Sergeant Stephen Russell spanar ned ut över flygplatsområdet i Libanons huvudstad Beirut. Klockan är kvart över sex och solens första morgonstrålar skymtas över Libanonberget i öster. Det är en vacker morgon. Det är mycket tyst – och det stör den 28-årige amerikanske marinsoldaten.
I vanliga fall brukar Russell höra de ständiga ljuden från Libanons förödande inbördeskrig, som under de senaste åtta åren har förvandlat Beirut från Mellanösterns pärla till någonting som snarare påminner om ett utbombat Berlin år 1945.
SNABB ÖVERBLICK: Beirut 1983
Inbördeskriget i Libanon har pågått i åtta år. I konfliktens centrum finns bland annat den palestinska befrielseorganisationen PLO som använder landet som bas. År 1982 invaderar Israel och jagar ut PLO. En fredsbevarande styrka som inkluderar bland annat USA:s marinkår sänds till landet men dras in i den invecklade konflikten.
Ögonvittnen till katastrofen
Fem soldater upplevde den amerikanska marinkårens mardröm på nära håll och berättade senare sin historia.

Stephen Russell

David Wilcox

Timothy Geraghty

Robert Calhoun

Randy Gaddo
Under hela natten har libanesisk milis – i synnerhet den shiamuslimska – låtit kulorna hagla över flygplatsområdet. Men denna söndagsmorgon, den 23 oktober 1983, är det så tyst i Beiruts södra förstäder – där flygplatsen ligger – att Russell till och med hör fåglarna kvittra i träden.
Sergeanten för befälet över de vakter som står utposterade kring den fyra våningar höga så kallade BLT-byggnaden, där USA:s marinsoldater har sitt högkvarter sedan 13 månader tillbaka.

USA:s marinsoldater skulle upprätthålla lugnet i Beiruts shia-dominerade sydliga förstäder.
Här sover 350 av Russells kamrater. Från sin vaktkur framför byggnadens södra ingång kan Russell se fem av de nio vakter som finns runt huset. Han står med ryggen mot dem när han plötsligt hör någonting i närheten av den stora parkeringsplatsen några hundra meter söder om byggnaden.
Ljudet är ganska svagt och får honom inte att vända sig om. Men efter en stund ökar ljudet och påminner nu om en vrålande dieselmotor.
Russell vrider på huvudet och ser en gul Mercedes-lastbil på parkeringsplatsen. Den kör i hög fart rakt mot taggtrådsstängslet som står mellan parkeringsplatsen och marinsoldaternas område.

Från Medelhavet besköt USA:s flotta den libanesiska arméns motståndare.
President Reagan blev fienden
I september 1982 gav president Ronald Reagan den amerikanska marinkåren order om att skicka 1 400 soldater till Libanons huvudstad Beirut. Soldaterna skulle inte användas i strid utan fungera som en fredsbevarande styrka, tillsammans med franska och italienska trupper, i inbördeskrigets Libanon som invaderats av Israel i juni 1982.
USA fick ansvaret för södra Beirut, där flygplatsen låg. I området bodde främst shiamuslimer. Marinkåren skulle vara neutral i förhållande till de stridande parterna, medan en nationell libanesisk armé (LAF) var under uppbyggnad.
Men shiamuslimerna och druserna (en shiamuslimsk sekt) avskydde Libanons nytillsatta regering och LAF, och inledde en intensiv kamp mot dem.
När president Reagan insåg att LAF höll på att förlora gav han i september 1983 order om att bomba drusernas ställningar i bergen. Därmed bröts USA:s neutralitet, och en nybildad milis gjorde allt för att jaga ut amerikanerna ur landet. Milisen blev senare känd under namnet Hizbullah.
Kl. 06.21: Lamslagna vakter
Korpral Eddie DiFranco, som står i vaktkuren precis öster om taggtrådsstängslet, har sett den gula lastbilen. Sådana bilar kommer till flygplatsen varje dag för att leverera gods, och därför reagerar han inte.
Lastbilen gör en sväng på parkeringsplatsen. Plötsligt ökar den farten med riktning rakt mot avspärrningen. DiFranco står lamslagen och ser på när den flera ton tunga lastbilen dundrar genom taggtråden bara några meter ifrån honom.
I rasande fart får han ned sin M-16 automatkarbin från axeln. Den är inte laddad; DiFranco måste först sätta i ett magasin och mata fram. När lastbilen passerar hinner han se att föraren är en man med mörkt skägg.
Korpralen är till slut redo att skjuta. Han riktar snabbt vapnet mot lastbilen, men den har hunnit köra förbi. Inte heller vaktposten mittemot honom har hunnit skjuta.
Skräckslagna ser de på när lastbilen fortsätter i rasande fart rakt mot BLT-husets södra entré.
Kl. 06.22: Sergeant Russell springer för livet
Stephen Russell ser hur den gula Mercedes-lastbilen kommer rakt emot honom. Blixtsnabbt drar han upp sin pistol och kliver ut ur vaktkuren precis framför BLT-husets ingång.
Ett kort ögonblick överväger han att skjuta, men lastbilen rör sig för snabbt och är för nära. Sergeanten får en skymt av föraren genom den stora framrutan. Mannen ler.
Utan att tänka vänder sig Russell om och rusar in genom den stora, öppna lobbyn i BLT-huset. På väg genom den jättelika salen får han syn på en marinsoldat i träningskläder: ”Spring för helvete!” ropar han och störtar mot lobbyns bakdörr.
Medan han springer hör Russell hur lastbilen kommer allt närmare. Aldrig förr har han sprungit så fort. Till slut kommer han ut genom bakdörren och får syn på en vaktpost utanför byggnaden. ”Ta betäckning!” vrålar han till soldaten, som genast kastar sig på marken.
Russell rusar ut på en parkeringsplats bakom BLT-byggnaden. Medan han springer vrider han på huvudet och ser lastbilen plöja igenom hans vaktkur. Brädor och sandsäckar far som en tidvattenvåg in genom lobbyn.
Russell fortsätter springa. När han vänder sig om några sekunder senare står lastbilen stilla inne i lobbyn. I samma stund ser han ett orange ljussken och känner en kraftig våg av intensiv hetta som slungar iväg honom genom luften. Han landar fem meter bort.

Den gigantiska explosionen syntes på flera kilometers håll.
Explosionen lyfte byggnaden från marken
Marinsoldaterna bodde i Beiruts säkraste byggnad; den hade till och med stått emot flygattacker. Därför tog angriparna inga risker.
Det var fyra våningar högt och byggt i extra förstärkt armerad betong. Högkvarteret för USA:s marinkår i Beirut ansågs vara nästintill omöjligt att förstöra. Tidigare hade Libanons flygledning hållit till där, och efter det både syriska och israeliska trupper. Byggnaden hade till och med stått emot flygangrepp.
Trots det försvann nästan hela byggnaden när lastbilen med sprängmedlet detonerade i lobbyn i oktober 1983. När experter från FBI undersökte bombdådet insåg de att förövarna inte hade lämnat någonting åt slumpen.
Enligt FBI hade lastbilen varit full med nästan sex ton sprängmedel av typen PETN. För att förstärka effekten hade gärningsmännen dessutom fyllt flaket med gasflaskor. Man fick då en så kallad termobarisk bomb.
När den enorma mängden sprängmedel detonerade, spred den ut gasen i hela byggnaden inom bråkdelen av en sekund. Därefter exploderade även gasen och blev till ett eldklot som förstörde allt i dess väg.
Enligt FBI motsvarade kraften i explosionen 9,5 ton trotyl. Explosionen pulvriserade byggnadens tre meter tjocka betongpelare, slet sönder både betonggolv och betongväggar och lyfte hela byggnaden en halv meter från markytan.

BLT-BYGGNADEN FÖRE BOMBDÅDET

BLT-BYGGNADEN EFTER BOMBDÅDET
Kl. 06.22: Korpral begravs i betong
Korpral David Wilcox reser sig snabbt när han hör höga rop och skott. Han sitter i sitt lilla rum på andra våningen i BLT-huset. Han rycker åt sig pistolen och går mot dörren, men innan han hunnit fram lyfts dörren av gångjärnen och kommer flygande rakt mot honom.
Wilcox kastas omkull av tryckvågen, och när han ligger på golvet ser han hur väggarna vräks emot honom i en otrolig fart.
När han öppnar ögonen igen är hela hans högra sida begravd under bråte. En stålbalk har genomborrat hans högra överarm och skulderbladet är krossat. Den värsta smärtan kommer från ryggen; hans njurar har slagits sönder mot en vattenledning under honom.
Wilcox kan knappt röra sig. Snart upptäcker han att han inte är ensam. En ingenjörssoldat, som före explosionen befann sig i rummet mitt emot Wilcox, ligger nu bara tre meter ifrån honom på andra sidan av en enorm betongplatta.
En annan betongplatta ligger ovanpå bröstkorgen och trycker mot hans krossade revben varje gång han andas in. Wilcox glömmer sin egen smärta och försöker hålla mannen vid medvetande.
Kl. 6.22: Soldat faller fyra våningar
Uppe på BLT-byggnadens tak ligger korpral Robert Calhoun i sin sovsäck. Han och hans kamrat ansvarar för kommunikationen med de fartyg ur amerikanska flottan som ligger utanför Libanons kust, och radioutrustningen står uppe på taket.
Calhoun väcks av höga rop. Båda männen ligger fortfarande i sina sovsäckar när taket plötsligt delas på mitten och rök och lågor pumpas högt upp i luften som ur en vulkan.
I nästa sekund känner Calhoun att byggnaden börjar luta. Med ett öronbedövande dån rasar våning efter våning medan de båda männen kanar omkring på resterna av taket i sina sovsäckar.
När det äntligen blir stilla är Calhoun täckt av bråte men lyckas med stor möda ta sig loss. När han reser sig upp tror han knappt sina ögon: det är bara fem meter ned till marken.
Ännu mer overklig är synen av de lemlästade kroppar som ligger på marken och i ruinerna. Pelare av rök och damm stiger ur ruinhögarna. Calhoun hör ett klagande ljud. Hans kamrat ligger halvt begravd i rasmassorna.
Med bara händerna gräver han som besatt för att få loss vännen, tills han förlorar besinningen: ”Håll käften! Håll käften!” ryter han irrationellt till kamraten som inte har sagt ett ord.

Helvetesmaskin på fyra hjul
Självmordsbombarens lastbil var proppfull med sprängmedel och gasflaskor.
- Cirka sex ton sprängmedel av typen PETN hade packats på lastbilens flak.
- Behållare med flytande gas hade fästs kring sprängmedlet.
- Under lasten låg 18 cm gjuten betong och en tre cm tjock marmorplatta – allt för att rikta sprängkraften uppåt.
Kl. 06.23: Stephen Russell kan inte röra sig
Efter sitt sprintlopp ut genom byggnadens bakdörr och efter explosionen ligger sergeant Russell orörlig på parkeringsplatsen bakom den kollapsade byggnaden.
Han vet inte hur länge han varit medvetslös, men han har fruktansvärt ont i benen. Smärtan är så intensiv att han är nära att svimma. Gång på gång mumlar han samma mening: ”Herregud, jag tror inte det är sant.”
Det enda som hörs är hans egen röst. Russell har aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv tystnad. Plötsligt hör han en svag röst: ”Åh gud, hjälp mig!”
Snart upprepas samma bön av en annan röst, till vänster om Russell. Båda rösterna kommer ur de högar av betong och förvridna stålbalkar som ligger utspridda över hela området.
”Herregud, BLT-byggnaden är borta”. Major Melton sedan han sett ruinerna.
Russell försöker instinktivt att åla sig fram mot de osynliga offren. Omöjligt. Han har så ont att han inte kan röra sig. Han tittar ned för att se orsaken, och upptäcker att hans vänstra fot är böjd inåt i en onaturlig vinkel.
Vänstra handen är alldeles blodig och han har djupa sår. En svag rännil av blod rinner sakta över hans dammiga ansikte från ett öppet sår på vänster sida av huvudet. Sergeanten ger upp och lägger sig för att vänta.
Kl. 06.24: Kårchefen tror inte sina ögon
Överste Timothy Geraghty, högste chef för marinens uppdrag i Beirut, rusar ned för trapporna i den byggnad där marinkårens kommandocentral ligger.
Huset ligger några hundra meter norr om BLT-byggnaden. Översten är övertygad om att kommandocentralen har blivit beskjuten och att fienden fått in en fullträff. När han kommer ut är hela flygplatsområdet insvept i ett moln av damm, men översten kan snabbt konstatera att kommandocentralen är oskadd.
Förvirrad springer han vidare, tätt följd av sin underordnade, major Melton. De båda männen springer från hus till hus men kan inte upptäcka några större skador. Geraghty känner hur det knyter sig i magen.
De båda officerarna vänder söderut. Just då lättar det täta moln av damm som gjort det nästan omöjligt att se någonting. ”Oh my God, BLT-byggnaden är borta!” flämtar major Melton.
Överste Geraghty kan inte tro sina ögon. Han står som förstenad och tittar på resterna av fyravåningshuset, som nu är bara drygt en våning högt.
Han vet att 350 av hans män ligger under de flera ton tunga betongplattorna. Redan på avstånd hör han svaga rop på hjälp ur ruinhögarna. De båda officerarna rusar tillbaka till kommandocentralen för att organisera räddningsinsatsen.

Än i dag tycker Hizbullah om att visa upp sina särskilda självmordstrupper.
Israel väckte den sovande giganten
Shiamuslimerna blev oskydiga offer i konflikten mellan Israel och de palestinska miliser som verkade i södra Libanon. Till slut fick de nog och bildade världens mest fruktade icke-statliga armé.
Bakom attacken på marinsoldaterna i Beirut år 1983 låg en shiamuslimsk milis – senare känd som Hizbullah. Vid den tiden hade gruppen inget namn, men däremot ett tydligt mål: att jaga ut Israel ur Libanon och riva upp det fredsavtal som landets regering slutit med den judiska staten.
När israelerna invaderade Libanon år 1982 hälsade shiamuslimerna dem som befriare. Israels mål var nämligen att krossa de palestinska grupper som angrep från södra Libanon, där det bodde många fattiga shiamuslimer.
Milisgrupperna hade terroriserat shiamuslimerna under många år, och shiamuslimerna blev även lidande när palestinierna angrep israelerna från shia-städer – som sedan bombades av Israel.
Men shiamuslimernas välvilja mot Israel förbyttes i hat när israeliska trupper stannade kvar i södra Libanon som en ockupationsstyrka.
Det var ett misstag som Israel bittert skulle få ångra. Senare sade Israels före detta premiärminister Yitzhak Rabin: ”Vi släppte ut shia-anden ur flaskan.”
År 1982 hade iranska specialister i hemlighet börjat utbilda unga libanesiska shiamuslimer i gerillataktik. De unga krigarnas nybildade milis, som senare tog namnet Hizbullah, blev den israeliska arméns mest oförsonliga fiende.
Milisen använde sig av shiamuslimernas historia för att få fram skräckinjagande krigare. År 680 offrade sig en av shia-islams mest berömda karaktärer, imam Hussein, i kamp mot en fiendearmé, och shiamuslimer betraktar martyrdöden som ett privilegium.
Det upptäckte både amerikanska marinsoldater och de israeliska trupperna när Hizbullahkrigare inledde ett skoningslöst gerillakrig.
Under de 17 år som följde drabbades Israel gång på gång av rörelsens fruktade självmordsbombare. År 2000 gav Israel upp och drog sig ut ur södra Libanon.
Kl. 06.25 Sergeant Russell räddas
Tre minuter efter explosionen påbörjas den första organiserade räddningsinsatsen. Major Douglas Redlich och två andra officerare, som befann sig drygt 250 meter från BLT-huset vid explosionen, är de första som kommer fram till ruinerna.
Redan 50–60 meter från den krossade byggnaden ser de tre männen sönderslitna kroppsdelar på marken mellan betongstycken och balkar.
När major Redlich kommer närmare upptäcker han en sårad man på parkeringsplatsen ungefär där BLT-husets bakdörr varit. Det är sergeant Russell.
Redlich faller på knä intill sergeanten som kämpar mot smärtan och ber om hjälp med att resa sig på armbågarna så att han kan se den krossade byggnaden. När han får syn på ruinerna blir han helt tyst.
Strax därefter bärs Russell iväg till en uppsamlingsplats för sårade, och sedan flygs han ut till fartyget Iwo Jima för att få vård.
Samtidigt rusar major Redlich ända fram till den rykande ruinen för att försöka skaffa sig en överblick. Han vet att varje minut kan betyda skillnaden mellan liv och död för dem som ligger sårade nere i ruinen. Han är mest rädd för att de ska kvävas av röken som stiger upp mellan betongstyckena.
VIDEO: Bilder från kaoset efter bombdådet
Fler soldater har kommit till platsen. Anblicken av den enorma förödelsen är så överväldigande att de flesta stannar och stirrar hjälplöst. ”Stå inte och glo!”, ropar majoren till de förstenade soldaterna och beordrar dem att parvis leta efter överlevande.
Strax därefter kommer en soldat med gaffeltruck och börjar röja väg för andra maskiner. Redlich beordrar en grupp soldater att plocka bort lik och kroppsdelar från arbetsområdet.
De unga männen tittar rådvilla på majoren, osäkra på hur de ska ta sig an den blodiga uppgiften. Redlich och en annan officer börjar resolut att plocka upp avslitna armar och ben från marken och lägger dem därefter på en bår.
Det bryter handlingsförlamningen. Snart arbetar soldaterna febrilt med att samla in blodiga människodelar.
Kl. 06.35: Ny bilbomb sprider skräck
Drygt tio minuter efter explosionen är räddningsoperationen i full gång. Under major Redlichs ledning har de stora maskinerna börjat lyfta undan byggnadsrester medan grupper av soldater letar efter skadade bland ruinerna.
Samtidigt får soldaterna veta att även de franska styrkornas byggnad några kilometer längre norrut har jämnats med marken av en exploderande lastbil.

Fransmännens högkvarter på nio våningar jämnades med marken.
Fransmän bombades minuterna därpå
Några minuter efter bombattacken mot de amerikanska marinsoldaternas högkvarter svängde en liknande lastbil in vid de franska fallskärmsjägarnas högkvarter, som var beläget i ett niovåningshus sex kilometer längre norrut.
När lastbilen försökte ta sig förbi avspärrningarna kring området öppnade de franska soldaterna eld. Fjorton meter från huset stannade lastbilen sedan soldaterna lyckats döda eller såra föraren. Mindre än en minut senare exploderade fordonets dödliga last, troligtvis fjärrutlöst.
Explosionen, som innefattade knappt hälften av mängden sprängmedel som använts mot amerikanerna, blåste omkull hela byggnaden och dödade 58 franska soldater.
Anledningen till attacken var troligen att Frankrike, precis som USA, aktivt hade stöttat den nationella libanesiska armén genom militära angrepp.
Nu är alla rädda att flygplatsen ska drabbas av en ny attack. Den okända fienden är tydligen kusligt välorganiserad och extremt målmedveten.
Det har Redlich inte tid att tänka på nu. Han och hans män har bara en sak i huvudet: att rädda liv. Med allt ifrån hävstänger till jättelika maskiner försöker de på alla sätt att ta sig ned till sina sårade kamrater.
För många kommer hjälpen för sent, men i flera fall visar det sig att offer som först antagits vara döda faktiskt är vid liv. En av dem är en ung soldat som skalperats och har brutit båda armarna och båda benen.
Mannen har ingen kännbar puls i handleden, men efter en liten stund i friska luften lyckas en tillskyndande civil läkare hitta en puls på halsen. Soldaten bärs genast bort för att få vård.
När räddningsmanskapet befriar en annan fastklämd soldat ur virrvarret av balkar och betong, hör de plötsligt en lång harang av eder och förbannelser ur ruinhögen. I sin iver att rädda den fastklämde soldaten har de råkat stapla de bortflyttade betongblocken ovanpå två andra soldater som ligger längre ned i ruinen.
Smärtan från det ökande trycket har väckt den ene av de sårade till medvetande, och han är ursinnig över sina kamraters hänsynslöshet. Det blir hans räddning.

Hizbullahs blodiga födelse
I kölvattnet på Israels invasion i Libanon år 1982 bildar unga shiamuslimer en milis som senare blir Mellanösterns starkaste icke-statliga armé.
1982
Israels militärhögkvarter sprängs
En självmordsbombare i bil pulvriserar israeliska arméns byggnad i staden Tyrus. Hizbullah anses ligga bakom dådet.
1983
Självmordsbombare mot fredsstyrkor
USA:s och Frankrikes fredsstyrkor bombas. Före detta Hizbullah-medlemmar har senare erkänt att gruppen låg bakom attackerna.
1984
Milisen tar namn från Koranen
Efter att ha verkat under flera olika namn tar milisen namnet Hizbullah. Ordet är hämtat ur ett avsnitt i Koranen och betyder ”Guds parti”.
1985
Hizbullah bygger upp förstörd infrastruktur
Den Hizbullah-ägda entreprenörsfirman Jihad al-Bina återuppbygger förstörda hus, skolor och sjukhus i de fattiga shiamuslimska områdena.
1989
Hizbullah blir vinnare i inbördeskriget
Libanons miliser kommer överens om att lägga ned vapnen. Hizbullah behåller avtalsenligt sina vapen för att kunna fortsätta kampen mot Israels ockupation.
1999
Israelisk brigadgeneral sprängs i luften
Hizbullah vinner sin dittills största seger över israelerna i södra Libanon då de lyckas döda brigadgeneral Erez Gerstein med en vägbomb.
2000
Guds krigare jagar ut Israel ur södra Libanon
Efter 17 års krig beslutar Israels regering att dra ut sina trupper ur södra Libanon. För första gången har israelerna besegrats av en arabisk styrka.
2006
Drygt 1 300 döda efter kidnappning
Hizbullah kidnappar två israeliska soldater, och Israel går till angrepp. Cirka 1 200 libanesiska civilpersoner dör i striderna. I Israel dör 40 civila.
2012
Hizbullah går officiellt in i Syrien
Under inbördeskriget i Syrien skickar Hizbullah trupper för att hjälpa Syriens president Assad, som sedan tidigare har varit Hizbullahs allierade.
Kl. 09.00: Wilcox fastklämd i mörkret
Korpral David Wilcox har ingen aning om hur länge han legat fastklämd sedan hans rum rasade ihop vid explosionen. Det känns som om han varit nere i det rökluktande mörkret i ett helt liv.
Smärtan från hans krossade njurar plågar honom oavbrutet. Strax efter explosionen hör han folk skrika. Därefter hör han bara på avstånd hur räddningsmanskap och offer ropar till varandra.
Men ingen har hört hans rop. I stället har han under de senaste timmarna försökt lugna ingenjören som ligger bara några meter bort, fastklämd under en betongplatta och svårt skadad.
Plötsligt hör Wilcox röster. Ett räddningsteam under sergeant Randy Gaddos ledning håller på att gräva sig igenom ruinerna och är nu så nära att Wilcox tydligt hör deras röster. Korpralen ropar så högt han kan. Randy Gaddo hör hans rop, men kan inte lokalisera var ljudet kommer ifrån.
”Fortsätt prata”, ropar Gaddo. Wilcox funderar ett ögonblick och börjar sedan sjunga så starkt han kan. Gaddos män arbetar sig ned genom bråten.
De hittar den fastklämde ingenjören först, men så snart de lyfter bort betongplattan från hans bröst utvidgas mannens lungor och punkteras omedelbart av hans brutna revben. Sergeant Gaddo kan bara hjälplöst se på medan ingenjören kvävs till döds.
Gaddo råkar ställa sig på den betongplatta som ligger på Wilcox, utan att veta att han är under den: ”Flytta dig!” väser Wilcox ur mörkret.
Gaddo och hans män gräver så fort de kan bredvid den sårade soldaten. För första gången på timmar ser Wilcox dagsljus. Strax därefter lyfter räddningsmanskapet bort betongblocket över honom och med Gaddos hjälp kan han resa sig upp.
”Herregud”, mumlar han när han får syn på den ofattbara förödelsen. David Wilcox är en av de sista som räddas ur ruinerna. Vid middagstid plockas den siste överlevande – en fältpräst – ut ur resterna av det kollapsade huset.
Räddningsaktionen pågår i ytterligare sex dagar men alla de som grävs fram är döda.
Sammanlagt 241 soldater, varav 220 ur marinkåren, har dött. Så många marinsoldater har inte omkommit på en och samma dag sedan andra världskriget.
Februari 1984: USA lämnar Libanon
Tre månader efter attacken tar USA:s president Reagan konsekvensen av förlusterna och beordrar marinkåren att lämna Libanon.

I februari 1984 flydde marinsoldaterna från Beirut – noga övervakade av områdets milis.
För första gången har supermakten tvingats fly – inte av någon statlig armé, utan av en liten, namnlös milis vars vapen är självmordsbombare som är beredda att offra allt och använda sin egen kropp för att krossa fienden.
Stephen Russell, Robert Calhoun och David Wilcox återhämtade sig från sina fysiska sår, men de mentala ärren bleknade aldrig.
År 2008 sade Russell att han fortfarande klandrade sig själv. ”Jag kunde ha gjort något, men det gick för snabbt. Jag är ledsen – ledsen över att jag var där.”

Efter attentatet på Mugniyeh bar Hizbullah-krigare hans kista genom Beiruts gator.
Hjärnan bakom attacken mördades
Den som tros ha organiserat attacken var en av Hizbullahs mest gåtfulla män. År 2008 hann ödet ikapp honom.
På kvällen den 12 februari 2008 klockan 22.20 exploderade en bil i Syriens huvudstad Damaskus. Explosionen dödade den man som troligtvis varit hjärnan bakom attacken mot USA:s marinkår i Beirut 25 år tidigare – Imad Mugniyeh.
Det finns inte många uppgifter om Mugniyeh, som enligt den israeliska säkerhetstjänsten var ”en av de farligaste terroristerna på denna jord”. Mycket tyder på att han var den som kom på att Hizbullah skulle använda sig av självmordsbombare i kampen mot de israeliska styrkorna.
Mugniyeh, som hade en ingenjörsutbildning, blev medlem i det då ännu namnlösa Hizbullah år 1982. Han hade stridit i den palestinska Fatahmilisen och skaffat sig värdefull erfarenhet.
Enligt flera källor var det Mugniyeh som år 1982 bad en av sina vänner, Ahmad Qassir, att köra en bil full med sprängmedel in i det israeliska högkvarteret i den sydlibanesiska staden Tyrus. Totalt 75 soldater dog i det som blev den första stora självmordsattacken i Libanon.
Mugniyeh blev senare Hizbullahs säkerhetschef och anklagas av Israel och USA för att ligga bakom en mängd bombattentat i och utanför Libanon.
Både amerikanerna och israelerna lär ha försökt likvidera honom flera gånger. År 2008 lyckades någon: Mugniyeh dödades av bomben i Damaskus. Ingen har tagit på sig ansvaret för attentatet.