Polismannen Trevor Lock slarvar med säkerheten vid sämsta tänkbara tillfälle.
På förmiddagen den 30 april 1980 lämnar han sin post framför den iranska ambassaden i London för att gå in och ta sig en kopp kaffe.
Han lämnar säkerhetsslussen olåst.
Om Lock hade stått kvar utanför huset hade han kanske lagt märke till de sex män från Mellanöstern som närmar sig ambassaden från två håll.
Kanske hade han till och med anat oråd och låst slussdörren i tid. Men nu märker inte Lock att något är fel förrän han inifrån portvaktens kontor hör rop ute i hallen.
Män beväpnade med kpistar och pistoler har tagit sig in i huset och efter ett kort slagsmål tas polismannen tillfånga.
Inkräktarna låser huvudingången bakom sig. Därefter rusar de från rum till rum genom ambassadens fyra våningar och källaren.
All personal och alla besökare i huset föses ihop.
Snart har de sex männen tagit 26 fångar. Ambassadens chef, chargé d’affaires Gholam-Ali Afrouz, har brutit käken.
Han reagerade på oväsendet och hoppade ut genom fönstret, mitt framför ögonen på den pakistanske journalist som höll på att intervjua honom.
Han skadade sig i fallet och togs tillfånga.
Ett gisslandrama som får hela världens blickar att riktas mot London under sex dramatiska dagar har börjat.
Thatcher ger inte efter för hot
När brittisk polis kommer till ambassaden några minuter senare möts de av skjutklara vapen och flygblad som kastas ut genom ett fönster.
På lapparna står det att Demokratiska Revolutionära Fronten för Arabistans Befrielse har intagit ambassaden.
91 fångar ska släppas ur brittiska fängelser, därefter kräver de sex inkräktarna fri lejd med flyg ut ur Storbritannien.
Om kraven inte uppfyllts inom 24 timmar kommer gisslan att dö.
Bakom det brutala budskapet ligger män som egentligen inte alls räknar med att behöva förverkliga hoten.
Gisslantagarna är snarare naiva amatörer än hårdkokta terrorister.
De tillhör den arabiska minoriteten i Iran och har tagit på sig uppdraget att hjälpa sitt förtryckta folk – men de tänker sig att de ska återvända hem oskadda efter fullgjort uppdrag inom ett dygn.
De sex araberna har inte räknat med att Storbritannien år 1980 styrs av premiärminister Margaret Thatcher, som inte för inte kallas ”järnladyn”.
Hon konstaterar snabbt inför sina ministrar att det är helt uteslutet att ge vika för terroristernas krav. Ingen av dem ska tillåtas lämna brittisk mark.
Det styrande prästerskapet i Iran är lika okuvligt.