Israel tog blodig hämnd

Som chef för Mossad har Zamir erfarenhet av terrorister, men i München får han nöja sig med att vara åskådare till dramat.

Tyskarna vill själva hantera situationen, vilket Zamir är allt annat än trygg med. Han kan inte tro sina ögon, när han inser att tyskarna inte ens har sett till att helikoptrarna belyses, så att prickskyttarna kan sikta ordentligt!

Klockan 22.40 ekar de första skotten över flygbasen. Två tyska prickskyttar har öppnat eld mot terroristerna. En palestinier faller till marken, men mörkret innebär att de övriga terroristerna kan ta skydd under helikoptrarna. Skottsalvor haglar fram och tillbaka och gör startbanan till rena infernot.

Palestinierna avfyrar sina AK-47:or mot de byggnader där tyskarna gömmer sig. Handgranater flyger genom luften, och de tyska prickskyttarna skjuter i blindo mot helikoptrarna, där den skräckslagna gisslan fortfarande sitter kvar.

Efter sjuttiofem minuters eldstrid utan något avgörande skickar tyskarna in sex pansarfordon med poliser.

Terroristerna inser att deras möjligheter är uttömda. En av dem kastar in en handgranat i helikoptern med fyra gisslan. Helikoptern exploderar, och i ljuset från lågorna riktar två palestinier sina vapen mot den andra helikoptern.

Förkrossad har Mossad-chefen Zamir följt händelserna på avstånd.

När den tyska polisen har dödat fem terrorister och tagit tre till fånga, rusar han ut på den rökfyllda startbanan och fram till den första brinnande helikoptern. Med sig har han kollegan Victor Cohen:

”Dörrarna var öppna, och jag såg en fasansfull syn. Ingenting rörde sig, det hördes inga stön, ingen ansträngd andning. Blodet rann ur helikoptern och samlades i pölar på asfalten. Total tystnad omgav oss”, berättade han.

Tragedin var ett faktum – och att de tyska myndigheterna hade hanterat gisslantagningen på ett oerhört amatörmässigt sätt var uppenbart för vem som helst. Medan tyskarna efter en flygkapning gått med på att släppa de tre överlevande terroristerna, smidde israelerna egna planer.

En gruvlig och omfattande hämnd väntade – och först när de ansvariga för Münchenmassakern låg döda i sitt eget blod, skulle Israel avbryta jakten, kallad Operation Guds vrede.

Premiärminister svär att hämnas

Två dagar efter massakern anlände kistorna med offren till Israel. Totalt elva OS-deltagare hade mist livet under Svarta septembers terrordåd.

Angreppet var kulmen på ett år med åtskilliga palestinska angrepp på judar – flygplanskapningar, brevbomber och mord på diplomater.
Palestinierna verkade bli allt djärvare, och de hade utökat operationsområdet, så att deras operationer nu ägde rum även i Europa:

”Vi har inget annat val än att slå till mot terroristorganisationerna varhelst vi kan nå dem”, konstaterade Israels karismatiska premiärminister Golda Meir, när hon talade i parlamentet Knesset en vecka efter tragedin. Golda Meir ville inte gå skonsamt tillväga – i synnerhet inte mot dem som haft ansvaret för massakern i München:

”Jag har beslutat att vi ska jaga var och en av dem. Inte en enda av de inblandade ska gå runt på denna jord mycket längre. Vi ska jaga dem till det bittra slutet!”

Premiärministern avslöjade inte hur hämnden skulle gå till – det skulle förbli topphemligt. Många av de misstänkta palestinierna vistades nämligen i Europa, vilket innebar att israelerna var tvungna att döda misstänkta terrorister hos landets allierade.

Inga spår fick därför koppla Israel och Mossad till likvideringarna. I största hemlighet upprättade Golda Meir och hennes närmaste rådgivare inom försvaret den så kallade Kommitté X.

Utifrån den information Mossad hade om Svarta september och Münchenmassakern satte kommittén ihop en lista över viktiga mål.

Dödslistan omfattade minst femton personer och innehöll både oskyddade civila med ett intresse av att hjälpa palestinierna och terrororganisationens toppar, som dygnet runt skyddades av livvakter.

I spetsen för det topphemliga projektet stod general Aharon Yariv, den nyutnämnde ministern för antiterrorism, Mossadchefen Zvi Zamir och Michael Harari, chefen för Mossads specialenhet Caesarea.

Hämndaktionen fick namnet Operation Guds vrede, och varje mål skulle elimineras på ett uppseendeväckande sätt.

Tillvägagångssättet skulle se till att palestinierna förstod budskapet: Vi kommer efter er, och ni kan aldrig känna er säkra.

”Vi var tvungna att stoppa dem, och det fanns inget annat sätt. Vi gick tillbaka till Bibelns gamla regel om ett öga för ett öga”, sa general Yariv tjugo år senare.

Redan i oktober 1972, bara en månad efter massakern i München, var Mossad klara att slå till.

Första målet lokaliseras i Rom

Överst på israelernas dödslista stod Ali Hassan Salameh, som enligt Mossad var huvudarkitekten bakom massakern i München.

På grund av blodet på sina händer fick Salameh kodnamnet ”Röde prinsen”. Men Salameh var ett svårt mål, ständigt omgiven av livvakter och bosatt i terroristernas väl skyddade fäste, Libanons huvudstad Beirut.

I stället kastade israelerna sig över ett lättare mål: Wael Zwaiter – en 38-årig palestinsk intellektuell bosatt i den italienska huvudstaden. Där fungerade han som representant för Palestinas befrielseorganisation, PLO, som kämpade för att etablera en palestinsk stat i Mellanöstern. Israelerna utgick från att Zwaiter dessutom ledde Svarta septembers operationer i Italien.

I nästan två veckor kartlade Mossads agenter Zwaiters liv i Rom. De turades om att skugga honom, när han spatserade till Libyens ambassad i Rom, där han arbetade som tolk.

Andra agenter stod klara, när Zwaiter gick hem längs stadens smala gränder till sin lägenhet vid Piazza Annibaliano i stadens norra del. Agenterna skuggade även honom när han besökte sin australiska flickvän.

Det var just medan Zwaiter var på väg hem från ett besök hos henne som Mossad på kvällen måndagen den 16 oktober inledde Operation Guds vrede.

”Målet har lämnat sin flickväns bostad. Han är på väg till busshållplatsen”, hördes det i radion från spaningsgruppens chef strax efter klockan halv tio.

Både Zamir och Harari befann sig i Rom och följde med vad som hände. Spänningen steg, när målet klev av bussen och obekymrat strosade mot sin bostad. Han hade ingen aning om att han skuggades av agenter.

Klockan halv elva klev Zwaiter in i sin uppgång. I famnen bar han en påse med bland annat bröd och en flaska vin. Som alltid gick palestiniern mot fastighetens hiss, när två män lösgjorde sig ur mörkret.

Agenterna höjde sina automatpistoler med ljuddämpare. De avlossade tolv skott, medan Zwaiter sjönk ihop på det kalla marmorgolvet.

Mördarna lämnade snabbt byggnaden. På en sidogata väntade en grön Fiat, som skulle ta dem till flygplatsen. Fyra timmar senare hade alla agenter, inklusive Zamir och Harari, lämnat Italien.

Telefonbomb i Paris

Dagen efter mordet på Wael Zwaiter rapporterade libanesisk radio att ”den sionistiska säkerhetstjänsten” hade lönnmördat en av PLO:s ”hjältar”. Palestinierna tvivlade inte på vilka som låg bakom, trots att inga misstänkta hade gripits i Rom.

Palestinierna hävdade även att Zwaiter inte haft något med massakern i München att göra, men försäkringarna gjorde inget intryck på israelerna. Den 8 december 1972 skakades en byggnad på Rue d’Alésia i Paris av en explosion, och israelerna kunde stryka ännu ett mål på listan: Mahmoud Hamshari.

Den döde var PLO:s representant i Frankrike, och han dog när en telefonbomb exploderade i hans lägenhet. De följande månaderna dödades ytterligare två ledande medlemmar av PLO i europeiska huvudstäder.

Palestinier med terrordåd på samvetet visste att de jagades av Israel, och de flesta försökte nu undvika att behöva lämna den libanesiska huvudstaden Beirut, där de fortfarande kunde känna sig säkra. Mossad planerade dock att slå till även i lejonets kula.

Soldater med behå och peruk

Libanon hade 1973 blivit många palestiniers hem, efter att Jordaniens kung Hussein 1970 hade drivit ut dem ur sitt rike.
Libanons huvudstad Beirut hade blivit ett centrum för terror, och många palestinska män gick helt öppet omkring med ett vapen över axeln. Just i Beirut planerade militanta grupper nya dåd och värvade medlemmar.

Våren 1973 började Mossads ledare planera ett storslaget angrepp, som skulle likvidera totalt tre mål, som stod högt på dödslistan: 43-årige Abu Youssef, 38-årige Kamal Adwan och 48-årige Kamal Nasser innehade alla viktiga poster i PLO.

Nog så viktigt var att Mossads information avslöjade att de tre männen bodde väldigt nära varandra i två flervåningsfastigheter i nordvästra Beirut. Att genomföra en operation i Libanons huvudstad krävde att israelerna kunde ta sig in och ut snabbt.

Därför skötte hemliga agenter förberedelserna och observationerna i Beirut, medan elitsoldater från specialstyrkan Sayeret Matkal fick i uppdrag att utföra själva den blodiga uppgiften att storma fastigheterna.

Bland ledarna för enheten från Sayeret Matkal var 27-årige Muki Betser och 31-årige Ehud Barak, som med tiden skulle bli israelisk premiärminister.

De båda männen skulle tillsammans med fjorton av styrkans bästa soldater färdas med båt från hamnen i Haifa till Beirut, där de skulle försöka ta sig fram till målens bostäder och döda dem:

”Vår tanke var att utföra uppdraget så snabbt som möjligt och undvika att utlösa ett mindre krig på Beiruts gator”, sa Betser, som tillsammans med kollegorna började öva på attacken varje kväll i två veckor på en byggarbetsplats i Tel Aviv.

Soldaterna var förklädda till turister. Flera av dem bar klänning, peruk och behå, så att de kunde misstas för kvinnor i mörket. På så vis hoppades soldaterna kunna undvika att väcka misstankar hos den libanesiska polisen och palestinska vakter.

”Jag hade en moderiktig väska som var stor nog att rymma en hel del sprängmedel”, sa Ehud Barak många år senare. Vid tillfället var han förklädd till attraktiv brunett.

Allt var förberett in i minsta detalj, och på kvällen den 8 april 1973 stod elitsoldaterna beredda i Haifa. Betser höll ett sista uppeldande tal till gruppen.

”Enligt staten har dessa tre män gjort begått krigsbrott. Detta är hämnden för München. Vi ska få dem att känna vår vrede och få dem att frukta oss.”

Blodspillan i Beirut

Efter sju timmars seglats såg Muki Betser och Ehud Barak storstaden Beiruts glimmande ljus i fjärran.

I små svarta gummibåtar paddlade soldaterna ljudlöst den sista biten in till stranden. De steg i land nära ett hotell där Mossadagenter väntade med tre stora bilar av märke Buick, som förstärkte bilden av att de var turister.

År 1972 var Beirut en liberal stad, allmänt kallad ”Mellanösterns Paris”, så de förklädda elitsoldaterna i sina amerikanska bilar väckte ingen uppmärksamhet. De unga människorna såg bara ut att köra runt och leta efter en fest i den mörka storstadsnatten.

Tjugo minuter senare, klockan halv två, rullade bilarna in på en sidogata nära målens lägenheter.

Elitsoldaterna klev ur och släntrade längs trottoaren, en del av dem arm i arm som förälskade par. Israelerna spelade sina roller så perfekt att två libanesiska poliser passerade gruppen utan att fatta misstankar.

Nära fastigheterna delade styrkan upp sig. Ehud Barak stannade kvar på gatan med en enhet, som hade till uppgift att förhindra att någon kom till undsättning, när attacken inleddes. Under tiden gick de andra grupperna in i trappuppgångarna för att slå ut varsitt mål.

Betser ledde sina tre man in genom den byggnad där Abu Youssef bodde på sjätte våningen. Ingen i lobbyn tog någon notis om främlingarna. Först när soldaterna med raska kliv tog sig uppför trapporna drog de sina vapen.

Betser hade sin Uzi-kulsprutepistol i handen, när männen tysta ställde sig utanför Abu Youssefs lägenhet.

Männen placerade sprängmedel under dörren, varpå Betser tryckte tre gånger på den sändare han hade med sig, och som gav signal till Barak att gruppen var på plats och redo att genomföra sin attack.

De båda andra grupperna, som hade tagit sig in i byggnaden mittemot, gjorde likadant, så alla enheter kunde storma lägenheterna samtidigt.

Strax därefter mottog Betser fem blinkningar från Barak. Angreppssignalen. Explosionen slet upp Abu Youssefs dörr, och israelerna rusade in. Betser såg hur Abu Youssef sprang in i sitt sovrum och slog igen dörren efter sig.

Instinktivt tryckte Betser på avtryckaren på sin Uzi, och kulorna från automatvapnet genomborrade dörren och väggen in till sovrummet.

När elitsoldaterna sparkade in dörren låg Abu Youssef död på golvet. Även hans hustru och tre livvakter hade dödats i den snabba attacken.

I fastigheten på andra sidan vägen hade de båda andra Sayeret Matkal-grupperna också tagit sig in i målens lägenheter.

Kamal Nasser hade suttit vid sitt skrivbord iförd pyjamas, men trots chocken kastade palestiniern sig snabbt ner under bordet och avfyrade ett pistolskott. En israelisk soldat träffades i benet, innan hans kollegor pepprade Nasser med sina vapen.

När den tredje gruppen stormade Adwans lägenhet hade den 38-årige palestinske sabotageledaren direkt lämnat sin fru och sina barn i vardagsrummet för att ta sin AK-47.

Adwan hann emellertid knappt gripa om kolven, innan han genomborrades av israelernas kulor. Elitsoldaterna fyllde sina medhavda väskor med hans papper – de skulle kanske kunna ge Israel viktig information om palestiniernas kommande dåd.

Efter endast två minuter lämnade styrkan lägenheten, men när en dörr plötsligt öppnades i korridoren, avfyrade israelerna reflexmässigt sina vapen. En äldre italiensk kvinna, som undrat över oväsendet, dödades direkt.

Nere på gatan höll Ehud Barak vakt iförd peruk och smink, medan de tre likvideringsenheterna rusade tillbaka till bilarna. När den sista av flyktbilarna rullade iväg, kastade elitsoldaterna ut spikmattorna på vägen, så att den libanesiska polisen inte skulle kunna följa efter.

Vid tvåtiden var alla elitsoldater ombord på gummibåtarna igen. Uppdraget var utfört. Att ”Röde prinsen” inte hade varit på besök hos någon av de tre likviderade retade emellertid israelerna. Men Salameh hade varit väldigt nära, berättade han senare.

”Jag bodde femtio meter från Abu Youssefs hem. De israeliska lönnmördarna kom inte till mitt hem av en enkel anledning: det bevakades av fjorton man.”

Salameh spåras till Lillehammer

Israelerna var upprymda av sina framgångar i Beirut. De hade visat att de kunde slå ut mål även i den stad där ­palestinierna kände sig säkrast. Och angreppet satte sina spår hos Svarta septembers grundare, Salah Khalaf.

”Israelerna stod vid våra dörrar”, medgav Khalaf flera år senare.

Om Mossad hade hoppats att jakten på terroristerna skulle få fienden att tappa sugen, misstog de sig dock gruvligt.

Palestinierna svarade med nya angrepp. Våren och sommaren 1973 dödades bland annat flera misstänkta israeliska underrättelseagenter i USA och Europa. För båda parter var vedergällning centralt, mord ledde till mord.

I juli 1973 hade Mossad dödat åtta palestinier på dödslistan, men det viktigaste målet, ”Röde prinsen”, saknades fortfarande.

Därför kom det som en glad nyhet för israelerna, när de fick indikationer på att ”prinsen” var på väg till Lillehammer i Norge för att träffa en ung algerier som hade kopplingar till Svarta september. Enligt uppgift höll de på att planera terrordåd i Skandinavien.

En grupp av omkring tolv agenter med Michael Harari i spetsen skickades till den norska staden, där de efter tjugofyra timmar iakttog hur algeriern pratade med Salameh.

Mossads viktigaste mål övervakades nu noggrant, medan han förflyttade sig i staden – först på cykel och sedan spatserande tillsammans med en gravid norsk kvinna.

Zvi Zamir, som skulle ge det slutgiltiga godkännandet av en likvidering, hade inte hunnit till Norge, men Harari vågade inte vänta på sin chef.

På kvällen den 21 juli yppade sig en möjlighet att slå till mot ”Röde prinsen”, som befann sig i en biosalong med den gravida kvinnan. Harari tog kontakt med Zamir, som hade mellanlandat i Amsterdam.

”Är det vår man?” undrade Zamir.

”Ja”, svarade Harari.

”Är du säker?”

”Ja!”

”Okej, då har du min tillåtelse.”

Dödsdomen var avkunnad, och när paret lämnade bion klockan 22.35, väntade två agenter på dem. Tio ljuddämpade pistolskott träffade målet, och kvinnan föll skrikande på knä vid sidan av offret.

Det israeliska jublet blev kortvarigt.

Morgonen därpå kunde norska tidningar berätta att en marockansk invandrare vid namn Ahmed Bouchikhi hade mördats i Lillehammer mitt för ögonen på sin gravida fru. Mossad hade alltså inte likviderat Salameh, utan en oskyldig kypare, som dagen innan – av en slump – börjat prata med den algeriske mannen från Svarta september, eftersom de båda talade arabiska. Fiaskot var totalt.

Mossad trappade ner

Lillehammer blev ett hårt slag för Mossad, för de norska myndigheterna upptäckte snabbt en koppling mellan mordet och staten Israel. Sex agenter greps och förhördes, och Mossad hade plötsligt väldigt svårt att övertyga omvärlden om att israelerna inte hade genomfört attentat på främmande mark.

På Golda Meirs kontor lämnade Harari och Zamir in sina avskedsansökningar, men Israels järnlady vägrade att ta emot dem: ”Ni kan inte bara resa er och gå, vi har jobb att göra”, löd hennes svar.

Händelsen kastade ett avslöjande ljus på Operation Guds vrede, som lades på is. Israelerna glömde emellertid inte sin dödslista, och enligt vissa bedömare skrinlades operationen först i början av 1990-talet.

Ingen vet med säkerhet hur lång Mossads lista över mål var. Säkert är emellertid att den högste chefen för operationen, Aharon Yariv, aldrig ångrade israelernas framfart, trots att den kostade minst tio oskyldiga människor livet och skadade många fler:

”Med avseende på Svarta september hade vi inget annat val, och det fick effekt. Var det moraliskt acceptabelt? Det kan diskuteras. Var det politiskt nödvändigt? Det var det”, slog Yariv fast 1993.