Krasch förvandlar skotsk by till ett inferno

Kapten James Bruce MacQuarrie har hälsat alla välkomna, och medan jumbojeten glider fram på 9 400 meters höjd serverar personalen drycker och delar ut hörlurar för visningen av filmen Crocodile Dundee II, som erbjuds under flygningen.

Amerikanen Christopher Jones på plats 52K längst bak i planet är troligen en av de passagerare som får en drink av kabinpersonalen.

Den tjugoårige studenten från Syracuse University i New York har tillbringat terminen i London – liksom 34 medstuderande, som också är med ombord på Flight 103. Inför avfärden har Christopher Jones sagt till sin flickvän att det kommer att bli ”en riktig festflygning”.

I cockpiten noterar kapten MacQuarrie klockan 18.58 att han passerar den engelsk-skotska gränsen, och den femtiofemårige piloten kontaktar flygledningen i Prestwick: ”Godkväll, skottar. Här är Clipper 103, vi är på nivå 310”, rapporterar MacQuarrie.

”103, du är identifierad”, hörs det i radion, och MacQuarrie får även reda på när flygplanet ska gira västerut för att svänga ut över Atlanten.

Ingen på Flight 103 vet att jumbojeten har en bomb ombord. I planets främre lastrum ligger en brun Samsoniteväska med 450 gram högexplosivt sprängmedel med en tidsinställning.

Klockan 19.02.50 exploderar bomben. Tragedin är ett faktum – och planet är på väg mot marken.

Kontrolltornet registrerar problem

ONSDAG 21 DECEMBER 1988 KLOCKAN 19.03:
I kontrolltornet i Prestwick har ingen upptäckt att en katastrof inträffat på Flight 103.

Egentligen är det dags för Alan Topps kaffepaus, men den femtiotvåårige flygledaren grubblar över några oförklarliga signaler på sin radarskärm. Han har några minuter tidigare haft radiokontakt med kapten MacQuarrie, men nu har den gröna fyrkanten som markerar Flight 103:s position splittrats i tre mindre fyrkanter.

Topp har under sina tjugofyra år som flygledare aldrig sett något liknande.

De tre lysande fälten blir plötsligt till fem, som sprider ut sig över ett allt större område. Först tror Topp att det är fel på skärmen, men fälten går inte ihop igen. I stället rör de sig för varje sekund längre och längre österut.

Flygledaren sträcker sig efter sin radiotelefon och anropar Flight 103. Inget svar. Topp försöker ett par gånger till, men varje gång blir resultatet detsamma: tystnad.

Hund varnar änka för katastrofen

ONSDAG KLOCKAN 19.03.15:
Kvällsfriden har sänkt sig över den skotska byn Lockerbie, där invånarna kopplar av i sina hem.

Onsdagen har varit lång och tråkig för Ella Ramsden i huset på Park Place i byn Lockerbie. På morgonen har den femtionioåriga änkan tagit farväl av sin son och hans familj, som i en vecka har firat jul i förväg hos Ella. Nu är de hemma i Tyskland igen, och de kommande dagarna har Ella endast sin lilla Jack Russell-terrier Cara som sällskap.

För Ella känns huset alltid tomt efter ett besök. Allt liv försvinner från den ena stunden till nästa, trots att hon har goda vänner och grannar i Lockerbie, där hon har bott större delen av sitt liv. Den sömniga sydskotska byn, vars puls slår nästan endast när tågen mellan London och Glasgow stannar till, hyser omkring 3 500 personer.

För att muntra upp sig lite sätter Ella sig vid det varma elementet i vardagsrummet med en trave julkort, som hon har fått. Plötsligt börjar Cara morra.

”Vad är det som är på tok?” frågar Ella och tittar in i hundens oroliga ögon.

I nästa sekund hör hon ett oroväckande mullrande från himlen. Ljudet stiger i styrka och får en vinande karaktär. Ella reser sig ur fåtöljen, går fram till fönstret och drar ifrån gardinerna.

I samma ögonblick hörs en explosion, och hela himlen lyses upp av ett skarpt, orange ljussken. Ella tror först att den närbelägna bensinmacken har sprängts i luften.

I själva verket har Flight 103:s vingar slagit ner i kvarteret Sherwood Crescent med åttahundra kilometer i timmen, cirka en kilometer från Ellas hus. De drygt nittio ton högoktanigt flygbränsle som finns i vingarna har orsakat explosionen, som har jämnat tre av gatans hus med marken.

”Är det världens undergång? Vad ska jag ta mig till?” tänker Ella, som lyfter upp Cara och försöker ta sig ut genom kökets bakdörr.

Hon hinner knappt gripa om dörrhandtaget förrän köket fylls av ett susande ljud. Ella känner ett vinddrag kring benen, och i nästa sekund hörs ett brak.

Strömmen går, och Ella står insvept i mörker. Hon märker hur väggarna vibrerar. Det känns som om huset håller på att rasa.

Väggen och dörren framför Ella står fortfarande upp, men när hon lyfter blicken mot taket ser hon rakt upp i himlen. Taket är borta – bortslitet av Flight 103:s tjugo meter långa mittsektion, som precis har slagit ner i Ellas trädgård.

Bakdörren har gått i baklås, så Ella famlar efter något att krossa rutan i dörren med.

Med hjälp av en stekpanna från det närmaste köksskåpet slår hon sönder glaset, men hon kommer fortfarande inte ut.

Genom det öppna taket faller brinnande vrakrester ner omkring henne, och hon är övertygad om att hon aldrig kommer att kunna ta sig ut.

Försiktigt sticker hon ut huvudet genom den krossade rutan och med svag röst ropar hon på hjälp: ”John, Martha! Är ni där?”

Men grannarna svarar inte. Ella är ensam. Hon tar ett djupt andetag och skriker: ”Hjälp, hjälp! Kom och hjälp min lilla hund ut! Kan någon komma och hjälpa mig!”

Det regnar eld från himlen

ONSDAG KLOCKAN 19.04:
Ingen i Lockerbie har förstått vad det är som skett. Flera delar av det sprängda planet har störtat mitt i byn.

Lantbrukaren Jimmy Beattie ryser, när han och hans fru Mary tittar på Lockerbie från sin bakgård. Paret bor med sina båda barn på en gård fem kilometer från byn, som är insvept i lågor.

Strömmen har gått i det mesta av Lockerbie, men byn lyses upp av eldhavet, som är kraftigast vid Sherwood Crescent, där flygbränslet ger näring åt lågorna.

Jimmy har ingen aning om vad som har hänt, men den fyrtiofyraårige lantbrukaren antar att det måste vara en fabrik som har exploderat.

Snart får han och hustrun emellertid annat att tänka på, när glödande och brinnande vrakdelar börjar falla ner från himlen kring deras gård.

Paret rusar in i huset för att ta hand om sina barn, som precis har gått och lagt sig. Jimmy är rädd att regnet av brinnande nedfall ska antända gården.

Både femårige James och sexåriga Margaret gråter, när föräldrarna rusar in till dem. Barnen är livrädda. De har hört de höga ljuden och sett skenet från bränderna.

Familjen skyndar sig ut ur huset och ställer sig tätt intill en mur för att inte träffas av all den bråte som tillsynes oupphörligt faller från himlen.

Förvridna metallstycken borrar sig ner i den mjuka marken på åkrarna. För Jimmy är det mest skrämmande när han får syn på en mörk silhuett på den mörkröda kvällshimlen.

Ett stort, svart föremål, större än en lastbil, faller vilt roterande mot marken. Det ser ut som om en gigantisk projektil är på väg rakt mot dem! Jimmy grips av skräck, men lyckligtvis landar det stora föremålet cirka åttio meter från deras hus. Nedslaget är så kraftigt att familjen känner hur marken skakar.

Jimmy försöker se vad det mystiska föremålet är för något. Det syns inga lågor, och han kan urskilja konturerna av tingesten ute på fältet, där den ligger som en död jätte.

Nyfikenheten segrar över rädslan. Jimmy måste se vad det är som har trillat ner från himlen.

Bomben slet planet i bitar:

Allvaret går upp för flygledarna

ONSDAG KLOCKAN 19.06:
Stora delar av Lockerbie står i brand. Flera hus har jämnats med marken, medan andra liknar ruiner i en krigszon.

Flera minuter har gått sedan flygledaren Alan Topp såg hur Flight 103:s gröna radarfyrkant delade sig på skärmen i kontrolltornet. De fem gröna fälten på skärmen har nu försvunnit. Topp har ringt till flera andra kontrolltorn, men inte heller de tar emot någon signal från planet.

Ovissheten får flygledaren att kalla på sin överordnade, Adrian Ford, som sitter tio meter bort.

Ford har en telefonlur hårt tryckt mot örat och gestikulerar att han är upptagen.

Topp vet inte att Ford två minuter tidigare har fått ett samtal från en British Airways-pilot, som från sitt flygplan har sett en explosion på marken i närheten av samhället Lockerbie i södra Skottland. Ford försöker därför få kontakt med polisen i området.

”Jag har ett problem”, ropar Topp upprört.

”Det har jag också”, svarar Ford och berättar för kollegan om den inrapporterade explosionen på marken.

”Oj, då är det nog Clipper 103”, utbrister Topp.

Ford lägger telefonluren på bordet och kommer bort till Topps arbetsplats. De betraktar radarskärmen, där alla Flight 103:s symboler har försvunnit. Ingen av dem säger något. De inser att planet har störtat.

Ella hör svordomar utanför

ONSDAG KLOCKAN 19.07:
Alla oskadda invånare i Lockerbie har tagit sig ut på gatorna för att se vad det är som händer i deras lilla by.

”Hon lever! Hon lever fan i mig!”

Ella tycker först att tonen är lite grov, men att få höra en människoröst är ändå välkommet. Någon har lyckligtvis kommit till hennes undsättning. Grannens svärson har sett Flight 103:s mittsektion falla ner i Ellas trädgård efter att först ha förstört husets fasad och slitit av taket.

Ella stod i köket när planet slog ner, och det räddade hennes liv – för köket är ett av de få nästan oskadda rummen i huset. Hon är emellertid instängd och enda vägen ut är genom fönstret i bakdörren.

Grannens svärson och några andra män hjälps åt att få ut Ella ur huset. Även hunden Cara är med när männen bär Ella genom trädgården, som är belamrad med brinnande rester från flygplanet. Männen sätter ner henne på en bit av gräsmattan som klarat sig från förödelsen.

Ella tittar chockad på sitt hus. Sovrummet på ovanvåningen, där hennes barnbarn sovit de senaste dagarna, gapar tomt. En ensam garderob är det enda som är kvar i det urblåsta rummet.

På grund av mörkret kan Ella lyckligtvis inte se fasorna på sin tomt. Överallt bland bråten ligger omkomna passagerare från Flight 103 – som om de strösslats ut över trädgården.

När Ella står på gatan bakom sitt förstörda hus får hon emellertid syn på en orörlig manskropp. Ella känner i stort sett alla i Park Place, men den här stackars mannen känner hon inte igen.

”Har någon ringt en ambulans?” frågar hon.

Men mannen är som så många andra död.

Hittar cockpit på åkern

ONSDAG KLOCKAN 19.10:
Invånarna i Lockerbie har fullt upp med att hjälpa alla som inte själva kan ta sig ut ur sina brinnande hus. Utanför byn har Jimmy Beattie hämtat en ficklampa.

Regnet av tunga föremål från himlen har upphört, men sedlar och papper virvlar fortfarande runt i luften. På ett papper skymtar Jimmy Pan Ams logotyp, och han kan räkna ut att ett flygplan måste ha störtat.

Med ficklampans ljuskägla flackande framför sig skyndar Jimmy över fältet intill gården. Marken är ojämn och blöt efter vinterregnen. När han närmar sig det väldiga föremålet ser han att det är en cockpit från ett flygplan.

Nosen är krossad, och bakre delen är öppen, så Beattie kan lysa in. Han möts av en syn av förvriden metall och ett virrvarr av kablar – som om en jätte med gigantiska nävar har slitit flygplanet i två delar.

Ficklampans ljuskägla faller på ett lik, sedan på ett till. I kabinen finns sju halvnakna döda personer – vinddraget under fallet har slitit av dem uniformerna. Flera av dem är blodiga.

När flygplanet slets sönder lossnade mängder av vassa metallbitar och medan cockpiten tumlade ner genom luften gjorde vinddraget att dessa slungades omkring och skar sönder besättningens kroppar.

Jimmy får syn på ett avslitet ben samt något som liknar en skalp. Medan han står och betraktar den makabra synen når Mary Young – hans femtiosexåriga granne – fram till platsen.

Strax därefter får Mary syn på en kvinna, som ligger på marken i närheten av den tilltryckta nosen på cockpiten. När Mary kommer närmare ser hon att kvinnan är en flygvärdinna – och att hon andas!

Mary täcker den skadade kvinnan med sin rock, innan hon rusar hem för att hämta en filt. När Mary strax därefter kommer tillbaka är kvinnan död.

Helikopterpilot avbryter sin julledighet

ONSDAG KLOCKAN 19.30:
Myndigheterna har informerats om tragedin i Lockerbie, och räddningspersonal har kallats in.

”Har du druckit?” är den första frågan räddningspiloten Geoffrey Leeming får, när han svarar i telefonen i sitt hem på ön Anglesey i nordvästra Wales.

Leeming är egentligen julledig, men i sitt jobb som helikopterpilot i flygvapnets räddningstjänst vet han att han när som helst kan bli tvungen att avbryta sin ledighet. Om han är nykter, väl att märka.

”Nej, Ken. Och god jul till dig också”, säger Leeming med ett skratt till sin kollega, som ringer från basen.

Leeming kör genast den korta sträckan till basen på Anglesey, där han informeras om den allvarliga situationen i Lockerbie.

I den skotska byn har brandbilar, ambulanser och polis redan satt igång med räddningsarbetet, men det brinner på flera platser, och byn är översållad med vrakdelar och döda passagerare. För att skapa en överblick över katastrofen ska Leeming flyga de tjugotvå milen till Lockerbie och assistera räddningspersonalen.

Klockan närmar sig 20.45 när Leeming får första skymten av katastrofplatsen från sin Wessexhelikopter.

Det brinner fortfarande för fullt, och explosioner har slagit ut delar av byns vattenförsörjning, så södra delen av Lockerbie saknar vatten, vilket försvårar släckningsarbetet.

Piloten riktar helikopterns skarpa sökarljus mot järnvägsspåren för att se om det ligger vrakdelar på rälsen.

En tågolycka till råga på allt är det sista man vill ha.

Lyckligtvis har vrakresterna hamnat bredvid banvallen.

Därefter börjar Leeming tillsammans med en annan helikopter finkamma området på jakt efter farligt placerade vrakdelar. Helikoptrarna letar även efter offer. Leeming vet dock att chansen att hitta överlevande efter en flygkrasch är liten.

De omkomnas anhöriga får besked

ONSDAG: I New York är klockan 17.30.
De första anhöriga har kommit till JFK-flygplatsen för att ta emot sina nära och kära från Flight 103.

Medan det är sen kväll i Skottland, är det sen eftermiddag i New York, när Georgia och Tony Nucci kör in på parkeringsplatsen vid JFK-flygplatsen i sin Ford Bronco.

Under färden till flygplatsen från hemstaden Claverack har makarna inte haft bilradion på. Trots att det är drygt tre och en halv timme sedan Pan Am Flight 103 störtade i Lockerbie har de inte hört talas om katastrofen ännu.

Fyrtiosexåriga Georgia gläder sig åt att träffa sin son, Christopher Jones, som har studerat i London den gångna terminen. Georgia, som är skild från Christophers far, ser fram emot att ha sällskap av sin tjugoårige son under jullovet, även om hon vet att högtiden kommer att bli känslomässigt tung.

Knappt ett år tidigare drabbades familjen av en tragedi, när Georgias andra barn – Christophers lillasyster Jennifer – avled strax efter nyår under en vistelse i Ecuador. Sorgen är fortfarande påtaglig.

Men i dag är en bra dag, och för att glädja Christopher har Georgia bakat hans favoritkakor. Hon låter dem ligga kvar i bilen, när hon och Tony går in i Pan Am-terminalen.

Paret har kommit tidigt, eftersom de ska äta middag med en bekant, Audrey Wilson, på en restaurang. Georgia kastar en blick på ankomsttavlan, men sonens plan har ännu inte kommit upp på tavlan.

Audrey Wilson har hört om Flight 103, och hon har försökt ringa till familjen Nucci, men paret hade redan kört hemifrån.

När hon träffar Georgia och Tony, som ler och kramar henne, blir hon lättad. Då har Christopher antagligen inte varit med på det störtade planet.

”Var är Christopher?” frågar Audrey.

”Han är kvar där uppe”, svarar Georgia och förklarar att sonen landar klockan 20.30 med Pan Am 103.

Svaret är som ett slag i magen för Audrey. ”Det planet har störtat”, hör hon sig själv säga med svag röst.

Georgia har svårt att ta in det hon hör. Hon tar ett par steg bakåt och lutar sig mot en vägg, blundar och ber. Efter en stund slår hon upp ögonen och går fram till en flygplatsassistent för att få bekräftelse.

”Säg mig, vad har hänt med 103. Har det störtat?” stammar Georgia.

”Ja”, svarar assistenten kort. Georgia bryter hulkande samman: ”Min dotter dog i år. Det är inte rättvist.”

Tomma ambulanser

TORSDAG 22 DECEMBER 1988 KLOCKAN 02.00:
Bränderna i Lockerbie är under kontroll och räddningsarbetet är i full gång.

Det är mer än fem timmar sedan Geoffrey Leeming anlände till Lockerbie. Piloten har vid det här laget satt ut åtskilliga punkter på en karta, som ska ge räddningsarbetare och polis överblick över situationen.

Värst ser det ut i själva Lockerbie. Där har de flesta flygplansdelarna och motorerna slagit ner. Leeming har inte sett några större delar längre bort än på åkern intill Jimmy Beatties gård.

Bränderna i Lockerbie är under kontroll, men det brinner fortfarande i Sherwood Crescent, där de bränslefyllda vingarna slog ner.

Räddningspersonalen håller fortfarande på att leta efter överlevande bland byggnadsresterna, men de flesta saknade bor just i Sherwood Crescent, där flera hus har jämnats fullkomligt med marken.

För helikopterpiloten Leeming är den långa raden av ambulanser, som står på huvudgatan i Lockerbie – redo att föra skadade till sjukhuset – en nedslående syn. Ambulanserna behövs inte längre.

Alla skadade har för länge sedan transporterats iväg, och hoppet om att hitta fler överlevande från flygkraschen är så gott som ute. Raden av stillastående ambulanser vittnar bara om att en ofattbar tragedi har inträffat.

Anhöriga i USA sörjer

ONSDAG KLOCKAN 23.00 i New York:
Anhöriga till de omkomna passagerarna ombord på Flight 103 har samlats i Pan Am:s Clipper Class Lounge på JFK-flygplatsen.

Georgia Nucci och hennes make Tony har i flera timmar suttit i Pan Am:s lounge för familjemedlemmar och andra anhöriga. Mer än hundra personer har samlats i lokalen, där sjuksköterskor, läkare och präster finns till hands för att stötta de förtvivlade familjerna.

Pan Am-personal har ställt fram smörgåsar, kaffe, kylda drycker och bourbon.

Georgia har druckit lite Coca-Cola, men hon har inte rört maten. I stort sett ingen i rummet har ätit. Ingen har någon aptit.

Fäder och mödrar. Söner och döttrar. Systrar och bröder. Anhöriga till passagerarna på Flight 103 står, ligger eller sitter överallt.

Somliga ligger hopkurade i fosterställning på golvet och kan inte sluta gråta, andra lutar sig mot väggarna med tom blick, närmast paralyserade.

Gemensamt för dem alla är att de håller på att förtäras invändigt av den plötsliga och oväntade sorgen.

”Jag vill inte leva längre!” skriker en anhörig, medan en mamma på ett annat ställe i lokalen skriker: ”Min älskling, min älskling, min älskling! Det skulle ha varit jag!”

Efter sju timmar står Georgia inte ut med gråtandet i loungen. Pan Am har bokat ett hotellrum på det närbelägna Holiday Inn, och flygbolaget ser till att makarna Nucci transporteras till hotellet.

En ung Pan Am-anställd följer efter i deras Ford Bronco.

I baksätet ligger paketet med chokladkakor som Georgia hade bakat till sin son.

Sökandet fortsätter i sex veckor

TORSDAG KLOCKAN 08.00:
Ljuset har brutit fram över Lockerbie, och räddningspersonalen kan skapa sig en överblick över katastrofen.

Med gryningsljuset uppdagas omfattningen av förödelsen i Lockerbie. Det lilla samhället ser ut som en bombad stad från andra världskriget, och det ryker fortfarande från ruinerna.

Etthundratjugo kroppar har hittats, men helikopterpiloten Leeming fortsätter oförtrutet sökandet med sin Wessexhelikopter.

En del kroppar sticker makabert upp ur de sanka stränderna längs områdets många floder och åar, medan andra ligger slarvigt slängda över åkrarnas långa stengärden.

Av hänsyn till utredningsarbetet bevakas varje död kropp av en polis. När Leeming flyger över landskapet ser poliserna i sina svarta regnkappor i det närmaste ut som statyer, som placerats ut för att hedra de övertäckta liken.

Synen är en smärtsam påminnelse om den tragedi som har utspelat sig i det skotska samhället – och Geoffrey Leeming vet med sig att han aldrig någonsin kommer att glömma de omskakande upplevelserna från Lockerbie.

Sökandet fortsätter i sex veckor för Geoffrey Leeming och de omkring 1 100 andra poliser och militärer som har kommenderats ut för att leta efter omkomna i landskapet kring Lockerbie.

Sjutton personer hittas aldrig, bland annat sex boende i kvarteret Sherwood Crescent, och slutnotan för flygkatastrofen i Lockerbie blir elva dödade bybor, medan samtliga 259 ombord på Flight 103 omkommer.

Epilog:

Redan den 28 december fann utredarna spår efter sprängämnen på resterna av flygplanet.

Experterna kunde därför med säkerhet slå fast att Flight 103 hade utsatts för ett terrorangrepp.

Jakten på de skyldiga inleddes, men någon entydig förklaring har undersökningarna ännu inte kommit fram till.

Efter katastrofen hade Ella Ramsdens tomt förvandlats till rena bårhuset.

Sjuttio döda kroppar hittades i husets ruiner och i trädgården, däribland de 35 studerande från Syracuse University. Ella flyttade in i ett nytt hus i andra änden av byn. Hon avled vid 81 års ålder 2010.

Lantbrukaren Jimmy Beattie och hans familj bodde kvar på sin gård, som endast hade fått begränsade skador i samband med flygkraschen.

Jimmy avled vid 74 års ålder 2018. Han begravdes på Tundergarth Parish Churchyard, som ligger alldeles i närheten av det fält där Flight 103:s cockpit föll ner.

Geoffrey Leeming slutade arbeta som pilot 1990.

Georgia Nucci diagnosticerades med posttraumatisk stress efter flygkatastrofen. År 1990 adopterade hon fyra föräldralösa barn från Colombia. På sig bär hon alltid en bild av den plats i Lockerbie där Christopher omkom.