelande.

Under mötena bokade terroristerna biljetter till flygningar tisdagen den 11 september. Allt var klart. Nu kunde han bara vänta och recitera passager från terrormanualen:

”När du ska utföra ditt dåd, slå då hårt som en hjälte, för Allah tycker inte om människor som inte fullföljer sitt arbete. Du kommer inte tillbaka till jorden, men planterar rädslan i hjärtat på de otrogna.”

Några dagar före den 11 september reste alla terroristerna norrut för att inta positioner nära de utvalda flygplatserna. I stället för att ta emot fler belopp från Ramzi bin al-Shibh skickade terroristerna nu pengar åt andra hållet – totalt 26 000 dollar – som de inte skulle behöva, och som al-Qaida kunde finansiera andra terrordåd med. Sammanlagt hade terroristerna spenderat motsvarande nio miljoner kronor under sin vistelse i USA.

I små grupper körde de i hyrda bilar och inkvarterade sig på anonyma motell.

Atta och en muskelman tog in på Comfort Inn i Portland, 16 mil norr om Boston. I receptionen betalade de i förskott för rummet, ­eftersom de skulle upp tidigt morgonen därpå. På kvällen körde de planlöst runt i stadens centrum och åt mellan klockan ­åtta och nio sitt livs sista måltid på Pizza Hut på huvudgatan.

Terroristerna blir av med en väska

”Kvällen före ditt dåd ska du raka av allt överflödigt hår på kroppen, parfymera din kropp. Gå upp på natten, och be en bön för segern. Då gör Allah allting lätt för dig och skyddar dig”, föreskrev Attas manual.

Klockan halv sex på morgonen den 11 september körde Atta till Portlands flygplats. Han och muskelmannen checkade in och gick ombord på ett litet flygplan, som tog dem till Boston, där ytterligare tre muskelmän väntade. Under tiden kunde de recitera ännu en passage från al-Qaidas terrormanual:

”Kom ihåg ditt bagage, dina kläder, din kniv och de andra föremål som behövs under ditt dåd. Kom även ihåg ­dina resehandlingar.”

I handbagaget hade terroristerna bland annat hobbyknivar för att skära av halsen på besättningsmedlemmar och passagerare, om de försökte stoppa dem.

Attas plan till Boston blev emellertid försenat, och vid ankomsten fick han rusa genom flygplatsen för att nå planet till Los Angeles. Förseningen innebar att Attas väska inte kom med ombord utan hamnade på flygplatsens hittegodskontor, där FBI senare fann terrormanualen, Attas testamente och ett fåtal av hans ägodelar.

Knivarna i terroristernas handbagage sade säkerhetspersonalen inget om – år 2001 fick man ta med en kniv på planet, om bladet var under tio centimeter.

De övriga tre män som skulle hjälpa ­Atta att kapa American Airlines Flight 11 hade redan gått ombord, när han gick ut till planet. Atta visste att piloterna al-Sheh­hi, Jarrah och Hanjour snart skulle följa honom, och reciterade förmodligen ännu en passage från al-Qaidas manual:

”Så snart du är på planet, ska du be till Gud, för den som ber till Gud kommer att vinna, för du gör detta för Gud.”

Attas medhjälpare i Hamburg, Ramzi bin al-Shibh, greps i Pakistan den 11 september 2002 och sitter nu i Guantánamolägret. Mohammed Zammar var fängslad i Syrien fram till 2013. Efter det stred han för terrorrörelsen IS. Sedan mars 2018 har han dock suttit bakom galler igen.