Polismannen Trevor Lock slarvar med säkerheten vid sämsta tänkbara tillfälle.
På förmiddagen den 30 april 1980 lämnar han sin post framför den iranska ambassaden i London för att gå in och ta sig en kopp kaffe.
Han lämnar säkerhetsslussen olåst.
Om Lock hade stått kvar utanför huset hade han kanske lagt märke till de sex män från Mellanöstern som närmar sig ambassaden från två håll.
Kanske hade han till och med anat oråd och låst slussdörren i tid. Men nu märker inte Lock att något är fel förrän han inifrån portvaktens kontor hör rop ute i hallen.
Män beväpnade med kpistar och pistoler har tagit sig in i huset och efter ett kort slagsmål tas polismannen tillfånga.
Inkräktarna låser huvudingången bakom sig. Därefter rusar de från rum till rum genom ambassadens fyra våningar och källaren.
All personal och alla besökare i huset föses ihop.
Snart har de sex männen tagit 26 fångar. Ambassadens chef, chargé d’affaires Gholam-Ali Afrouz, har brutit käken.
Han reagerade på oväsendet och hoppade ut genom fönstret, mitt framför ögonen på den pakistanske journalist som höll på att intervjua honom.
Han skadade sig i fallet och togs tillfånga.
Ett gisslandrama som får hela världens blickar att riktas mot London under sex dramatiska dagar har börjat.
Thatcher ger inte efter för hot
När brittisk polis kommer till ambassaden några minuter senare möts de av skjutklara vapen och flygblad som kastas ut genom ett fönster.
På lapparna står det att Demokratiska Revolutionära Fronten för Arabistans Befrielse har intagit ambassaden.
91 fångar ska släppas ur brittiska fängelser, därefter kräver de sex inkräktarna fri lejd med flyg ut ur Storbritannien.
Om kraven inte uppfyllts inom 24 timmar kommer gisslan att dö.
Bakom det brutala budskapet ligger män som egentligen inte alls räknar med att behöva förverkliga hoten.
Gisslantagarna är snarare naiva amatörer än hårdkokta terrorister.
De tillhör den arabiska minoriteten i Iran och har tagit på sig uppdraget att hjälpa sitt förtryckta folk – men de tänker sig att de ska återvända hem oskadda efter fullgjort uppdrag inom ett dygn.
De sex araberna har inte räknat med att Storbritannien år 1980 styrs av premiärminister Margaret Thatcher, som inte för inte kallas ”järnladyn”.
Hon konstaterar snabbt inför sina ministrar att det är helt uteslutet att ge vika för terroristernas krav. Ingen av dem ska tillåtas lämna brittisk mark.
Det styrande prästerskapet i Iran är lika okuvligt.
De hävdar att aktionen är en suspekt amerikansk-brittisk komplott och i ett pressmeddelande betecknades ambassadpersonalen redan vara förlorade.
När brittisk polis börjar förhandla med Salim Towfigh, gisslantagarnas ledare, är målet därför en fredlig kapitulation och ingenting annat.
Men detta medger de inte i telefonen, som är den enda kontaktvägen mellan terroristerna och myndigheterna.
I stället uppehåller de Salim med bortförklaringar, medan han övertalas att flytta fram tidsfrist efter tidsfrist och frige personer ur gisslan.
De ursprungliga 24 timmarna blir till sex dygn, antalet personer i gisslan minskas från 26 till 21. En icke-blodig avslutning på dramat verkar vara inom räckhåll. Men då släcker Salim hoppet.
Margaret Thatcher, Storbritanniens premiär-minister år 1980, var känd för att sätta hårt mot hårt. Hon vägrade tillmötesgå terroristers krav.
SAS tar över
Vid middagstid måndagen den 5 maj får polisen ett telefonsamtal från den belägrade byggnaden. Det är inte Salim.
”Mitt namn är Abbas Lavasani”, säger ambassadens pressansvarige med skälvande röst.
”Jag är bunden och de tänker skjuta mig. Hjälp mig ...”
Därefter rycker Salim åt sig luren och skriker ut anklagelser innan han lägger på.
Tre skott hörs från byggnaden, och framåt kvällen kastas Lavasanis livlösa kropp ut genom ambassadens dörr.
I telefonen säger Salim att han tänker skjuta ytterligare en person i gisslan om 45 minuter om hans män inte får fri lejd ut ur landet. Det är slutförhandlat.
Polischefen har gjort vad han har kunnat. Nu tar armén över.
I huset intill ambassaden håller en grupp soldater på att ta på sig stridsmunderingen.
De tillhör Special Air Service (SAS), den brittiska arméns specialförband, och har varit i högsta beredskap i sex dagar – redo att storma ambassaden.
”All personal: Detta är Solstråle”, hörs det i elitsoldaternas hörlurar. Solstråle är deras insatsledare vid ambassaden. ”Jag tar över.”
Strax därefter ser en ung polisman, som håller vakt på taket, hotfulla svartklädda figurer med gasmasker och heltäckande huvor.
”Eeh ... är det meningen att det ska vara män med kpistar på taket?” frågar han ängsligt via sin radio.
Medan polismannen lugnas ned av sin chef rullar några av de mörkklädda männen ut repstegar.
Andra binder fast rep på byggnadens baksida. En av soldaterna firar ned en vaxartad klump med ledningar genom ett ljusschakt.
”Är du okej?” frågar han polismannen, och får en tyst nickning till svar.
”Om en minut kommer det att bli en jävla smäll här”, säger mannen i gasmasken. ”Backa lite och ta betäckning.”
Föremålet i ljusschaktet är ett halvt kilo plastiskt sprängmedel som ska utlösas som avledning ovanför ett takfönster på tredje våningen.
Explosionen ska få terroristerna att rikta uppmärksamheten in mot mitten av byggnaden, medan soldater tar sig in genom fönster och dörrar i ytterväggarna.
För att ytterligare förvirra gisslantagarna har polisens förhandlare fått order om att ringa upp Salim.
Samtalet ska locka ned honom till telefonen på andra våningen och därmed bort från gisslan, som enligt avlyssningar tycks vara samlade på tredje våningen.
Otur äventyrar aktionen
Samtliga SAS-grupper har meddelat att de är redo, och klockan är exakt 19:23 då kommandot ”Bankrån” hörs i soldaternas hörlurar.
På baksidan av ambassaden glider fyra soldater ljudlöst i rep ned från taket mot en balkong på tredje våningen.
Fritagningsaktionen har inletts och kan inte avbrytas. Just då inträffar den första incidenten.
Gruppledaren är på väg ned då hans rep trasslar ihop sig och fastnar i en metallögla på den sele han firas ned i.
Han hänger ohjälpligt fast 2,5 meter över balkongens golv. Sedan uppstår ett ännu större problem.
På väg förbi sin fastlåste chef slår sergeant Tommy Palmer emot ett fönster med sin känga. Glaset krossas.
I nästa sekund varnar polisens förhandlare om att Salim lämnat telefonen för att undersöka var ljudet kommit ifrån. Överraskningsmomentet håller på att gå om intet.
”Go! Go! Go!” vrålar SAS-chefen i radion. Alla grupper måste slå till omedelbart i stället för att följa tidsplanen.
Strax efter ordern hörs ett dån som får ambassaden att skälva. Sprängmedlet i schaktet har detonerat.
Nu handlar allt om tempo om en massaker ska kunna förhindras.
Den tjeckiska kpisten Skorpion var populär bland terrorister. Den var bara 27 cm lång och därför enkel att gömma under
en jacka.
Tv-man hamnar i vägen
Medan gruppledaren dinglar i sitt rep på ambassadens baksida håller en annan SAS-grupp på att ta sig in på framsidan.
Från grannhuset klättrar korpral John ”Mac” McAleese över till en balkong på andra våningen.
Han har med sig en rektangulär träram klädd med plastiskt sprängmedel.
”Oavsett vad som händer trycker du inte på den jäkla utlösaren förrän jag och Mel kommit tillbaka i säkerhet”, säger han i förbifarten till en kollega.
Sprängmedlet ska krossa det pansarglas som samtliga fönster på första och andra våningarna är försedda med.
Soldaten håller på att placera ramen över ett fönster då han får syn på ett ansikte innanför glasrutan.
McAleese känner igen en ljudtekniker från BBC som tagits som gisslan då han ansökte om visum till Iran.
Mannen står som förstenad och stirrar på varelsen som fäktar med armarna ute på balkongen. Inte förrän McAleese har gett upp och tänker spränga fönstret i ansiktet på den stackaren, förstår ljudteknikern. Han rusar åt sidan.
McAleese klättrar tillbaka till grannhusets balkong medan han ropar: ”Eld! Eld!”
Lågor, rök och byggnadsmaterial slungas ut på gatan av explosionen. När korpralen klättrar tillbaka är fönstret borta och väggen runt öppningen är svårt skadad.
McAleese tänker att han använt för mycket sprängmedel.
Möblerna på kontoret innanför brinner. McAleese ser ett par ben som sticker ut under en hög med gips, glas och tegelstenar i ena hörnet – de tillhör troligen BBC-mannen.
”Det var just snyggt”, tänker han. ”En i gisslan död redan, och det är jag som har dödat honom.”
Plötsligt rör högen på sig, och ett dammigt huvud blir synligt.
”Stanna där och rör dig inte”, säger en soldat längre bak. ”Det kommer någon och hämtar dig.”
De gasmasksklädda SAS-männen stormar vidare in i byggnaden.
Polismannen ger igen
Samtidigt som McAleese och hans grupp rycker in utspelas ett drama på kontoret intill.
Gisslantagarnas ledare Salim och den tillfångatagne polismannen Trevor Lock förhandlar via telefon då de plötsligt hör att ett fönster krossas.
I nästa sekund exploderar SAS sprängladdning i ljusschaktet.
Polisman Lock gissar att det är en fritagningsaktion som pågår. Han ser Salim springa mot dörren och inser att terroristen till varje pris måste hållas borta ifrån gisslan.
Lock kastar sig fram och tacklar Salim bakifrån så att arabens kpist glider iväg längs golvet.
Salim försöker slå sig fri men stoppas av en pistol som polismannen trycker i nacken på honom.
De oerfarna terroristerna hade förvisso kroppsvisiterat gisslan, men de missade Locks revolver som han bar i ett hölster på benet.
Han har bara väntat på rätt ögonblick att använda den.
Plötsligt slås dörren upp och Lock får syn på ett par mörka figurer. Sedan vänder han blicken mot två runda föremål som kommer rullande in på golvet.
”Är det ägg?” hinner Lock tänka innan världen exploderar runt om honom i ett bländande ljussken och ett förfärligt dån.
SAS-soldaterna tar inga risker.
Soldater klättrade från grannhuset in på en balkong och sprängde sig in genom pansarglasfönstren.
Gruppledare får det hett om öronen
Medan McAleeses grupp tränger in på andra våningen uppstår nya problem för männen på våningen ovanför.
Gruppledaren hänger fortfarande i sin lina ovanför balkongen när hans män kastar in chockgranater genom fönstren och förbereder sig för att gå in.
Soldaterna möts av väldiga eldslågor; terroristerna har staplat möbler i rummet och dränkt in allt med fotogen.
Eldslågor slickar ut genom fönstret och upp kring benen på officeren, som fötvivlat rycker i sin sele.
En soldat på taket skär av linan, och gruppledaren landar hårt på balkongen. Sergeant Palmer känner lukten av bränt kött.
”Är du okej, kompis?”
Omtöcknad reser sig gruppledaren upp och skakar på huvudet, men ropar:
”Vi går in!” Trettio dyrbara sekunder har gått förlorade. De fyra soldaterna klättrar in genom fönstren och över högen med brinnande möbler.
Två dörrar leder vidare in i byggnaden men bägge är låsta. Den ena öppnas med en skottsalva – där bakom finner soldaterna de gisslantagna kvinnorna, obevakade.
Den terrorist som skulle vakta dem har flytt. Ytterligare fyra personer är därmed räddade.
Men det går inte att öppna den andra dörren med skottsalvor eftersom gisslantagarna har blockerat den med stolar och bord.
Sergeant Palmer ser bara en lösning: Han måste ut på balkongen igen och ta sig in genom ett annat fönster till rummet intill. Ännu en gång måste han ta sig över de brinnande möblerna.
Hettan gör att allt gummi i utrustningen smälter.
Palmer sliter av sig gasmasken innan den smälter fast vid ansiktet. Under resten av aktionen får han klara sig utan den, trots att ambassaden håller på att fyllas med tårgas som ska lamslå terroristerna.
Soldat tvingas anfalla ensam
Från balkongen lyckas Palmer ta sig in genom ett fönster.
Han får syn på en man som sitter på huk och försöker tända eld på mattan med sin tändare. Sergeanten riktar sin kpist mot mannen och klämmer åt avtryckaren.
Resultatet blir bara ett metalliskt ljud inifrån vapnet.
Gisslantagaren tittar upp, höjer pistolen och avlossar två skott mot Palmer. Båda missar.
Soldaten drar sin egen pistol och ska skjuta tillbaka, men mannen försvinner ut ur rummet.
Palmer är ensam och hans kpist fungerar inte men det är ont om tid. Han tar upp jakten.
Tårgasen svider i ögonen på sergeanten och ögonen rinner. Han springer genom en korridor och in i telexrummet varifrån han kan höra skrik.
Människor ligger på golvet som är täckt med blod. En enda person står upp – den terrorist som Palmer jagade. Mannen fumlar med en handgranat.
Utan att tveka klämmer Palmer åt avtryckaren på sin pistol och skjuter sin motståndare i huvudet. Handgranaten rullar iväg över golvet.
Till sin stora lättnad ser Palmer att säkringen fortfarande sitter på sin plats.
I nästa sekund rusar fler SAS-soldater in i rummet, och kampen tycks vara över.
Insatsgruppen har befriat de sista personerna i gisslan men de kommer för sent för att rädda alla.
Terroristerna har haft tid att skjuta rakt in i gruppen och en av de 15 fångarna är död och två är svårt skadade. Nu försöker tre av gärningsmännen gömma sig bland gisslan.
David McNee, chef för polisstyrkan vid iranska ambassaden, träffade polisman Trevor Lock efter fritagningsaktionen. Lock uppvisade stort mod som gisslan i sex dagar.
Järnladyn kommer på besök
Gisslantagarna avslöjas av sina militärgröna jackor. En blir igenkänd och nedskjuten redan då de första ur gisslan förs ut ur telexrummet.
Soldaterna hittar och dödar en annan då han tagit sig nästan ända ned till bottenvåningen gömd bland sina offer.
Endast den unge Fowzi Nejad tar sig ända ut i ambassadens trädgård, där polisen kontrollerar identiteten på alla i gisslan.
”Jag är student”, påstår Fowzi när en soldat förhör honom.
”Nej!” ropar en person ur gisslan som ligger på marken intill. ”Han är en av dem. Han är terrorist!”
Fowzi förs bort till 27 år i fängelse. Insatsen är slut.
En i gisslan har dött och två får stanna på sjukhus i några månader, men jämfört med den förlust på 40 procent som SAS räknat med, är ingripandet lyckat.
Elitförbandet har improviserat sig igenom oförutsedda situationer och levt upp till sitt motto: ”Den som vågar, vinner.”
Soldaterna lämnar sina vapen till polisens tekniker som ska granska om allt gått lagligt tillväga.
Därefter samlas de i högkvarteret där en kamrat bjuder på öl. De första flaskorna har precis öppnats då premiärministern plötsligt står mitt i lokalen.
”Mina herrar, ingenting är ljuvare än framgång”, säger Margaret Thatcher.