Schakalen Carlos började sin karriär som idealist, men pengarna lockade och snart blev Carlos affärsman med död som sitt gebit.

© EPA/Scanpix, AFP/Scanpix & Shutterstock

Schakalen Carlos: Från idealist till girig terrorist

I två decennier var Carlos världens mest fruktade terrorist. Han mördade, kidnappade och sprängde bomber med extrem grymhet gentemot sina offer. Han började sin karriär som idealist, men pengarna lockade och snart blev Carlos affärsman – med död som specialområde.

8 maj 2018 av Boris Koll

Det är otroligt men sant. Trots att hela världens oljeministrar finns samlade inför ett möte skyddas OPEC:s (de oljeexporterande staternas organisation) sekretariat i Wien bara av två österrikiska polismän, och det finns inga säkerhetskontroller vid ingången. 

Ingen räknar med att någonting ovanligt ska hända denna fridfulla ­decembersöndag år 1975. Inte förrän en grupp tungt beväpnade terrorister plötsligt rusar in i entrén.

En av de österrikiska poliserna kastar sig med dödsförakt över den första terroristen och tar tag i hans kpist.

I nästa sekund faller polismannen ihop, träffad av ett skott i halsen. Ett par av terroristerna rusar vidare mot konferenssalen där ­oljeministrarna befinner sig. 

På vägen dit möter de en tjänsteman som modigt försöker rycka automatvapnet ur händerna på en yngre, småfet terrorist.

Terroristen drar en pistol och skjuter mannen i axeln med två skott. Därmed är han oskadliggjord. 

Men terroristen kan inte behärska sig, han dödar sitt offer med ytterligare tre skott.

I nästa sekund stormar terroristerna in i konferenssalen och skjuter vilt upp i taket. 

Mötesdeltagarna kastar sig ned på golvet och tror att deras sista stund är kommen. 

Men så upphör skottsalvorna och terroristernas ledare, den småfete mannen, stiger fram med ett belåtet uttryck i ansiktet. 

Det syns att han njuter av stunden. ”Mitt namn är Carlos”, säger han. ”Ni har nog hört talas om mig.” 

Carlos växer upp med gatustrider

Carlos, eller Schakalen som han också kallas, heter egentligen Ilich Ramirez Sanchez och föddes i Venezuela den 12 oktober 1949. 

Hans far var den vänsterorienterade advokaten José Ramírez Navas, en förmögen man. Carlos mor var den djupt troende katoliken Elba Maria. Båda skämde bort sin son, som var deras allt.

Pappa Josés stora förebild var den ryske revolutionsledaren Vladimir Iljitj Lenin, och därför döpte han sina tre söner till Vladimir, Ilich och Lenin.

Året innan Ilich föddes hade Vene­zuelas regering störtats i en militärkupp. Ilich växte upp i ett land som präglades av våld, korruption och enorma klasskillnader. 

Han tog till sig faderns åsikter, särskilt sedan han 1962 börjat på skolan Liceo Fermín Toro som dominerades av vänsterorienterade elever. 

Ilich deltog ofta i demonstrationer som urartade till våldsamheter. Armén och polisen använde tårgas och batonger mot demonstranterna, och ungdomarna svarade med gatstenar och molotovcocktails.

José var orolig för sina barn och år 1966 skickade han familjen till London, där pojkarna sattes i fina privatskolor. 

När Ilich och Lenin klarat av motsvarande en studentexamen ansökte de båda om studieplats på det internationella Patrice Lumumba-universitetet i Moskva. 

Universitetet tog emot tusentals studenter från hela världen.

Familjen Ramírez var inte kommunister. 

José beundrade Marx och Lenin, men i avgörande frågor hade han en annan åsikt än Venezuelas kommunist­parti och hade aldrig varit medlem där. 

Men han var sedan många år tillbaka vän med partiets båda grundare, och tack vare de kontakterna blev Ilich och Lenin, trots att de inte var medlemmar, inlemmade i Venezuelas kommunistpartis delegation i Moskva. 

Den unge Carlos blev bortskämd av sin far och sin mor (till vänster) och levde ett playboyliv i sus och dus.

© Reuters/Scanpix

På flickjakt i Moskva

Hösten 1968, när Ilich var 19 år, kom han till Moskva och började studera matematik och kemi. 

Det var dock varken undervisningen eller mötet med det sovjetiska samhället som gjorde starkast intryck på honom – utan flickorna. 

I Ilichs ögon var det internationella ­universitetet ett enda stort smörgåsbord av vackra läckerbitar från hela världen.

Han var som ett barn i en godisbutik. Han började helt enkelt i ena änden och arbetade sig systematiskt fram genom leden av flickor.

Vissa flickor avvisade honom, men många fastnade på kroken och Carlos hade ibland både två och tre flickvänner i taget. 

Det är lite av en gåta vad de egentligen såg i den småfete venezuelanen, men Ilich hade någonting som flickorna föll för. Många har beskrivit honom som otroligt charmig.

Medan Ilich njöt av studentlivet i Moskva kämpade gerilla­ledaren Douglas Bravo och hans anhängare bland bergen i Venezuela. 

De fördömdes av landets kommunistparti, som ville föra den politiska kampen med fredliga medel. 

Men Ilich beundrade Bravo och beslöt att bilda en hemlig grupp som så småningom skulle ansluta sig till honom. 

Ilich hade redan tröttnat på studierna. Han ville bli professionell gerillasoldat och hoppades kunna skaffa militär träning i Mellanöstern åt både sig själv och sina kamrater.

På universitetet hade Ilich träffat en palestinsk student som var medlem i Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP. 

Han hade alla de rätta kontakterna. Det hela tog fart på allvar när Ilichs hemliga grupp på universitetet avslöjades och han, tillsammans med ett tjugo­tal andra ­venezuelaner från gruppen, utvisades ur Sovjetunionen.

Carlos värvas av PFLP

I juli 1970 landade Ilich i Beirut, och bara ett par veckor senare befann han sig i ett av PFLP:s träningsläger i Jordanien. 

Han hade tagit det första steget på en lång väg in i terrorismens mörka värld.

PFLP hade 6 000 beväpnade män i Jor­danien och under en period fungerade de nästan som en stat i staten. 

Men det höll på att blåsa upp till öppet krig mot den jordanska armén och efter några veckor fick Ilich veta att hans tränings­läger skulle utrymmas och att han själv måste resa därifrån. Palestinierna kunde inte längre ansvara för sina gästers säkerhet.

Ilich protesterade högljutt hos PFLP:s ledning. Han hade inte rest ända till Mellanöstern bara för att lära sig hantera en kalasjnikov.

Han ville gå igenom hela utbildningen. Till sist fick han tillstånd att fortsätta träningen i ett annat läger – på ett villkor: Han skulle ansluta sig till PFLP med allt vad det innebar. Ilich accepterade utan att blinka.

Nu hade han tagit det andra steget på sin resa. Den unge venezuelanen var nu fullvärdig medlem i en terrororganisation som senare skulle komma att skaka hela världen med sina aktioner.

Som väntat blev det öppet krig mellan PFLP och den välutrustade jordanska armén. Ilich kämpade ihärdigt tillsammans med sina kamrater men palesti­nierna hade inte en chans.

Till sist återstod bara 200 av de 6 000 PFLP-soldaterna. Ilich drogs ut ur Jordanien och skickades till London, där han skulle ansluta till PFLP:s europeiska sektion – Commando Boudia.

Debuten som terrorist

I London återförenades Ilich med sin ­familj, som inte visste någonting om hans äventyr i Mellanöstern. 

De trodde att han varit på rundresa i Europa. För att glädja sina föräldrar började Ilich studera igen, men spenderade det mesta av tiden som playboy på Londons mest mondäna nattklubbar. 

Pengarna fick han av sin pappa.

Det dröjde länge innan PFLP fick användning för Ilich. Han var inte med när PFLP:s terrorister mördade folk under OS i München 1972.

Inte förrän i slutet av 1973 fick han sitt första uppdrag: han skulle likvidera den kände sionisten och företagsledaren Joseph Edward Sieff.

Den 30 december ringde Ilich på ­Sieffs ytterdörr. När den öppnades rusade han in med dragen pistol, hittade ­Sieff och sköt honom i huvudet på nära håll. 

Sieff föll ihop, medvetslös, men Ilich hade slarvat. Kulan skulle ha träffat Sieff i pannan men hade i stället gått rakt in under näsan. 

Offret var fortfarande vid liv. Ilich försökte skjuta igen men pistolen klickade två gånger. Han sprang därifrån. Sieff överlevde attentatet och Ilich hade gjort sin något misslyckade debut som terrorist.

Carlos tar kommandot

År 1975 klättrade Ilich lite högre i rang hos terroristerna då japanen Yoshiaki ­Yamada greps i Paris. 

Yamada tillhörde terrorgruppen Japans röda armé, som hade ett nära samarbete med PFLP. 

Det var absolut nödvändigt för PFLP att frita Yamada innan fransmännen lyckades få ur honom alltför mycket information. 

Den uppgiften föll på Ilich, som just då bodde i Paris. Han hade aldrig lett en så krävande operation tidigare; detta var hans ­stora chans att visa vad han gick för.

Terroristerna bestämde sig för att storma franska ambassaden i Haag och ta de anställda där som gisslan för att ha någonting att förhandla kring. 

Aktionen mot ambassaden skulle genomföras av tre japaner, medan Ilich stod standby – redo för en eventuell stödaktion.

Japanerna trängde in på ambassaden och tog elva personer som gisslan, och hotade att döda dem om inte Yamada frigavs.

Situationen låste sig helt när frans­männen gjorde ett oväntat drag: de meddelade att de trots gällande internationella lagar tänkte skjuta Yamada om gisslan kom till skada. 

Terrorbomber bryter dödläget 

Nervkriget drog ut på tiden och ingen lösning fanns i sikte. Ilich bestämde sig för att agera. En söndagseftermiddag gick han in i folkmassan i cafékomplexet ”Le Drugstore” på Boulevard Saint-­Germain i Paris med en pistol och två handgranater i fickan.

På väg genom kaféet såg Ilich flera barnfamiljer vid borden, men det fick honom inte att ändra sina planer. 

Iskall och målinriktad gick han uppför trappan till andra våningen, drog säkringen ur en av handgranaterna och kastade ned den i folkmassan på bottenvåningen.

Ett par sekunder senare hördes en öronbedövande knall och ”Le Drugstore” förvandlades till ett fullständigt kaos. 

Granatsplitter och krossat porslin virvlade genom luften. Två människor dog ögonblickligen och mer än 30 ska­sdades. 

Luften fylldes av panik och smärta. En sönder­trasad människokropp hängde över ett serveringsbord och ett barn som fått ena handen bort­sprängd sprang skrikande omkring.

Och Ilich – han vandrade lugnt iväg nedför Boulevard Saint-­Germain, rundade ett gathörn och sedan ännu ett. 

När han hörde sirenerna från dussintals utryckningsfordon närma sig försvann han i storstadslabyrinten. 

Strax därpå ringde han ett kort samtal från en telefonkiosk. Yamada skulle friges omedelbart, annars blev det en fullsatt biograf nästa gång.

Fransmännen gav vika. Yamada och terroristerna på ambassaden fick ett flygplan och flög till Syrien. Ilich hade vunnit den här ronden – men priset var högt: han hade tagit ett sjumilakliv ut i träskmarkerna där det är svårt att finna förståelse eller förlåtelse.

Om han någonsin hade haft något gott i sig, var det borta nu. Ilich Ramírez Sanchez fanns inte mer. 

Från och med nu var han bara Carlos – en terrorist som inte drog sig för att döda oskyldiga människor om han ansåg att det var nödvändigt. 

Schakalen gjorde ofta misstag och glömde kvar pass och vapen där han bott – vilket underlättade för polisen.

© AP/Polfoto

Saddam hade nytta av Carlos

Genom sitt senaste illdåd hade Carlos gjort sig själv till världens mest fruktade terrorist. 

Över hela världen målade media upp en bild av en professionell, iskall mördare men mycket av det som skrevs var rent nonsens. 

Någon påstod till exempel att Carlos hade tillgång till en liten atombomb. Andra hävdade att han var en galen, före detta KGB-agent.

Den verklige Carlos skilde sig stort från myten som växte fram på nolltid. Han hade aldrig arbetat åt KGB, och naturligtvis hade han ingen atombomb. Hans rykte som ”professionell” var också oförtjänt. 

Carlos visade sig vid flera tillfällen vara en ren amatör som misslyckades med de enklaste uppdrag. 

Han var slarvig, chansade alldeles för mycket och utsatte vid flera tillfällen sina medhjälpare för farliga risker.

Carlos chef var palestiniern Wadi Haddad, ledare för PFLP:s mest extrema falang. 

Han kände till Carlos begränsningar men myten kring Carlos var viktig för hans terrorkampanj. 

Och han gjorde sitt bästa för att hålla myten vid liv. Fakta hade ingen större betydelse, bara folk i västvärlden blev rädda.

Wadi Haddad arbetade för irakierna, och när PFLP slog till mot OPEC:s oljeministrar i Wien skedde det på den irakiske diktatorn Saddam Husseins initiativ.

 Vapnen till aktionen skickades som diplomatpost till den irakiska ambassaden, och det var Saddam personligen som bestämde vem som skulle leda gruppen. Han insisterade på att det skulle vara Carlos.

Vid den tidpunkten var oljepriserna låsta men Saddam Hussein behövde en prishöjning för att kunna finansiera ett krig han planerade mot Iran. 

Saudi­arabiens oljeminister, schejk Zaki Yamani, som enligt Saddam var ”en usel USA-­lakej”, satte sig emot en sådan prishöjning. 

Därför ville Saddam att Yamani och den iranske oljeministern skulle mördas. Det var den hemliga dagordningen för terroraktionen i Wien.  

Världens farligaste man var på fri fot i 20 år

Under 1970- och 1980-talen lever Carlos ett liv som avlönad terrorist. Efter attacker i västvärlden är han snart en jagad man.

December 1975: Carlos angriper OPEC:s sekretariat i Wien och flyger sin gisslan till Algeriet.

September 1976: Carlos grips i Jugoslavien och skickas till Irak, varifrån han reser till Sydjemen för att bygga upp sin egen terrororganisation.

Februari 1981: DDR:s underrättelsetjänst (Stasi) anlitar Carlos att bomba Radio Free Europes studio i München.

1982–83: För att få sin flickvän släppt ur fängelset inleder Carlos en terrorkampanj mot Frankrike. Första målet är TGV-tåget mot Toulouse. Två år av terror kostar elva människor livet.

Åren därpå: Carlos utför uppdrag åt olika arabiska diktatorer och den rumänska underrättelsetjänsten Securitate. Han flyttar flera gånger.

Vintern 1985: Carlos bor i Ungern med sin familj och terrorgrupp. Påtryckningar från väst tvingar fram en utvisning. Han flyr till Syrien.

September 1991: Under Kuwaitkriget angriper USA Irak, som försöker anlita Carlos att utföra terrordåd mot Amerika. Detta får Syrien, som stöder USA, att utvisa Carlos. Han flyttar till Sudan.

Augusti 1994: Carlos förses med ­sudanesiska livvakter som ska skydda honom. I stället utlämnar de honom till Frankrikes underrättelsetjänst.

December 1997: Efter en kort rättsprocess döms Carlos till livstids fängelse för tre mord i Paris år 1975. 

Den 23 december 1997 dömdes Carlos till livstids fängelse. Han avtjänar straffet i Frankrike. 

© Corbis/All Over

Carlos sviker

Aktionen mot OPEC-mötet blev Carlos viktigaste, och den blev extremt dramatisk.

Den andre öster­rikiske polismannen, som terroristerna inte upptäckt, fick snabbt tag på en telefon och slog larm. Inom fem minuter var en enhet från den österrikiska anti-terrorstyrkan på plats och de stormade byggnaden.

Här hamnade de genast i skottväxling med en av de sex terroristerna, tysken Hans Joachim Klein, som fick livshotande skador.

Men då kastade en av de andra terroristerna en hand­granat och antiterrorstyrkan tvinga­des dra sig ut ur byggnaden.

Terroristerna krävde nu att ett meddelande skulle läsas upp i österrikisk ­radio. Dessutom skulle en buss, följande morgon klockan sju, köra dem och de 35 ur gisslan till flygplatsen, där ett fulltankat flygplan skulle stå klart.

Terroristernas slutmål var Aden i Jemen, men först tänkte de flyga till Tripoli för att folk skulle tro att Libyens diktator ­Muammar al-Khadaffi låg bakom terroraktionen.

Efter påtryckningar från nästan alla oljestater gav österrikarna efter för terroristernas krav.

Men när planet lyfte följande morgon kom nästa problem: ­libyerna ville inte ge det landningstillstånd. Inte förrän Carlos tvingat Libyens oljeminister, som var en av gisslan, att vädja till sina landsmän via radion gav ­libyerna med sig.

Efter landningen uppstod dock ett nytt problem. Avsikten var att fortsätta till Bagdad, men piloten förklarade att planets räckvidd var för kort.

I sin planering hade Carlos räknat med 2 200 kilometer, men avståndet mellan Tripoli och Bagdad är 3300 kilometer.

Lösningen blev i första skedet att flyga till Alger. Här lyckades Algeriets president Houari Boumedienne förhandla med Carlos.

Den pratglade terroristen hade avslöjat att den saudiarabiske och den iranske ministern skulle dö.

Men de algeriska förhandlarna lyckades övertyga Carlos om att Wadi Haddad inte skulle kunna skydda honom efter sådana mord.

Däremot kunde Algeriet erbjuda Carlos asyl om han begärde en lösensumma i stället för att döda ministrarna.

Carlos accepterade anbudet och krävde tio miljoner dollar per liv.

Och pengarna skulle inte betalas till PFLP utan till honom själv. Såväl Saudiarabien som Iran sade sig vara villiga att betala, och Algeriets riksbank lade ut pengarna.

Därmed löstes situationen utan några fler döda, men Carlos hade för egen vinnings skull brutit mot en direkt order och därmed svikit den sak han påstått sig kämpa för.

Nu hade han tagit det sista steget i sin förvandling från idealisten Ilich till terroristen Carlos, som under de följande ­decennierna skulle sprida död och för­ödelse i västvärlden.

Schakalen Carlos var dock långtifrån den enda som terroriserade världen under 2000-talet ...

Vi kan till exempel erbjuda dig en djuplodande artikel om terroristen Usama bin Ladin, som avstod livet i en av Saudiarabiens rikaste familjer till förmån för ett blodigt korståg mot USA.

Vill du läsa ännu mer kan du just nu få Nordens största historietidskrift direkt i brevlådan i ett helt år till pangpris

Läs mer

David Yallop: Jagten på Sjakalen. Morder – mytemager – millionær, Carit Andersens Forlag, 1994. Engelsk titel: To the Ends of the Earth: The Hunt for the Jackal, Poetic Products Ltd., 1993. John Follain: Jackal. The Complete Story of the Legendary Terrorist, Carlos the Jackal, Arcade Publishing, 1998.

Kanske är du intresserad av...